Medelåldersbloggaren returns

Telefonmöte istället för mejldumpning var ordet. Så då bokade vi ett telefonmöte. Lillchef M (hahaha) har semester och var tveksam till idén, men han gav med sig. Storcheferna ville ha en tid efter sonens läggdags så vi landade i 20.30. Så då blev det så.

20.31 ringer jag på.

- Hejdu, säger lillchef M. Dags att ringa nu.

I bakgrunden hörs ett utdraget, högljutt och öronbedövande jamande.

- Huga vad han låter, säger jag diplomatiskt medan trumhinnorna vibrerar som bongotrumskinn.

- Det är Kaos, säger lillchef M med smeksam röst.

- Kan du inte ställa ut honom på balkongen? frågar jag lika smeksamt

- Det finns ingen balkong, meddelar lillchef M. Kaos vill bara prata lite.

Jag tänker att Kaos är en väldigt dålig lyssnare.

Sedan pratar vi kakrecept medan jag hackar in på FB-chatten till storcheferna: "Ring på då!"

11 minuter senare kommer ett svar från Storchef Å:

- Vi är och kollar lägenhet, ringer om 5 minuter. Jag har helt slut batteri, måste sitta i bilen.

Jag och Lillchef M har svårt att komma på fler recept och lägger på. Särskilt som jag mätte Å-minuter förra veckan och då motsvarade 5 Å-minuter 65 realtidsminuter. Hur länge kan vi fnula på rumstemperering av smör till drömmar?

25 minuter senare (det har skett deflation av Å-minuterna märker jag) kommer det på chatten från Storchef Å:

- Ingen där, hoppade ni över mötet?

Väluppfostrade som vi är ringer vi på och jag följer min många punkter långa lista som dödandet av 242 mejl gett upphov till. Ackompanjerad av en katt som jamar med en uthållighet som skulle få Jimmie Åkesson att bli grön av avund och storchef Å som går in och ut ur ett rum med ungefär lika stor hörbarhet. Till slut är hon helt tyst. Det är ungefär lika märkligt som att Kaos skulle tystna.

- Var är Å? frågar jag Storchef och tillika man J.

- Å! Å! Kom hit! Du hörs inte, ropar Storchef J.

Han säger till mig och lillchef M:

- Hon pratar hela tiden men hon hörs inte.

- Hon kanske tryckt på mute-knappen? tipsar lillchef M med en gäspning.

Kaos fortsätter oförtrutet sin litania i bakgrunden. Kanske han också har något konkret och bra att bidra med om ventilationsfrågan bara vi förstod honom.

- Hallå? Hör ni mig nu? säger Storchef Å.

- Jag är trött, säger lillchef M. Jag behöver gå och lägga mig.

Jag skickar telefonprotokollet med två obearbetade punkter. Jag funderar på att spamma ner deras mejlkorgar men inser att jag utan att överdriva det minsta har upplägg till oändligt antal blogginlägg. Så då förlåter jag dem för att tidsuppfattningen går i baktakt. Men bara om jag går in på Bloggos tio i topp.

Dags att arbeta.

Jag öppnar mejlkorgen och tittar klentroget på antalet mejl som uppgår till 223. Jag har just gjort en överenskommelse med chef Å om att det INTE är en fin idé att vidarebefordra mejl man inte orkar fatta beslut om med frågan "Vad tycker du?"

Det är annars ett supereffektivt sätt att tömma ur korgen, med undantag för delete förstås. Jag vinner tid genom att delegera bort mejlet en stund. Stunden beror av mottagarens tid. Jag slipper också sortera in mejlet eftersom den är ute på äventyr i cyberrymden och kommer i retur när mottagaren hunnit titta på det. Tänker jag.

Vissa mejl kan vinna på viss förvaring. Då är frågan utspelad och den kan gå direkt i papperskorgen utan att passera gå. Men de flesta mejl mår dåligt av att ligga ogjorda.

Värst är mejl för kännedom som det blir en diskussionstråd av. Det kan spamma ner hela mejlen. Eller de föreningar/grupper jag är med i där vi är sju-åtta stycken som trycker svara-alla på mejlen och svaren kommer huller om buller. Ofta är rubriken: SV:SV:SV:SV: i oändlighet och rubriken på mejlet har för länge sedan förlorat i aktualitet.  

Förra veckan gjorde jag en rask rensning. Vad jag inte visste var att Chef Å gjorde detsamma. Lite före mig lutade hon sig bakåt och tittade stolt på sin bedrift. Nu hade hon bara 17 825 mejl i inkorgen. Fantastiskt. Strax därpå kom mina vadtyckerdumejl. I rask fart fylldes det på igen. Nu blev Chef Å gramse. Komma och förstöra hennes nästan tomma mejlbox så där respektlöst. Så då skriver hon tillbaka en fråga och skickar till mig.

Jag har just lutat mig tillbaka och konstaterar att inte bara huset utan också min mejlkorg är värt att visa. Tills det sprutar in jagtyckeringetsärskilt som ändrar på läget i en knapptryckning.

Vi har landat i att vi tömmer vår mejlkorg och gör telefonmötespunkter av frågorna istället.

K gick en kurs i mejlhantering för något år sedan. Han berättade att man inte bör ha mer än 10 mejl i sin inkorg, resten ska man hantera med frågan när (sätta in sin kalender och avsätta tid för åtgärd), vem och hur.

Jag är ganska bra på mappar. Mycket bättre än pärmar IRL. Jag får knottror och stereotypa beteenden av att ägna mig åt pappersexercis. Stereotypa mejlbeteenden är att sätta på mer kaffe, börja blogga, övertyga den sovande hunden att hon behöver ut en sväng eller hänga tvätt. Det senare är just nu svårt eftersom vi inte har någon att hänga. Den vi har är otvättad i en säck ute på släpet efter vår home-stajling.

Jag läser en artikel om epoststress av epost-forskaren Olle. Man ska vara noggrann och läsa mejlet med eftertanke, svara avvägt och vid utvalda tidpunkter under dagen, inte direkt kasta sig över mobilen/datorn vid en epost-signal. Mmm. Man bör också stänga av signaler som berättar att det kommer mejl. Det finns forskning som visar att vi får fler hjärtslag per dag om vi hela tiden har signalen på. Och i ett försök kunde man se att de som direkt läser mejl som dimper in medan de egentligen gör annat får högre stresshormoner i blodet och blir gruvligt ineffektiva. Inget förvånande egentligen.

Jag brukar passa på när jag flyger och flight-mode är på. Då får man inga i retur och det känns riktigt effektivt.

Jag har just slagit ihjäl lite tid i ett typiskt stereotypt beteende för att undvika knäckfrågan att ta mig an mejlen. Och ser man på - nu är det 241 mejl. Chef Å - är du beredd på en störtskur?

http://www.idg.se/2.1085/1.292652/mejlslarv-skapar-onodig-stress

http://www.su.se/om-oss/press-media-nyheter/pressrum/mejlen-b%C3%A5de-ett-unikt-hj%C3%A4lpmedel-och-en-stressfaktor-1.7018

http://www.doktorn.com/artikel/mejlhelg-kan-minska-stress-och-%C3%B6ka-produktivitet

PS: Hur många mejl har du i din mejlinkorg just nu?

FB-kompis U lägger upp ett klipp på en kotte som lapar i sig mat från en tallrik. Jag har med åren utvecklat en viss aversion mot små kottar. När J var mindre så gillade han att mata kottar. Jag tog hem säckar med fina fodret från France och ställde dem ute i carporten. Kottarna bet hål i nedre kant av säcken fast den befann sig ovan jord i en garderob (visserligen med ett defekt lås). J försåg kottar med mindre utvecklad stöldteknik från tallrik.

J matade och matade. Alla kottar i hela kommunen trummades dit. Jag räknade små kotthuvuden i carporten en kväll och kom fram till 22. Det prasslade under bänkarna och jag tyckte de var ocharmiga. Som råttor. Jag försökte motivera med att det berodde på antalet, att inget blir charmigt när det är för många av dem.

J blev sur.

- Era hundar och katter på jobbet då? De är väl också äckliga i så fall?

Jag kommer faktiskt ihåg nu att jag haft en igelkotte som patient en gång. En afrikansk pygméigelkott. Den kom från Piteå till Luleå för att få träffa den stora experten på kottar med mjäll. Den var faktiskt bedårande söt. Så var den ju bara en. Matte bar sin vän med vördnad i handen. Den var onekligen mjällig. Jag fnulade för mig själv hur jag skulle bära mig åt för att undersöka pälsen? Jag räknade ut att mjällen ju skulle kunna vara kvalster, mycket beroende på att jag avlivat en och annan kotte som varit trafikskadad och med fascination sett miljarders inneboende av olika kulörer och storlekar lämna skeppet. Med hundar och katter kan man ju liksom kamma raskt mothårs så mjällen yr.

Jag lånade kotten i min hand och gjorde en manöver mot taggarna i mottaggig riktning.

- Vadgördunu? säger matte och jag förstår att min hjältestatus som kottdermatolog fått sig en törn.

- Eehumm, jag tänkte ta lite prover på mjällen, svarar jag och försöker bibehålla min auktoritet.

- Du bryter av taggar om du gör så där! meddelar hon mig med lite bryskt tonläge.

Jag vänder lite valhänt kotten upp och ner och försöker skaka loss mjällen ner på min tejpbit. Kottar verkar inte gilla helkroppsskak och mjällen var som fastspikade på djupet. Hursomhelst lyckades jag med möda få med mig några kvalster och kunde i triumf hitta några rörliga mjäll i mikroskopet. Jag använde klinikens bok om mystiska-djur-som-vi-borde-veta-mer-om-men-inte-gör-och-det-är-pinsamt-varje-gång och hittade en dos för att behandla bort dem och gick med seriös min in till matte.

- Ja. Som jag trodde rör det sig om kvalster. Här är ett recept du kan hämta ut så ska du se att det här blir bra.

Matte tar receptet, betalar för sig och åker hem. Jag känner att min karriär som kottdermatolog har fått en rivstart. Ända tills det någon månad sedan dimper ner ett mejl där matte meddelar att hon avstod att behandla med mitt föreslagna läkemedel och istället använt olivolja mot hans torra hud och det verkar ha blivit bättre.

Faktum var att jag drömde om carportkottar tillslut.

Vid ett tillfälle ska jag träffa dottern på stan. Jag tar bilen (ja jag vet - nära) och när jag kommit en bit hör jag till min förskräckelse bakom förarsätet på golvet ett prassel. Jag ringer T.

- Du måste komma till parkeringsgaraget. Det är en igelkotte i bilen.

- Sluta mamma. Kom till mig istället. Titta vad det är. Inte är det en igelkott!

- Joo, bedyrar jag, den prasslar och nu har den krupit under sätet och jag kan inte åka hem med en kotte som ligger under min stol när jag kör.

Tofflan dyker upp, lätt suckande. Utan minsta tecken på darrande tvekan öppnar hon bakdörren och böjer sig ner. Jag står utanför bilen tryckt mot ett stabilt betongfundament.

- Mamma. Det var ingen kotte, meddelar hon med en suck.

- Jo, den finns där! Titta ordentligt!

- Jag vet vad det är, säger hon. Det är en petflaska som rullar över en plastpåse.

Ja. Fantasin kan spela en ett spratt. Men kan de bita sig in i franska fodersäckar så är steget inte långt till att åka bil och skrämma medelåldringar.

I år har igelkotteinvasionen dragit vidare till någon annan gård i grannskapet. Kan ju vara bra vid husförsäljning kanske. Ingen vidare säljsuccé att skriva att som bonus får man ge försörjningsstöd till en hoper hungriga kottar. Åtminstone sommartid.

 
I dag är det show-time av huset.
 
Jag viker tvätt till halv två i natt och städar carport i mörkret. Jag pratar med chef Å medan jag kastar grunkor i släpet i mitt finfina trådlösa headset. Jag hör henne perfekt. Hon hör mig operfekt och surar så jag måste ta loss det. Då blir jag handikappad och riskerar min telefonarm å det grövsta. Att slänga grunkor med enhandsgrepp tar dubbelt så lång tid, särskilt när slängandet behöver ske under tystnad.
 
Klockan sju i morse hänger jag och K på låset och bidrar på nytt till destruktionssamhället.
 
- Vi börjar nästan kunna personalen skiftschema, konstaterar jag medan jag duckar för några murkna bräder som gubben framför hivar iväg framför mitt huvud när jag pilar förbi träcontainer till den brännbara.
 
Hemma börjar sista polishen. Jag har sedan gårdagen minerat källaren för intrång av hungriga, spelberoende eller duschsugna tonåringar och annat löst folk. Nu städar jag mig från vardagsrummet och utåt. Jag kontrollerar mattfransar och vinkel på mattor i förhållande till soffor och vägg och annat viktigt, torkar fingeravtryck med läsglasögon och stirrar uppbragt på hunden som med en suck flyttar sig från den nyss torkade soffan. Hon lämnar en liten grussilhuett efter sig som jag med stor tolerans torkar bort.
 
Jag hämtar hennes dyna och förvisar henne till den. Bäst hon går konstaterar jag små röda fläckar efter löpning. I triumf hittar jag hennes nytvättade löptrosa bland deodoranter, läkemedel, tandborstar och handdukar i garderoben närmast vårt sovrum (jag har räknat ut att då har människorna passerat åtta garderober och borde vid det laget inte vara så heta på att pröva dörrens gångjärn så där går det att mixa fritt).
 
Ajaj, trosan sitter tajt. Axi får dra ihop sina pastejmuskler på rumpan och går med tvehågsna kliv därifrån medan det stramar i kardborren.
 
Sonen körs upp från törnrosaslummern. Jag har nu också minerat köket så när jag kommer tillbaka sitter han i vardagsrummet. Han-har-dragit-bordet-emot-sig-och-knölat-till-mattan-och-fransarna krullar sig asymmetriskt. Jag får ett bryt. Sonen räcker mig äppeltallriken. Jag får ett bryt till.
 
- Tallrik! Du får inte använda tallrik. Diskmaskinen måste vara TOM! säger jag med samma seriositet som en som städat en carport i mörker har.
 
- Vad ska jag göra då? säger han och slår ut med armarna.
 
- Du får äta upp det där du har på tallriken! säger jag resolut. Jag har gått ut med soporna. Och sen diska. Och torka. Och in i skåpet. INGET får vara kvar på diskbänken.
 
- Men hallå, du är ju helt j-a psykotisk! upplyser min ättling mig.
 
- Nej, det här är på RIKTIGT! säger jag med stora bokstäver så hunden svassar förbi för att hon tror att det är hon som typ belägrat soffan och sandat ner fast hon ligger i bädden. Jag noterar i ögonvrån att hon svassar utan trosa.
 
- På riktigt! återtar jag. Man SKA ha räta linjer och raka möbler och inga mattknölar.
 
Sonen står villrådig och kollar i köket. Jag kollar där han kollar och förstår att jag just städat bort diskborste och Yes också. För det är också bannlyst att ha framme. I stajlade hem har man varken disk, tvätt eller mattor på tvären.
 
Sonen sätter sig i bilen. Hunden lägger sig på bron. Jag städar ut mig, sätter en säck med tvätt på släpet och en med skräp. Gränsen går vid att ha tvätten i bilen märker jag. Annars verkar jag just nu rätt gränslös.
 
Jag köper blommor. Skojar med blomsterhandlaren som ler matt åt mina tonårsskämt.
 
Vi åker till Shell och köper fika. Jag är grymt kaffesugen. Kaffemuggen står i mix-and-trixgarderoben ganska långt in eftersom det utan stor fantasi går att förstå att den står där för att den inte får stå i diskmaskinen. Vi åker bort till Karlberg och sätter oss i solen.
 
Jag tittar mot det vajande höstgula fältet. Plötsligt känner jag att jag behöver typ uppdatera sonen i hans kanske rostiga biologikunskaper.
 
- I Norrbotten har vi två sädesslag vi odlar, korn och havre. Vilket är det på fältet bakom dig?
 
Sonen lyfter artigt på sitt head-set och svarar:
 
- Ko och hare? Eeeh....va?
 
Under tiden visas det hus. Snart vet vi om det finns någon som vill lägga ett bud.

Jag tänker när jag ligger på britsen och frågar om det finns annat att få än Voltaren och doktorn svarar att det finns det allt, de har skåpet fullt med annat och jag svarar att då vill jag gärna få lite från det skåpet. Jag tänker att tänk om jag hade en kronisk huvudvärk som var så här jävulsk och jag inte skulle erbjudas något alls. Att jag blev remitterad för KBT. Och jag tänker också att jag för all framtid kommer hysa den djupaste sympati för de stackare som har migränanfall. Att kräkas med ont i huvudet ter sig som den värsta tortyr.
 
Jag tror minsann att det kan ha varit stressutlöst. Jag tror mig kunna jonglera med rätt många bollar men när utfallet är ovisst blir det för mycket. Om vi får huset sålt. Om vi hinner få det i ordning för visning. Hur det ska bli för våra söner i Sundsvall. Hur vi ska hinna - orka flytta. Vi är ju redan på knä innan ens första lådan är tömd. Och dessutom sköta jobbet. Och en rad andra frågor som cirkulerar utan svar. Där den stora frågan att ge svar på är hur vi ska hjälpa vår store son.
 
Jag tittar klentroget på tapeten vi inte bytt i vårt sovrum fast den borde bytts och på några kontakter som lossnat från väggen i källaren. Tänker på den energi vi gick in med i huset och den vi lämnar det med. Hur vår energi legat på annat än tapeter och kontakter. Och nu måste vi orka om vi vill det vi vill.
 
Så visst. För en gångs skull söker jag inte orsaken utanför stresspektrat. För min hjärna är nog rätt kokt just nu. Och att ligga med händerna pressade över ögonen i timmar på akuten och kräkas däremellan ger perspektiv och eftertanke. Tacksam att det inte är i hjärnan det blöder. Tacksam för att det gick över. Nu manövrerar jag tankarna i en lov runt skov och att det ändå är MS. Utskrivande doktor lugnar.
 
- Huvudvärk är inte riktigt typiskt för MS, säger han vänligt.
 
- Jo, det verkar faktiskt så. Jag har just läst en artikel på Pubmed (medicinsk sökmotor för publikationer) och migrän föregår ofta skov hos MS-patienter, svarar jag. (för er som vill läsa http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3883008/)
 
Han tar inte illa upp alls. Han funderar en stund.
 
- Ja, man skulle kunna göra en LP (stick i ryggkanalen) i dag för att utesluta blödningar och leta markörer för MS, men eftersom du tycks må rätt bra nu och sitter upp och läser så...
 
- Jag väntar gärna. Jag kontaktar neurologen om en uppföljning senare.
 
- Ja, och hemma kan du ju känna efter vad du behöver för typ av aktivitet, om det är att vila eller inte... säger han som avslutning.
 
Tänk att de finns! Under det senaste dygnet har det varit idel vänlig, inkännande personal. De flesta har jag inte sett ansiktet på eftersom jag haft händerna för ögonen, men jag har känt en vänlig hand på min axel, hört lågmälda, förstående röster och det är precis det man behöver när man är utsatt och ynklig.
 
- Tack snälla, säger jag till sköterskan som kommer in och säger hej då. Ni är bara helt underbara här i Piteå.
 
Hon ler. Jag och K går till bilen.
 
Hemma greppar jag en trasa och torkar väggarna rena från fläckar. Jag kontrollerar min stress bäst så tänker jag. Det är inte fysiskt ansträngande och jag mår sämre av att lägga mig och titta i taket och tänka på det jag behöver göra.
 
På eftermiddagen åker vi och tittar på sonen som är på länslagsläger. Som vanligt är han vackrast på planen och springer så fint. K hamnar borta med några riktiga fotbollsfantaster som han brukar åka på fotbollsresor med.
 
- Det var en riktigt trevlig resa till London/Barcelona/långtbortistan (hörde inte så noga), säger den ena till den andra.
 
- Jaa, säger den andre och ser euforisk ut.
 
Jag känner mig en smula utanför.
 
- Jahaja, en hel helg tillsammans, säger jag spefullt. Då vet ni förstås allt om varandra? Om fruar och barn och känslor och relationer?
 
Vi fnissar tillsammans. Det är en stark passion de delar för fotboll och talangutveckling i länet. Att prata om annat än fotboll när man har chansen att hänga med likasinnade är inget som föresvävar dem.
 
Att sonen tillhör en av de mest talangfulla är förstås både jag och K stolta över, men jag tänker att det finns en annan dimension för K. På samma sätt som pappans blickar på vad som försiggår på planen har en annan dignitet för sonen än mamman som sörplar kaffe och låter kärleksfulla blickar följa hans framfart utan att se spelet och taktiken.
 
Så gick ännu en dag av våra liv. Tack ni som orkade läsa hit.
 
För övrigt undrar jag vad som bjuds hos hundvakt B när bruna hunden kör med GI och gluffar i sig köttbullarna men lämnar pastan (varav en del rivsutpåmittpoleradegolv). Ber om ursäkt för bristande skärpa. Det såg skarpt ut utan glasögon.