Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Starta eget-loop


 
-Osålt hus väcker tankar som går i loopar. Bestämma sig att flytta ner, K bor kvar i huset, jag och J flyttar ner? D stannar kvar tills vi sålt med K eller följer med ner? Till vad flyttar vi i så fall - lägenhet? Hus? Hyra? Köpa? Kostnadsökning för dubblerat boende? Konsekvenser av att dela familjen? Hur långt är tidsperspektivet för K att hitta jobb och för oss att få huset sålt?
 
Jag promenixar förbi nedlagda Konsum i närheten. Perfekt läge för en klinik. Då kommer loop två. Kanske förverkliga motivet till att jag kämpade med mitt pendlande för att få min specialistexemen (som bara jag och två kollegor till har i Norrbotten, varav den ena i huvudsak åtnjuter välförtjänt pension) - att faktiskt starta eget?
 
Jag drar mina funderingar med Storchef Å. Hon är en alldeles särskild människa. Stor i tanken och full av omtanke och förståelse. Hon blir alldeles till sig av förtjusning över idén.
 
- Jamen, det vore ju en alldeles fantastisk idé! Att starta eget!
 
- Du är allt bra märklig du, säger jag. (Jag utgår ifrån att hon anser sig behöva mig)
 
- Jamen vadå, om det är det du avgör är bäst för dig och din familj vill jag ju stötta dig i ett sånt beslut, säger hon. Det är ju inget som lönar sig att vara sur eller besviken. Jag vill ju förstås att du är kvar.
 
Nu kanske vän av ordning tycker att jag är aningen vidlyftig som efter en månad på Hemnet börjar tro att huset förblir osålt, men det är en del av mig. Att försöka bringa ordning och reda och få en plan. Vakuum och avvaktan skapar oro.
 
Jag är fortfarande mer än förtjust i kundrelationer, mötet som jag pratat förr om på bloggen. Men jag är också mer än förtjust i verksamhetsutveckling och att se pusselbitar falla på plats. Vi har mödosamt byggt ett pussel under ett års tid, jag och storcheferna, för att få en verksamhet som håller och som är trevlig att jobba i.
 
Första dagen inleddes med en rivstart med fackligt möte och ganska upprörda stämmor. Personalbristen var skriande, personalen saknade längre scheman och hade ställt upp länge, storchefernas administrativa börda var monstruös, implementering av beslut och beslutsvägar var vaga för att tiden och orken inte räckte till.
 
Jag gick hem efter mötet till lägenheten jag lånade. Jag ställde mig stilla med pannan mot väggen och undrade vad jag gett mig in på. Om detta inte var för svårt för mig. Om jag verkligen var kvinnan för jobbet. Jag var fylld av kval och tvivel.
 
Jag påstår inte att allt är tipptopp i dag. Jag har inte kunna bygga mitt pussel utan ett enormt engagemang från alla i huset. Vissa har ställt upp på ett sätt som förtjänar någon slags stridsmedalj.
 
Samtidigt är det enormt svårt att vara chef i en växande verksamhet. Att räcka till. Det är där jag är idag. Om jag ska kunna göra det jobb jag vill behöver jag finnas närmare i vardagen. Hinna se alla på ett annat sätt än i dag. Hinna med mötena även med den medarbetare som behöver ett möte.
 
Jag är trots allt lyckligt lottad som har en massa alternativ och allt är möjligt.
 
Den stora frågan som hänger kvar - vad skapar bäst förutsättningar för D?

Horoskop

Remissdoktorn svarar. Han har skött sitt uppdrag och berättat vad som redan är gjort. Det är mottagande doktor som läst dåligt då.
 
Jag går på Ica. Nya ägaren strålar i charken. Stämningen är uppsluppen med glass till barnen och snittar till de vuxna. En kvinna som köper pålägg i charken före mig gratulerar till köpet. Hon skojar med fiskmannen och kluckar lyckligt.
 
Jag känner mig fredagsblasé med telefonarm och datornacke och korgen full av tacodetaljer inför stundande middag. Önskade att jag kunde uppbåda lite tjo och tjim och gratulera henne jag med.
 
Horoskopet var fel. Nu har köparna dragit sig ur. Vi får ladda för ny visning.
 
Hej och hå.

Skellefte-Pite-Lule

I dag läser jag mitt horoskop att bra grejer är på gång. Jag har som vanligt pepprat mäklaren med SMS-undringar vad spekulanterna vill och tror att han nu är beredd att själv köpa huset av oss för att få frid i stugan.
 
Dagiset i närheten har gått ur Friluftsfrämjandet. Telningarna kan inte längre delas in i de namnskyddade grupperingarna Knopp, Knytte och Mulle. Väldigt kreativt har de istället valt namnen Piteå, Skellefteå och Luleå där Luleå är den äldsta åldersgruppen, följt av Skellefteå och Piteå. Som ni förstår baseras indelningen på städernas individuella hockeyprestation.
 
Det hände sig att en av barnen skadade sig på dagis. Barnet skulle förkrossat berätta om det inträffade för sin förälder. Det är inte utan att det blir lite komiskt med de nya namnen. Värst var nämligen att barnet saknade sin grupp och kände sig ensam.
 
- Det var inga Skellefteå där. Bara Luleå och Piteå.
 
Måhända kommer denna uppväxt att rendera i positivt tänkande kring de konkurrerande kuststäderna där piteborna unisont kallar lulebor för lulehasafot (hasande gång hos lulebor) och beskriver stan som att det alltid blåser där.
 

Remiss(d)öden

Jag mejlar dr G på Karolinska och frågar vad som händer i fråga om sonens remiss. Han berättar på mejlen att han haft upp sonens ärende på smärtkonferens med framför allt neurokirurgen. Dr G beskriver entusiastiskt att det nu finns en ny stimulator vars elektroder läggs över nervrötterna istället för över ryggmärgens baksida. Han resonerar också kring möjligheten att prova klonidinpump. Dr G vill boka ner honom för ett resonemang med smärtenheten och neurokirurgen.
 
Jag stirrar på svaret.
 
Hur är det möjligt?
 
Sonen har redan provat nämnda stimulator utan framgång liksom pump med klonidin.
 
Jag känner mig väldigt trött.
 
Hur dåliga remisser skriver man när det inte framkommit vad han redan provat? Nu väntar ytterligare dagar/veckor/månader innan det händer något. För en snart 19-årig ung man som väntat på remissvaret sedan i juni. Det kommer att behövas nya planeringsmöten på Smärtcentrum när denna information är känd. Jag lyfter frågan kring Sativex, som är sonens yttersta önskan. Han har känt effekt av cannabis mot smärtan och är frustrerad över att bo i ett land där det inte finns legaliserat för smärtbruk.
 
Jag mejlar remitterande doktor och frågar hur det kommer sig att remissen inte framfört vad som provats under året.
 
Jag lär inte få något svar.
 
Vården duckar när den kan.
 
För den som har en son som plågas av konstanta smärtor läggs motgångarna på hög.
 
Jag når snart månen om jag ställer mig på högen.
 

Svaret på frågan


 
Det finns de som undrar hur det går med husförsäljningen. Ungefär som att undra när bebis flyttar ut från insidan till utsidan. Är ju tydligt no-go när man kollar på nätet. Börjar behöva debiteras per titt på Hemnet. Om varje hemnettare donerar en hundring så skulle vi kunna sänka priset med 600 000 kronor. Eller ha en skojig fest. Eller donera pengarna till bättre behövande. Eller få hemnettaren att reflektera över sin last att kolla sextusen gånger på ett hus utan att köpa det (riktigt så stor är väl inte släkten att det bara är de?).
 
Jag har fått flytta ut ur mitt favorithus nummer fem. Jag som möblerat och allt. Nu ska jag inte flytta in i fler hus. Om det kostade en hundring per koll skulle årets löneförhandling stranda. Eller jag skulle få skaffa mig en ny hobby.
 
Ja. Så det är svaret. Nej.

Äldre inlägg

Nyare inlägg