Medelåldersbloggaren returns

Det finns fördelar med att flytta. När föräldrarna börjar diskutera om man ska sälja kakor (det vill säga föräldern kör och hämtar i någons garage, tar med sig på jobbet och säljer åt sitt ättelägg), kränga plastpåsar (farmor har redan för en livstid och var vi en tittar i skåpen finns högkvalitativa påsar som väntar på att användas/få sällskap av nya påsar), salami (urk, några kilo senare kom vi inte på fler sätt att använda salami. Även om de kom i tre smaker och var starka, vitlöksdränkta och peppriga). Nu dyker även tulpanprenumeration upp som alternativ.

- Det är ju viktigt att ungdomarna gör det här själv, säger fröken uppmuntrande. Att de själva säljer och så.

- Jaa, de kan ju baka mjukpepparkaka, säger en entusiastiskt. OCH sälja. Då känner de verkligen att de jobbar för sin grej.

Jag begrundar det som sagts och försöker visualisera sonen på plats i köket görandes mjuka pepparkakor. Jag är nog ingen vidare handledare. Hur gör man såna? Jag lyckas mera enkelt se förödelsen som uppkommer efter bakandet och tänker att det får vara mellan husutsällningarna (som äldste sonen kallar husvisningarna).

Någon förälder reflekterar att de kommer att ha tulpaner i husets alla rum. Andra stönar lätt och frågar om de får köpa sig fria. Tystnaden lägger sig som en filt över alla föräldrar. Köpa sig fri är fult. Man ska solidariskt bidra till insamlingen när telningarna ska i väg på klassresa. Även om det är att man bidrar med dubbla pengen och får äta salami i ett halvår för att ingen orkar/vill/kan/släkten är mätt på salamikorv och alla går redan i Newbody inifrån och ut.

- Jaa, om det bara handlar om insamlingen kanske vi beger oss iväg? säger vi artigt till fröken. Vi ska ju flytta och så.

Hon nickar. Nej, inget mer på dagordningen.

Jag känner mig fnittrigt lycklig när jag lämnar klassrummet där föräldrarna försöker ena sig kring säljprojekten som ska föra ungarna på en resa de inte direkt tjatar om ens.

- För tusan, jag har en idé. Vi sätter inte J i skolan förrän veckan före hans nästa klass ska åka till Berlin/London/Köpenhamn/Galapagos (på min tid åkte vi till Ammarnäs). Då tjongar vi in pengarna och slipper alla pepparkakor, kokosbollar och tulpaner. F-n vad det vore bra!

Kanske vi får bidra med hemundervisning i ett år för att lyckas med den planen.  

Dottern springer Lidingöloppet. Hon startar i 10 gruppen av 10 med ett startnummer över 10 000. Hon tävlar i 30 km-klassen.

Efter dryga två timmar får jag ett SMS: "Shit vad kul det här var"

Jag ringer upp.

- Men är du redan i mål?

- Jaa, för ett tag sen, jag letar mina kläder bara. Det var hur kul som helst - varenda meter!

- Men vad fick du för tid?

- 2.18. Jag är helnöjd.

Jag mallar förstås upp mig på FB. Vilken prestation! Mina springnördiga vänner gör vågen. I dag ringer jag henne igen.

- Tänk vilken tid det kan bli om du inte behöver runda 9 000 personer eller så. Nästa år lär du ju hamna i en superseedad grupp. Plats 21 av kvinnorna - helt fantastiskt bra jobbat.

- Jag är inte säker på att jag vill det.

- Ähum?

- Jamen jag springer ju för att ha kul. Om jag är seedad blir det prestation och det är inte lika kul. Nu har jag fått heja på mina medtävlare och ropa "Jag passerar på vänster sida, hejaheja!"

- Typ 9 000 gånger då?

- Ja, nåt sånt! Det var helhäftigt. Ett par stycken hängde på bakom när jag banade väg och tyckte jag hade en väldigt positiv attityd under väldigt lång tid.

Hon är så häftig, min T. Jag känner mig djupt traditionell och tråkig med tävlingsglasögon. För henne är löpningen avkopplingen, atomosfären, närheten till naturen. Långt bort från vardagsprestation och krav.

- Marathon nästa år?

- Ja! Kanske   Höga Kusten - det verkar så himla vackert. Eller ultramarathon - verkar också kul.

Jag tittar på hennes tider genom loppet. Hon avslutar på 3:12 och hon har haft roligt hela tiden. Jag saknar henne lika intensivt som jag älskar henne. Det blir många ultramarathon och hem igen.  

Jag har gått ledarkurs förut och konceptet var detsamma; att sitta i en halvcirkel så vi alla kan se varandra. Tanken är god. Så länge kroppen är ung och spänstig. Det är den inte längre.

Jag styr rak kurs i god fart mot den mittersta stolen. Jag har erfarenhet att sitta och titta snett åt vänster/höger i flera timmar och sedan är nacken upprörd. Är troligen sviter från tiden jag föll av hästvagn och stod på huvudet för hm-hm-många år sedan.

- Jaja, säger kollega O med ett illmarigt leende när jag förklarar min strategi och dimper ner bredvid honom, du ville ju sitta bredvid den attraktivaste.

Strax sätter sig Pamp J bredvid mig. Ajaj. Nu har jag problem. Jag vet att jag inte kan sitta prickstill på en stol mer än kanske några minuter innan jag måste ändra ställning. Pamp J utan Facebook har problem efter en nanosekund. Jag drar mig till minnes ett möte med Svensk Djursjukvård då han skramlade, skakade och skuttade med benen på bästa Pamp J-manér så det gemensamma bordet för mig och två till hoppade i takt med hans rejäla ben. Jag stirrade uppfostrande på honom men Pamp J är immun mot uppfostrande blickar. Övriga bordsdelare såg förstulet på den 50-årige mannen som tycktes inmundigat någon annan slags svamp än champinjoner till lunch. Ingen sa nåt. Jag kollade efter andra lediga platser. Pamp J satte sig i en annan ställning. På knä på stolen. Han tog fram mobilen under bordet och chattade livligt för att komma i bättre stämning.

Så nu har jag honom i min omedelbara närhet. Mycket riktigt försätts benen i orytmisk, uttråkad tremor redan innan Beteendevetare S sagt välkommen. Jag lägger en hand på hans ben och väser till honom.

- Men hallå! säger Pamp J. Det där gör väl ingenting? Vad ska jag göra då?

Han övergår till att utforska den maximala flexibiliteten i stolen genom att lägga 90 pannor eller så mot ryggstödet medan han spjärnar med benen. Jag stönar och inser att det kommer att bli en prövande dag.

Kollega O tecknar istället. Jag sneglar på hans alster. En kruka. En tunna. En gubbe. När beteendevetare S ber oss reflektera över något han sagt ritar han en pistol.

Mina ben blir ilskna i tysthet. Det inflammerade partiet i ryggmärgen (som kanske bara är skadat men inte inflammerat längre?) surnar till av statiskt sittande. Benen domnar bort och nervblixtar far upp och ner i benen. Det är svårt att hålla fokus när ben domnar bort och blixtrar.

Vi har en samarbetsövning. Jag utser mig snabbt till observatör och hojtar att vi vill ha fåtöljerna. Övriga ser yrvaket och förvirrat på mig; var det en tävling de missade (rummet är fullt av tävlare- bara jag har en mera avspänd relation till tävlingar). Jag sätter mig i en massagestol och betraktar mina fyra kollegor som på 17 minuter ska komma överens om i vilken ordning ett antal fiktiva personer kan tas upp ur en rasad gruva och där man redan på förhand vet att två blir kvar. Tre i gruppen har barn och de anammar snabbt idén att änkan med tre barn och den som är gravid i tredje månaden bör få komma upp. Sist kvar blir troligen den med mest erfarenhet av stressiga situationer. När de nästan nått samsyn kontrar den barnlöse med att de andra har väl ett människovärde också och så börjar diskussionerna mera principiellt. 3,5 minut ägnas åt att fundera om det är farligt att lämna den som går på terapi för sitt sexmissbruk nere i gruvan och om det är samma sak att vara sexmissbrukare som sexbrottsling och om det är en angreppspunkt att försvara att han hissas upp just för sitt missbruk?

När 17 minuter förlupit är min massagetid slut och vi går in igen. Varenda en är kvar i djupet av gruvan men kanske har vi rett ut sexmissbrukarens människovärde. Lillchef M tar med sig en av fåtöljen och ställer i rummet. Pamp J vill också ha fåtölj. Fast han får inte. Okynnestremor är inte skäl att få sköna fåtöljer. Jag tar rent av fram en stol och lägger upp fötterna och benen blir rätt lyckliga igen.  

Vi pratar vilken roll man tar i möten med andra. Om man har en jag-strategi, är den som leder och pratar om sig själv och är allmänt stark. Eller om man är annan, den som ställer frågor och är nyfiken på andras åsikter. Eller om man är mera en observatör. Vilken av personlighetstyperna som beskriver en bäst och vilken roll man behöver träna på.

- Jag är ju nyfiken på andra. Jag ställer jättemånga frågor, säger Storchef Å.

Pamp J (tillika Storchef Å:s make) kommenterar direkt:

- Ja det gör du. Men sen svarar du på frågorna själv.

Storchef Å nickar.

- Ja! Precis så gör jag.

- Storchef Å är lika expert på att avbryta som den här, säger minichef F (hahaha!) och knuffar mig i sidan.

Jag är helt oförberedd. Jag? Avbryta? Falla någon i talet?

Jag surar hela dagen över den orättvisa beskrivningen och så fort jag får tillfälle så nyper jag och citerar Minichef F:s uttalande till henne.

- Den tog den, säger Minichef F oberört.

Resten av veckan observerar jag mig själv lite mer grundligt. Varje gång jag är på väg att replikera funderar jag om den som pratar är klar eller inte och om jag var på väg att avbryta.

- Avbryter jag mycket? frågar jag maken när jag hämtar honom med bilen.

- Nejdå, lovar han.

Jag drar en suck av lättnad. Han återtar ordet:

- Du klagar ju på att jag inget säger och då kan man ju inte avbryta.

Och personlighetsdrag då? Jag-annan-eller observatör. Jag bestämmer mig för att observatör så får jag i lugn och ro träna på Jag och Annan. Annan är jag när jag träffar djurägare. Jag är urbra på att få veta nästan precis allt.

Kollega E vill fråga mig om två sjuka djur som tillhör en husse som brutit båda benen och fått omplacera dem.

- Varför behövde han omplacera dem för det?

- Man ligger på sjukhus när man brutit båda benen.

- Aha. Hur bröt han benen?

- Herregud, inte vet jag. Det har jag väl inte frågat heller. Jag har frågat om hans djur.

- Vilka ben har han brutit i benen då? Lårbenen?

- Inte vet jag det heller. Jag fokuserade på djurens krämpor. Kan vi kanske prata om dem nu?

- Jaha. Vad konstigt. Om jag möter en husse som kör lastbil så frågar jag var han kör och vilka tider han jobbar och om det är slitsamt att jobba natt och hur länge han jobbat och om de kommunicerar med mobil eller walkie-talkie och kommer överens om var det ska träffas och fika.

Kollega E ser klentroget på mig. Inget tips som går hem.

Dags för  förutsättningslös självreflektion.

Vi sitter på feed-backövning. Det är jag, storchef Å, lillchef M och ekonomichef E och receptionschef B från Östersund. Puh. Många chefer blir det. Vi har en get-together på Södra Berget. Utsikten är magisk över bukten. Höstsolen är blek men ihärdig. Jag kan inte se mig mätt.

Men nu är det feed-back. Först tar jag två kort som beskriver mig själv. Jag tar SNABB  och IHÄRDIG. Vi lägger ner korten med uppsidan så ingen ser. Storchef Å, som är anarkist, har kasat in hälften av korten innanför sin arm-mur och plockar fem-sex kort under stor vånda.

- Du får bara ta två, upplyser lillchef M vänligt. Såna var reglerna.

- Men det går inte, säger Storchef Å övertygande och vänder fem kort.

- Du får ta bort tre, säger vi i kör. Du kan inte göra egna regler. Ge nu lite kort till oss andra.

Under stor vånda lägger storchef Å bort tre kort. Hon är djupt missnöjd att hennes egenskaper beskärs av fåniga regler när hon kan göra dem mycket mer ändamålsenliga. Sedan ska vi ta kort som beskriver egenskaper hos våra kollegor. Fyra per person tror jag (här blev det inte så många diskussioner kring regeländringar så det föll bort). Ekonomichef E hyser jag djup respekt för. Hon har ett annat förhållningssätt till siffror, ordning och reda och uthållighet tills det är alldeles prickrätt än jag besitter. Jag har också en enorm tajming för att försöka skämta till det när hon gör löner och bokslut samtidigt. Typ att jag skriver "buhu" att vi nu kan gå in på webben och kolla våra lönespecar och tycker det är ett adekvat mejl att skicka till en som leker bläckfisk för att få allt i hamn i tid. Men jag gillar mejlade lönespecar.

Storchef Å försökte någon dag innan att förmå mig till att öppna löne-webben men jag slingrade mig med att jag låg i sängen, datorn hade laddat ur och att taket fallit ner tills hon gav upp och jag slapp. Det är något med löne-webbar och pärmar som gör mig paralyserad av energitapp. Sådant förstår inte Ekonomichef E och hon blir sträng i ögat när jag försöker. Då kliver jag skamset ur min gropiga sandlåda och ställer mig i ledet.

Den andre vid bordet som jag har respekt för är receptionschef B. Henne har jag mest ett telefonförhållande med. Hon är jättesträng när jag har lovat prisreduktion.

- Är det här någon slags RABATT eller? säger hon övertydligt så att det plötsligt hade varit lindrigare att stå emot den missnöjda kunden.

Puh. Jag har det inte lätt inte. Och jag behöver dem ju förstås så det inte är för löst i kanterna. Jag hyser stor beundran för människor som går i mål med alla siffror på plats.

Så när vi har funnit alla brickor ska vi en i taget säga:

- Storchef Å, du är empatisk, och titta storchef Å i ögat.

- Tack, ska Storchef Å svara och stundens allvar ska ge plats för reflektion.

Här stöter vi på två problem. En som gillar att det går undan (jag) och tänker att snabbreflektion inte nödvändigtvis behöver vara sämre än typ flera minuters retreat. Det andra problemet är att Stor-Chef Å gärna vill komplettera med små berättelser och utvikningar och förklaringar kring alla korten. Men vår kursledare har örnöra och hyssjar strängt mot allt regeltrots.

- Det är ingen snabbhetstävling, anmärker han medan jag tittar förvånat på honom. Ta er tid att låta feed-backen sjunka in.

När jag fått de andras kort är jag verkligen supernöjd. Jag fotar den och ber lillchef M att peka på de bästa orden av alla som får mig att innerst inne undra hur lite vi känner varann vid bordet och att det är fiffigt att umgås med såna som inte riktigt känner till sanningen bakom fasaden:

Ni får gympa lite och vrida huvudet och njuta av bedömningen noggrann och ordentlig för jag fattar verkligen inte hur jag ska vända på korten.

Storchef Å tittar nu på sina utlåtanden: Äventyrlig, modig, glad, rolig, empatisk... och försöker stjäla mina noggrann och ordentlig.

- Vem vill anställa mig? säger storchef Å.

- Det kanske är en egenföretagarprofil, föreslår jag och skyddar mina ordentlig och noggrann med mitt liv.

I dag är jag på vift hemma, pratar i telefonen och uträttar ärenden och handlar samtidigt. På Kvantum tar jag upp mitt tvättade, torktumlade och skeva kort som jag lärt mig hur jag snärtigt drar genom läsaren under det den plattas till för ett ögonblick. Inemellan står att läsa att kortet inte går att läsa, att det inte är rätt kort för affären och annat trams. Men efter fyra-fem gånger brukar det gå.

I dag ger godset i kortet upp och knäcks i kanten. Jag lägger telefonen på axeln och säger med förtrolig röst:

- Ajaj, jag har inget leg med mig. Har varit ute med hunden och hade kortet i fickan bara. Kan jag bara säga mitt personnummer?

Kassörskan ruskar på huvudet.

- Ställ påsarna här så parkerar jag kvittot, säger hon.

Jag överväger att åka förbi pizzerian och köpa mat, men betvingar tanken och åker som en sedesam medborgare och löser ut mig. Noggrann och ordentlig. Jojo.

Jag är medveten om mitt ansvar som chef. Att inte oroa i onödan. Samtidigt är livet för komplext för att inte oro och tvivel ska ges plats. Det är så beslut blir välgrundade. Jag tror också att jag som chef behöver få vara av kött och blod med egna kval och funderingar. Annars väljer jag bort en stor del av mig själv. Jag vill vara sann mot mig själv. Och i det ingår att erkänna att det är svårt ibland. Dessutom tror jag på individens ansvar för sitt eget liv och att hantera det de läser på nätet för vad det är.  

Vår sydafrikanske vän Jeremy kom med flyg från Kapstaden till Piteå i början av veckan. Hans fru blev kvar i Stockholm där kongressen skulle vara nästa dag. Jeremy kom för att han ville dela med sig av sina erfarenheter i livet men också - förstås- av sin tro som kristen och präst. Han är djupt religiös och har full tillit till att Gud hjälper honom. Men han behöver också hjälpa sig själv. Han har ett eget ansvar.

Han pratar om att inte ge upp. Ordet "faith" rymmer mer än svenska motsvarigheter. Tillit. Hopp.

Jag frågar honom på hundpromenaden om människor som han träffar som inget äger. Hur de kan leva i misär och bibehålla hopp och tillit. Att de inte blir förbittrade över de djupa klassklyftorna i samhället och hur usla villkor de har. Jeremy återkommer till att de känner tillit. Tillit till Gud och att deras tid kommer. Att det finns en mening.

Just den delen av tron är extremt svår för mig att hantera. Att det finns någon som helst mening med att leva med svåra smärtor eller att sakna precis allt fundamentalt. Men jag beundrar de som har denna tröst i livet. Att det finns ett slut och att det kommer bättre tider. Man får inte ge upp hoppet. Man har ett eget ansvar att hjälpa till att få pusselbitarna på plats.

Jag är djupt rörd över Jeremys gest att åka enkom tur och retur till oss för att ingjuta mod på det sätt han tror stenhårt på. Jag önskar jag hade hans tillit. Han är en enastående människa med ett stort hjärta.

Jag har roligt på jobbet. Jag har aldrig fått en så svår och samtidigt så rolig arbetsuppgift som nu. Jag har storchefer som är alldeles av en egen sort - okonventionella, vänliga, roliga, galna och fulla av entusiasm och tilltro till att det här kommer att bli hur bra som helst. Ett uppdrag som det helt enkelt är svårt att säga nej till.

Sundsvall - here we come - one way or another !