Medelåldersbloggaren returns

 
Jopp. Dessa numera helt nödvändiga synhjälpmedel försvinner en efter en. Nu har jag försett mig med fyra nya från Rusta. Medge att jag är en riktig fashionista. 
 
För övrigt togs bilden utan glasögon. Därav bristande skärpa ser jag nu. Jag har de röda på mig. Ifall ni undrar.

Nattar fjortonåring som ligger i mörkret och stirrar in på sin telefonskärm.
 
- Är det engelskaläxan? frågar jag och pussar i det allra mjukaste halsveck, som redan som ettåring gjorde att han vek sig av skratt. Så också nu. Mammakärleken väller över och har ingenstans att kanalisera sig. Minns vagt hur jag ohämmat kunde pussa det mjuka, fjuniga huvudet medan jag gick vagnspromenader och ingen värjde sig av genans. Grannen artonåringen lyfter inte ens på hörlurarna när jag försöker mig på ett slags kommunikation. Vad ska vi prata om som gör honom intresserad? Vem som vann Hela Sverige bakar? Snabba praktikaliteter. Om man vill behålla den vänliga tonen får man bortse från travar av disk och allmänt stök. Så jag stänger dörren. Som gnisslar.
 
Återvänder till TV-soffan där debatt om aborter pågår utan att riktigt engagerara. Vad är det som når igenom bruset i vardagen?
 
Tveklöst trebarnsmamman som fått cancerbesked. Inte i vår omedelbara närhet men tillräckligt nära för att drabbas som en tornado i maggropen. Vad vi gör av vår dag, vår vecka och vår tid. Vad vi väljer att irritera oss på, glädjas åt. Vem vi väljer att se, att välkomna och älska. Vilken plats vi ger glädje och liv så länge vi har chansen.
 
Som alltid ger svåra besked perspektiv. Och en stund med förlorade nära. Min mor och far. Som jag sörjer att ni inte fick vara med i mitt och min familjs liv längre än så.
 
Vi väljer inte våra förluster. Men vi väljer vårt liv i stor utsträckning. Att ge små problem de perspektiv de förtjänar.
 
Och jag hoppas innerligt att det går väl för unga M och hennes familj och att vägen dit inte blir för svår.

 
Hur kul är det att prick till advent skynda runt och hänga upp dammigt julpynt när man kan köpa nytt på Rusta och knyckla upp den 13 november? Den ena ser inte riktigt ut som originalstjärnan men den väntar på doktor K som ska vinkla till den. Är lite tilltufsad i kanterna när den inte gjorde som jag sa och fick den form den skulle fast det gått de stipulerade fem minuterna det skulle ta att sätta upp den enligt bruksanvisningen.
 
Ställde fram en ljusstake där en av sju lampor lyser som en stolt lantern i kompakt vardagsrumsmörker. Köpte 24 nya på Coop men tyvärr av fel sort så lanternan får hålla ut i samvaro med sina utbrunna vänner.
 
Och jag VANN julepyntningspremiären på gatan. Med undantag av Annelie då som har blinkgirlanderna på plats noterade jag när jag var på Ica och handlade. Men girlander har vi bara haft en gång ute. Jag snirklade dem dösnyggt runt altanräcket och sen körde vi snöskoveln i kabeln och allt blev svart när vi skyfflade takras. Jag skriver vi för jag brukar andligen vara med och skotta och framförallt tycker jag kanske att K andligen borde sett kabeln i ispacket innan han mörklade mitt julglitter.
 
Visst finns det mycket mys att minnas i mörka november. Och varför vänta på ljuset när det finns där i skåpen. Och på Jysk.

Jo. Jag har ju aldrig gillat att gå i skolan. Har nog nämnt det nå´n gång kanske. Att läsa om vävstolen Jenny två år i rad (illa planerat med två graviditeter så tätt att gullungarna går åren efter varann så man inte får pausa med att läsa om samma läxa. Samtidigt ett guldläge att härma min egen far när han broderade ut sig kring historia och religion som visserligen mest gjorde mig och min bror otåliga och ville få stopp, men ändå. Jag läser högt ur minnet från bildtexten nästa sida och sneglar förhoppningsfullt mot avkomman för att se om hakor faller ner av beundran, men jag tycker mig mest se vantro och skepsis att jag vet vad jag talar om. Min nästa känsla är då att jag vill ha UPPRÄTTELSE och skriva om Jennystolar jag med).
 
Min favorithändelse i läxförhörsväg var när sonen - illa förberedd eftersom mamman också har svårt att förstå varför man måste skilja på lavor och gräs och blommor mer än översiktligt - knatade iväg till provet i blommografi. Typ femtio blomster och gräs stod på agendan. Serious business. Natureleverna satt med vässad penna (mja, kanske har de alla såna där stiftpennor?) och skärpta sinnen. Vikarien hade lite mindre koll. Han gick åt vänster istället för åt höger i materialrummet och fångade en påse med fjolårsgräs som passerat en klass eller tre som ivrigt betraktat fnasiga blad och stjälkar så till den grad att de flesta numera var en skugga av sin prakt och praktiskt taget kunde härföras till släktet vassrugg.
 
Sonen flinade av lycka, ambitiösa flickor och gossar slet sitt hår över det omöjliga kunskapstestet. Provet blev struket och jag andades ut.
 
Därför kan jag inte låta bli att undra om jag inte hellre velat ha en bil istället för en blomsterkvast om jag deltagit i fler landskamper än den manlige bilpristagaren på fotbollsgalan.
 
Men hennes pris kanske bara var lite försenat. Therese får nu också en bil. Så det blev ju bra tillslut. Många spaltmeter i media och i sociala nätverk senare.
 
http://www.dn.se/sport/fotboll/therese-sjogran-far-ocksa-en-bil/

Jag loggar in på Nordea i dag och njuter av alla nollor som finns på mitt konto efter blåa bilförsäljningen. Jag njuter lite till när jag dödar bort koldioxidskatten för 3 800 pix från december. Transportstyrelsen anger strängt att det blir pålagor om det inte är inne i tid. Jag funderar om det går ajtomajtiskt eller om jag måste ringa och berätta om den stora händelsen eller kanske Bilhallen eller kanske inte. Verkar ju osannolikt att alla ringer och berättar kommer jag på. Skulle nog behövas några stycken som svarar bara på de samtalen.
 
Jahapp. När jag ändå har ångan uppe ringer jag försäkringsbolaget. Eller jag tror att jag ringer rätt bolag. Jag brukar logga på en jämförelsesajt när det ska till att ändras i bil-och hemförsäkringar och billigast vinner. Det för med sig att jag har lite svårt att komma ihåg vilket jag valt. Människor med koll med pärmar och flikar där det står BIL och HEM och BARN får förstås svårt att förstå detta, men sant är i alla fall att ringa lite random och kolla om de har just min bil försäkrad. Så då gör jag det. Vi stänger av den tillsammans, jag och den unge mannen i telefonen.
 
_ Är du veterinär? frågar han plötsligt.
 
Jag rannsakar om jag kanske presenterade mig med titel och arbetsplats som ju är lite lätt hänt när jag ringer mellan jobbsamtalen.
 
- Ja, jag ser din mejladress. Bara nyfiken. Själv hundägare du vet.
 
- Trevligt, mumlar jag artigt.
 
Vi lägger på. En sekund senare ringer han upp.
 
- Eehh... ja, lite dumt att jag ringer så här snabbt, men jag har en fråga om min hund. Går det bra eller?
 
- Absolut, svarar jag.
 
Och så diskuterar vi om han fortsatt måste bära sin opererade 25-kiloshund uppför alla trapporna ett år efter höftoperationen eller inte. Med tanke på att det snart föreligger risk att han själv behöver operera sig någonstans om han fortsätter kånka hunden så kommer vi fram till att det nog går bra för Fido att gå alldeles för egen maskin.
 
- Tack igen, säger han genererat. Jag tog chansen liksom när jag hörde att du var veterinär.
 
- Det är lugnt, säger jag.
 
- Jag skriver här att du ska få en extra megarabatt när du försäkrar nästa gång.
 
Så nu måste jag köpa bil?