Hitlerpasset

Våra djursjukhus håller öppet dygnet runt i regionen Västernorrland och Jämtland. För första gången behöver vi stänga ett av djursjukhusen (det i Sundsvall) under julhelgen för att kraftsamla och hålla öppet i Östersund. Vi har som andra verksamheter prövats hårt under coronaperioden med stor frånvaro, ideliga schemaomläggningar och förflyttning av personal. Vi har stora utmaningar med bemanningen och får stor hjälp av våra fantastiska kollegor i Östersund, som kommer och hjälper med nätter och kritiska pass för att schemat ska gå ihop. Under julen krävs runt tjugo personer för att driva runt jouren och vårdavdelningen. Vi kraftsamlar för att lyckas i Östersund men får inte ihop det vid kusten. 

För att göra det vi kan vill vi ha möjlighet att kolla covidbevis hos kunderna. Eller att de har en genomgången covidinfektion. En djurägare per djur på kliniken. Munskydd på alla, personal och kunder. Förstås friska kunder och personal. Vi avstår från en efterlängtad fest i Östersund och att ledningen kommer och äter jullunch med personalen i Sundsvall. 

Är det tillräckligt? Vi hoppas det. Vi hoppas kunna hålla öppet så inte jouren för akut sjuka och skadade smådjur som behöver djursjukhusvård stängs i vår region. Det är nämligen långt till nästa öppna instans; Gammelstad utanför Luleå norrut, Uppsala och Universitetsdjursjukhuset söderut. Sedan Bagarmossen i Stockholm. Awake i Stockholm.  Strömsholm utanför Västerås. Instanserna är få och alla har knäat under coronaåret och fått stänga akutintaget. 

Vi lägger ut information på våra Facebooksidor. Inom kort exploderar kommentarsfälten. Konspirationer, hitlerfasoner, hitlerpass, olaglig diskriminering... och inlägg efter inlägg om individens rätt att bestämma och göra egna medicinska beslut samt bevislänkar till hur farligt vaccinet är och hur många som dött eller blivit skadade för alltid av vaccinationerna. Gå in och läs på Östersunds djursjukhus kommentarsfält om du orkar. Attacken känns närmast antidemokratisk, destruktiv, militant och synkroniserad. Rejtingen sjunker som en sten av folk som inte har djur eller bor i regionen. Våra mejlboxar exploderar. 

Det är enkelt att vara egoistisk och påpeka risker med vaccinationerna när andra tar ansvar och kavlar upp för laget. För då kan man åtnjuta en vikande smittspridning utan att bidra själv. Kruxet är att coronaviruset kräver hög andel vaccinerade för att kuvas och kontrolleras. 

Gå in på relevanta sidor och informera dig om smittläget, t ex Covid-19 — Folkhälsomyndigheten (folkhalsomyndigheten.se) och COVID Live Update: 271,779,489 Cases and 5,337,976 Deaths from the Coronavirus - Worldometer (worldometers.info).. 

Det syns tydligt i statistiken när svenskarna började vaccinera sig, både avseende andelen smittade som dödstal. I dag är 0,1 % i kritiskt tillstånd, totalt 73 stycken. Somliga av dem är vaccinerade. Generellt skyddar vaccination mot svår sjukdom. Men det är hög tid att vaccinera med en tredje spruta för att boosta immunsystemet. 


Det är inte över förrän det är över. 5,3 miljoner människor har dött i världen (av de som räknats). 90 000 är i kritiskt läge. 

Kavla upp. Ta en för laget. Även om du inte är rädd för att få covid, även om du är rädd för sprutor, även om vaccinet inte varit framtaget i hundra år. Låt bli bara på läkarinrådan. Informera dig på andra sidor än Facebook som kryllar av desinformation och bekräftar rädslor och konspirationsteorier. 

Skänk en slant till Vaccine Forward - No one is safe until everyone is safe . Hjälp de fattiga länderna att vaccinera sin befolkning. Både för våra medmänniskor som för dig själv. I en ovaccinerad population riskerar nya mutationer att frodas och sedan komma till oss med full kraft. 

Vård för försäkrade och tillräckligt rika

Idag går jag till den privata sjukvården för människor. I snart tre månader har jag haft ont i knäet. Jag har varit till naprapat två gånger för att få hjälp med preliminär diagnos och rehabövningar. Jag har cyklat och rehabbat med trista övningar. Promenerat på en hel vecka vad jag går i vanliga fall på en dag. Mina hundar har varit utleasade eller utflippade i hundhage. 

Förra veckan träffar jag en doktor på vårdcentralen. Hon är väldigt trevlig och förstående och skriver ut Naproxen och Alvedon som jag först fått från en nätdoktor när det inte gick att boka någon fysisk tid till vårdcentralen eller begripa hur jag skulle boka ett digitalt möte hos dem (ska jag vara helt ärlig hade jag stulit tabletter av min man före det och behövde ge igen av stöldgodset). Distriktsläkaren sprutar kortison i mitt knä. Hon beklagar men säger att det inte ens är någon idé att remittera till ortopeden eller för magnetröntgen.

Jag är tillfälligt lycklig över effekten av lokalbedövning och kortison men det blir inte bra. Jag går därför till ortoped som jobbar fyra dagar i regionens tjänst och en dag i veckan åtnjuter den vård han vill kunna erbjuda alla patienter men bara kan erbjuda privatförsäkrade eller tillräckligt rika patienter som kan betala själv. 

Jag swishar 1200 spänn och får träffa honom och bli undersökt. Fett värt för mig. Han konstaterar fyllnad i leden och misstänker artros eller möjligen en nedsliten menisk och artros. Meddelar att man slutat rensa upp i artrosleder som man gjorde hejvilt förromåren eftersom en stor studie visade att de patienter som genomgick upprensning fick värre artros än de man lät bli att operera. 

Han höjer ett diskret ögonbryn att kollegan sprutade kortison utan diagnos. 

- De försöker nog hjälpa det de kan i ett hopplöst system, säger jag. 

- Ja, den allmänna vården är så illa fungerande att jag vet inte hur man bäst kan beskriva den. Man blandar akut och planerad kirurgi med resultatet att det blir minimalt mycket gjort. Här kan vi swischa axlar och knän på ett helt annat löpande band än där jag jobbar annars. Det finns inget incitament för personalen att ta en till patient i regionen. Ingen morot. Det är - om du frågar mig - för många chefer som är för långt från verksamheten. 

Jag haltar ner till magnetkameraväntrummet. 

- Idag hinner jag inte mer, säger sköterskan. Kan du komma i morgon klockan 08.00 eller 15.00?

- Jajamen, jag dyker upp 08.00, meddelar jag. 

För ytterligare 2000 spänn får jag en diagnos. 

Jag känner mig lättad. Och skäms. Och förbannad för att vi har en sjukvård med riktlinjer om remissrutiner som inte är för patienten. Frågan är om inte alla är förlorare i det långsamma, allmänna systemet med längre sjukskrivningar, sämre prognos, kapsejsade magar av läkemedel, överbelastade friska leder av månader och år av hälta. Och säkert nåt mer jag inte kommer på. 

Frallan R med hals- och ländryggsdiskbråck

Vi träffar flera hundar av brachycefal/trubbnosras som redan i unga år har ont i rygg/nacke eller till och med är förlamade. På min arbetsplats har vi en riktigt cool CT som kan ställa diagnos. Den använder vi när vi misstänker att hunden kan behöva opereras eller vi har en situation med smärta vi inte reder ut och behöver diagnos. 

"I somras har jag haft typ en trubbnos om dagen på akuten med ryggsmärtor. Det är helt förfärligt" säger en kollega till mig när vi pratar om det idag. 

Jag får lov att låna bilder på R av matte till min blogg. R är en svenskregistrerad fransk bulldog,  är 4,5 år, har power, arbetslust och älskar att arbeta. Nu har hon nackdisbråck som smärtar så halsmusklerna krampar. Hon är opererad för en besvärande knäskålsluxation. R har nervsmärtor ner i det opererade benet eftersom nerverna ligger i kläm av diskbråck även i ländryggslutet. 

Matte äger en till fralla. Hon skickar CT-rapport på den hunden också. Den är bara skiktröntgad i ländryggen. Men har också diskbråck som diagnosticerades för några år sedan på vår systerklinik. R gjorde vi CT av hals-bröst- och ländrygg för att få full koll på status på hela ryggen innan beslut om eventuell kirurgi. Bröstryggen är en katastrof. Som de flesta bröstryggar på brachycefala hundar som avlats mot kort rygg och en korkskruv till svans (där de tenderar att få kliande jästsvampproblem i svansvecket långt ner på djupet som de inte når att klia tillbaka och istället ger upphov till stjärthasande - det hittar man en bunt med filmer på Youtube av som något att skratta åt) är bröstryggskotorna så deformerade att man inte förstår hur de fortfarande kan innehålla en ryggmärg med nerver. "Rastypiska förändringar" påpekar experterna på Vet-CT. Likaledes som vätska i mellanörat. Eller omfattande tandrotsproblem. 

Lilla R. Vill så mycket men kroppen hon fått förmår inte. Det är så deprimerande vad vi gör med aveln för dessa djur. Alla får inte problem, men förbanne mig alldeles för många för att vi inte ska kräva CT-bilder inför avel som läses av specialist och inte av en "trubbnosvänlig veterinär". Låt oss påminna oss om djurskyddslagen: Att det är förbjudet att avla på djur med genetisk åkomma. Att djur ska kunna bete sig normalt. Den står över rasstandard om korta näsor, obefintliga svansar, raka bakben som ger problem med knäna och mycket mer. 

Gå i våra skor en sommar. Då förstår ni varför vi höjer våra röster att detta inte kan fortgå. 

Veterinärer som skäller på personal på försäkringsbolagen

En medarbetare på Agria kontaktar mig på Messenger och vill prata en stund. Hen ringer upp. 

- Det är jättevanligt att veterinärer på klinikerna ringer och skäller på vår personal - kanske främst våra veterinärer - när vi inte ersätter en skada. Det gäller framför allt kejsarsnitt, kastration på grund av sjukdom som inte är varig livmoderinflammation och när man kräkt en hund utan riskanalys om det behövs och vi bedömer att det inte var någon risk för skada. Men vi kan ju bara följa våra villkor. 


- Chefveterinären (tror hon kallades så) har åkt runt förr på klinikerna och berättat hur en försäkring fungerar, men det har ju inte gått på senaste tiden på grund av Covid. 


- Våra veterinära Facebookgrupper då? säger jag. Där finns god chans att nå väldigt många och få till en dialog med veterinärer från hela landet. 


- Nej, det går bara överstyr på sociala medier, det är ett principbeslut. 


- Men det tror inte jag. Det är betydligt mer effektivt än att åka runt och man kan ju själv äga tråden och frågorna. Tonläget är ju inte som i vilket forum som helst. Jag tror att de bolag som har sådan policy behöver tänka om att detta är det nya normala som är här för att stanna. Att inte vara rädda. När man säger att det alltid går överstyr syftar man ju på helt andra diskussioner i olika forum som inte är veterinärer emellan. Det är ju inte ens prövat innan man säger att det inte går. Kan man få upp en ökad medvetenhet hur försäkringslösningar fungerar och en konstruktiv debatt så tror jag vi också kan koka ner det till var vi inte förstår varann och stärka upp där. 


Det är ett bra samtal. Vi tycker inte lika mer än att jag kraftigt fördömer att kliniska veterinärer skäller på handläggare. Det är inte okey någonstans. Hyfs och respekt för andras roller hör till, även när en kund får nekad ersättning. 


Jag tittar på de ärenden i koncernen som får nekad ersättning och ser om det går att komplettera eller förtydliga om det har misstolkats. Vi har anpassat oss vid kräkning av diverse grejs som hundar stoppar i sig och säger att det inte är säkert att det ersätts via försäkringen men att vi bedömer att den behöver kräkas (i de fall det är så). Sedan får djurägaren själv bestämma.


Jag uppfattar aldrig att jag skäller själv när jag kontaktar försäkringsbolagen för att diskutera nekade ersättningar. Jag mejlar oftast kompletteringarna. Uppfattas jag aggressiv? Jo, vid något tillfälle för några år sedan erinrar jag mig att en handläggare tog illa vid sig. Ärendet var felbedömt men hon stod på sig. Jag bad om ursäkt. Det var inte motiverat att trycka till. På så vis är det enklare med Agria som har flera veterinärer anställda; vi pratar samma språk. Vi företräder bara olika intressen. Men hyfs hör till oavsett. Jag ska tänka särskilt på hur jag skriver i fortsättningen.  


Jag tänker att vi behöver göra något åt polariseringen som uppstått. Jag anser att det är försäkringsbolagen som är ansvariga för situationen genom sina ageranden mot kunder där man underförstått ska förstå att djursjukvården är för dyr och att man bokas på onödiga återbesök. Jag har själv fått sådan enkät och sådana mejl från mina hundars respektive bolag (ingen av dem är försäkrade i Agria). 


Lösningen kallas dialog. Djursjukvårdsbranschen pratar med djurförsäkringsbolagen i syfte att så långt möjligt ha samsyn kring hur vård bedrivs och därifrån kunna göra försäkringslösningar som är attraktiva för kunden och lönsamma för bolagen. Försäkringsbolagen kan inte bestämma vilka prover som tas eller vilken övrig diagnostik som används (röntgen, ultraljud, skiktröntgen eller magnetkamera tex). De kan bestämma vad de ersätter och vad de önskar ska in för förprövan. Det sker konsekvent med CT-undersökningarna. Jag undrar hur ofta de nekas? Vi har inga problem med att få igenom dem - är det andra som har? För att vara motiverat med veterinärer som förhandsprövar CT-undersökning behöver det ju vara ett sätt att förhindra överdiagnostik - finns den?


Den anställde på Agria pratar om att veterinärer tar för många prover och att kostnaderna skenar. Att veterinären vill säkra upp på kliniken, är för osäker. Det är för generellt. Jag håller inte med. Dessutom är det extremt lätt att i efterhand säga att det gick bra utan de prover som togs för de visade ingenting. Vi behöver förstå varandra bättre. 


Dags för samverkan. 

Vems ansvar är det att lyfta avlivning som alternativ?

- Tack för insatsen, säger en av djurägarna i helgen. Det känns rätt att ha satsat. Men när det är slut är det slut. Det är vi helt osentimentala med. Felix (fingerat) ska inte lida för att vi inte kan sätta stopp. 

- Det låter bra, replikerar jag. Jag brukar vara rätt osentimental när jag tycker det är slut så det blir tydligt. Inte alltid populärt kanske. 

Vi ler mot varandra. Jag går tillbaka in på vårdavdelningen och en kurerad Felix svansar efter matte.

Men jag funderar lite sen. Är jag lika tydlig idag som förr om åren att djuret behöver avlivas? Eller lindar jag in det mer? Väntar in att det mognar hos ägaren? Och beror det iså fall på att jag är feg eller har hittat en väg som passar fler än den när jag kör bulldozer?

Gudarna ska veta att kommunikation är svårt och retoriken kring vad som blir bäst för djuret som är skadat eller sjukt är på level expert. Ibland kör jag i diket. Tror att djurägaren behöver stöd för att avliva medan de vill ha stöd för att försöka. Jag får backa upp på vägen och börja om, navigera rätt. Det kan ta tid att få tillbaka tilliten.

Märker jag att någon gråter redan när jag kommer in i rummet och hunden är sjuk av en livmoderinflammation som kräver operation så lyssnar jag efter tecknen på att de hellre vill avliva henne. För att hon är gammal. För att hon har för kort kvar. För att det blir dyrt i förhållande till det. Bara när argumentet "jag vill inte utsätta henne för en operation" känner jag att jag behöver lotsa rätt. Att vi inte plågar dem när vi opererar. Men att det är okey ändå. För att man älskar sin hund men nu är det dags att låta dem gå. 

Men andra som gråter är bara överoroliga att jag ska säga avlivning och att hunden är för gammal när de inget annat vill än att göra det. 

Vem är jag att säga att hunden borde få dö? Det är i de allra flesta fall en kort återhämtning för en sådan operation. 

Jag minns att jag försökte mig på en sådan rekommendation en gång. En gammal vorsteh som var sjuk och andfådd av sin inflammerade livmoder. 

- Kanske är avlivning ett alternativ? föreslog jag försiktigt (vill jag minnas). 

Nej, det var det inte. Vi opererade. Hunden tuffade på jorden i några år till. Bodde granne med kliniken så jag blev påmind med jämna mellanrum då matte och hund promenerade förbi. 

Men kommer det in endimensionella, pergamenttorra katter med njursvikt som slutade äta för länge sedan, hjärtsviktshunden som flämtar av sin andra svikt  eller multisjuka, halta hundar med ruttnande tänder, då brukar jag kliva in i bulldozern om det visar sig behövas. För det är min skyldighet. Är det slut är det slut. Jag vill inte skjuta över ansvaret på annan kollega till nästa dag genom att skriva in den. I de flesta fall i Norrland har ägaren redan fattat beslutet själva. Men för de som inte kan/förstår eller vill så är det jag som veterinär som behöver stå på djurets sida. 

Men vet ni, att vi varje gång djuret skadat sig eller blir sjukt (utan att det är avlivningsmässigt) föreslår behandlingsalternativ och inkluderar avlivning, det skulle 99 % ta illa upp om vi gjorde. Om det är det du vill som djurägare (på grund av ekonomi eller andra skäl) är det ditt ansvar som djurägare att säga det. Jag lovar att du blir respekterad hos djurhälsopersonalen som läst djurskyddslagen. Där ju avlivning är en del av alternativen. Men lägg inte ansvaret på oss utan dig själv. För det är ditt djur. 

Äldre inlägg