Visar inlägg från september 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Handsfri-small-talk


 

Jopp. Nu är den här. Min Samsung Note. Jag ilar till Coop och hämtar ut den och Miss Dell som jag ska skriva på. Eftersom Noten är stor som ett A4 har jag bett om en handsfree. Det innebär ju freezefree av handen, mindre nackspärr åt folket och radiationsfri zon möjligen. Kan ju vara dags.

 

Jag packar upp. Det dräller av manualer och annat förpackningsmaterial. Och hårdplast som inte låter sig tas loss med annat än energiskthackahålmedkniviplasten. Har ni andra tips är det fint. För det finns ingen manual för hur man tar sig in i förpackningarna.

 

Jag laddar min handsfree i väggen och sätter igång den efter några timmar. Först utan glasögon. Det finns fascinerande många knappar på en sån liten pryl. Jag trycker på alla och försöker se om det lyser en glad lampa nå´nstans som berättar att den är på. Nope. Jag trycker och trycker. Slutligen åker glasögonen på. Hm. Jag skippar volymknappen och en jag inte fattar vad det betyder och trycker på den lilla på-knappen.

 

Sedan scrollar jag fram inställningar och trycker att jag vill att de hittar varann. Det kommer upp en fråga på skärmen:

 

- Vill du att Hands free professional blablabla kopplas till?

Yes / no.

 

Jag trycker Yes.

 

Bekräfta att sim-koden är By56lhmeo0765

 

Ööh? Ja, kanske det. Jag kommer inte på någon som verkar mer CIA-lik (mer än min mans koder för vårt nätverk, men det är ju riktigt hard core) så jag trycker Y. Telefonen tänker en stund. Så säger den:

 

- Fel kod.

 

Hm. Jag kollar bakom ett simkort som följt med i paketet och inte räknat ut användningen för. Där finns en pinkod på fyra siffror. Känns ju lite simpelt för en handsfree-enhet, menmen... jag tror inte riktigt att vår nätverksnyckel för nätverket Bullen (dedicerad vår första golden retriever) är mera rätt ändå, så jag chansar.

 

- Fel kod.

 

Jag drar loss handsfree-enheten och trycker in sladden i telefonen. Nu! Jag väljer Rebban för mitt premiärsamtal. Jag trycker på.

 

- Hallå! Hallå! Är du i en burk?

 

Jag hittar igen mikrofonen. Den dinglar nere mot min tvättbräda. Det är kanske därför det liksom dunsar som i en burk? Jag lyfter upp mikrofonen mot munnen, stoppar ner telefonen i fickan (själva idén med handsfri om ni frågar mig) men då blir sladden så kort att jag får gå lätt kutryggig för att kunna prata. Hon hör mig inte ändå fast jag är telefonörens Ringaren av Notre dame.

 

Jag sliter ut sladden, sätter telefonen mot örat. NU! Hör Rebban mig. Jag går i skogen i becksvart mörker och blir kall om handen och får en släng av nackspärr och öronnära strålning medan handsfrin ligger i byrålådan och delar av den i min ficka.

 

Jopp. Nu är den i alla fall invigd. Min Note.

Yrkesval

Jag läste medicin en gång i världen. Ett år. Kände snabbt att det inte var rätt. Egentligen var det nog tidpunkten i mitt liv som inte var det. Jag var ung, nyss fyllda tjugo och vilsen i den akademiska världen. Kurskamrater som fjädrade upp sig om sina latinkunskaper, som tyckte allt var superintressant, hade eoner av erfarenhet av vårdarbete. Själv hade jag hängt i stall, sprungit miltals efter norrbottniska asfaltvägar, städat byggbaracker under ett halvår efter gymnasiet. Jag längtade hem. Bort. Hade svårt att hitta min nya roll, att förhålla mig till det nya. Inte minst att känna mig i underläge jämfört med många kursare som hade fotominne och rabblade cellens mikroskopiska uppbyggnad till förmiddagskaffet.
 
Samtidigt våndades jag över mina föräldrar som var så tydligt stolta över min framtida karriär. Hur de skulle ta det. Det var nog skälet att jag stannade ett år trots allt. För jag lyckades aldrig trivas riktigt. Kände att jag inte hittade den där gemensamma länken med de andra. De som tycktes älska att läsa tusen sidor cellbiologi eller vävnadslära som om det var en hobby.
 
Jag har aldrig gillat att plugga.
 
Jag gillar att kunna.
 
Tyvärr förenas aldrig de två. Så ja. Jag bytte inriktning, körde travhästar ett halvår och började på veterinärutbildningen istället. Möttes av samma positionering egentligen, men nu var jag beredd och ett år äldre. Lade ribban på good enough. Att klara tentan var målet, inte att bli kursetta. Den som fick alla rätt på de första tentorna kraschade i slutet av hösten och kom för övrigt inte tillbaka. Hon började läsa till civilekonom istället. Det gäller att sätta lagom press. Det finns ett liv att leva också. Ett liv att minnas senare.
 
Jag fick tillgodoräkna mig en hel del av det jag läst på medicin så jag kunde glida iväg och bort från stora delar av första och andra terminen, landade när lugnet lagt sig och man börjat vara sig själv. Och blev klar.
 
Jag ångrar inte att jag blev veterinär. Mer än för en sak. Att det hade varit lättare att göra skillnad som läkare. Kunna jobba med stora frågor om jag velat. Kunnat åka utomlands och gjort nytta kanske. Idealisering måhända. Men känslan av att göra skillnad - för mig själv - finns kvar.
 
Och jag fick chansen av chef E när jag jobbat med antibiotikafrågor. Att behandla och hjälpa kliande eller kräkande hundar i all ära, men de stora framtidsfrågorna är hur vi ska kunna bromsa antibiotikaresistensen hos våra bakterier så att våra barn och barnbarn kan operera in proteser, få hjälp med behandling för sina urinvägsinfektioner på gamla da´r eller behandla en lunginflammation när immunsystemet är nedsatt av annan sjukdom.
 
Och i dag fick jag en glädjande förfrågan av min kollega C, som jobbat oförtrutet med antibiotikaresistens i många år och är en ansedd nationell kompetens, om jag vill vara med och hålla ett anförande på ett nationellt antibiotikaforum i november. Jag hade redan planerat att åka dit för min nya arbetsgivare tycker som jag att det är en prioriterad fråga att jobba med även i Sundsvall. Men att få frågan om jag vill kliva fram och berätta om smådjurssidans problematik och möjligheter är inget annat än hedrande.
 
Ett fyra år långt arbete lokalt, regionalt och nationellt har burit frukt och fått respekt. Det känns riktigt fantastiskt faktiskt.

Pappa vet allt

För övrigt fick vi morgonens skratt när Tofflan skickar följande meddelande på FB till sin far:

 

Pappa, hur ska man beskriva relevansen av beta- kontra alfaglykosidbindningar i biologiska strukturer?
 
 
Far vet bäst. Synd att det är trettio år sedan dessa bindningar fanns i hans medvetande (om de var uppfunna då?). Men det känns gott att förtroendet för pappas kemikompetens är grundmurat hos pluggande dotter.
 
 
PS. Svar på frågan mottages tacksamt.
 
 

Arga doktorn

Många föreslår att vi kontaktar TV-programmet Arga doktorn. Jag tror att man behöver befinna sig i en annan fas än vi. Och D skulle aldrig i livet vilja vara med. Men tack för omtanke.

 

Pratar med S om de ärenden som dominerar hos patientnämnden - bristfälliga eller rent av förskräckliga bemötanden i vården. Vad blir av dem? Skrivs en avvikelserapport, kommer frågan upp på bordet i hela arbetslaget, finns transparens så att alla kan få diskutera etiskt och empatiskt bemötande av patient och anhöriga? Är det en prioriterad fråga? Eller kan doktorn säga och göra vad hen vill på samma sätt som hen kan välja att gå med sin läkarrock och privata kläder i vårdmiljön för att hen behöver rocken som transportmedel av sökare, block, telefoner och annat som annan personal förväntas transportera på annat vis? För att alla utom doktorn sprider baciller i vården? För att doktorn spelar i en egen liga? The untouchables månne?

 

Min erfarenhet av otaliga kontakter med vården - med sonen, med min mor och min far, mig själv i viss mån - är att det är sjuksköterskor och undersköterskor som får buffra för ogenomtänkta, sårande påståenden från doktorn. Det är de som får ila fram och trösta, släta över, komma med lösningar när doktorn ilar vidare. Det är de som lyssnar och vårdar. Vill vi ha det så?

 

Man kan invända att det är tidsbrist men jag tror att det är en kultur som odlats genom alla tider. Att doktorn kommer med hard-core och inte behöver ta ansvar för lullullet runt ikring. Därför är det inget konstigt att läkaren rusar in med rocken fladdrande som ett segel, sladdar fram till min mors sjuksäng där hon ligger med svår ångest över varför huvudet svullnat, levern mår dåligt och hon har svårt att prata och får veta:

 

- Nu har vi hittat felet. Det är en 10x15 cm stor tumör framför hjärtat. Vi skickar dig till onkologen i Umeå för vidare utredning med helikopter. Frågor?

 

Lilla mamma. Helt förbi av att formulera hopp för sig själv. Att inte släppa fram all den ängslan som virvlar på djupet. Att fortsätta vara mamma, kapabel. Hennes ögon är skräckslagna men hon nickar väluppfostrat. Läkaren, som inte bemödat sig att sätta sig vid hennes sängkant utan står vid fotändan av sängen och utstrålar stress och tidsbrist, tar det för en intäkt för att hon informerat det hon ska och nu kan rusa vidare. Ett obehagligt och svårt besked är levererat. Och det gick ju snabbt och bra. Hon virvlar ut igen. Jag sitter vid mammas sida och försöker ta in det jag hört. Jag har redan förstått att det hon har är allvarligt, men kan inte tro att det är gängse rutin att leverera ett svårt cancerbesked på detta taffliga vis.

 

- Vänta! ropar jag. Du kan väl inte... du kan väl inte bara... gå?

 

Hon stannar upp. Kommer in i rummet.

 

- Vad är det du undrar över? frågar hon.

 

Hard-core. Jag vill inte ha det. Jag vill att hon ser oss. Vår förtvivlade familj. Min mamma som just gått i pension. Kämpat med en övermänsklig arbetsbörda som gymnasielärare. En pappa som har en begynnande demens och inte alls förstår vad som händer. Jag som suttit i timmar och åter timmar och väntat på ronder och besked. Bläddrat sönder Året runt och Kyrknyckeln för att hålla ångesten i schack. Min käre bror. Som sex veckor senare gråter vid min mors sida för första gången på många år (som jag vet) när hon avlider uppkopplad till respirator för att ingen fattat på det lokala sjukhuset att hon lider av spridd cancer och att det är fullkomlig galenskap att hennes liv slutar på en intensivvårdsavdelning istället för en palliativ avdelning med kompetens att ta hand om svår sorg och förtvivlan.

 

Jag vill bara att hon ser. För ett kort ögonblick.

 

Men hennes ögon ser inte. Det finns ingen kommunikation ner till hjärtat. Hon virvlar iväg igen. Tiden stannar. Alla frågor som hänger i luften men som kändes för taffliga för att ställa.

 

Varför blir det fler snarare än färre anmälningar avseende bemötanden? Är det för att patienten inte fogar sig längre, har fått nog när de känner sig kränkta eller illa behandlade verbalt? Eller kunde det bli bättre om det finns på agendan att faktiskt se det som ett problem som behöver åtgärdas?

 

Droppar ärendet ner som en sten på botten och ligger oåtgärdad? Ingen ställs till svars, får ta ansvar för en förändringsprocess? Jag vet inte egentligen.

 

Men vad jag vet och tror är att läkarprogrammen behöver avsätta tid för just detta. De mjuka delarna av jobbet. De som gör ont. Svåra besked som ska ges. Man behöver vara närvarande och finkänslig. Ta ansvar för patienten och anhöriga. Den delen av jobbet gör att läkaren är värd varenda krona av sin lön. Men de behöver verktyg för att våga stå kvar. Inte springa ifrån tårar och rop på hjälp när ingen längre finns. En stund. Vara medmänniska.

 

Och när den nykläckta doktorn kommer ut - det är då det behöver finnas en fortsättning. En kultur som lever upp till det man lärt. För man gör som andra gör. Och finns ingen debriefing och man är helt ensam så orkar ingen.

 

Då slipper doktorernas lyckokurva vara en brant slalombacke med hög frekvens av självmord och skilsmässor, då mår patienten bättre och dennes anhöriga, då mår övrig vårdpersonal bättre när man spelar samma ackord. Patienten i ett helhetsperspektiv. Rädd. Ensam. Utsatt. I underläge.

 

(Ja, det finns bra läkare också. Var rädd om dem! Tala om för dem att ni tycker just det och att det är därför ni valt dem)

Hjort-göranden


 
Vi vinner budgivningen om lägenheten. Under dagen smattrar messen in från dottern hur seeeeeg motparten är som inte kan ge besked om de drar sig ur eller inte. Att det är värre än julaftonsväntan. Men till slut blir den vår.
 
Jag blir lite villrådig. Vad gör jag nu? Jag ber om mäklarens nummer och ringer upp.
 
- Hej, vi har just köpt en etta i Bromma av dig för dubbla pengarna vi gav för vårt hus. Du har träffat vår dotter. Alltså, jag undrar, vad förväntas jag göra nu?
 
- Hehe, ja, nu behöver det skrivas kontrakt. Bostadsrättsföreningen tillåter bara en ägare på kontraktet för övrigt och det måste vara den som bor där.
 
- Mhm. Ja, det var ju lite oväntat. Det innebär att T kommer att stå som ägare men vi står som låntagare på banken?
 
- Ja, hehe, vill det sig illa kan hon ju sälja den och ni har bara lån.
 
---
 
- Men hon verkar hemskt REJÄL och PÅLITLIG, skyndar sig mäklaren att säga. Mycket noggrann och ställde de rätta frågorna när hon var på visningen.
 
- Ja, (pyyyyyyser) eller hur? Men ja. Ska vi... jag vet inte.. brukar man besikta lägenheter?
 
Vi reder ut handpenningar och tillträden och allt vad som hör vårt köp till. Banken ringer upp mig och verkar mycket undrande att vi inte får stå som huvudägare till bostaden (eller ens som minoritetsägare). Jag ber dem ringa varann och reda ut vad som gäller.
 
Sedan åker jag till Coop och handlar allt som ser gott ut inför jobbmiddag på kvällen. Sedan går jag på Systemet och gör likadant. Min moster ringer och jag berättar att vi köpt bostad i Stockholm. Hon brukar tycka allt är HEMSKT dyrt och HEMSKT jobbigt som jag gör. Så jag lägger på en miljon när hon frågar vad den kostar.
 
- Men OJOJ, så hemskt, säger hon mycket riktigt.
 
- Jaru Majsan, det gäller att hänga med, säger jag och stoppar några mozarellor i varukorgen. Men jag måste lägga på. Ska handla i charken för en middag ikväll.
 
- OJOJ, så jobbigt för dig. Är det många?
 
- Nej då. Vi blir väl en tio-tjugo stycken, svarar jag lömskt.
 
Vi lägger på. Hon är min extra-mamma sedan min egen gick bort alldeles för tidigt. Som jag kan berätta om mina barn för och få vara stolt över deras framsteg utan att Jante hänger på axeln. Sitter förstås hos mig själv. Men Majsan är viktig för mig.
 
Kvällen blir natt med kollegor och de kommer med fin blomma och glas och karaff. Det markerar ett avslut och början på något nytt yrkesmässigt. Men jag hoppas få behålla dem som vänner ändå. På det lilla-lilla kortet med ett hjorthuvud som är underskrivna med deras namn läser jag:
 
"Vad har du hjort?"
 
(Mannen på bilden är för övrigt inte K sjuttio buljongtärningar senare. Lite spetig i min smak.)

Äldre inlägg