
Vi åker från Smärtenheten mot flyget med taxi. Jag somnar till i bilen, vaknar efter en stund och försöker orientera mig. Vi står på en avfart och trafiken rör sig inte.
- Var är vi? säger jag och kikar ut. Känner inte alls igen mig.
- Vi körde av E4 för att det står helt stilla. Är nog en olycka, säger K.
Vi ändrar strategi när avfarten tycks bli en senväg. Tackochlov ingen brådska till flyget.
- Har du kört taxi länge? frågar jag.
- Ja, nu är det några år. Körde när jag pluggade i Uppsala för 60 år sen. Hehe..kanske inte riktigt 60 men...
- Så pass, säger jag och fnular på varför i allsindar man pluggar på universitet och sedan kör taxi?
Jag kan förstås inte låta bli att fråga.
- Vad läste du där?
- Militärhögskolan, berättar han (hade ingen aning om att det var en universitetsutbildning).
Han berättar med stöd av mitt frågande att han slutade som militär och flyttade till Thailand och hade dykskola för turister på Phi Phi Island och Krabi under 10 år. Men sedan kom den där ödesdigra dagen för nio år sedan. Dagen då tsunamin kom. Vår chaufför befann sig ute med sin 20 meter långa båt med turister och sin fru när vågen sköljde över dem. Han hade noterat att det var extremt starka frånlands- strömmar den dagen, men ingen kände till begreppet tsunami förrän flodvågen var ett faktum.
- Jag blev varnad ute till havs och rekommenderad att åka längre ut, berättar han på urstockholmska. Men det var för sent.
Han blir tyst en stund. Han är berörd av händelsen fortfarande.
- Båten spolades upp på land i virvlarna. Hela himlen var vit av skum. Jag försökte hålla fast min fru men hon försvann i virvlarna. Det gick inte att hålla fast henne. Jag såg henne aldrig mer. De flesta på båten omkom. Jag blev illa skadad och hamnade på sjukhus. Jag transporterades hem. Ville inte opereras där för alla infektioner man kan få på ett thailändskt sjukhus.
Han berättar om det thailändska folket. Att de absolut inte vill bli beklagade. Och hur de ser på döden. När någon har dött bränns kroppen upp i samband med en ceremoni och sedan går man vidare. Man sörjer inte. Den döda har gått vidare i nästa liv.
Efter 1,5 timme är vi på Arlanda. Mannen haltar ut och hjälper oss med väskorna.
- Jag har spikar överallt, säger han.
Ett människoöde bland andra. Han återvände inte till Thailand. Han kör taxi istället.
Vi tar våra väskor och går in. Hela hemfärden skrikgråter ett litet barn i sätet bakom. Pappan blir alltmera desperat, byter plats med mamman som sitter bredvid oss. Hon pratar lugnande men han är alltmera hysterisk och skriker och skriker. Pappan säger till mamman att slå till barnet. Mamman tar ingen notis. Hon hindrar sin man när han försöker.
Våra trumhinnor lider. Systern sitter intill och håller för öronen. Det lilla barnet är randig av tårar och skriker på finska om att han inte vill hoppa. När det blir dags för avstigning förevigas barnet av flera med mobilkameror. De filmar i flera minuter. Det finns andra också. Som liksom vi ser medlidsamt på föräldrar och barn och säger att vi förstår att det är hemskt.
Det är en lättnad att kliva av. På många sätt.
Jag har svårt att sova. Tankarna runt besöket på Smärtenheten virvlar runt. Jag lovar min son att inte beröra det i bloggen. Men det blir mer väntan på besked. Telefontid i december och nytt besök i februari. Så har snart ett år gått sedan remiss.
0 kommentarer | Skriv en kommentar