Medelåldersbloggaren returns

Lagar mat. Vi äter. Klockan är 15.30 (typ lunch?).Jag reflekterar över att nu blir det ingen mer matlagning idag. Det är ju nästan natt.

J äter. Han tittar på telefonen.

- Kan vi äta typ 17.30? Jag behöver få i mig nåt före träning.

Jag vill också äta hela tiden och ha magrutor. (Nu får ni gärna övertyga mig att jag har det om ni vill ligga på pluskanten)

Vi har en vind. Den är rymlig. Den är en kartering av våra 21 år i huset. Trots fem vändor med släpet i sommar är det tydligt att vi klättrat upp med allsköns prylar för mellanlagring.
 
Här kommer några axplock:
 
Det ovärderliga kanariska konstverket av min bror från 70-talet. Han ville inte ha det när vi tömde föräldrarnas hus (då jag ondgjorde mig över junk på vinden haha) så då tog jag hem det. Och insåg att det - även om brollan är mig kär - skulle se lite halvmärkligt ut om jag hängde upp tavlan hemma. Så nu får den gå till den eviga vilan på tippen. När jag lade ut den på Instagram meddelar min svägerska oväntat att hon vill ha den - med den intressanta frågan "för visst är det M?"
 

 
Sedan beundrar jag mig själv fager och 14 år och nykonfirmerad.
 

 
.... och hittar ett rykande färskt betyg... där jag till min glädje ser att jag inte alls hade 2 i textilslöjd (fast det var inte riktigt finalbetyget). J betraktar siffrorna och säger torrt:
 
- De där siffrorna hade motsvarat E i dag.

 
Bästa fyndet är dock den uppblåsbara delfin som vi köpte på en utlandsresa till Turkiet för 15 år sedan. Jag fascineras av hur vi tänkte där när vi knallade upp med delfinen på vinden för lagring.
 

 
Jag är en hamster, no doubt.
 

Vi åker från Smärtenheten mot flyget med taxi. Jag somnar till i bilen, vaknar efter en stund och försöker orientera mig. Vi står på en avfart och trafiken rör sig inte.

- Var är vi? säger jag och kikar ut. Känner inte alls igen mig.

- Vi körde av E4 för att det står helt stilla. Är nog en olycka, säger K.

Vi ändrar strategi när avfarten tycks bli en senväg. Tackochlov ingen brådska till flyget.

- Har du kört taxi länge? frågar jag.

- Ja, nu är det några år. Körde när jag pluggade i Uppsala för 60 år sen. Hehe..kanske inte riktigt 60 men...

- Så pass, säger jag och fnular på varför i allsindar man pluggar på universitet och sedan kör taxi?

Jag kan förstås inte låta bli att fråga.

- Vad läste du där?

- Militärhögskolan, berättar han (hade ingen aning om att det var en universitetsutbildning).

Han berättar med stöd av mitt frågande att han slutade som militär och flyttade till Thailand och hade dykskola för turister på Phi Phi Island och Krabi under 10 år. Men sedan kom den där ödesdigra dagen för nio år sedan. Dagen då tsunamin kom. Vår chaufför befann sig ute med sin 20 meter långa båt med turister och sin fru när vågen sköljde över dem. Han hade noterat att det var extremt starka frånlands- strömmar den dagen, men ingen kände till begreppet tsunami förrän flodvågen var ett faktum.

- Jag blev varnad ute till havs och rekommenderad att åka längre ut, berättar han på urstockholmska. Men det var för sent.

Han blir tyst en stund. Han är berörd av händelsen fortfarande.

- Båten spolades upp på land i virvlarna. Hela himlen var vit av skum.  Jag försökte hålla fast min fru men hon försvann i virvlarna. Det gick inte att hålla fast henne. Jag såg henne aldrig mer. De flesta på båten omkom. Jag blev illa skadad och hamnade på sjukhus. Jag transporterades hem. Ville inte opereras där för alla infektioner man kan få på ett thailändskt sjukhus.

Han berättar om det thailändska folket. Att de absolut inte vill bli beklagade. Och hur de ser på döden. När någon har dött bränns kroppen upp i samband med en ceremoni och sedan går man vidare. Man sörjer inte. Den döda har gått vidare i nästa liv.

Efter 1,5 timme är vi på Arlanda. Mannen haltar ut och hjälper oss med väskorna.

- Jag har spikar överallt, säger han.

Ett människoöde bland andra. Han återvände inte till Thailand. Han kör taxi istället.

Vi tar våra väskor och går in. Hela hemfärden skrikgråter ett litet barn i sätet bakom. Pappan blir alltmera desperat, byter plats med mamman som sitter bredvid oss. Hon pratar lugnande men han är alltmera hysterisk och skriker och skriker. Pappan säger till mamman att slå till barnet. Mamman tar ingen notis. Hon hindrar sin man när han försöker.

Våra trumhinnor lider. Systern sitter intill och håller för öronen. Det lilla barnet är randig av tårar och skriker på finska om att han inte vill hoppa. När det blir dags för avstigning förevigas barnet av flera med mobilkameror. De filmar i flera minuter. Det finns andra också. Som liksom vi ser medlidsamt på föräldrar och barn och säger att vi förstår att det är hemskt.

Det är en lättnad att kliva av. På många sätt.

Jag har svårt att sova. Tankarna runt besöket på Smärtenheten virvlar runt. Jag lovar min son att inte beröra det i bloggen. Men det blir mer väntan på besked. Telefontid i december och nytt besök i februari. Så har snart ett år gått sedan remiss.  

Klär på mig på hotellet. Känns blött i rumpan? Känner med handen efter bortglömt toapapper utan napp. Det kanske är felsignal? Rumpans nervsystem är inte så bra på blött och varmt och kallt men bättre på ont sedan ryggmärgen inflammerades så jag slutar min felsökning.
 
Några timmar senare klämmer vi ihop oss på ett litet kontor på smärtenheten. Jag lägger ena benet över det andra. Då ser jag den! En valk ovanför stöveln på 2 dm! Jäklarrrr vad fet jag har blivit! Jag sträcker diskret fram handen och palperar min valk. Hhmmm. . Mjuk. Och lite blöt.
 
Jag kommer ihåg mina underbyxor som jag lade på golvet vid duschandet. Hur jag krafsade ihop dem med brallorna och tröjan. Är valken alltså mina duschade trosor? Jag blir lite ouppmärksam på samtalet märker jag där jag diskret försöker se om byxorna spårat av sig med duschvatten så min valk ser svettig ut. Sedan fnular jag på om jag tillräckligt diskret kan försöka fiska upp valken via foten men inser att psykolog M kanske skulle undra mer om vad jag gör då än varför jag har så valkiga ben.
 
Direkt efter samtalet går jag på toa och ut på golvet faller mina underbyxor med ett pläfs. *så låter duschade trosor *
 
Med en suck av lättnad köper jag en lussebulle och en korv till mina vanligt kurvade ben.

På torsdag är det äntligen dags att träffa smärtexpertisen på Karolinska. Det är ett helt oskrivet blad hur de tänker, om det finns en vårdplan överhuvud taget. Jag försöker minnas hur många år det är sedan vi var där senast, men alla åren flyter ihop till en hopplös gröt.

Hur prioriterar man rätt för sitt barn? Hur hjälper man bäst? När det där såret som gör ont och man blåser och blåser utan att det hjälper?


Jag har spelat filmen om och om igen. Vad jag kunnat gjort annorlunda. Hur vi kunde ha förhållit oss annorlunda. Föräldraskulden är enorm. Det finns inga ord som tröstar eller tar bort. Man får leva med den. Den skaver under de vakna timmarna och kommer tillbaka på natten.

Vi har misslyckats med att hjälpa. Så enkelt är det. Vi får leva med det.