Medelåldersbloggaren returns

Jag vaknar på fredagsmorgonen med en gräslig huvudvärk. Jag släpar mig upp eftersom detta är dagen vi ska ha besiktning av Anticimex. Sex timmar har jag fått mig till livs att det ska ta.
 
En ung kille kommer in med lågmäld energi. Han berättar vad han kommer att titta på, bedöma och hur protokollet kommer att vara utformat. Jag vill mest dö. Sitter vid bordet och håller huvudet i händerna. Ber om ursäkt. Han verkar rätt ok.
 
Huvudvärken tilltar allt mer tillsammans med ett illamående bortom förståndet. Jag klarar inte att stå på benen så när han är klar med besiktningen pratar han till mig i soffan.
 
Jag stapplar till sängen. Kräks. Det gör inte gott för ett sprängande huvud att kräkas noterar jag.
 
Jag svarar sporadiskt på telefonsamtal. Känns som det inte gör annat än ringer. Ljuset är mördande. Jag håller händerna för ögonen tills det gör ont i ögongloberna av att jag håller för.
 
K kommer hem. Han blir bekymrad.
 
- Snälla, så här kan du inte ha det, säger han. Jag kör in till dig jouren.
 
- Jag pallar inte det, piper jag olyckligt. Jag kan inte stå.
 
Han leder mig till bilen.
 
Piteås personal på akuten är fantastiska. Empatiska, trevliga och lyssnande. Inte för att jag har så mycket att säga. Jag svarar enstavigt. De flesta ser jag inte på. Jag kräks när de byter rum. Då byter de rum igen.
 
Jag får Voltareninjektion mot huvudet och ondansetron mot illamåendet. Inget hjälper. Jag får mer ondansetron. Jag ber om något mer, annat. Väntan är plågsam, timmarna tickar undan. Jag blir körd upp för CT. Den är normal. Man letar blödning antar jag.
 
Jag är för plågad för att oroa mig. Allt jag önskar är lindring. Och att få ligga platt.
 
Tillslut får jag morfin och ett annat medel mot illamående och skrivs in. Läkaren föreslår att vi anstår med att stickas i ryggen och ta ryggmärgsvätskeprov eftersom jag inte har feber eller nacksmärtor. Jag håller med. Mest av självbevarelsedrift när jag minns hur hemskt det var. Det känns skönt att få lägga sig i en vanlig säng efter att ha balanserat på en smal bår i flera timmar. Jag somnar, vaknar under natten av grannens djupa hosta, men får till någon timme av djupare sömn. Väcks vid sexsnåret av tryckkoll, temp och blodglukos.
 
Huvudvärken har släppt!
 
Jag går bortåt fikarummet i jakt på kaffe. Har inte fått i mig varken mat eller dryck under förra dygnet. Fötter och ben isar för att jag inte kunnat ta medicin.
 
Jag öppnar datorn och chattar med dottern. Jag bad särskilt till K att hon inget skulle få veta igår. Bättre så. Jag googlar upp MS + huvudvärk som skov. För nu sätter tankarna fart. Skiktröntgen friar inte från att det kan vara ett skov. Då behövs magnetkamera.
 
Visst kan det vara stress. Är mycket nu. Men jag brukar inte ha huvudvärk. Inte ens av stress.
 
I dag är en ny dag. Jag börjar tömma ur min nyss tömda mejlkorg. 151 mejl. De flesta är svar på svaren på frågan med SV:SV:SV i massor före rubriken, som sedan länge är inaktuell efter ny frågeställning. Mejlandets baksida. Snabbt och ostrukturerat, skapar i förlängningen merjobb och fyllda korgar. Ännu värre i organisationer där man får mejl för kännedom har jag förstått.
 
Maken skickar ett mess och kollar läget. Han är uppe tidigt för att vara funktionär på fotbollsturnering. Sonen ska iväg på talangläger. Jag skickar en kram och en önskan att han inte skickar telefonen runt jordklotet som tidigare i sommar när han var till Danmark och spelade. Telefonen är lyckligen hemkommen av snäll polis i Norge. Han skickar ett "haha, jättekul" så han verkar glad över påpekandet.
 
Som 5:2 dag blev det rätt ryslig. Inte en kalori när jag tänker efter. Jag ser hellre ut som en petit-choux än fastar på de här premisserna. Hurk.
 
Nu väntar jag på rond. Och att få gå hem.
 
Och att stilla få reflektera vad jag ska stryka bort i mitt liv om detta var ett stressymtom.
 

Emellanåt i livet så tar man avgörande beslut. Man behöver vänta för att se om saker går i lås. Man är bortom egen påverkan.

Främst tänker jag på första graviditeten. Den var speciell då all tanke kunde ägnas åt det lilla pyret därinne. Efter nio månader hade T inga särskilda planer på att komma ut. Varje dag var en lång väntan på att något skulle hända. Min mamma ringde dagligen.

- Jaså, är du hemma än?

Retoriskt. Tillslut kom hon ut. Skrynklig och torr av sin långvariga förvaring på insidan. Men förstås alldeles underbar.

Naturligtvis är de andra barnen lika fantastiska. Men jag tror ni som har flera barn förstår skillnaden. Hur fokus låg inåt, från första skvimpet till det äntligen var dags.

Jag funderar över andra tillfällen. Ett som kommer för mig är när jag skulle upp för specialistexamen. Jag hade verkligen tagit i för att få den. Nästan knäckt familjen på kuppen. Jag har berättat om det förut i bloggen, hur jag pendlade mellan Piteå och Skara under nära två år. Till slut var det dags. Jag läste 100 sidor per dag sista månaden. Satt i en recliner och nötte upp en rad överstrykningspennor. Sista året var på det hela taget ett inläsningsår. Jag minns hur jag satt i Finland med min bok lutad mot en vägg i solen medan vi väntade på att veterinären skulle kolla på vår häst. Hur jag satt i Solna tennishall medan sonen spelade rullstolstennis. Hur jag föralldel upptäckte att den bok jag skulle läsa (kirurgi ifall någon undrar) redan hade plöjt. Kändes en smula genant.

Tillslut var det dags för examen. Att vänta på dag nummer två var relativt enkelt om jag inte fabricerar. Jag minns att jag åt pasta med en kollega och tog ett glas vin. Dagen efter var det muntlig examination och jag var med i första gruppen. Jag åkte hemåt. Hela mitt fokus låg i om jag hade klarat mig. I taxin från flyget ringde G och verifierade att det gått vägen. Standby-läget var över. Jag messade hela kontaktlistan att jag tillslut var i mål. Det var speciellt för att det kostat så mycket. Och för att det kom att göra en avgörande skillnad på min arbetsplats i möjligheten att utbilda fler specialister.

Nu är jag tillbaka på stand-by. Stand-by hur det går på tisdag. Om det kommer fler än två. Om någon lägger ett bud på vårt lilla hus. Drömhuset i Sundsvall är uppe i 4,1. Hiskeliga summor för en norrbottning, vardagsmat för stockholmaren. Jag berördes av utsikten, av läget och det vackra huset. Det kändes kanske var för bra för att vara sant.

Jag har bett om anstånd att få lägga bud på onsdag. Under tiden är vi på stand-by. Följer budgivningen med spänning.

Jag anar åtminstone ett par som deltar i budandet. Mannen travade runt i köket och räknade skåp, måttade med händerna och talade initierat med frugan. Han var en av två som klättrade upp på vinden. Jag och min revbensskadade kollega stannade på markplan.

Vad är en bal på slottet?

Kommer hem till huset. Redan i hallen kan jag få misstankar om att förra veckans pitestyling har ett bästföredatum som är passerat. Det jag nu noterar är mera en tonårsstyling; fast jag var sträng i blicken och pekade på byrån innan jag åkte och sa att den INTE är en dumpningsplats för väskinnehåll har den just återtagit sin gamla funktion. Och golvgarderober och internettallrikar har nog alla ni med tonåringar viss erfarenhet av misstänker jag. Säg inte nej. Då blir det liksom mer jobbigt.

Fem dagar på mig att fräscha till. Det borde gå. Hundvakt B, som göder min hund med kattmat och råttor från fältet, erbjuder sig att baka långpannekakor till lördagens fotbollsturnering. Hurra! Det öppnar upp för att förändra från tonårsstyle till hemnetstyle.

Jag funderar när vi köpte vårt nuvarande hus 93. Det var en tung tid att vara husförsäljare. Husägaren fick gå ner i pris och fick gå utan en krona på fickan när mäklaren fått sitt. Topplånet vi tog var på 15 %. Huset kostade 630 000.

Vi räknade och kalkylerade. Vi hade inga märkvärdiga inkomster och jag var gravid. Vi räknade på att en skulle kunna vara arbetslös och alla lån skulle ha 10 % ränta och att en världsdepression skulle kunna mörklägga hela världsekonomin. Så då köpte vi. Vårt stora hus som drog 50 000 kWh per år och var golvkallt för takelementen satt i taket och det var ju ganska obra faktiskt.

Pratade med C igår om olika personlighetsdrag. Hon är den försiktige smålänningen. Jag likasinnad norrbottning. Eller ängslig. Att det händer nåt. Jag tror jag fick det med modersmjölken. Mina föräldrar hade buffert i alla lägen om det skulle hända nåt. Färdigstrukna kläder i garderoben och rent under om de skulle behöva till doktorn.

Jag tror att det fina Höjdgatehuset symboliserar något. Jag älskar utsikten. Jag skojar med mina kollegor på telefonmötet att vi kan köpa ett billigare hus och lägga en miljon på att göra ett eget berg på tomten som jag kan klättra upp på. Men det är inte bara utsikten. Det känns fräscht, nytt, lovande. Något annat. 

Hemma är det tungt emot. Jag känner otillräckligheten krypa under skinnet. Min oförmåga att hjälpa och trösta och kunna lova att det blir bättre kommer nära och skaver, gråter och blöder. Livets viktigaste uppgift när man har avkommor är att skydda, rusta och peppa. Och så är det så ohyggligt hemskt för vår store son. Medan våra andra liv pågår i galopp.

Jag vill flytta, bygga nytt bo, känna tillförsikt. Hitta vingarna som bär ut över viken och livet kan börja.

Naturligtvis är det befängt. Att flytta och bygga upp ett vårdkontaktnät kommer att vara mödosamt och fullt av nya fallgropar och återvändsgränder. För så ser vården ut när man är blott 18 år och haft ontontont sedan 11-årsåldern efter en banal operation.

Vår son som är så stark är vingklippt och modlös. Inga höjdgator i världen kommer att ändra på det.

Det tål också att tänkas på.

Men i brist på andra alternativ till drömmarna så drömmer man.

I am in love. I ett hus.

Jag och MLE tuffade iväg på ytterligare en visning. Drömhuset uppe på höjden med en utsikt som fick min själ att gå i trans. Dyrtdyrt men fantastiskt.

- Vi är nog rätt ensamma om det här, sa jag segervisst till MLE när vi svängde upp efter gatan.

Nä. 15 bilar av flådiga märken hade stannat efter gatan.

- Jag borde glidit in med en limmo och en privatchaffis? spekulerade jag.

Jag misstänkte att en revbensskadad medelålders kvinna med glasögonen på nästippen med framåtlutad gång inte riktigt spelade i samma liga. Men man vet ju aldrig. Hon är ju rätt tjusig om man rätar upp henne lite.

Vi kollade utsikt, MLE fortsatte trenden att undersöka ätbarheter i trädgården (som för att lugna läsare med hjärtat i halsgropen - tex CN som oroar sig för hur det ska gå med annat än en helcementerad gård - var väldigt lättskött faktiskt).

Katten var antagligen medstuvad i bilen hos säljaren, låda och pellets stod att finna i garaget noterade MLE. Och istället för kattlåda luktade huset av Ajax. Jag fick hjärtklappning vid tanken på hur det måste skuras och fejas.

HUSET ÄR BARA SÅÅÅÅ FINT.

Men det ligger redan ett bud. Redan före visningen. Vi har fått ett lånelöfte som ligger på utgångspriset. Hm.

- Det är riskabelt, säger jag till maken. Tänk om vi står med vårt hus osålt? Hur gör vi då?

- Jag har öppnat ett brev från UC, svarar han torrt. Banken tar inte så stora risker. Risken är kalkylerad till 0,1 %.

Chef J och Å har ingen större respekt för lånelöften.

- Sätt skräck i spekulanterna och chockhöj! råder de piggt. Vad är det att svamla om?

Lånelöfte var för dem ett luddigt begrepp och när de gav sig in i köpdjungeln så blev budandet så skojigt att de missade löftet med några hundratusen. Så då traskade de till banken och berättade det. Jag tänker mig en bankman som ängsligt håller sig med handflatorna mot öronen och säger "Vojnevojne".

Men nog borde Nordea bli lika förälskad i huset som jag? Det blir ju deras hus tänker jag.

Kolla och njut:

http://www.hemnet.se/bostad/villa-5rum-skonsberg-sundsvalls-kommun-hojdgatan-18-6497755

För övrigt tyckte mäklarassistenten att jag kanske var lite förhastad med antalet intressenter redan efter ett dygn. De har inte filat på orosbeteendena till fulländning. Finns mycket att lära dem märker jag.