Medelåldersbloggaren returns

Chef E sa till mig när jag anställdes, att den största utmaningen kommer att vara att hålla mig nöjd. Hon är klok, Chef E. Jag behöver utmaningar för att trivas. Och jag har trivts ... och trivs. Verkligen. Vi har uträttat stordåd i det fördolda för den enskilda kanske. Satt vår norrländska arbetsplats på kartan för att vi jobbar med kort-och långsiktiga mål, för att vi följer upp, för att vi drar slutsatser och höjer ribban. Jag har älskat det. Strukturen fanns klar, jag hakade i det jag kan, mitt område.

Efter dryga tre år rullar kugghjulen. Vi har en välfungerande verksamhet på många sätt. Vi har rutiner som funkar. Vi har en personal som trivs. Som är fantastisk på alla sätt. Som jag skrattar med i fikarummet. Som är oerhört seriös när stunden kräver. Jobbar hårt med höga krav på kvalitet på alla plan. Jag är stolt. Nöjd.

Men. Uttråkad.

Nu då? Sen då? Jag då?

Under vintern dyker det upp ett jobberbjudande. Jag håller det ifrån mig. Men jag känner igen känslan. Haft den förr. Ungefär var tredje år. Att jag vill annat. Vill nytt.

Frågan kommer igen i sommar.

Jag åker förbi Sundsvall på vägen till T:s sommarboenden. Känner in stämningen, går genom rummen. Känner mer än ser. Hur personalen ler, om de verkar trivas, hur de pratar med varann. Alla kommer fram. Tar i hand och presenterar sig. Ser glada ut.

Sedan har fröet grott. Erbjudandet är lockande, rent av fantastiskt. Och precis det som jag går igång på. Skapa riktning, struktur och kvalitet. I samklang med en redan kunnig personal.

Jag tackar ja.

Jag säger upp mig efter semestern.

Det är tyngre än tidigare. Jag märker att jag är disträ, glömmer, är mindre närvarande. Att jag är trött på kvällen. Jag överväldigas av mina arbetskamraters uttryck över att jag kommer att sluta. Att de kommer att sakna framför allt mig. Som person. Kollega B, som är eftertänksam och vänlig i alla lägen, är ingen man av stora ord. Så när han säger hur mycket han uppskattar det vi åstadkommit tillsammans och att han gillar mitt ledarskap känns det stort och varmt.

Jag vet att jag är helt umbärlig. Att det finns andra som kommer att fylla min plats. Så därför känns det fint att det är personen som kommer att fattas dem. Personen jag. Precis som jag kommer att sakna dem.

Förstås.

Jag bortsåg från ytan som en spegling av sin identitet och sitt värde. Hur viktig är den där ytan? Är den olika mycket viktig? Om Beyoncé förlorar sitt ansikte av en brännskada - fråntas hon sitt egenvärde i högre utsträckning än vi andra normalvackra? Är hennes förlust mindre än den indiska kvinna som får sitt ansikte bortfrätt av syra, vars enda sociala värde innan syraattacken var hennes skönhet - givet då att Beyoncé har sina pengar, sin berömmelse, sin sociala status och kan göra sitt avstamp vidare i livet från en högre trampolin än den fattiga indiska flickan? Eller förlorar båda sin identitet, sitt egenvärde? Och för vem? För sig själv? Andra?

Hur mycket ynkling blir man i egen och andras ögon när kroppen sviker? När leder värker, ben förtvinas och kroknar, när tanken och talet förlångsammas eller minnet sviker?  Behöver man vara extra tapper för att behålla sitt egenvärde? Normeringen gör gällande att den som är svårt drabbad är en fantastisk människa för att hon inte beklagar sig, bär sina bördor med tapperhet. Måhända för att den modige bär sina bördor utan ångestdumpning på en besvärad, sjukdomsotränad omgivning.

Så - om man inte pallar? Är svårt sjuk och inte orkar vara modig? Är man en annan person än förr? En sämre? Och återigen - för sig själv eller andra?

Sedan finns förstås ytayta. Pengar. Hus. Bilar. Sommarhus. Resor. Men jag får svårt att ens föreställa mig hur mitt egenvärde sitter i det.

Vad behöver man förlora innan man inte längre är den man är? Vilka förmågor och egenskaper? Vilka yttre attribut? Hur länge klarar man att bevara självet om andra tycker att man förlorat det?

Först tänkte jag att det skulle vara en välbevarad hemlighet. Eller åtminstone inte på bloggen. Att jag energiskt stegar gatan fram och människor utanför familjen lägger pannan i djupa veck och förvånat säger:

- Var det där verkligen M? Så tunn och bräcklig hon er ut. Skör.

- Ja, jag ser. Verkligen.

Och jag skulle bli kompis med Vickan Beckham och vi skulle shoppa size zero i Småstaden och jag skulle nonchalant säga (för jag har läst i en tidning som skriver om VIKTIGA nyheter att hon brukar göra det):

- Kan du sy in den här, den pösar sig i livet.

Men... i någon mån är det att gå händelserna i förväg. Eftersom jag just hoppat på inne-trendbantningen 5:2 eller är det tvärtom kanske? 2:5. Som i alla fall går ut på att längta efter 2 portioner havregrynsgröt till middag eftersom det är det mest volymeffektiva per kalori man kan stoppa i sig (möjligen med undantag av vitkål, men det finns onämnbara skäl till att jag avstår kålmål till middag). Och se´n tänkte jag mig att man liksom gluffar fritt i 5 dagar i veckan och de där två dagarna man fastar mirakulöst sätter fart på förbränningen. Men så hittade jag en sida som manar till tukt och förmaning på veckan och på lördagen och söndagen får man äta fritt. Så mera korrekt borde det kallas 2-3-2 diet. Som en laguppställning i 7-manna helt enkelt.

Ännu har jag inte börjat snurra i size zero-stället på HM med Vickan B. Apropå yta så tror jag den blir en smula skrynklig om jag krymper till sådana proportioner. Och kirurgisk korrektion tror jag går bort. Skinnet kan ju förr än man anar behövas igen.

Menmen. Jag är en av alla som provar. För att krympa lite ändå. Och för min egen skull. Jag tror folk i allmänhet tänker på annat än vilken storlek jag drar.

Den viktigaste man kan tycka om är sig själv. Är man tolerant mot sina egna tillkortakommanden är man det desto mer mot andras. Sant?

A kommenterar kring en bok hon läser hur man blir sig själv igen efter stora förluster. Om man ens vill det? Gillade man den man var?

Vem är man då? Sina handlingar? Sina prestationer? Sina åsikter? Sin förmåga att visa omtanke och tillit till andra? Sin förmåga att vara en god vän, partner, förälder, släkting? Och hur är man när man är bra? Är måttstocken ens egen eller är den andras och i så fall - hur vet man då?

Och hur bra är bra nog?

Min självbild fick sig en knäck av att inte kunna gå. Sedan av att behöva gå långsamt. Be om hjälp att bära. Jag kände lycka när jag kunde pinna på lite fortare. Min bild av mig själv var inte långsamgående. Sedan funderade jag över det. När Davids doktor flinade och sa:

- Hur är det att sjunga långsamhetens lov, Maria?

förstod jag att det kanske är andras bild av mig också. Han var inte ovänlig utan skojade. Jag tålde det absolut. Det gav fyr på tankebrasan hur viktigt det egentligen är att skynda fram i livet. På många plan. Jag har inga givna svar. Och jag fortsätter gå på maximal fart (fast ingen nog uppfattar det så i relation till hur det var) fast fötterna skriker till mig i varje steg.

Det är enklare att vara sin prestation och mätas utifrån den. Jag gillar mitt jobb och får stundom beröm av nöjda kunder som gör min dag. Att se glädjen när lille Fido springer mot matte och de lyckligt konstaterar att den lille tussen piggnat till igen mot alla odds tröttnar jag aldrig på. Det är inte alls alla förunnat att få positiv återkoppling på sitt jobb. För mig är det viktigt. Men gör det mig till den jag är? Kan jag vara en smula mindre lyckad som mor, partner och vän och det sammanvägt ger toppscore ändå? Eller är det senare viktigare? Att vara närvarande i rummet och vara vänlig och tolerant? Vem avgör utfallet?

Totalen blir medelmåttig om allt sammanvägs. Några omtentor behövs. Livets omtenta. IG i behärskning när det brinner.

Hur självtolerant får man vara?

Vaknar i ett manstomt hus där tre tjejer ännu sover. Pappor och söner redo för fotboll. Ett hus där jag kände mig lika välkommen som alltid på sjukhuspermis för ett år sedan. I perspektiv är det mycket jag förmår jämfört med då, då bara promenaden in från bilen behövde stöttas och smärtorna  plågade mig så jag mest låg på deras soffa. 

Jag minns att jag lovade mig själv att glädjas över återfunna förmågor. Snarare än att sörja att jag inte var tillbaka. 

Ofta återkommer man till liknande situationer som gör det möjligt att glädjas åt framsteg.. Att jag inte tar hissen upp vid säkerhetskontrollen på flyget, att jag klarar flera knäböj istället för ingen, att fötterna kan vidröra varandra utan att iskylssmärtan bosätter sig i mitt huvud. Att jag klarar fem kilometer promenad istället för några hundra meter på en timme.

Snarare än att sörja att trappfärden kräver en hand som hjälper till i ledstången för att lyckas komma upp på trappavsatsen, att jag alltjämt har svagare ben än förr, att jag behöver flytta om benen på natten för att alls kunna lägesbedöma dem. Och femkilometerspromenader får jag göra när det inte är för varmt eller jag jobbat en hel dag.

Sonen berörde frustrationen över hur bra han kunnat varai tennis och att det minskar suget att spela alls. Psykiatern, en klok och jordnära man med genuint intresse för medmänniskor och en sällsynt närvaro i samtalet säger då:

- Vi förlorar ständigt förmågor under livet.

Vi begrundar det som sagts i tystnaden som följer. Jag tänker att kanske är det ändå så att det är förmågan att betrakta det man har att förvalta med glädje istället för att sörja det som flytt som avgör hur lyckliga vi är. Att acceptans gör det möjligt att vara närvarande och aktiv spelare i sitt eget liv.

Men lycka behöver speglas mot något. Jag tror att viljelös acceptans minskar ens potential. Att utmana livsvillkoren ger livet mening och innehåll i ett större perspektiv. 

Det är inte rättvist det där livet. Visst tusan önskar jag bort alla de begränsningar jag känner av min myelit. Det finns inte något mervärde i den, inte alls. Men jag kan aktivt välja att försöka göra det jag vill och kan de dagarna kostnaden inte är för hög. Och de dagar det kostar mig för mycket försöka glädjas åt något annat.