En stilla andhämtning

TACK alla som swhishade till min ensamstående vän. Jag är rörd och tacksam. Hon har kunnat betala de skulder hon hade, köpa busskort till barnen, hämta ut läkemedel till sig och sina barn. OCH! - det som känns allra bäst - äldste sonen fick en slant så han har råd att äta tills studielånet kommer. Han åker upp och påbörjar sin utbildning till civilingenjör. Tack vare er kanske han bryter sig ur familjemönstret och den ständigt närvarande skammen att vara fattig.


Jag har gjort insamlingar förr till min vän. Att vara fattig och leva på (under) marginaler som vårt samhälle satt upp gör att man alltid ligger efter. Med kläder till barnen, busskort, räkningar. Man tar dåliga beslut för att stressen över hur det ska ordna sig gör att man fattar mindre bra beslut när man väl får pengar. För man vill så innerligt väl att barnen ska kunna få godis, läsk, jordgubbstårta till examen. Sånt som vi med jobb kan unna våra barn utan att blinka. 


På många sätt är hennes utsatthet dubbel. När sonen är i vården för sin anorexi säger de att han behöver få önskekost. Han önskar sig räkor bland annat. Hon får pengar av mig för en insamling. Ilar till affären och köper det han vill ha. Han äter två räkor. Hon får slänga resten. Hon vågar inte säga till sjuksköterskan att hon inte har råd med önskekost, att hon redan anpassat sig till dotterns diabetes. 


Jag hjälper henne att skriva en ansökan till Försäkringskassan om extra pengar pga hans anorexi. Hon får avslag. Jag hjälper henne att önska om en bil så hon vet att sonen kommer till doktorn. Han vägrar att åka buss pga ångest. Också en trygghet med bil när blodsockret sticker för dottern, att veta att hon kan handla mat eller köra till doktorn.  Sjukdomen innebär ständiga uppstigningar, nattliga vandringar när sockret är högt, äta när det är lågt. Hon går till Ica flera km bort för att handla mer när det tagit slut för att hon saknar busskort. Hon får avslag även för bil. 


I går tänker hon hämta ut melatonin för sömnen till sonen. Det ingår inte i högkostnadsskyddet. Det liksom glukagonspray för akuta diabetesproblem kostar väldigt mycket pengar. Tabletterna 800 kronor. Den här gången ber jag henne höra av sig till vården och säga att han behöver läkemedel inom högkostnadsskyddet. Att det inte är skamligt att be för om en månad har hon inte råd med de här tabletterna och dessutom behövs bufferten tills bidragen förhoppningsvis tickar in igen (flera månaders handläggning). 


Att vara fattig och inte kunna hjälpa sina barn på det sätt vården föreslår medför en enorm stress. Mamman gör allt hon levandes kan. För att sonen ska vilja äta. Gå upp i vikt.


Att satsa sina slantar så att barnen får följa på skolresan barnen åker på i nian är en självklarhet. Konsekvensen är att räkningarna inte kan betalas. Men hon vill så gärna att barnen får uppleva det andra barn får.


Att inte se någon bestående förändring av sin situation, att pappan till barnen smiter undan sitt ekonomiska ansvar, att 10 dagar innan pengarna kommer bara ha ris och sky hemma som barnen får äta, inget toapapper. Hjärtat brister. 


Så igen - TACK för att du bidrog. Och du som inte hade möjlighet - TACK för att du läste. Låt oss rösta på ett parti som vill hjälpa alla ensamstående, fattiga människor så att våra barn slipper växa upp i utsatthet med ekonomiskt pressad förälder. 

Ensamstående mamma utan nätverk

Jag är tveklöst privilegierad. Född i Sverige av två föräldrar med universitetsutbildning. Haft turen att vara väsentligen frisk. Haft ”läshuvud” och tagit mig igenom en 5,5 årig utbildning, aldrig varit arbetslös efter examen. Gift mig med en man som är stabil, snäll och tar ansvar. Fått tre underbara barn. Ett av dem har tyvärr betydande svårigheter med nedstämdhet och kronisk smärta efter en operation som 11-åring. Den sorgen och ångesten över att inte kunna lindra bär jag i mitt hjärta varje minut. Vi kan stötta honom ekonomiskt, med mat, komma och städa, bryta isoleringen. Det känns alltid otillräckligt och ekande förtvivlat. 

De flesta har livssorger att bära i sin ryggsäck. De ser olika ut och vi hanterar dem olika. Vi har olika förmåga och förutsättningar. Jag tänker att jag ändå alltid kunnat följa på läkarbesök, köpa ut läkemedel utan att titta på priset, aldrig begränsats av att jag saknar pengar i alla fall. 

Jag ser en annan familj. Ensam mamma med två kroniskt sjuka hemmavarande barn och en sjuk, ung vuxen son. Hon saknar socialt nätverk, flydde hemorten efter skilsmässan, ingen kontakt med sina egna föräldrar efter en trasig barndom, pappan till barnen duckar ansvar och trakasserar dem på de mest förfärliga sätt. 

Ekonomin är i spillror. Sömnen upphackad på grund av stress och tre sjuka barn. Med den kommer glömskan att bevaka att de välbehövliga slantarna tickar in. När barnbidraget upphör över sommaren och ett vårdnadsbidrag hade behövt sökas men glöms bort i den vardagliga torktumlaren och den äldre, också sjuka sonen, behöver flytta hem utan inkomst är katastrofen ett faktum. 

Nödropet till socialen ekar utan hjälp. Man konstaterar att 6700 kronor saknas per månad för att det ska gå ihop (oräknat den vuxne sonens behov av mat) men att hon behöver överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Det tar några månader. Att vårdnadsbidraget kommer, men handläggningstiden är 5-6 månader. Sonen får ett läkarintyg men datum för sjukdom sätts till 1 augusti av doktorn. Fast han utretts och varit sjuk i över ett år. Han har inte behövt intyg förrän nu när gymnasiet är slut. Ärendet stängs. Det finns inga retroaktiva pengar att hämta. Även här krävs en överklagan. Även om han får ett korrekt daterat sjukintyg. Hans förhoppning att flytta uppåt i landet och studera på universitetet brinner inne. Han är helt utblottad. 

Jag ringer för att kolla till dem. Hon har hittat lite ris och kokat sky till. De har ingen mat. De nya pengarna kommer om 10 dagar, den lilla sjukpensionen. Räkningarna trillar in med påminnelseavgifter. Det är sällan hon gråter. Oftast skäms hon. Skäms för att hennes barn får en så utsatt barndom, inte kan delta i aktiviteter som andra barn, inte kan köpa kläder och nu inte ens det allra nödvändigaste - mat.

Kyrkan delar inte ut allmosor mer än runt examen och jul. Det är många som är i nöd. 

Att se deras utsatthet bränner i bröstet. Jag försöker hjälpa dem men det känns alltid fruktansvärt otillräckligt. Det lindrar i stunden och knappt det. Jag åker till Lidl och försöker köpa så det räcker 10 dagar. Tills nästa (otillräckliga) peng kommer in på kontot. Matkassarna ger i alla fall tillfällig frid i en sargad mammasjäl. Jag åker därifrån med en klump i halsen över hur dessa barn får kämpa på ett helt annat sätt. 

Vill du bidra med en slant (jag vet att jag frågat många gånger och jag förstår om du inte kan mera. Jag är så tacksam för alla tidigare givor) så är det pengar som håller dem flytande en stund till. Och för stunden är det gott nog. Med 3 kronor på kontot gör minsta krona skillnad.

Mitt Swish: 070 282 54 36

Knäsmärtor och vården

I höstas började höger knä krångla. Först förstod jag inte att det var själva leden eftersom symtomen yttrade sig som kramp baksida lår och nervsmärtor ner i foten. Jag bokade mig till naprapat och fick träningsråd och massage av de krampande musklerna. 

Efter någon månad med träning på gym där jag grät mig genom leg extensions på 2.5 kilo belastning och leg curls med låg belastning bokade jag besök hos vårdcentralen. Läkaren föreslog kortisoninjektion för att bryta inflammationen i knäet. Så blev det och knäet blev genast gladare. 


Eftersom hon berättade att det inte är idé att skicka remiss till ortoped inom allmänna vården så bokade jag in ett besök på Specialistläkarhuset. Ortopeden trodde inte menisk utan trolig artrossmärta men sa också att utan magnetröntgen så gissar man mest. Korsbanden friade han med undersökning. 

Jag betalade 1500 kronor för den bedömningen och sedan ytterligare knappt 5000 kronor för en MR av knäet. Jag blev uppringd inom några dagar och han meddelade att magnetröntgen visade en del sprickor i meniskerna men inget som skulle förbättras av kirurgi. Även om det är en hel del pengar så har jag nu vetskap om status i knäleden och fått besöka en ortoped, för mig  värt väldigt mycket. Kanske ett tips för dig som står i den svenska oändliga vårdkön eller inte ens får ta plats där?


Efter sprutan blev det möjligt att träna och jag har över tid kunnat återgå till knäböj och marklyft och några benmaskiner. Leg extension medges nu utan tårar på knappt 40 kilo, cirka 10 kilo mindre än när jag var skadefri. Jag har bytt ut crosstrainer mot cykel (blä) eftersom jag får ont i crosstrainern. 


Men jag har fortsatt att promenera eftersom det är mitt livselixir sedan jag slutade springa runt 20-årsåldern. 12 000 steg per dag är min önskan. Det går inte varje dag men med stöd av Naproxen 500 mg x2 och Alvedon 1 g x3 så funkar det för det mesta. Jag noterar att knäna är glada i Frankrike. Då går vi rätt sparsamt pga värmen. Några dagar efter stranden kommer vi upp runt 10 000 steg. Men det är inget liv jag kan förlika mig med hemma. Att sitta hemma och vila och göra knärehab för att slippa det oundvikliga - byta till protesknä. 


Jag får en stor ledfyllnad förra veckan. Smärtan peakar efter en trevlig promenad till Selånger Pilgrimcenter (knappt en mil). Det buktar runt knäskålen och jag har ont, det strålar ner i vaden och under foten. Går på gym men smärtan blir obetydligt bättre. Jag bokar och får en tid samma dag på vårdcentralen. Jag träffar en AT-läkare. Hon är mycket ovillig att spruta (förra sprutan i augusti), vill att jag går hos fysioterapeut, tränar rehab varje dag, minskar mitt promenerande och anpassar mig till ett liv med dåliga knän. Att proteserna håller 10 år och därför vill man fördröja insättning eftersom en andra protes medför stora risker till komplikationer. 

Vad är livskvalitet? Att stilla vänta på att bli 70 för att få en protes? 

Jag ber henne stämma av med sin handledare, ber henne beakta att när hon själv är i min ålder kommer hon inte heller gilla att behöva anpassa sig när det finns möjlighet till smärtlindring med en kortisonspruta. Att ledgallan inte lär minska av varken Naproxen (provat) eller fysio och att en utspänd led heller inte är bra för brosket. 

Hon kommer tillbaka med kortisonsprutan. 

Jag läser om hållbarhet för en ny knäled på 1177. Där står:


"Hållbarheten på knäproteser finns noga studerat i det svenska knäprotesregistret

De flesta som får en knäprotes behöver inte byta ut den under sin livstid. Hållbarheten på proteserna är mycket god. Tio år efter operationen är det bara var tionde som har behövt byta ut protesen. Tekniken vid operationen har förbättrats genom åren och även urvalet av vilka personer som har bäst nytta av en operation. Detta tillsammans med förbättringar av själva proteserna har lett till att hållbarheten ökat genom åren.

I nuläget ser det ut som om att 90 procent av de proteser som opererats in de senaste tio åren kan beräknas hålla i minst 20 år"

Svenska läkare behöver hänga med. Detta är en läkare under utbildning som pratar om 10 års hållbarhet och det inte alls stämmer. På 1177 står inget som är allmänt tyckande utan väl underbyggda studier ligger bakom. Jag förstår att det är en bra bit kvar till en ny led och det är bra men intill dess tänker jag göra det jag mår bra av på totalen; promenera, träna, spruta knäet när det krånglar. Och banta dårå, trots allt en stor skillnad vad jag belastar leden med. 10 kilo. Phew. 

Hitlerpasset

Våra djursjukhus håller öppet dygnet runt i regionen Västernorrland och Jämtland. För första gången behöver vi stänga ett av djursjukhusen (det i Sundsvall) under julhelgen för att kraftsamla och hålla öppet i Östersund. Vi har som andra verksamheter prövats hårt under coronaperioden med stor frånvaro, ideliga schemaomläggningar och förflyttning av personal. Vi har stora utmaningar med bemanningen och får stor hjälp av våra fantastiska kollegor i Östersund, som kommer och hjälper med nätter och kritiska pass för att schemat ska gå ihop. Under julen krävs runt tjugo personer för att driva runt jouren och vårdavdelningen. Vi kraftsamlar för att lyckas i Östersund men får inte ihop det vid kusten. 

För att göra det vi kan vill vi ha möjlighet att kolla covidbevis hos kunderna. Eller att de har en genomgången covidinfektion. En djurägare per djur på kliniken. Munskydd på alla, personal och kunder. Förstås friska kunder och personal. Vi avstår från en efterlängtad fest i Östersund och att ledningen kommer och äter jullunch med personalen i Sundsvall. 

Är det tillräckligt? Vi hoppas det. Vi hoppas kunna hålla öppet så inte jouren för akut sjuka och skadade smådjur som behöver djursjukhusvård stängs i vår region. Det är nämligen långt till nästa öppna instans; Gammelstad utanför Luleå norrut, Uppsala och Universitetsdjursjukhuset söderut. Sedan Bagarmossen i Stockholm. Awake i Stockholm.  Strömsholm utanför Västerås. Instanserna är få och alla har knäat under coronaåret och fått stänga akutintaget. 

Vi lägger ut information på våra Facebooksidor. Inom kort exploderar kommentarsfälten. Konspirationer, hitlerfasoner, hitlerpass, olaglig diskriminering... och inlägg efter inlägg om individens rätt att bestämma och göra egna medicinska beslut samt bevislänkar till hur farligt vaccinet är och hur många som dött eller blivit skadade för alltid av vaccinationerna. Gå in och läs på Östersunds djursjukhus kommentarsfält om du orkar. Attacken känns närmast antidemokratisk, destruktiv, militant och synkroniserad. Rejtingen sjunker som en sten av folk som inte har djur eller bor i regionen. Våra mejlboxar exploderar. 

Det är enkelt att vara egoistisk och påpeka risker med vaccinationerna när andra tar ansvar och kavlar upp för laget. För då kan man åtnjuta en vikande smittspridning utan att bidra själv. Kruxet är att coronaviruset kräver hög andel vaccinerade för att kuvas och kontrolleras. 

Gå in på relevanta sidor och informera dig om smittläget, t ex Covid-19 — Folkhälsomyndigheten (folkhalsomyndigheten.se) och COVID Live Update: 271,779,489 Cases and 5,337,976 Deaths from the Coronavirus - Worldometer (worldometers.info).. 

Det syns tydligt i statistiken när svenskarna började vaccinera sig, både avseende andelen smittade som dödstal. I dag är 0,1 % i kritiskt tillstånd, totalt 73 stycken. Somliga av dem är vaccinerade. Generellt skyddar vaccination mot svår sjukdom. Men det är hög tid att vaccinera med en tredje spruta för att boosta immunsystemet. 


Det är inte över förrän det är över. 5,3 miljoner människor har dött i världen (av de som räknats). 90 000 är i kritiskt läge. 

Kavla upp. Ta en för laget. Även om du inte är rädd för att få covid, även om du är rädd för sprutor, även om vaccinet inte varit framtaget i hundra år. Låt bli bara på läkarinrådan. Informera dig på andra sidor än Facebook som kryllar av desinformation och bekräftar rädslor och konspirationsteorier. 

Skänk en slant till Vaccine Forward - No one is safe until everyone is safe . Hjälp de fattiga länderna att vaccinera sin befolkning. Både för våra medmänniskor som för dig själv. I en ovaccinerad population riskerar nya mutationer att frodas och sedan komma till oss med full kraft. 

Vård för försäkrade och tillräckligt rika

Idag går jag till den privata sjukvården för människor. I snart tre månader har jag haft ont i knäet. Jag har varit till naprapat två gånger för att få hjälp med preliminär diagnos och rehabövningar. Jag har cyklat och rehabbat med trista övningar. Promenerat på en hel vecka vad jag går i vanliga fall på en dag. Mina hundar har varit utleasade eller utflippade i hundhage. 

Förra veckan träffar jag en doktor på vårdcentralen. Hon är väldigt trevlig och förstående och skriver ut Naproxen och Alvedon som jag först fått från en nätdoktor när det inte gick att boka någon fysisk tid till vårdcentralen eller begripa hur jag skulle boka ett digitalt möte hos dem (ska jag vara helt ärlig hade jag stulit tabletter av min man före det och behövde ge igen av stöldgodset). Distriktsläkaren sprutar kortison i mitt knä. Hon beklagar men säger att det inte ens är någon idé att remittera till ortopeden eller för magnetröntgen.

Jag är tillfälligt lycklig över effekten av lokalbedövning och kortison men det blir inte bra. Jag går därför till ortoped som jobbar fyra dagar i regionens tjänst och en dag i veckan åtnjuter den vård han vill kunna erbjuda alla patienter men bara kan erbjuda privatförsäkrade eller tillräckligt rika patienter som kan betala själv. 

Jag swishar 1200 spänn och får träffa honom och bli undersökt. Fett värt för mig. Han konstaterar fyllnad i leden och misstänker artros eller möjligen en nedsliten menisk och artros. Meddelar att man slutat rensa upp i artrosleder som man gjorde hejvilt förromåren eftersom en stor studie visade att de patienter som genomgick upprensning fick värre artros än de man lät bli att operera. 

Han höjer ett diskret ögonbryn att kollegan sprutade kortison utan diagnos. 

- De försöker nog hjälpa det de kan i ett hopplöst system, säger jag. 

- Ja, den allmänna vården är så illa fungerande att jag vet inte hur man bäst kan beskriva den. Man blandar akut och planerad kirurgi med resultatet att det blir minimalt mycket gjort. Här kan vi swischa axlar och knän på ett helt annat löpande band än där jag jobbar annars. Det finns inget incitament för personalen att ta en till patient i regionen. Ingen morot. Det är - om du frågar mig - för många chefer som är för långt från verksamheten. 

Jag haltar ner till magnetkameraväntrummet. 

- Idag hinner jag inte mer, säger sköterskan. Kan du komma i morgon klockan 08.00 eller 15.00?

- Jajamen, jag dyker upp 08.00, meddelar jag. 

För ytterligare 2000 spänn får jag en diagnos. 

Jag känner mig lättad. Och skäms. Och förbannad för att vi har en sjukvård med riktlinjer om remissrutiner som inte är för patienten. Frågan är om inte alla är förlorare i det långsamma, allmänna systemet med längre sjukskrivningar, sämre prognos, kapsejsade magar av läkemedel, överbelastade friska leder av månader och år av hälta. Och säkert nåt mer jag inte kommer på. 

Äldre inlägg