Medelåldersbloggaren returns

I morgon bär det av till Sundsvall och bloggtystnad. Det brukar vara slut batteri när kvällen kommer. I mig alltså.

Är detta veckan vi får ett bud eller två på huset?

Har fluffat till håret inför morgondagens fotande till TT om illegala hundimporter, som verkligen är en riktigt smutsig hantering av cyniska människor. När reportern ringde upp svarade jag lite förbryllat på frågor om importen medan jag fnulade på hur i allsindar hon fått mitt namn. Tänker att det finns hundra andra som vet och kan mer om frågan. Till slut frågade jag.

- Du fick fina referenser från Jordbruksverket, svarade reportern glatt.

Då började jag på fnula på vem av mina kollegor där som skulle kunna tycka att det här var min nisch. I veckan fick jag svaret lite i förbigående av kollega A i en veterinärmedicinsk grupp.

- Hur gick det med intervjun om illegala importer?

Då kändes det riktigt innovativt att jag återremitterat frågan just till A, som med briljans sköter det här smutsiga byket utan att rädas för hot och okvädingsord från iblandade bovar. Men reportrar vill ha veterinärer som jobbar på fältet också. Så när han ska komma och ta ett foto till veckan säger fotografen:

- Jag behöver en hund också.

- Ja, det ska nog gå att ordna. Just hundar brukar det finnas gott om på mitt jobb, svarade jag.

Då har jag ägnat en god stund åt att hänvisa till skånska kollegor, som på grund av sitt geografiska läge mot kontinenten får se illegal import på nära håll och hur illa djuren far. Men också får uppleva förtäckta hot och på riktigt emellanåt känner sig oroade för sin egen och familjens säkerhet.

Nåja. Huvudsaken frågan får medialt utrymme. Och att vara journalist på TT är inte lika stressigt som på lokalmedia, där de ofta ska angripa frågan med en halvtimmes varsel.

Ha en bra vecka och dra efter andan - nu är min bloggbombning över för några dagar!

Det hände sig för mer än tio år sedan nu. Så det kanske är preskriberat. I alla fall har jag fått en viss distans till mig själv och kan lite mer förstå att K var upprörd. Det kunde jag inte då. Då var jag upprörd tillbaka. Så där som man är i kärleksfulla relationer.

Hursomhelst hade jag drabbats av kissnöden. Mest hela tiden gick jag runt och var nödig. Lite feber hade jag också och kände mig trött. Med dekaders distans kanske kroppen talade till mig. Tvåjour (det vill säga jobba veckodagarna och sedan jour på det varannan natt och varannan helg) plus småbarn tog ut sin rätt. För hela familjen. Jag jobbade 12 dagar och var ledig två. Alla mina vänner hade för länge sedan klart för sig att liggande kor behöver kalk och det oftast på tider man vill sova. Inte ens en utramlad livmoder var längre intressant.

Kissnöden innebar en egen resa in i sjukvården. Jag åt mig igenom FASS all antibiotika utan att bli ett dugg bättre medan svamparna på kroppen jublade åt det nya livsutrymmet. Svamp gillar antibiotika.

Jag skulle göra en urinprovssamling under ett dygn. Det var mödosam business. Jag samlade och samlade. Skulle sedan till Luleå. Jag hittade mig en tratt och en PET-flaska (innan tonåringstiden var de en större raritet än i dag, då flaskorna rullar omkring lite här och där i huset, myllrar sig på diskbänken och simulerar igelkottar i bilen). Det är lite smått genant att stanna och kissa i trattar. Men jag är en dedikerad person som går all-in och inte ville att en droppe skulle gå till spillo. Nu äntligen kanske de möjligen kunde komma på varför jag led av kissnöden.

Två gånger fick jag stanna på de sex milen. Jag skruvade på locket och åkte vidare. Strax därpå ringer K. Han talar med rosslig stämma. Har han fått lungsot?

- Vafan var det i den där tillbringaren i kylen?

Ja. Strax innan jag åkte stod jag villrådig med morgonens skörd av kissnöden. Så kom jag på att en tillbringare i kylen med plastfilm över (här råder nu viss oenighet i familjen, då K med hävd säger att det inte fanns nån jävla film på. Ja hans minne kan ju svika förstås. ) vore en superb idé. Där kunde kissnödens skörd vänta in resten av gänget när jag återvände med min PET-flaska och tratt från min luleåutflykt.

K å sin sida hade varit och sprungit runt och svettat ner sig på motionsspåret och öppnade kylen för att kolla in vad som fanns i kylskåpet. Där ser han som i en hägring en hel tillbringare med äppeljuice. Han greppar bringaren och klunkar. (Här råder också minnesdiskrepans, då K menar att han hällde upp på ett glas. Ja. Hans minne är inte riktigt glasklart jämt). Han märker att äppeljuicen har en avvikande biton. Smakar inte så mycket äpple alls faktiskt. Och rätt lite sockertillsats också. Är det light?

När K kommer på vad bringaren innehåller vänder sig magen ut och in. Hundra gånger. Det är så han får Rod Stewarts lungsotsröst. Och ringer mig.

- Men herregud! tjuter jag uppbragt. Det är ju min kissnödeninsamling (eller ja, jag kanske var lite mer explicit än så. Men det gör sig inte riktigt i text. Tänk om barn läser den här bloggen)! Nu har du ju för f-n FÖRSTÖRT min insamling! Man FÖRUTSÄTTS LUKTA på det man ska dricka på innan man häller det i sig! Det gör ALLA!

Om jag minns rätt hamnade vi i en argumentation att man inte ställer kissnödeninsamlingar i kylskåpet och annat som inte hörde till frågan att min insamling var spolierad när han snott flera dl (?) som sedan spolats bort.

Sedan dess luktar K på allt. Även inne i oöppnade mjölkpaket. Jag tror det är därför han säger:

- Vi måste lära ungarna att bara för att datum är passerat ska man inte slänga bort det. Vi har ju näsor att ta till.

Så levde vi lyckliga i alla våra dagar. K förlät mig tillslut (?) och kissnöden gick över när jag slutade med tvåjour och började med mindre fyrbentingar istället. Och vi har nog faktiskt inte köpte någon äpplejuice efter den här händelsen.

Om ni nu känner inspiration till lite mera nyttig äpplejuice så kommer här ett recept på hur man enkelt gör hemma. Det gäller även er som inte är drabbade av kissnöden.

http://www.tablespoon.com/recipes/homemade-apple-juice/bcf44468-1eed-479a-88d6-2bd4c3cfacd3

När man säljer hus finns ett kryss för hur många nycklar som finns till fastigheten och om några saknas. Hahaha! Om?

Storchef J har ett särboförhållande till både plånkan och nycklar. Hans plånbok är vida berest och åker gärna ensam på tåget vidare till Gävle, där en snäll konduktör låter plånkan åka tillbaka norrut igen och fångas upp av någon i personalen. Alternativa ställen som plånboken gillar att hänga på i sin ensamhet är på Pressbyrån bredvid kassan och på träsoffan i tågväntrummet. Det fantastiska är att den alltid hittar tillbaka till storchef J.

Nycklar är en helt annan historia. Det är ett normaltillstånd att nycklar och storchef J är på olika platser.

Vi hade en stor personalkonferens i våras och avrundade efteråt med en middag på Biskopen. Det var jag, lillchef M med Kaosägare S, som satt och höll varandra i handen och såg så där vanvettigt förälskade ut att det lyste om dem. Sedan var det Storchef J och Å. Jag skulle åka tåg hemåt (tjoho vad roligt) men eftersom mitt tåg inte gick förrän elva så följde jag med Storcheferna efter avslutad middag till deras hotellrum. De skulle ha unnat sig en extra natt, men var tvungen att åka hem för att lägga schema/operera/avlösa barnvakten/kolla om de hade barnvakt eller nåt annat viktigt.

- Stackars dig, säger Storchef Å, att vi måste åka. Du kan låna vårt hotellrum om du vill och vila ett par timmar.

- Jaa, kanske det, svarar jag. Det är lugnt. Skönt för er att ta er iväg i tid.

Ja. Det var ju innan Storchef J började klappa sig på fickorna och leta efter bilnyckeln. Det är svårt att köra bil utan nyckel om man inte gillar att tjuvkoppla. Storchef J är en mästare på att använda startkablar, men det är mera oklart hur det är med tjuvkopplandet. Troligen är det en tidsbesparande talang han skulle kunna dra vardaglig nytta av.

- Var fan är nyckeln? säger Storchef J.

Storchef Å tar fram första väskan. Ut välter fyra par jeans.

- Varför har du fyra par med dig? säger jag fascinerat där jag sitter på sängen.

- Jag kunde inte bestämma mig. Och några saknade knapp.

- Mhm.

Storchef Å rafsar runt i väskan så grunkorna därinne yr omkring som i en tornado. Alla småfack genomsökes. Jag inser att jag behöver hjälpa till som nyckelletare. Fågel, fisk eller mittemellan? Storväskan genomsöks utan resultat. Sängarna genomsöks, golvet, toaletten, fåtöljen. Ingen bilnyckel. Jag är svettig av sökandet och fascineras av hur sams Storcheferna är trots pressen att tiden går och barnvakten/operationen/schemat/alla sjutton barnen/banken väntar på att de ska komma hem.

Vi går till konferensavdelningen. Nu försöker jag vara smart. Vi har haft tre konferensrum, varit i restaurangen och i loungen.

- Var har du suttit härinne? säger jag och sveper över femton soffhörnor.

- Jamen, det är ju överallt, säger Storchef J.

Med en suck lyfter jag dynor, kryper under fåtöljer och bord och spanar in genom den låsta dörren till glassrummet (där jag utan att fråga gissat att Storchef J också bevistat). Storchef J kommer med nyckeln till konferensrummen.

- Var har du suttit? Vilka rum och var? frågar jag med matt stämma och nyser av dammet i näsan.

- Jamen, det är ju överallt, säger Storchef J.

En timme senare ger vi upp idén att nyckeln finns i konferensen och går ner i lobbyn. Där står vi villrådiga vad som ska göras härnäst. Så kommer Storchef J på att han var på krogen där vid tretiden när Storchef Å gick och lade sig. Han skuttar iväg med skjortan på svaj ovan byxlinningen.

Vi sätter oss med en duns i fåtöljerna och väntar på honom. Jag tittar på klockan. Sermanpå, det börjar bli lite snävt att hinna med tåget.

- Kan jag åka med er om han nu hittar nyckeln? Till stationen?

- Det går bra, säger Storchef Å övertygande.

Storchef J kommer med bilnyckeln lyckligen återfunnen. Vi drar en suck av lättnad, samlar ihop vårt bagage och går ner i bilgaraget.

Storchef J stannar till vid utcheckningen och drar sitt kort. Utcheckning medges ej. Storchef J tar ett annat kort. Inget funkar. Inte Storchef Å:s heller. Vi funderar över att kanske köra fortfort och spränga bommen men det verkar vara en filmning som pågår så det är kanske dumt. Jag lånar ut mitt kort och bommen åker upp.

Med knapp nöd kommer jag in på mitt tåg. Och drar tungt efter andan. Det är ett svettigt jobb att hänga med Storcheferna. Nedan en bild där jag bedömer att nyckeln försvann. Storchef J sjunger allsång på scenen på E-street. Nån slags jämtlandsschlager tror jag. Jag har retuscherat lite för att Storchef J ska få förbli anonym och tagit bort några skönsjungande ur personalen. Jag är rätt nöjd över min insats som copy-writer och funderar starkt över en alternativ karriär. Storchef J undrar om han fått en säck på huvudet. Han förstår sig lika lite på high-tech-konst som nycklar och plånkor.

Hemma väntade pass 2 på dygnet. Sömn är överskattat i Storchefernas liv.

Jag förstår att ni darrar av informationsabstinens om hur det går med vår husförsäljning. Ja. Nä. Jag gillar stockholmstempot bättre. Fotat och sålt på en vecka. Här fuuuuuunderar alla. Lite mer kaaalixlunk.

Jag har polerat huset tre gånger den här veckan. Kan inte vara mycket att göra efter gång ett kanske ni tänker? Joho då!

Jag har använt upp norra Europas alla värmeljus för att det ska se lite avslappnat inbjudande ut. I dag hittade jag inte skurmoppen så jag fick knäskura köksgolvet med en duk. Den var i alla fall fläckig fast den var nytvättad. Av stearin.

Här får ni njuta av lite stajling:

 
Storchefernas liv är en osinlig källa till skojiga blogginlägg. Det som framför allt hedrar dem är att de inte tar illa upp att jag skriver om dem - eller ens förstår frågan varför de skulle göra det. Jag skriver ju som det är. Prestigelöshet är sannerligen en stor egenskap. Livet blir lätt kring dem som är utan behov att upprätthålla fasad utan generöst delar med sig av sina tillkortakommanden. Dessutom - i storchefernas fall - så känner jag mig enormt organiserad och ordningsam.
 
Det hände sig att Storcheferna skulle på semester. De har en stor familj. En hoper tonåringar från vardera håll och så lille B, som är deras gemensamma ädelsten. Storcheferna har fått fnatt och köpt sig ett par djursjukhus och två kliniker. De jobbar hela tiden och jämt. Men ibland åker de på semester som nästan en vanlig familj. Bara lite mer kompakt paketerat i tid och rum.
 
I vintras skulle det bära av till Thailand. Eftersom tonårshopern är fyra ljuvliga fullprisbetalande så hittade de en avgång via Norge som var billig och bra till Bangkok.
 
Storchef J åkte till Sundsvall från deras hem i Östersund för att jobba. Frugan skulle möta upp med bilen på kvällen, eftersom J missade tåget (tänka sig). Storchef Å, tillika fruga, hade inte tid att hämta riktigt på en gång, för hon skulle först lägga schema. Och börja tvätta. Och packa.
 
- Jag börjar cykla då, säger Storchef J, så möter du mig.
 
J cyklar och cyklar. Det är ingen jättebra tid på året att cykla från Sundsvall mot Östersund för det är januari. Men J är alert och ser tillfället att få lite träning medan Å möter från andra hållet. Några mil kanske han hinner ändå?
 
J cyklar och cyklar. Var är Å nånstans? Nu börjar det bli lite väl många mil tycker J. Så han ringer Å. Som inte har riktigt tid att svara på hans samtal för hon är inne i en spännande schemaläggning/tvättar/letar väskor/kreditkort/pass. Så J fortsätter trampa. Han börjar dock bli en smula trött. Fast han är/varit så vältränad.
 
Det är ganska långt att cykla till Östersund märker J när ingen fruga möter en. Han ringer och ringer. Frugan svarar inte så bra.
 
16 mil senare ger J upp och ramlar ihop i en hög och ringer taxi. Taxi svarar bättre än Storchef Å. För nu letar hon pass/tvättar kläder/kollar om schemat blev bra/om resan är bokad. J åker taxi hem med cykeln sista två milen. Han är ganska trött.
 
Hemma råder inför-resan-stress. Så J får hugga i och leta pass/kreditkort/nycklar/startkablar till bilen/ väskor. Under tiden sitter lille B på sin sängkant.
 
- Jag tänker inte sova, meddelar han familjen.
 
Nu skulle man kunna tro att lille B är så uppspelt inför resan att han därför har svårt att komma till ro. Men nej, i Storcheffamiljen finns andra skäl att inte somna till.
 
- Om jag somnar och vi ska åka jättetidigt kommer ni att glömma bort mig och jag blir kvar, säger han tydliggörande.
 
Det är en realistisk tanke från en blott sexårig gosse. Och han vet att det kanske inte är fullt så roligt som "Ensam hemma" så han ser till att hålla gluggarna öppna.
 
Efter en vakennatt av schemaläggande och letande efter bra-att-ha-när-man-ska-semestra-grunkor kommer sig familjen iväg, bara lite försenade efter att ha kablat igång bilen. När Storcheferna bara är lite försenade hinner de checka in just efter gatestängning och de hinner därför också ordna ett par tillfälliga, rosa pass till några i familjen. För det ligger med i semesterbudgeten att man inte kan hitta sju pass bara så där under en natts sökande. Eller ja, nästan. Det beror hur man ser det. För efter fyra dagar är pengarna slut på kortet och en lång Thailandssemester är ju faktiskt sex dagar. Storcheferna tar det med ro. Ordningssamma söner har med sina kort och de försörjer sig på dem.
 
Det ordnar sig alltid. Om man är beredd att cykla 16 mil och att "dygna" lite emellanåt så räcker tiden oftast till.