Facklig solidaritet

Fackförbundens fortlevnad förutsätter solidaritet. Att jag bidrar ekonomiskt för att andra ska få en rättvis lön och arbetsmiljö även om jag har det själv. Ju fler medlemmar, desto större chans till ett framgångsrikt fackligt arbete. Också desto större chans att de förtroendevalda kan avlönas bättre än vad som sker idag inom t ex Veterinärförbundet. 


Fortlevnaden förutsätter också att jag bidrar lokalt med att ha en fackförening på min arbetsplats som kommunicerar med mitt fackförbund. Jag tar ansvar för att lyfta frågor som rör mig själv eller kollektivet som har betydelse för den veterinära arbetssituationen. 


När fackföreningarna bildades på 1800-talet var det för att kunna protestera kollektivt över inhumana arbetsvillkor. Att stå tillsammans kräver mindre mod och ger större genomslag än när den enskilde står själv. 


Jag tänker att vi i dagens arbetsliv har färdats långt sedan fackförbunden startades. Basala orättvisor är undanröjda. Det riskerar att urholka viljan att bidra till kollektivet. Om jag sitter säkert avstår jag fackligt engagemang eller medlemskap. Om jag känner mig kritisk mot riktningen som mitt förbund har i sitt arbete avstår jag medlemskap hellre än att bidra att det sker en fokusförändring. 


Vi har det för bra för att det ska vara kritiskt att vara med. Vi kan åka på vågen att andra engagerar sig men vi slipper medansvaret om det fackliga arbetet är för tunt. 


Johan Wiklund, Sverigechef för Evidensia, uttalade sig i senaste Veterinärmagazinet att löneläget för veterinärer ska upp. Det är bra att arbetsgivarna reagerar. Jag tänker att vi skulle behöva fråga oss var löneökningen gör störst nytta - till hela kollektivet generellt eller vissa grupper specifikt? Ska vi hellre satsa på arbetstidsförkortning vid nattarbete, till och med generell arbetstidsförkortning, fler semesterdagar, högre lön vid jourarbete, annan övertidsersättning? 


Är det kanske bättre att förbättra villkoren för de som drar det riktigt tunga lasset än att smeta ut lönepotten på samtliga? Det är en viktig fråga att fundera över.


Du kan vara med och påverka genom att visa solidaritet med din yrkesgrupp och gå med i SVF.
Även om just du tjänar mer än de 41 000 som är medianen för veterinärer i landet och mår bra på jobbet. Vill du verkligen göra skillnad anmäler du ditt intresse att bidra med din tid. 


Med solidaritet med varandra skapar vi också förutsättningar för förändring. Att ha varit en del av den resan är ballt. 

Ett sommarjobb på Ingridshem

Jag har fått sommarjobb på Ingridshem, ett hem för vuxna med olika typer av intellektuella funktionsnedsättningar. Jag är kanske 16-17 år, jag minns inte riktigt. Tidigt 80-tal i alla fall. Jag minns inte om jag sökte jobbet själv?

Det här är en tid före introduktioner. Den som söker jobbet får det.  Jag förväntas dyka upp utan förkunskaper och fylla en plats. 

Jag kommer 6.30, sätter mig på en stol i fikarummet. Personalen troppar in allt eftersom. Jag betraktar deras rörelser, funderar när vi ska sätta fart. Alla människor som behöver oss. Väntar på sina rum. Jag sneglar på klockan. Jag hejar men är i övrigt inte med i snacket, deras åratal av samhörighet av att jobba tillsammans. 

Klockan blir 7 på väggen. NU då? Jag sitter längst ut på stolen med benmusklerna spända, beredd att kuta upp och göra mig nyttig. Ingen tar notis om klockan, häller upp en kaffe till. Jag är förvirrad. 

7.10 reser sig halva gänget. Jag rusar upp och tar rygg. En av dem vänder sig mot mig, ansiktet uttrycker förvåning. 

- Du är också rökare?

Jag lommar tillbaka till stolen. 

När det är färdigrökt kliver alla upp för att börja jobba. Jag tar rygg på en av kvinnorna. Hon pekar på en av de boendes dörrar. 

- Du kan hjälpa Monica, säger hon. Borsta tänder, byta blöja, klä på. Så får de frukost sedan. 

Jag tassar in. Monica är redan vaken ser jag. Hon sitter i sin säng. Jag känner en stark lukt av avföring. Hennes händer är fulla av bajs. Jag lockar henne in till toaletten. Min mage vänder sig. Jag försöker trycka undan det. Hon får duscha. Jag gnuggar hennes händer och naglar. När hon är ren tar jag fram tandborsten. Jag lirkar in den i Monicas mun. Hon har bajs mellan varje tand. 


Jag ulkar. Borstar. Ulkar. Borstar. Inte för ett ögonblick funderar jag på att fly. Men jag minns skammen att inte kunna tygla illamåendet.

Jag leder ut Monica när vi är klara. Jag berättar vad som hänt för kvinnan som tilldelade mig uppgiften.

- Ja, det händer lite titt som tätt, säger hon bara. 

 Jag improviserar, härmar och försöker min sommar på Ingridshem. Jag fortsätter komma tidigt men anpassar mig till rytmen. Jag lär mig mycket om den tidens vård av människor med betydande funktionsnedsättningar. Hur krävande det är att ta hand om dem. Hur få anhöriga som kommer och hälsar på. Hur rationell skötseln är. Få tillfällen av sol på näsan och blommor i håret. 

Jag lär mig mycket om mig själv den sommaren.



Jourstängning av den svenska djursjukvården 2021

2021 blir den största utmaningen hittills ur bemanningssynpunkt inom djursjukvården. Strömsholm har fattat beslut att stänga nätterna och under sommaren dessutom helgerna för intag av nya fall. UDS har förlängt sin nattstängning till sista maj. Styrningen till Bagis, Blå Stjärnan, Alingsås kommer att leda till nya intagsstopp pga resursbrist.


Bakomliggande orsaker är många. (Det jag beskriver är förstås min analys):

  • För få som utbildas till veterinärer och djursjukskötare. Branschen behöver mångdubbelt fler. 
  • Försvårande av att rekrytera från UK i och med Brexit.
  • Oflexibla regler kring utlandsrektyterade, engelsktalande medarbetare att omgående föra journal på svenska och kommunicera på svenska. 
  • En hårt ansträngd personal, inte minst under senaste året med pandemin.
  • Få nattöppna enheter. Det är betydligt bättre vinst i ett företag som slipper dygnetruntservice. Många småkliniker har marginaler som de stora enheterna bara kan drömma om och kan betala bättre. Personal väljer dagöppen verksamhet för att bättre kunna planera sina liv.
  • Veterinärerna beskriver en bristande arbetsmiljö med hård belastning, mycket övertid, dåligt betalt och höga krav från djurägarna. Inte minst det senaste årets utspel från försäkringsbolagen där prisnivån och arbetssätten ifrågasätts (med t ex "onödiga" återbesök) har lett till en försämrad arbetsmiljö där personalen får stå till svars för priserna på ett sätt vi inte sett förut. 
  • Personalbrist som lett till dragkamp om kompetens. Det har lett till hög personalomsättning och löneglidning. Bra för vissa, sämre för de som är lojala. Leder till en spiral av avhopp för bättre villkor. 
  • Flykt till andra arbetsuppgifter, t ex digitala veterinärtjänster. Vi har en exceptionellt kompetent rådgivning men för få händer på golvet i djursjukvården. Arbetsvillkoren är gynnsammare för de digitala tjänsterna än i djursjukvården, leder till färre kliniskt verksamma - och försämrad arbetsmiljö. 
  • Stressen på de som håller öppet ökar och leder till fler avhopp. Att känna sig otillräcklig med långa väntetider och djurägarkrav på service man inte kan leverera och med risk för att djuren slussas runt i Sverige till de som har kapacitet att ta emot kommer att leda till en sämre arbetsmiljö. 

Vem bär ansvaret för ett djurskydd i landet? Kan vi garantera den som läget är nu? I dess yttersta form är den enbart möjlighet att avliva, men djurägaren har andra förväntningar. Personalens arbetsmiljö går förstås före djurens rätt till vård i alla företag. Privata djursjukvården har ingen skyldighet att hålla öppet. Distriktsveterinärernas djurskydd har historiskt mest gällt stordjuren för att det på de flesta fall funnits privata alternativ i hög utsträckning i landet. När allt fler nattstänger kommer det att leda till en ökad press på dem.

Vi behöver erbjuda bättre villkor för jourpersonal om vi vill ha nattöppna enheter. Det innebär förstås höjda taxor. Var går smärtgränsen för djurägarna? De argumenterar om bojkott av Evidensia och AniCura på sociala medier, men på obekväm tid är det få andra alternativ. Frågan är till vilket pris personal vill jobba natt och helger? När är lönen tillräckligt bra för att gå jourpass? Kan pengar någonsin trumfa lediga helger och att slippa stå ensam med svåra patienter mitt i natten?

Ett delat jouransvar är en annan väg. Så ser det ut i Europa på många håll. Öppnar man en klinik behöver man bidra till jouren. Jag tror vi behöver titta på det också. 


Att anpassa verksamheterna och ställa om till akutsjukvård är en annan dellösning. Börja dagen med obokade tider för de djur som behöver akut hjälp istället för att ha fullbokat. Kanske sträcka ut öppettider på klinikerna för att dela på bördan med sjuka djur när få har öppet. 


Smådjurens tillgång till djursjukvård i stora delar av Sverige kommer att vara begränsad under överskådlig tid.

Jag tycker synd om djuren, djurägarna, arbetsgivarna och arbetstagarna. Vi är i ett nödläge. 



Djur och människor, populationer och individer


Är det enklare att bekämpa djursjukdomar än sjukdomar som smittar mellan människor? Är det etiska ställningstaganden och ekonomiska avvägningar av kostnad och nytta som skiljer mest?

Restriktionerna, för att hindra smittade individer från att ta med sig sin smitta och sprida den, är likartade. Dock är djurförflyttningar lättare att stoppa, djur har inte fri- och rättigheter i detta avseende, och behövs inte inom sjukvården, brandkåren och andra samhällsviktiga funktioner.

En ännu viktigare skillnad är nog ändå det för veterinärer självklara populationstänket. När en smittsam djursjukdom ska bekämpas är populationen alltid i fokus, oavsett om det är inom en enskild djurbesättning eller inom ett helt land. Det skulle vara otänkbart att försöka bekämpa en smittsam djursjukdom genom att initialt vaccinera särskilt mottagliga, relativt isolerade, djur som är sköra och borde löpa stor risk att drabbas av vaccinbiverkningar eller bristande immunsvar. Vaccination för att bekämpa en djursmitta appliceras strategiskt i tid och rum, för att köpa sig tid att komma ikapp smittspridningen, eller för att dämpa smittspridningen generellt. I det senare fallet talas om ”blanket vaccination”, där vaccinationsskyddet läggs som en filt över en frysande populationskropp. Detta fungerar om man använder hela filten och noga planerar hur man lägger den, men inte om man placerar ut små filtbitar här och där. De känsligaste ställena skyddas av att hela kroppen värms.

Jag blir orolig när såväl allmänheten som tidningars ledarsidor tycks se vaccination mot covid-19 som en individbehandling, något som ska fördelas ”rättvist” men är värt att tränga sig före i kön för att få till sig själv och/eller sina närstående, som ett säkert skydd mot såväl sjukdom som smitta. Vaccinationsskyddet är effektivt på populationsnivå, men inget vaccin ger ett hundraprocentigt individuellt skydd. Vaccination under ett pågående sjukdomsutbrott bör vara en bekämpningsstrategi, inte en individbehandling. De etiska principer som styr prioriteringen av coronavaccinationerna kan faktiskt leda till att smittspridningen inte dämpas tillräckligt effektivt och att i slutänden betydligt fler individer blir sjuka än med en populationsbaserad strategi.

Ja, det är enklare att bekämpa smittor hos djur än hos människor och de samhällsekonomiska effekterna av restriktioner för djur blir inte lika förödande. Etiska frågeställningar är högst närvarande även inom veterinärmedicinen, men vi är vana att tänka på populationen före individen. Vaccination som dämpar smittspridning skyddar alla, inklusive de svagaste.

 

Susanna Sternberg Lewerin, leg. veterinär, professor i epizootologi & smittskydd, SLU

Stoppa hundsmugglingen

Var mer radikal Tullverket. Avliva alla hundar som man försöker smuggla in. Att skicka tillbaka dem från det land de kom ifrån känns som att skicka tillbaka den som smugglar heroin. Hundsmuggling har låga straffsatser jämförelsevis men väldigt enkla pengar. Stora pengar! När vi vet vilka vedervärdiga omständigheter de kommer ifrån så kommer döden som en befrielse. 


Vad kan djursjukvårdsgivare göra? Vägra vård av djur utan papper. Inte bry sig om att Jordbruksverket gett upp och väljer att tro historier om härkomst för valparna. Att djur utan godkänd rabiesstatus och säkerställd härkomst ska in på våra kliniker och riskera att vara rabiessmittade. 


Men vi behöver ha samma hållning gentemot de människor som åker ner och köper valp nere i Europa och inte tagit reda på regler för ålder och rabiesstatus  - våga vägra vård för att göra skillnad på sikt. Det är inte synd om dem. Om vi ideligen vårdar dessa valpar för att det är synd om valpen och den aningslösa ägaren föder vi ett beteende som är ok. 



Besikta aldrig valpkullar utan närvarande, Id-märkt mamma med rimligt antal valpar i samma ålder. 

Låt oss bidra med det vi kan. Låt oss erbjuda avlivning av smuggelvalpar men inget mer oavsett om våra myndigheter säger annat. 

Då kanske det börjar hända något. 

Vem vill vara första arbetsgivaren som skapat förutsättningar för att medarbetare smittas med rabies?

Äldre inlägg