Medelåldersbloggaren returns

Min far gillade mat. Min mor kontrollerade att han åt lagom genom en lagom vass armbåge i sidhullet när det räckte. Eller en sträng blick över bordet. Då hejdade han sig. Spelade han schack åt han upp det som fanns i närområdet. En skål med äpplen eller ett bullfat kunde slinka ned om inte mamma hann rädda bullarna från slukningsdöden.

Pappa älskade att berätta. Han berättade om sina eskapader på en ungdomsvårdsskola och hur han träffade mamma och allt däremellan. Som lärare hade han stort utrymme för sina berättelser och eleverna lärde sig snabbt att de kunde be honom dra en story i stället för att de behövde ägna sig åt religionshistoria. Han var sällan nödbedd och lite naiv. Egentligen var hans fäbless också att få brodera ut sina minnen inför en andäktig publik. Så målet för dem var samma, bara att pappa försökte vara den vuxne och ta ansvar. Oftast förlorade han matchen när eleverna lade huvudena på sned och sa:

- Snäääällla Martin, kan du inte berätta om Johannisberg?

Jag saknar honom.

Han skulle ha varit en gammal man idag. Han blev pappa när han var 36 år. Vi föddes dramatiskt via kejsarsnitt när mamma hastigt insjuknade i havandeskapsförgiftning. Pappa lämnades att vänta om någon av oss skulle komma tillbaka levande. Jag har svårt att föreställa mig hur han klarade den situationen. Men allt gick bra tillslut och vi var en familj på fyra.

 Han körde mig och min tvillingbror i vagnen och vi var livets mirakel och centrum.

Demensen smög sig på när vi flyttat ut och blivit vuxna. Mamma stöttade och skylde över, tog honom till doktorn på minnestester och fick bromsmediciner. Men sjukdomen var obeveklig och intog hans hjärna alltmer. Suddade ut det som varit han. När mamma gick bort i cancer blev han djupt deprimerad och hans demens fick slutgiltigt fäste. Han blev oföretagsam. Satt vid sitt köksbord under lampan och såg precis så ensam ut som han var.

Prostatacancern som levt ett liv i skymundan började också krångla för honom. Han fick svårt att kissa. Blödde. Han blev förd till vårdcentralen för att han fallit inne på toaletten. Han var blåslagen över hela ryggen och blåsan var fylld och stor. Pappa skickades hem igen. De hade svårt att vända honom för att han hade så ont. Jag ringde och grälade, framhärdade att något var fel.

Min bror kom förbi huset några dagar senare. Det var mörklagt, men han hade nyckel och gick in. Han fann min pappa liggandes på toalettgolvet utan kläder. Han skälvde av frossa, var inte kontaktbar. Jag åkte upp till sjukhusakuten och var med honom där i väntan på inläggning. Han frossade och hade feber, sockret var skyhögt. Min ångest bultade i tinningarna över att han legat där värnlös och utan att kunna ringa på hjälp. Hur länge han egentligen legat på toaletten blev aldrig klarlagt. Jag kände en oerhörd skuld. Stackars lilla pappa.

Han skickades hem med antibiotika och insulinsprutor några dagar senare. Hans blodsocker gick inte längre att kontrollera med tabletter sas det. Hemtjänsten gav en spruta på kvällen och kom för att ge nästa på morgonen.

Av en slump kom jag förbi när han fått sin kvällsspruta. Han var blå och kall, låg under täcke och överkast och vibrerade av köld.

- Nu är det dags för mig, sa han likgiltigt. Det är dags nu.

Jag gav honom banan och dryck, fick in honom i bilen. Vi körde till Statoil och köpte dricka. Han började komma sig, bli mera redig, så jag beslutade mig för att ta hem pappa istället. På vägen ringde jag min vän K, som lägligt jobbar som distriktsköterska. Hon lovade skicka någon att komma och kolla min pappas blodsocker. Tre timmar efter jag funnit honom tas provet. Det ligger på 3. Jag var skakad av det som inträffat, att pappa kunnat dö av en överdos insulin om jag inte oförhappandes kommit förbi.

Det var en rörig tid. Pappa sjuk och sonen. Jag gick mellan barnavdelningen och kirurgen, där pappa låg. Han älskade att vara där. Bli ompysslad och få prata. Jag köpte jordnötter till honom för att han skulle få lite krafter.

Han kände inte igen mig när jag kom, var virrig av ännu en infektion i urinvägarna. Men när han såg jordnötterna sa han:

- Vi får ta det lugnt med nötterna, de innehåller många kalorier.

Tankarnas irrfärder i en dement hjärna är ännu mer outgrundliga än den friska. Jag minns hur skrattet kluckade i magen när jag hörde hans kommentar. Tänkte att mammas idoga uppfostran att ta det lugnt med kalorierna satt sina spår trots allt.

Mest minns jag honom för hans leklust, hans snökojor, skidfärder, sagoberättande, Vasaloppsåkande, schackspelande och sociala nyfikenhet. Och hans gränslösa kärlek till oss barn, hans obrutna stolthet för vad vi åstadkom och gjorde. Hur han passade på att gratulera en av mina chefer för att han fått mig som anställd medan jag hämtade sallad gör mig fortfarande både förlägen och full av tacksamhet av att ha fått förmånen att älskas gränslöst.

De sista åren suddade alltmera ut det som var han och när han tillslut fick somna in efter några år som vilsen och ensam änkeman kändes det lugnt och rätt.

Vi var alla samlade på hospice de sista dygnen. I en stund av klarhet såg han min äldste son som satt på golvet med sina då förlamade ben. Han funderade en stund och sa:

- Sån tur att mamma aldrig behövde vara med om att se honom så. Det hade krossat hennes hjärta.

Livet handlar mycket om att hantera sina prioriteringar. Min pappa blev ofta bortprioriterad det sista året. Min son fick gå före. Vi var inlagda fyra månader på sjukhus med honom och våra krafter var slut. Jag hade önskat att jag förmått mer, men det gjorde jag inte. Rationellt fanns inget annat val. Men känslomässigt kommer jag alltid att känna att jag svek den som älskat mig som bara en förälder kan.

Och jag får leva med det. Så enkelt är det. Och svårt.

När mamma gick bort bodde pappa själv kvar i huset. Det var en rätt ödslig syn. Ofta lyste bara lampan över köksbordet och han var nog nöjd med det. Sparade ström kanske. Född på 20-talet under knappa omständigheter satt gamla ränder i även bortom demensens intrång i hans hjärna.
 
Lille D fångade sin mormors bortgångs konsekvens väldigt klarsynt:
 
- Stackars morfar, alldeles ensam i sitt hus.
 
Efter några år såldes huset. Pappa skulle flytta till lägenhet. Jag hade lite hopp om att han skulle få lite sociala kontakter i +55 boendet han flyttade till. Men kanske var han lite för svamlig redan då. Så länge han hittade sökte han sig till pizzerian på köpcentrat. Där tyckte de om honom på ett avväpnande och kravlöst sätt. Inte bara för att han var en trogen pizzakund utan för att de hade en annan syn på åldrande med sig från sin kultur tror jag. Respekt för den gamle mannen med lite solkig skjorta som knatade dit och gillade att prata. Han lade ut rätt mycket under pizzeriatiden. När kompassen försvann och han blev hemma smalnade han av igen.
 
När vi flyttade ut pappa från huset stod vi med ekvationen att 180 kvadratmeter boyta är större än 65. Och att ett litet miniförråd inte skulle räcka för att förvara 180 kvadratmeter vindsförråd.
 
Vi hade ont om tid. Hade tagit semester och köpte dit en container. Ställde den under öppningen till vinden och kastade väldigt mycket. I efterhand gör det lite ont att tänka på. Men vi skyllde på tidsbrist. Och föralldel hade inte allt ens ett affektionsvärde. Gamla läroböcker från 50-talets lärarutbildning. Böcker. Böcker.
 
Värst var det att göra utrensningen i hemmet. Det var fullt överallt. I lådor, skåp, byråer, förråd, kylar, frysar, garderober. Men här kände jag mig som en inkräktare. Som en dålig dotter som kastade deras hem på tippen. Vindsförrådet var ju ändå en bit ifrån deras livsnerv, något de själva sorterat bort. Det var många minnen som ekade i huset medan vi for fram.
 
Vi hittade gamla bestick som rensats ut men som mamma i sista stund beslutat sig för att spara och lindat in fint med presentband och lagt in i förrådet. Trasmattor. Kläder. Rengöringsmedel. Färgpytsar. Kläder med prislappen kvar - de jag inte ville ha själv åkte jag faktiskt till Röda korset med. Och bror sålde av några möbler som ingen av oss ville ha.
 
Nallen som pappa fick av eleverna i avskedspresent på 70-talet där eleverna skrivit sina namnteckningar på den rosa rosetten. Texten hade bleknat och rosetten. Nallen hade prytt sin plats i Blå rummet, där vi mest var vid högtidligheter. Främst för att sofforna inte var särskilt sköna och det saknades en TV därinne. Så både sofforna och nallen var vid rätt gott mod. Pappa ville behålla nallen, plockade upp den ur sin container. Vi kastade tillbaka den när han inte såg. Visste att han inte skulle sakna den. Men också det gör ont. Var hjärtlöst. Respektlöst.
 
Jag har tänkt på den utrensningen många gånger. Hur vi allt mer aggressivt kastade för att krympa ner bohaget till något hanterligt. Vi bad släkten komma och ta det de önskade. Men det var svårt för dem med tror jag. Både att ta och att säga nej tack.
 
Vi fyllde tre containrar.
 
I sommar har vi rensat här hemma. Kört flera lass på tippen. Efter åratal av energibrist tog vi oss i kragen första semesterveckan när termometern visade på tolv grader. Efter jag beställt resan till Holland kunde jag förmå mig till att stå ut att avsätta några dagar till att städa bort så´nt som borde åkt iväg för länge sedan.
 
Vi blev nog rätt häpna både jag och K över vad vi faktiskt knatat upp med på vinden. En säck med mjukisdjur som legat till sig över tio år - hur tänkte vi där? En docksäng gick jag med till lilla granntösen I, men jag slängde en hög med dockor utan kläder och en del utan armar eller huvud. Fanns några lösarmar och löshuvuden också. Min gamla kvackarutrustning gick till sista vilan. Har svårt att se mig kasta omkull en häst eller kossa igen. Sprutorna som fanns under tak hade gått ut 2005.
 
Jag kastade alla mina dagböcker från barndomen. Jag har sparat dem i många år och bara en enda gång läst i dem - den gång jag skulle hitta underlag för ett tal till en väns fyrtioårsdag. Och mina brev från min barndom och vuxentid innan mejlen tog över. Jag ångrar inte det. Känns värre att kasta andras saker. Önskade många gånger under husstädet att mamma varit kvar och vi kunnat fråga henne till råds.
 
Jag minns att jag tog upp det en gång under hennes sista veckor i livet. Det var ingen lätt sak för henne att vara så sjuk. Hon hade bett att besparas alla detaljer från provsvar eller prognos, bara informeras vilka undersökningar som behövde göras och behandlingar. Hon ville behålla hoppet. Någonstans förstod hon innerligt väl att hoppet i själva verket var ute.
 
Hursomhelst valde jag vid något tillfälle att fråga om huset.
 
- Kanske ni ska sälja huset? sa jag.
- Hurså? frågade hon.
- Ja, ifall det blir för jobbigt för er att ha ett sånt stort hus, svarade jag.
 
Då kräktes mamma. Jag tror av ångest. Jag kände mig som en idiot. Var ju det också. Börja sälja mitt i tumultet som rådde? Men min hjärna var rätt kokt av sorg. Jag ville lösa praktiska frågor. Hjälpa till.
 
Jag hoppas vi har rensat så att barnen slipper. Trasiga stavar och skidor utan bindning, packpulka och hundskaklar och.... ja herrejisses. Grannen fick en kälke och en åkmadrass mitt i sommarförfesten med en väninna i dag. Hon hoppade artigt över deras snörräta häck och tog emot, mumlade om stugan och att det var ju bra där.
 
Vilka liv vi lever. Köper, sparar och slänger. När regnet faller står vi i kö till tipparna för att få kasta. Och de som kastat färdigt är på stan och köper nytt.
 
Jag kommer inte säga att jag det känns så skönt att ha få slänga all gammal bråte. För jag märker att det rörde upp melankoli och minnen. Kanske gott så. Att det ska göra lite ont att ha köpt en kubikmeter mjuka djur till sina barn?

Tänk så snabbt livet förändras. Från den hektiska småbarnstiden till fixet och trixet när det skulle skjutsas till träningar och hästar... till lugnvattnet när dottern flyttat ut och vår stora samtalsmotor försvann. Hur vi försöker hitta vårt nya.

Vi pratar om det när vi vandrar över den karga, vackra Stenskär i solsken och lugnvatten. Hur snabbt det gick. Hur vi en aning yrvakna nu är själva ute på vår lilla båtturné 20 år senare och en jobbar i Stockholm, en är i Danmark och spelar boll, en är hemma för att gårdagen tog ut sitt.

Hur tumultartat livet tedde sig med tvåjour, småbarn, ideliga brandkårsutryckningar både jobbmässigt och privat. Hur jag provade bikini med lagårdsstövlar för det var ju i morgon jag behövde den och jag hann inte på annat sätt.

Hur det nu finns tid till mer, till annat.

Hur slitna vi är. Av all oro. Av alla åren.

Huset och trädgården gick i stå under lång tid. Den tid som fanns över gjorde vi annat. Försökte hitta kraft. Det har varit nära att gå skilda vägar. Men inte ens det orkade vi. Vi har behövt varann för att det ska fungera.

Och nu går vi här, hejar och pratar lite med pepparkaksbruna bekanta och badar med horisonten som fond mot solblänket i havet. Kanske tillåter vi varann mera nu än förr. Har lagt ner sånt som tog kraft i onödan. Orkar inte. Och då blir det bättre.

Och hur fint väder det än är, hur trevligt och lugnt det än är finns den där. Känslan av att inte gjort tillräckligt. Sorgen över att inte kunna hjälpa. Den oändliga sorgen som vi bär med oss som en skamlig kappsäck över att vi njuter av livet medan....


Ja fy fan vad jag önskar att mycket blivit annorlunda.

Den generösa sommaren 2014 med så många solstänkta dagar. När storebror visar lillebror hur man parkerar vattenskotern uppe på skoterbryggan är årets vackraste bild.

När vi kom in på dr G:s överbelamrade kontor på Karolinska första gången fastnade min blick på en barnteckning på väggen. En flicka, en sol, en blomma. Och ovanför bilden står skrivet "Tack för diagnosen Gunnar!"

En liten flicka som är glad att bli trodd.

Även om hennes diagnos är svårbemästrad (CRPS).

Har man högt socker får man proffsig hjälp med sin diabetes. Får man diabetessmärtor i fötterna är den förståelig för vården och man försöker lindra den. Patienten är informerad att det är en konsekvens av diabetessjukdomen.

Har man cancer slussas man vidare till onkologen. Det är en trygghet att få sin diagnos hur illa den än ser ut. Att ha personal runt sig som kan ens sjukdom, som förstår ens medicinering och har sett andra med liknande symtom. Min egen mor satte sig tungt på sängen på onkologen efter att ha varit hemma en helg (ett fullständigt bisarrt beslut från oss okunniga anhöriga med tanke på hur svag hon var).

- Åh, vad skönt att komma hem, sa hon.

Vi anhöriga står förvirrade bredvid. Men någonstans förstår vi hur hon menar. Att här kan de hjälpa henne. Mot oron, nattångesten, skelettsmärtan som fullkomligt knäcker henne. Försöka bemästra den spridda cancern i hennes kropp. Efter månader av vårdkontakter när hon inte blivit trodd är hon äntligen på rätt plats. Hon avlider några futtiga veckor senare och jag kommer aldrig befria mig från skulden att jag inte hjälpte henne mera. Tidigare. Jag såg vilken skillnad det gjorde att få hjälp på rätt plats även om oddsen var hopplösa, skelettet svart av metastaser.

Smärtpatienter som remitteras till kunnig och intresserad smärtläkare får svar på vilken nerv som skriker, vad som finns att prova. Inte minst blir man trodd. Man är ingen avvikare. Domningarna ut i armen som var stressorsakade kan emellanåt istället orsakas av en nerv i kläm i nacken. Liggande magnetkameraundersökning vs sittande med huvudet som trycker ner nackkotorna ger nya svar. Kanske inte värt risken att operera, men patienten och doktorn vet att när allt är provat är det kanske ändå det som måste till. Det ger en trygghet för den drabbade att veta att det finns en plan bortom den nuvarande.

Jag mötte en gång på bussen en kvinna som jag känner via jobbet. Hon hade smärtor och hade placerats i en smärtgrupp där hon skulle sitta i en ring och berätta om sin situation med andra smärtpatienter. Hon stod inte ut, sa hon. Det hela kändes meningslöst och deprimerande. En äldre kvinna var yr och hade ont, fick hålla sig i väggen för att kunna gå. Hon var beroende av sin man för att kunna hämta morgontidningen berättade hon.

- Varför är jag så yr? frågade hon gång på gång.

- Nu fokuserar vi på att acceptera, svarades det.

Kvinnan på bussen möter senare en gruppdeltagare. Hon frågar hur det gått för den yra kvinnan som funnits kvar i hennes tankar.

- Hon är inlagd. Hon har en tumör i hjärnan.

Jag tror att kvinnan kom till ro trots den sorgliga diagnosen. Yrseln kunde inte tänkas bort. Den hade sin förklaring. Nu var det inte längre någon som bad henne om att fokusera positivt. Hon var sjuk på riktigt i vårdens ögon.