Medelåldersbloggaren returns

Min man och Pamp J hånar min bild av en fågel på min FB som jag lade till mitt inlägg.
 
- Det där är ingen örn, det är en falk, påpekar Pamp J (eller om det var tvärtom)
 
- Hon är inte så bra på fåglar, säger K. Höhö. När hon var i England trodde hon det var en falk på armen och det var en uggla.
 
- Haha, Det kommer jag ihåg.
 
Jaja, det KÄNDES som en falk. Vi var och kollade falkar och örnar på ett falconry och man fick ha på sig en stor handske och så kom fågeln flygande och gluffade lydigt i sig kyckling som man hade lagt på handsken. Jag ställde mig sist för att göra en uppskattning av grad av risk. Och känslan var falk. Tills då K tvunget behövde artbestämma om den. Och den blev väldigt förminskad på bild jämfört i verkligheten. Photoshop gör sånt mot en ibland.
 
En av mina första jourminnen jag har var en fågelfråga. Jag hade visserligen haft Fonzie, en undulat, och en nymfparakit jag blev så förskräckt när hon flög första gången att jag kastade mig i skydd under bordet, men jag är ingen vidare fågelveterinär. Det enda i fågelväg jag minns var typ hönslära (kan ha hetat något annat den där kursen för 20 + år sedan). Då obducerade vi höns och jag tog med mig sjukdomen Mareks disease för vi hade en man i klassen som hette Marek så det var lätt att lägga på minnet, men jag minns inga symtom eller så. Men det kan vara ett ess att ta upp ur skjortärmen när man pratar med djurägare att man tror att deras fågel drabbats av Marek.
 
- Ja hej, jag har en väldigt sjuk fågel, meddelade den oroliga matten på telefonen.
 
- Jaha (tänkatänka), på vilket sätt?
 
- Den har inte ätit på hela dan och bara blundar och ruggar upp sig, svarar matten.
 
- Ojoj, det låter inte så bra. (Ojoj, måste jag ta in den nu och vad ska jag göra då?)
 
- Nää.
 
- Sitter den på pinnen?
 
Vid det här laget lyssnar maken idel öra med ett stort och intresserat leende.
 
- Ja, säger matten.
 
- Jamen då är det kanske inte så farligt, tröstar jag. Då går det nog att vänta (tills min kollega tar vid).
 
Min man hade ohejdans roligt åt mitt fågelråd och frågade när jag lagt på om fåglar som ligger på burgolvet och vilar sig inte är ganska sjuka ungefär som i sketchen med papegojan. Jag tyckte han var orättvis när jag uppbådat alla mina krafter för att trösta och ge kvalificerade råd.
 
Ett annat fågelminne är en infångad vild fågel, kanske inte en örn men en kungslilja (höll jag på skriva). Ja. En vild fågel och ingen kråka eller så. De kommer in med den och den är fredad på något sätt. Jag förväntas bedöma om den är för skadad för att åka vidare till den kvinna i länet som ägnade stor del av sitt liv att hjälpa dessa fredade stora fåglar.
 
Ja. Vad kollar man på? Den tittade. Det verkar ju lovande. Att den verkar se. Vingarna var lite svårbedömda för den som höll höll med handskar över kroppen och det verkar onödigt att släppa.
 
Jag tänker att gripförmågan verkar bra att kolla. Eftersom den inte har en pinne att ta till och dessutom är halvt upp och ner och ser lite bister ut i blicken. Så där som örnar-falkar-stora fåglar gör. Så jag sätter dit ett finger vid foten. Den vispar lite men ser nog inte så bra. Eller också har den nedsatta reflexer. Jag går och ringer.
 
- Ja hej, Laila, jag har en örnfalk-uggla-jättestor fågel här som polisen är här med. Vad förväntas jag göra innan den kan få åka till dig?
 
- Skicka den direkt om den inte är halvdöd. Vad du gör, stoppa inte dit nåt finger.
 
- Neej då, svarar jag erfaret. Jag fattar att näbben inte är nåt att leka med.
 
- Jag pratar inte näbben nu. Jag pratar klorna. De kan klippa sönder fingret.
 
- Hoppsan Britta, svarar jag. Jag skickar nog över den i din vård istället, säger jag lättat.
 
Ja. That´s about it i fågelväg som jag tagit hand om. Jag brukar listigt byta patient om det hamnar en fågel i min bokningslista. Det brukade bara telefonbokare A märka men hon är en hyvens kvinna och skvallrade inte så ofta om det.
 
Erkänn att den engelska fågeln är snarlik en falk. Lite tillplattad i ansiktet bara. Kanske den haft Mareks disesase som liten?  
 

Doktorinnan A har höksyn. Hon ser allt utan glasögon och så här i rynkornas tidevarv läser hon lokaltidningen utan besvär och ser lätt oroad ut över min dåliga syn.

- Har du reeeedan glasögon, säger hon.

Om doktorinnan inte varit doktorinna på just ögon hade det känts bättre. Men nu är det just det hon är. Och jag surar över hennes glasögonlösa tidningsläsande och känner mig misslyckad.

I dag dyker doktorinnan A upp med sina små telningar. De börjar genast sin favoritsyssla att sitta i snurrfåtöljen och snurra tills de blir yra i huvudet. I dag toppar de upplevelsen med att fara i golvet med sig själva och fåtöljen. Doktorinnan blir då sträng på rösten och förbjuder sina hottentottar att snurra mera. Så då spelar de piano istället. Mina trumhinnor föredrar snurrandet märker jag.

Doktorinnan A:s man, Toastoppsspecialisten A, som skruvat en koppling i vår toalett, dyker upp.

- Ni kan få pianot av oss, erbjuder jag generöst över larmet.

Jag tänker mig det som en vängåva men Toastoppsspecialisten A skakar snabbt och energiskt på huvudet.

Till saken hör att doktorinnan A köpt glasögon. De ser exklusiva ut.

- Har du köpt glasögon? säger jag retoriskt. Du som har så bra syn.

Nu säger doktorinnan A att hon ju har bra syn men med glasögonen har hon lite bättre syn. Jag provar dyrgriparna och hela världen snurrar och ger mig dimsyn.

- De passar nog inte så bra för dig, säger hon och rabblar en rad defekter hennes ögon har och som behövde specialkorrigering för dyr peng. Nu ser jag superbra att köra bil.

Nu känns det som om vi är i samma båt ändå, ögonen och rynkorna. Och jag försöker dra mig till minnes om jag åkt bil med hennes skumögda blick innan glasögonen.

- Ja, mina läsglas är fortfarande billiga från Clas O, säger jag. Börjar bli + 2 nu.

Jag känner att nu kan vi på allvar diskutera om det är dags för att gå med glasen i pannan som framförallt medelålders män gör. Men det kanske är för att de inte riskerar att rufsa till luggen.

- + 2!! säger doktorinnan A. Herregud! Meenar du det? Oj så starkt. Det var det värsta jag hört.

- Ehumm... Jaså. Ja, optikern sa att det skulle gå utför under de första åren minns jag.

Vi sörplar kaffeskum och tittar på lilla I som gör en blomma av clementinskalen på min duk. Sedan bygger hon ett torn. Och sen vill hon hem. Jag tittar om jag har några leksaker i köksskåpet men ser bara en sladdkyrkogård.

- Jaa, säger doktorinnan A eftersinnande när hon klär på sig skorna. Mina glas är förstås 1.75 och är lite svaga.

I slutet vinner alltid sanningen. Och vi är nu ett fint gäng i de skumögdas klubb.

Jag hänkar bort till klättercentrat i Solna. Två av mina barn och telningens pojkvän ska klättra. Jag köper skor och klätterkort och mitt Mastercard glöder av upphetsning. Ritsch-ritsch. Jag köper också en kopp kaffe.
 
De beskriver vägen. Rakt fram och ner för trappan. Jag går nerför trappan när jag slurpat upp sista skummet av min 37 kronorskopp. Under tiden har jag betraktat tights-och linneförsedda människor med BMI 21 passera mig.
 
Jag går och går rakt fram tills det kommer en dörr där det står nödutgång och om du öppnar mig går larmet. Verkar kanske inte så troligt rätt dörr?
 
Jag går tillbaka. Hittar en trappa. Går nerför den.
 
Där hittar jag mina barn och pojkvännen. De ler lyckligt åt grepp uppför en lutande vägg. Greppen är målade i olika kulörer. En del ser ut som hjärnor. Jag känner mig lite udda med kappa och finskor. Och BMI mer än 21.
 
Jag tar av mig kappan. Det är varmt.
 
Jag betraktar flickebarnets klättrande och sonens och pojkvännen. Det ser jobbigt ut. Jag tänker på Boda borg när de som barn klättrade som spindlar längs väggarna och stönade "Men mamma!" när jag dunsade ner bara liite på golvet och cellen var körd. Men de bad mig aldrig vänta utanför. Det gjorde jag bara frivilligt i cellen Klaustrofobi när man förväntades krypa i mörker. De stora barnen stack obekymrat in i röret. Jag låtsades beskydda min minsting J.
 
Men nu är han större än jag och klättrar för 5 kronor minuten på väggen.
 
Jag meddelar att jag går tillbaka. Det är jobbigt att sjunka ner med klackskor och med kappa under armen och titta på. Jag går ut. Tar en trappa upp och en trappa ner. Kommer in i ett nytt rum kanske? Så ser jag mina barn klättrandes.
 
- Ehum. Jag tror jag gick runtrunt, säger jag.
 
Dottern, till vardags tolerant som få mot allt och alla, ler.
 
- Men mamma. Hur kan du gå vilse här?
 
Hon pekar och berättar. Jag funderar på att slå på google maps men eftersom jag inte har access till gästnätet funkar det inte. Men jag hittar ut. Slår mig ner med kappan på en tom stol tills det kommer en talkig BMI 21 och säger vänligt:
 
- Vi satt visst här.
 
Det är bara i storstan man sitter utan att det syns. Jag flyger upp och ber om ursäkt, går ut i solen och ser om telefonen fungerar där Det gör den inte. Den är arg på vintertiden och tycker att det är 2012.
 
Barnen kommer ut och bubblar om träningsvärk och roligt. Vi släntrar mot buss och nya äventyr. Mästerkortet i plånkan puttrar lyckligt. Jäklar vad roligt det ska bli med shopping.

Jag lånade ut min dator en stund under en resa till en av sönerna. När jag fick (tog?) tillbaka den så var min skärm fylld av genvägar till spel. Min mejlikon var försvunnen.

- Min mejlikon är försvunnen, säger jag då.

- Jaså. Jag har inte gjort nåt (användbar mor-barnretorik).

- Nåt måste du ha gjort, gnäller jag. Den VAR här nyss.

Axelryckning. Hörlurar på.

Jag letar på alla sätt jag kan efter min mejlikon. Alla sätt jag kan är rätt få så letandetiden är ganska kort. Men frustrationen är större. Jag behöver gå in på fjärrskrivbordet för att mejla. Det är omständligt och långsamt. Frustrationsbolmande ur öronen uppstår.

Tillslut mejlar jag Zedcom. Skämstiden är hyfsat lång, så mitt fjärrskrivbordsmejlande pågår i ett par veckor. Ifall mejlikonen gått på en walkabout och kommer hem igen. En ung pojke ringer upp. Det tar 10 minuter innan jag kan ge den tålmodige unge mannen mitt dator ID så han kan gå in på mitt skrivbord. Sedan tar det 7,5 sekund för honom att installera min ikon.

- Hur gjorde du det där? säger jag.

- Jaa, den var ju här men dold, säger han.

- Min son sa att han inte gjort nåt, säger jag.

- Det säger alla söner. Han tyckte väl att den var i vägen.

- Du var snabb du, svarar jag. Kanske du kan ta hand om... fåsenu... mina 200 mejl också?

Han ställer sig med pekaren på min överfulla papperskorg i mejlen,

- Vill du att jag hjälper dig att tömma papperskorgen?

- Nejnej, jag tänkte ... att du.. kunde svara på mina mejl, säger jag lamt och det blir bara fånigt.

Hur korkad tror han att hans kund är på en skala när han erbjuder sig papperskorgstömning? Jag suckar och avslutar samtalet.

Mödosamt går jag igenom hela korgen. Jag drömmer om no-reply-funktion, att jag kan skicka och ingen kan svara och ett finmaskigt nät där bara viktiga mejl kommer igenom och alla som vill sälja nåt eller ha långa dokument  inte kommer fram.

Telefonsvararen bågnar av meddelanden. Jag blir otålig innan rösten ens berättat om hur många meddelanden det är och vill kunna spola fram till det som är viktigt. Jag står inför tre alternativ:

1) Ha ett låååååångt hälsningsmeddelande så ingen orkar lyssna till slutet och lämna ett meddelande. Typ kanske högläsa ur strålskyddshandboken? Eller om systematiskt brandskyddsarbete? Eller en litania om mina intressen (gå ut med hunden? mejla? prata i telefonen?) Man skulle också kunna tänka sig att spela Best of Magnus Uggla i 50 minuter innan utrymme ges för meddelanden?

2) Stänga av mobilsvar

3) Stänga av abonnemanget

Jag landar i att berätta att den som vill mig nåt får messa eller mejla. Jag har funderingar kring auto-navigering av mejlen till Storchef-Å. Hon gillar fulla inkorgar. Hon vinner alltid den tävlingen har jag märkt. Mina 200 skulle må finfint bland hennes.

Dags för rast kanske. Modern kommunikation är i sanning utan eftertanke. Jag är ingen ängel själv på den punkten, tvärtom kan jag emellanåt vara värsta spammaren. Men visst fanns det en poäng i att sätta frimärke på sitt brev och gå till lådan med det? Röksignaler istället för telefon. Oh så härligt.

Kanske dags för retreat?

..... men hur många mejl är det efteråt då?

Sex månader sedan remissen till Karolinska skickades för vår sons räkning.

För den väntande är det länge.

Jag skickar ett mejl och hör mig för. Igen.