Medelåldersbloggaren returns

 
Är SJUUUUK idag. Jag som har som epitet hon som aldrig är sjuk. Det säger jag alltid när jag får tillfälle. Sedan min ryggmärg inflammerades med lite tystare bokstäver. Särskilt medan jag var sjukskriven. Jag lägger till "Jag är aldrig förkyld" Och det är jag faktiskt inte. Jag hostar, nyser och snorar aldrig. Men just nu har jag sablarns ont i halsen. Jag misstänker J som smittspridare. Han har varit hemma i veckan. I söndags pilade han iväg med en Alvedon som support och var borta in på kvällen, kom hem och frös så han skallrade, somnade i badkaret och vaknade kokande. Med halsont.
 
När jag blir sjuk blir benen tunga att röra. Så nu ligger jag. Läser en dålig deckare och kollar nätet nu när jag inte kan sova mer.
 
Jag har en Facebook-vän vars hund är sjuk. Hunden är inskriven på annan klinik än vår. Hon uttrycker sin oro för sin lille krake på FB. De flesta peppar och är omtänksamma. Men det finns de vars syften jag undrar över. Som underblåser klinikens arbete. Späder på oron. Berättar om diagnoser och behandlingar som inte är korrekta. Jag märker att K blir oroad över grejer som kanske missats. Att veterinärerna kanske inte har koll på läget? Att de är ignoranta? Okunniga?
 
Jag väljer först att inte lägga mig i.
 
Men någon dag senare har inlägget fyllts på med så mycket tokigt som bara gör en medmänniska mera oroad, förvirrad och tvivlande till den vård som ges.
 
Detta är nätets baksida. Har varit med om det i jobbet ibland. Där en missnöjd kund skriver om sitt missnöje på sin Fejja. Det kan bli hundratals kommentarer.
 
- Ge dom jävlarna!
- Det är inte första gången!
- Fy fan!
- Skjut dom!
 
Det är riktigt obehagligt med näthat.
 
Vi har ringt upp, tagit tillbaka kund och djur och återskapat förtroende. När kunden skriver om att allt är bra igen ekar responsen tom.
 
Här är det mer subtilt. Vuxna som tycker till. Men det är fundamentalt viktigt att passa sig för att i andra - tredje hand komma med åsikter som bara vittrar sönder. Man får fundera varför man blir så arg och engagerad. Om det handlar om annat än det man skriver om. Om det verkligen hjälper den oroade medmänniskan att man piskar upp misstroende. Och är svaret otydligt kan man låta bli att kommentera. Simple as that.

Ibland känner jag mig riktigt modern. Som igår när jag för några svindlande minuter chattade med tre personer samtidigt. En var min dotter. De andra J och R. Plötsligt fick jag kontakt på Skype. Lite besynnerligt nog hette hon Anna. Jag tänkte att jag kanske oförhappandes utökat min bekantskapskrets på Skype. Jag är annars bara kompis med U och Sound Check och U är numera i Sverige så henne ringer jag hellre. Sound Check är lite metallisk och fyrkantig i min smak. Jag har i och för sig tackat nej till några spännande män som velat bli mina vänner. De har velat veta allt om mig skriver de.


Nåja, här kan man ju inte bara konstatera att man chattar med tre personer simultant. Jag meddelar genast Tofflan. Och att jag har en Anna på min Skajp numer.

- Det är min Skype, säger T. Kan du logga ur?

Kan man logga ur Skype? Jo. Jag hittar en sån funktion.

Jag chattar med sju och kollar citronsyracykeln, meddelas det sedan glatt från T. Medan J meddelar att jag måste ha en sanningsägarsjukdom. Och R ska ner i baren. Plötsligt. Den euforiska känslan av att hänga med upphör.

Dottern förstärker det genom att lägga in en bild från Stockholm. Någon kommenterar att den är fin.

- Mobilkamera ftw, skriver T.

???

Ftw?

Jag minns På spåret då någon äldre herre fick frågan vad vgd betyder i chat-sammanhang. Jag skrockade högt när han föreslog "Var god dröj". Såå himla skojigt! Försökte visualisera en ungdom som säger var god dröj så ofta att det behövs en förkortning.

Nu är jag helt ute i vildmarken. D befinner sig i köket så jag frågar honom. Medan han brer en macka säger han direkt:

- For the win.

Öööh? Illa när inte ens förkortningsförklaringen ger mer att hämta. Jag tar en fjortisbild istället. Man vill ju hänga med. Nu mindre suddig tror jag allt då jag lyckats hitta plasthöljet över webkameran.

Bäst är ljus och skärpa på lamporna. Kanske lika bra.

Går en sväng med hunden, passerar granne H. Han är ute och underhåller sina barn med en boll i plast. Lilleman är knappt på fötter och storasyster sitter på altanen. Den hermetiskt tilltäppta så inga kottar ska kunna bygga bo därunder.

H tjongar bollen för kung och fosterland så det smäller i väggen.

- Lagom touch, kommenterar jag. Så barnen kan vara med och leka med pappa.

- Jajemen, svarar H. De behöver lära sig tidigt att det är allvar med fotboll.

Han tjongar på igen när jag gått ytterligare en bit. Fram till deras vinbärsbuskar där jag brukar förse mig med ett eller annat bär. Framförallt på fastedagar.

Kras.

Jag vänder mig och tittar.

- Fan, säger H. Det gick sönder. Fönstret.

Påminner mig om ett kras förra sommaren. Grannen ville inte vara på bild.

A skriver att det är big NONO att köra bil och prata i telefonen. Jag hickar till. Jag är en enda stor NONO:a i så fall. Eftersom jag pratar mest hela tiden. Utom på sommaren vid sjudraget när mina kamrater har semester. Då får de faktiskt sova.


Jag köpte min första telefon begagnad av en kollega när jag körde på distrikt 1990. Den kostade 10 000 kronor. Första månaden pratade jag för lika mycket. Kanske jag gick jämnt upp mot lönen? Ofta ringde jag för att hålla mig vaken på långa jourpass.


Jag var riktigt stolt över min telefon. Jag kunde lyfta ut 10 kilosbatteriet och sätta på luren och dra den i pulka efter mig. Mobil. Jojo! Eller bära den i en trunk och spela minigolf. Jag minns att jag sa:

- Man är så friii med de här nya mobilerna.

För det har mina golfmotspelare påmint mig om. Allt är ju relativt.

Så. Har A rätt? Är det superfarligt att prata i mobil?

Jag googlar in på Trafikverket. De menar att det är lika farligt oavsett om man har handsfree eller inte. En myt alltså. Många framhåller ju att de är lite extra säkra av sig när de har handsfree.  Verket menar att det är lika farligt att samtala med en medpassagerare. Men att det troligen är mer dynamik vid ett samtal i bilen än i telefonen - att man tystnar om det är risky business att prata. Själva uppringandet från en smartphone är däremot svårare än från urtida knapptelefoner. En rullist med oändligt med namn och trycka på rätt ställe tar uppmärksamhet från vägen. Jag ringer oftast upp när jag stannar vid en korsning eller ett rödljus (ont om dem efter min pendlingsrutt dock).

Men. Ptja.. Jag vet inte jag. Jag brukar stänga av när det är dimma, regn, dålig sikt, tät trafik (höhö, int så ofta), halka... och koncentrera mig på körandet. Jag hoppas att det flesta tänker så.

Att skicka och läsa SMS verkar däremot besinningslöst och livsfarligt. Att inte det är olagligt är obegripligt. Motormännen visar i röda staplar att det är 23 gånger så stor risk att krocka om man messar och kör. Ofattbara tjugo procent av förarna läser SMS, ungefär 10 procent skickar. Bland youngsters under trettio är siffrorna ofantligt högre. Kombinerat med bristande körvana.

Vi behöver ha respekt för att vår kognitiva förmåga är begränsad. Jag är ofta åkrädd med Stockholms taxibilar som har GPS, skärmar som de duttar på och egna telefoner och jobbets som jongleras medan de ligger i ytterfil och kör 140. Man ser knappt ut genom framrutan på grund av all teknik som sitter fastskruvad där. En bekant åkte med en taxiförare som visade sig kolla på film i sin uppslagna laptop på passagerarsätet medan han skjutsade dem. De ringde in till kontoret som ringde upp föraren. Han förstod ingenting. Vad var problemet?

En kurskamrat avled sommaren efter årskurs ett på veterinärprogrammet. Hon blev klämd mellan en långtradare och en annan bil. Föraren till lastbilen tappade en godis på golvet och förlorade uppmärksamheten på vägen medan hen letade efter den. Det kostade Lottas liv.

Vi behöver en diskussion om vilka aktiviteter som är ok och inte medan vi kör. Naturligtvis. Jag tillhör däremot inte dem som tror att mobilpratande med omdöme är en riskfaktor.

Mitt i samtal med T hänger sig min lilla Samsung Young. Rutinerat stänger jag av den och trycker igång den. Men telefonens nätverk känner inte av hennes nummer. Vi chattar klart istället och önskar god natt.

Själv är jag pigg som en spigg efter en eftermiddag i propofolslummer. Och glad över att min Toffla har det bra i södern och har hittat några gelikar att spurta runt Stockholm med. Sånt betyder allt för trivseln. Och även om hon fattas mig så är detta så rätt.

Man har varann så nära med all elektronik också. Kan ringas medan man cyklar, går, kör bil. Chatta och skicka bilder. Messa. Ja. Ni vet förstås.

Jag tittar en stund på min telefonräkning. Jag har ett Telia extra allt superduper. Så det blir noll kronor oavsett hur mycket jag än pratar. Och jag gillar att hålla kontakt. Hundpromenaden är en utmärkt stund. Varför lyssna på musik eller pod om jag kan ringa en vän? Det finns nog ett visst samband mellan lydnad och mattes hobby. Det är svårt att vissla efter och banna hunden medan man är i mitt i en spännande diskussion. Bilfärden till jobbet är ett annat tillfälle. Jag vet ganska väl när Anna och Birgitta borstar tänder och vet när det är dags för långa backen då det blir andfått i luren.

Telefonerandet har alltid varit en del av mig. 35 timmar har jag ringt under juli. Sedan tillkommer samtalstid in. Ifall någon eventuellt hinner sakna mina samtal. Inte helt säkert faktiskt.

Som ni förstår behöver man ha en lång lista. Ingen står ut med mig en hel arbetsvecka i månaden. Så när telefonen svajar är det som att förlora en röst till världen. Den kanske behöver vila till sig lite?

(Förresten har jag märkt varför det blir så grumliga webcambilder. Plasten satt visst kvar)