Medelåldersbloggaren returns

Lämnar barnhabiliteringen med planer för sonens vuxenvård.
 
Ja. Det var det.
 
Bättre än så blev inte hans barndom.

 
Jag lämnar hemmet efter att ha packat upp maten. Kassarna från lågprisvaruhuset blir kvar i hallen. När jag kommer hem igen noterar jag att After eightlådan är upphittad och provsmakad. Jag fascineras på nytt över hur snabbt det enda ätbara som finns i påsen hittas. När jag kontrar med att jag behöver hjälp med påsarna bär han vänligt in dem och ställer dem i köket. Jaja. Det är ju jag själv som uppfostrat sötnosen.

I familjen finns två bilar. En röd nednött som barnen står ut med under protest. Den är på ålderns höst mindre polstrad, är varm och skön sommar som vinter, skumpar över guppen under protest och har ett kodlås på bilen som öppnar och stänger dörrarna lite random så de med mindre tålamod får ett psykbryt och sliter i handtaget vilket är försvårande för uppdraget att öppna dörren. James Bond skulle ha älskat den.

Den andra bilen är blå och har luftbyte på sommaren och värme på vintern och är en ren fröjd att köra. Den vill ha diesel i sig och det är oförställd lycka att bara tanka en gång i veckan och varje gång känna hur mycket man tjäääääänar på att ha köpt en dieselbil. (En gång för två år sedan råkades jag tanka en litenlitenliten dunst bensin tills jag kom på mig och sedan fyllde på allt jag kunde med diesel och körde runt på skumpiga vägar så den säkert skulle spädas ut men det är superlänge sedan och känns nästan inte som om det var jag som ens kunde göra nåt så dumt. Nästan som när någon hällde en hel liter olja i den nästan nya bilen utan att dubbelchecka oljenivån och när jag ringde bilhallen sa de att motorn kunde sprängas men jag var mest bekymrad för att jag skulle på party, hästen hade trampat in en söm i foten och sparkade när man försökte få loss den och veterinären var på ingång och där stod jag i partystassen i stallet med min nästan-motorsprängda blåa bil och K var en aning bister om jag minns rätt och veterinärbesöket med onda foten kostade ett par tusen spänn förutom att vi var vrålsena till middagen). Men jag kanske har drömt alltihopa? Sena journätter gör något med minnet har jag märkt. (Nu får ingen av mina kollegor säga ett pip om att jag kanske inte gått så där vansinnigt många jourer för då kanske jag kommer tillbaka rätt som det är).

Ptja. Så kom det sig att jag slutade bilpendla 12 mil om dagen. Jag började istället flygpendla. Höhö. I alla fall. Då var det helt plötsligt lite överflödigt med två bilar och vi började genast stirra illvilligt på den stora blå dieselbilen att den plötsligen var olönsam. Och en stor bil för fem personer var en saga all. Högst två när det bär av till träning eller så, annars oftast en. Och en hund.

Och när vi köper en våning i stora staden så inser vi att här finns ju chans att pytsa in en extra peng. För att köpa fastigheter i stora staden är ju värsta placeringen ju (I wish). Och K försäkrar att vi klarar oss galant på en bil. Att han ska springa-gå-cykla-åka skidor till jobbet (nä nu skarvade jag lite).

Så. I dag åker blåa bilen till försäljning. I bilhallen passerar jag flera blåa kompisar och ser med sorg på vår fina bil som står i mörkret på parkeringen utanför.

- Jahapp, har ni med gula lappen möjligen? frågar bilförsäljerskan vänligt.

- Gul lapp? (Menar hon felparkeringen på Sunderby sjukhus kanske? Vilken service!)

- Ägarbyteslappen, förtydligar hon.

- Hm. Nej, det vet jag inget om, säger jag. Kan den vara i bilen? frågar jag K.

- Ja, som ett tips står det: "Denna är en värdehandling. Förvaras på säker plats. Inte i bilen" ler bilförsäljerskan. Ni kanske har den bland era bankpapper?

Jag visualiserar våra bankpapper. Och ryser över risken att de kommer från ett sånt där städprogram på TV och kryssar bland bankpapper och betalningsavier som tornar upp sig från golv till tak och längst inne i ett hörn hittar de mig och K som prydligt lägger nya papper på tornen...

- Eeh, hehe, bankpapper. Ja, det är väl den där högen, säger jag. Ingen idé att söka.

- Den är gul, kanske det underlättar?

- Mja, det är ju inte bara bankpapper, en del reklamblad är ju gula de med, finns det andra sätt än att leta?

- Det går att beställa från Transportstyrelsen, säger bilförsäljerskan.

- Det kostar 100 kronor, meddelar K.

- Vi beställer, säger jag generöst. 

- Säkert?

- Jopp.

- Jahaja, har ni med insynskyddet och vinterdäcken? frågar hon vidare.

Jag har redan knölat ner kvittot och överväger nu att rusa ut och svischa iväg i röda bilen.

- Fan, nej, det glömde jag. Jag får komma in i morgon (var är insynsskyddet???). Eller kanske när gula lappen kommer?

- Den kan du fota av och skicka.

- Ok.

- Är det särskilda bultar till vinterhjulen?

- Ja, svarar K . De är extralånga.

- Finns de med?

- Ja.

Phew, no clue där heller. Jag känner hjärtat svälla av kärlek att min man vet sånt. Vi kan förblinda folk att vi har råkoll i livet.

Vi åker till K:s jobb (det är han som styr).

- Jag måste in. Men förhandlingen är nog klar. Det går fort.

- Jaha. Men jag då? säger jag med sammetsröst.

- Du kan väl vänta? säger han. Jag kommer om 10 minuter. Eller åk och gör några ärenden? Jag kan inte gå hem i de här skorna.

Jag åker till lågprisvaruhus ett och handlar tvålar och schampon för en hel generation framåt medan jag pratar med chefen. Sedan åker jag till Willys och handlar det som ser gott ut. Min vän S ringer och vill ut på promenad.

Jag ringer K och meddelar att nu har jag gjort ärenden och nu har det förlupit en timme. Men K är inte klar och är felklädd för uppdraget att använda apostlahästarna. Jag åker hem och packar upp matpåsarna. S kommer. Vi åker med röda bilen till K:s jobbparkering.

Lagom till vår hemkomst är han hemma. Klockan sju. Mitt hjärta sväller av stolthet att K bedömer att hans fru tålmodigt skulle ha väntat två och en halv timme utanför hans jobb. Eller som S sa.

- Det sprack redan första dagen.

När jag flyttar ut med mina grejs från gamla jobbet får jag med mig tre inramade. Ett är min specialistkompetensintyg. Jag hänger det i brist på bättre idé där radion som inte funkat på hundra år hänger och känner mig enormt handlingskraftig när jag slänger den bland elfragment på tippen. Innan slängandet tittar jag intresserat på tre personer som med stor frenesi slaktar en annan elartikel och studerar dess innanmäte med sådan passion att jag känner mig... ja... lite utanför som inte blir lika gripen. Så då ursäktar jag mig att jag stör och lägger ner min radio i behållaren och åker därifrån.
 
Det andra är mitt hygienprisdiplom. Det hänger jag i hallen på en annan spik i väntan på bättre beslut.
 
Det tredje är det kollage som mina arbetskompisar gjort till mig. Jag lutar det mot väggen i bokhyllan. Kanske inte så vardagsrumsfäig men ...
 

 
Sedan slutar jag notera mina alster efter någon dag. De flyter samman med vantar och mössor, trunkar och benskydd, sportkläder på govet, smulor och ljusstakar... ja, ni vet. Därför är jag lite oförberedd när K säger i soffan igår:
 
- Kanske du behöver få sätta din prägel lite mer i huset? Du verkar ha behov av att göra avtryck att du finns?
 
- Eehh? Hur menar du nu?
 
- Ja, jag tänker på dina diplom, din vinnarvas och den där ,... inramningen där borta. Kanske vi borde låta måla av dig och hänga upp en oljemålning? Som Irma i Holland du minns?
 
Jo, nu minns jag Irma. Hon hade en jättemålning av sig själv i olja utan en tråd på kroppen. Mycket vacker. Jag bestämmer mig genast för att ringa Anders Zorn. Han verkar ju ha koll på kvinnliga former. För att inte bli censurerad får ni se en roende påklädd kvinna som kanske ändå liknar mig? Ett banklån senare är den väl min? Eller kanske bankrån?
 

Annars får han väl komma hit han Anders.

Sen tänker jag att jag har tur som har K som ger mig så mycket plats och yta. Eller ville han egentligen något annat med sitt påpekande? Män är inte lätta att förstå. De talar för mycket i tungor.

Går på Ica för att handla. Inne i butiken hörs ett högljutt och misslynt envägssamtal från en misslynt mor till ett barn. Jag kryssar runt och slänger i det jag tror att vi behöver.
 
Vid kassan står den mamma jag hört och rycker godispåsar ur händerna på det lilla barnet, som glatt försett sig med det hon ser som livets nödtorft. Hon håller hårt i lösviktsgodiset som mamma rycker ur händerna.
 
- Vem ska betala det här va! säger mamman retoriskt med arg röst.
 
- Betala du då! säger hon när barnet sparkar av sig sina skor och skjuter ut en trotsig underläpp som replik.
 
- Va! Ska du betala! säger hon igen.
 
Det kniper i hjärtat. Konversationen är absurd med mamman som tornar upp sig över flickebarnet på under tre år medan hon blänger nära ansiktet. Hon slänger upp påsen på bandet och drar sitt kort. Mannen framför mig sätter sig på huk framför flickan och erbjuder henne att hjälpa henne på med stövlarna men flickan backar undan.
 
Nästan yrvaket tittar kvinnan på mannen med skorna och tackar med ett helt annat röstläge. Hon lyfter med sig barnet och fortsätter hota med att hon aldrig mer ska få följa och handla. Medan mamma packar påsen stryker storasyster sin lillasyster över håret och bjuder på en chokladbjörn. Hon tar själv en eller två. Storasyster ser olycklig ut.
 
När sista varan är nerslängd i påsen tittar mamma stint på storasyster.
 
- Vad tror du att du gör? säger hon och tittar på godiset som hon har i handen.
 
- Jag tog en, säger hon.. eller... två.
 
Mamman sväljer ner förtreten, tar en näve ur påsen och trycker i sig.
 
Först tänker jag elakt att det var svårt att tro att hon har en pedagogisk utbildning (som jag vet att hon har). Sedan blir jag mest sorgsen över hur vi håller på. Och att barnen kommer emellan när vi själva är ur balans.