Frallan R med hals- och ländryggsdiskbråck

Vi träffar flera hundar av brachycefal/trubbnosras som redan i unga år har ont i rygg/nacke eller till och med är förlamade. På min arbetsplats har vi en riktigt cool CT som kan ställa diagnos. Den använder vi när vi misstänker att hunden kan behöva opereras eller vi har en situation med smärta vi inte reder ut och behöver diagnos. 

"I somras har jag haft typ en trubbnos om dagen på akuten med ryggsmärtor. Det är helt förfärligt" säger en kollega till mig när vi pratar om det idag. 

Jag får lov att låna bilder på R av matte till min blogg. R är en svenskregistrerad fransk bulldog,  är 4,5 år, har power, arbetslust och älskar att arbeta. Nu har hon nackdisbråck som smärtar så halsmusklerna krampar. Hon är opererad för en besvärande knäskålsluxation. R har nervsmärtor ner i det opererade benet eftersom nerverna ligger i kläm av diskbråck även i ländryggslutet. 

Matte äger en till fralla. Hon skickar CT-rapport på den hunden också. Den är bara skiktröntgad i ländryggen. Men har också diskbråck som diagnosticerades för några år sedan på vår systerklinik. R gjorde vi CT av hals-bröst- och ländrygg för att få full koll på status på hela ryggen innan beslut om eventuell kirurgi. Bröstryggen är en katastrof. Som de flesta bröstryggar på brachycefala hundar som avlats mot kort rygg och en korkskruv till svans (där de tenderar att få kliande jästsvampproblem i svansvecket långt ner på djupet som de inte når att klia tillbaka och istället ger upphov till stjärthasande - det hittar man en bunt med filmer på Youtube av som något att skratta åt) är bröstryggskotorna så deformerade att man inte förstår hur de fortfarande kan innehålla en ryggmärg med nerver. "Rastypiska förändringar" påpekar experterna på Vet-CT. Likaledes som vätska i mellanörat. Eller omfattande tandrotsproblem. 

Lilla R. Vill så mycket men kroppen hon fått förmår inte. Det är så deprimerande vad vi gör med aveln för dessa djur. Alla får inte problem, men förbanne mig alldeles för många för att vi inte ska kräva CT-bilder inför avel som läses av specialist och inte av en "trubbnosvänlig veterinär". Låt oss påminna oss om djurskyddslagen: Att det är förbjudet att avla på djur med genetisk åkomma. Att djur ska kunna bete sig normalt. Den står över rasstandard om korta näsor, obefintliga svansar, raka bakben som ger problem med knäna och mycket mer. 

Gå i våra skor en sommar. Då förstår ni varför vi höjer våra röster att detta inte kan fortgå. 

Veterinärer som skäller på personal på försäkringsbolagen

En medarbetare på Agria kontaktar mig på Messenger och vill prata en stund. Hen ringer upp. 

- Det är jättevanligt att veterinärer på klinikerna ringer och skäller på vår personal - kanske främst våra veterinärer - när vi inte ersätter en skada. Det gäller framför allt kejsarsnitt, kastration på grund av sjukdom som inte är varig livmoderinflammation och när man kräkt en hund utan riskanalys om det behövs och vi bedömer att det inte var någon risk för skada. Men vi kan ju bara följa våra villkor. 


- Chefveterinären (tror hon kallades så) har åkt runt förr på klinikerna och berättat hur en försäkring fungerar, men det har ju inte gått på senaste tiden på grund av Covid. 


- Våra veterinära Facebookgrupper då? säger jag. Där finns god chans att nå väldigt många och få till en dialog med veterinärer från hela landet. 


- Nej, det går bara överstyr på sociala medier, det är ett principbeslut. 


- Men det tror inte jag. Det är betydligt mer effektivt än att åka runt och man kan ju själv äga tråden och frågorna. Tonläget är ju inte som i vilket forum som helst. Jag tror att de bolag som har sådan policy behöver tänka om att detta är det nya normala som är här för att stanna. Att inte vara rädda. När man säger att det alltid går överstyr syftar man ju på helt andra diskussioner i olika forum som inte är veterinärer emellan. Det är ju inte ens prövat innan man säger att det inte går. Kan man få upp en ökad medvetenhet hur försäkringslösningar fungerar och en konstruktiv debatt så tror jag vi också kan koka ner det till var vi inte förstår varann och stärka upp där. 


Det är ett bra samtal. Vi tycker inte lika mer än att jag kraftigt fördömer att kliniska veterinärer skäller på handläggare. Det är inte okey någonstans. Hyfs och respekt för andras roller hör till, även när en kund får nekad ersättning. 


Jag tittar på de ärenden i koncernen som får nekad ersättning och ser om det går att komplettera eller förtydliga om det har misstolkats. Vi har anpassat oss vid kräkning av diverse grejs som hundar stoppar i sig och säger att det inte är säkert att det ersätts via försäkringen men att vi bedömer att den behöver kräkas (i de fall det är så). Sedan får djurägaren själv bestämma.


Jag uppfattar aldrig att jag skäller själv när jag kontaktar försäkringsbolagen för att diskutera nekade ersättningar. Jag mejlar oftast kompletteringarna. Uppfattas jag aggressiv? Jo, vid något tillfälle för några år sedan erinrar jag mig att en handläggare tog illa vid sig. Ärendet var felbedömt men hon stod på sig. Jag bad om ursäkt. Det var inte motiverat att trycka till. På så vis är det enklare med Agria som har flera veterinärer anställda; vi pratar samma språk. Vi företräder bara olika intressen. Men hyfs hör till oavsett. Jag ska tänka särskilt på hur jag skriver i fortsättningen.  


Jag tänker att vi behöver göra något åt polariseringen som uppstått. Jag anser att det är försäkringsbolagen som är ansvariga för situationen genom sina ageranden mot kunder där man underförstått ska förstå att djursjukvården är för dyr och att man bokas på onödiga återbesök. Jag har själv fått sådan enkät och sådana mejl från mina hundars respektive bolag (ingen av dem är försäkrade i Agria). 


Lösningen kallas dialog. Djursjukvårdsbranschen pratar med djurförsäkringsbolagen i syfte att så långt möjligt ha samsyn kring hur vård bedrivs och därifrån kunna göra försäkringslösningar som är attraktiva för kunden och lönsamma för bolagen. Försäkringsbolagen kan inte bestämma vilka prover som tas eller vilken övrig diagnostik som används (röntgen, ultraljud, skiktröntgen eller magnetkamera tex). De kan bestämma vad de ersätter och vad de önskar ska in för förprövan. Det sker konsekvent med CT-undersökningarna. Jag undrar hur ofta de nekas? Vi har inga problem med att få igenom dem - är det andra som har? För att vara motiverat med veterinärer som förhandsprövar CT-undersökning behöver det ju vara ett sätt att förhindra överdiagnostik - finns den?


Den anställde på Agria pratar om att veterinärer tar för många prover och att kostnaderna skenar. Att veterinären vill säkra upp på kliniken, är för osäker. Det är för generellt. Jag håller inte med. Dessutom är det extremt lätt att i efterhand säga att det gick bra utan de prover som togs för de visade ingenting. Vi behöver förstå varandra bättre. 


Dags för samverkan. 

Vems ansvar är det att lyfta avlivning som alternativ?

- Tack för insatsen, säger en av djurägarna i helgen. Det känns rätt att ha satsat. Men när det är slut är det slut. Det är vi helt osentimentala med. Felix (fingerat) ska inte lida för att vi inte kan sätta stopp. 

- Det låter bra, replikerar jag. Jag brukar vara rätt osentimental när jag tycker det är slut så det blir tydligt. Inte alltid populärt kanske. 

Vi ler mot varandra. Jag går tillbaka in på vårdavdelningen och en kurerad Felix svansar efter matte.

Men jag funderar lite sen. Är jag lika tydlig idag som förr om åren att djuret behöver avlivas? Eller lindar jag in det mer? Väntar in att det mognar hos ägaren? Och beror det iså fall på att jag är feg eller har hittat en väg som passar fler än den när jag kör bulldozer?

Gudarna ska veta att kommunikation är svårt och retoriken kring vad som blir bäst för djuret som är skadat eller sjukt är på level expert. Ibland kör jag i diket. Tror att djurägaren behöver stöd för att avliva medan de vill ha stöd för att försöka. Jag får backa upp på vägen och börja om, navigera rätt. Det kan ta tid att få tillbaka tilliten.

Märker jag att någon gråter redan när jag kommer in i rummet och hunden är sjuk av en livmoderinflammation som kräver operation så lyssnar jag efter tecknen på att de hellre vill avliva henne. För att hon är gammal. För att hon har för kort kvar. För att det blir dyrt i förhållande till det. Bara när argumentet "jag vill inte utsätta henne för en operation" känner jag att jag behöver lotsa rätt. Att vi inte plågar dem när vi opererar. Men att det är okey ändå. För att man älskar sin hund men nu är det dags att låta dem gå. 

Men andra som gråter är bara överoroliga att jag ska säga avlivning och att hunden är för gammal när de inget annat vill än att göra det. 

Vem är jag att säga att hunden borde få dö? Det är i de allra flesta fall en kort återhämtning för en sådan operation. 

Jag minns att jag försökte mig på en sådan rekommendation en gång. En gammal vorsteh som var sjuk och andfådd av sin inflammerade livmoder. 

- Kanske är avlivning ett alternativ? föreslog jag försiktigt (vill jag minnas). 

Nej, det var det inte. Vi opererade. Hunden tuffade på jorden i några år till. Bodde granne med kliniken så jag blev påmind med jämna mellanrum då matte och hund promenerade förbi. 

Men kommer det in endimensionella, pergamenttorra katter med njursvikt som slutade äta för länge sedan, hjärtsviktshunden som flämtar av sin andra svikt  eller multisjuka, halta hundar med ruttnande tänder, då brukar jag kliva in i bulldozern om det visar sig behövas. För det är min skyldighet. Är det slut är det slut. Jag vill inte skjuta över ansvaret på annan kollega till nästa dag genom att skriva in den. I de flesta fall i Norrland har ägaren redan fattat beslutet själva. Men för de som inte kan/förstår eller vill så är det jag som veterinär som behöver stå på djurets sida. 

Men vet ni, att vi varje gång djuret skadat sig eller blir sjukt (utan att det är avlivningsmässigt) föreslår behandlingsalternativ och inkluderar avlivning, det skulle 99 % ta illa upp om vi gjorde. Om det är det du vill som djurägare (på grund av ekonomi eller andra skäl) är det ditt ansvar som djurägare att säga det. Jag lovar att du blir respekterad hos djurhälsopersonalen som läst djurskyddslagen. Där ju avlivning är en del av alternativen. Men lägg inte ansvaret på oss utan dig själv. För det är ditt djur. 

Öppet brev till djurförsäkringsbolagens handläggare

Hej!

I mitt yrke som veterinär har jag nära kontakt med djurförsäkringsbolagen sedan 30 år. Som jag ser det finns det en vinst i en god relation för att djuret ska få god vård, djurägaren ska vara nöjda, försäkringsbolaget sälja försäkringar och djursjukvården kunna tillhandahålla djursjukvård av god kvalitet. 

Jag har numera daglig kontakt med kunder som pratat med sina ombud som öppet dissar prissättningen på djursjukvården som horribel och skenande. Man gör sammankoppling med ägarkonsolideringen av djursjukvården (men tror att man glömmer övriga aktörers prisökning) och är kritisk och dömande. 


Jag är stolt företrädare för en koncern med 170 medarbetare. Idag på söndagen den 25 juli  jobbar 14 medarbetare på vardera djursjukhus för att tillhandahålla vård för behövande djur i regionen under hela dygnet. Jag är själv inne på dag 7 för att täcka upp pass som saknar bemanning. Tempot är högt men stämningen är god. Vi sträcker på oss att vi står pall och får ihop scheman så vi kan ta emot dygnet runt.

Ormbetten är många, flera av dem behöver antiserum för att blödningstiderna är omätbart långa, de har oerhört ont eller är påverkade i sitt allmäntillstånd. Vi tar emot bitskadade som frakturerat tänder, ögon som är skadade, påkörda djur. Vi opererar dygnet runt de djur som behöver det, har möjlighet till intensivvård, skiktröntgen, blodtransfusion. 

Utvecklingen har varit snabb. Den kanske inte passar alla såtillvida att den blir för dyr. Det har jag respekt för. Alla kanske inte har råd och de får välja andra vårdalternativ. Visar det sig att kunderna inte vill ha den högkvalificerade, personalintensiva djursjukvården så får vi växla ner, stänga nätterna och helgerna och ta emot dagtid. Då kan vi justera priserna. Men behöver förstås minska på vår fantastiska personal som engagerat vårdar och behandlar sjuka och skadade djur med stor skicklighet. 

Men kära försäkringsbolag, kan ni visa bättre respekt för oss som tillhandahåller vården sommaren 2021 och inte öppet dissa och håna prissättningen? Senast idag skrattade ett ombud och berättade till en kund att hen hade direktreglerat en ormbettshund för 60 000 kronor och tyckte det var horribelt. Jag är istället ödmjukt imponerad att det finns resurser att rädda liv på den enhet vården gavs. För det var inget vanligt ormbett är jag säker på. Utan en livshotande sjuk hund som krävt intensivvård. Jag hoppas den gick att rädda eftersom djurägaren hett önskade det. Att avliva är alltid ett alternativ (som skedde förr när vården var mindre avancerad). 

Jag önskar att det fanns en hederskodex på försäkringsbolagen. På samma sätt som jag förväntar mig att vår personal talar gott om bolagen och inte raljerar över eventuella övervinster vill jag att det finns en policy att behandla djursjukvårdsföretagen med den respekt vi förtjänar. Jag är också säker på att försäkringsgraden kommer droppa om det inte finns dygnetruntvård i Sverige överhuvud taget. Det i sin tur kommer att påverka försäkringsbolagen.

Vi är beroende av varandra. Framförallt förtjänar hårt arbetande djurhälsopersonal att behandlas med den respekt vi förtjänar. 

Jag skickar detta till samtliga djurförsäkringsbolag och förväntar mig replik. 


Djurägare som avvaktar

Att vara djurägare är förenat med ansvar. Ansvaret definieras enligt djurskyddslagen . 

I andra kapitlet paragraf 1 står att läsa att det är ett grundläggande djurskyddskrav att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.


På dig som djurhållare finns det också krav. Att du ska ha tillräcklig kompetens för att sköta om djuret på bästa sätt. I det inkluderas att känna till djurslagets grundläggande behov och hur det uttrycker sig när det är sjukt. 

Om djuret är sjukt förväntas du agera. Inte vänta och se. Du kan välja mellan att ge det nödvändig vård eller avliva. Avlivning kan göras hos veterinär eller någon som kan utföra avlivning på skonsamt sätt, t ex genom att djuret skjuts. 



För att hjälpa dig på traven listar jag exempel på symtom hos ditt djur där du som djurägare ska agera och hjälpa det enligt lagens krav. Du förväntas kontakta en klinik och be om råd hur du ska agera. 

  • Äter inte sedan en dag
  •  Kräks och får inte behålla mat/äter inte
  • Benpipa sticker ut ur huden
  •  Fluglarver krälar i ett sår
  • Hälta (beror alltid på smärta eller skada)
  • Urineringssvårigheter
  • Andnöd
  • Apati
  • Sår som inte läker, infekterade sår, stora sår, sår som blöder
  • Viktnedgång på grund av minskad aptit, kräkning eller diarré med eller utan nedsatt allmäntillstånd
  • Skriker 
  • Diarré som inte går över
  • Ögonskada/blundar med öga
  • Flytningar efter löpning
  • Rutten mun innan den ruttnat

Om du inte har råd med veterinärbedömning av ditt djur och kliniken/veterinären uppger att ditt djur behöver komma under vård kan du inte avstå och se hur det går. Du behöver fråga vilket lidande det innebär för djuret att du väntar. Om lidandet är ansenligt begår du ett brott om du inte agerar. Du har rätt till en andra åsikt om du vill (att åka till annan veterinär) om inte veterinären anser att själva resan är att utsätta djuret för otillbörligt lidande. 

Djurskyddslagen medger avlivning som en utväg ur lidandet. Är personen som ska avliva kunnig (oavsett om jägare eller veterinär) så är det ett sätt att undkomma plågor för ditt djur. Du kan alltså undvika att du blir anmäld till myndigheterna för brott mot djurskyddslagen genom att avliva istället. 

Så. Innan du skaffar djur (oavsett vilket):

  1. Ta reda på djurets grundläggande behov

  2. Planera för hur du ska kunna tillgodose djurets behov av sällskap, rastning, tillräckligt utrymme och skyddas från kyla och värme och andra grundläggande behov som beskrivs i djurskyddslagen. 

  3. Gör en kostnadskalkyl så du har råd att ha ett djur. Köp en frisk ras istället för en sjuk. Jämför försäkringspremier för olika raser och läs villkoren i försäkringarna (även om du inte vill försäkra) så får du snabbt en uppfattning om vilka raser du ska undvika (som du märker är de några av de populäraste). En tumregel är att ju mer extremt djuret är avlat på utseende och ju mindre ras sett till antal individer, desto fler sjukdomar finns i rasen.

  4. Välj en uppfödare som är duktig uppfödare, ger god support, är öppen med rasens problem och inte tror hon är veterinär men en värdefull vardagssupport.

  5. Ta reda på hur djurslaget uttrycker lidande och sjukdom så du kan tolka tecknen tidigt. Att ingripa tidigt är gynnsamt för sjukdomens prognos och för din ekonomi. 

  6. Avlivning är alltid en lösning när du inte har råd. Att avvakta och se när djuret lider är det inte. Lär känna en skicklig skytt om du vill ha ett alternativ till veterinär. 

  7. Djurhälsopersonal är skyldiga att anmäla till polis eller länsstyrelse om du inte följer djurskyddslagen. Det är inte ett hot för att få behandla ditt djur och få pengar av dig (som uppges i vissa trådar på Facebook med jämna mellanrum).Det är heller inte veterinärens fel  att ditt djur är sjukt eller du saknar resurser för att behandla. 

Om du ägnar lite tid åt research och kunskapsinhämtning kommer ditt djur få det bra hos dig och du får en god relation med djurhälsopersonalen som en ansvarstagande och kompetent djurägare. Även den dagen du vill avliva istället för behandla för att du inte har råd (eller av andra skäl än ekonomi). För det är faktiskt helt okey enligt djurskyddslagen och den rätten ska vi alltid respektera som en utväg. Det kan vara värt att påminna oss alla om ibland. 

PS. Köp inte hundar från annonser på Blocket som skriker smuggelhund. Du kan bättre än så.

PS 2. Avla inte på din tik eller hanne för att du får 30000 and counting för din labrapugdoodledachsstövare. Och om du nödvändigtvis måste, läs på vad som är normalt och onormalt kring dräktighet och förlossning. 

Äldre inlägg