Medelåldersbloggaren returns

Det finns ju en och annan som jag vill exportera till Sundsvall. Som den här lilla tjejen med det stora hundhjärtat.
 

 
I flyttbestyren är det onekligen mycket som vi inte använder längre. Som barnen tidigare uppskattat och haft på sina rum. Jag hittar några tomtar, en som har en snöboll invid sig som blinkar när man sätter på den. Jag har inte hjärta att slänga bort dem. Vår minste köpte dem på Röda korset och vårdade dem ömt.
 
Därför tar jag med dem bort till lilla I och ställer dem på hennes rum. De är inte hemma, men som vanligt är dörren öppen och man är välkommen in. Jag är mest på jakt efter dagstidningar så jag ringer för att få hjälp att hitta. Sedan berättar jag om julpyntet och säger att vi kastar det om det inte faller i smaken.
 
Så får jag ett SMS. Mamman skriver att lilla I packat sina värdefullaste småsaker i små väskor alldeles själv när hon ska till mormor. Och de blir nog alla förvånade och lite fulla i skratt när sakerna packas upp en efter en och ställs på en bricka hos mormor. Jag märker en liten tår på min kind när jag kikar på bilden.
 
Tusan vad jag kommer att sakna dem.
 

Jo. Nu är det som snart dags att sluta låtsas. För att vara en riktig pitebo i grunden behöver man minst ha byggt sin egen kyrkstuga i Öjebyn. Och man behöver både förstå och prata pitmålet, som är det närmaste grekiska du kommer i Norrbotten om du bortser från kebab (som ju är det närmaste grekiska man komma som sagt) och pizza. Bryter man inte nog övertygande pratar man pitä-fiiiint, säger de som begriper sig. När jag föreslår att bredaste dialekten är pite-fult är jag visst inte fullt så skojig har jag förstått. Jag lärde mig förstå den bredaste älvsbydialekt när jag tuffade runt bland kossorna på bygden så jag är rätt hemma på vad som sägs numer. Men som ung tjugoåring fattade jag faktiskt inte ett dyft när K:s släkt träffades.
 
För inte är man ju riktig pitbo om man tycker den här skylten är rolig
 

 
för av han Gunnars kiosk syns inte ett spår. Är bara en asfalterad yta numera. Kiosken är riven. Finns inte ens på bild märker jag när googlar efter den. Har faktiskt försökt handla en gång där. Det var tretti minus och jag skulle tvunget ha nåt men Bullen var med så jag knöt honom just innanför dörren. Det var jag och Gunnar.
 
- Ta ut hunden. He finns dåm såm jer allärgiska.
 
Ja. Nästan så ni inte märker eller hur? Att jag inte kan pitmålä.

Som ni inte kunnat undgå så råder flyttfeber. Eller ja.., feber och feber. Maken skadade benet i fotboll och var sjukskriven i lördags. I dag blev han friskskriven och efter sträng röst så lämnade Tonåringen sin plats vid skärmen och följde med till tippen. Då såg hallen ut så här
 

Mitt i allt försöker jag jobba,  lösa dagens frågeställningar från kunder och egen personal och svara ut ett och annat eget provsvar. Jag stirrar på allt som är kvar i huset under tiden. Fast vi lyckats prestera en hel hög med lådor.

Carportens junk åker på släp. Lådhurtserna längst in sitter fast. Där ligger junket tryggt. Jag ringer köparen:

- Ska vi slänga hela skåpsektionen eller vill du att vi kommer och tömmer lådorna när de har lossnat?

Han är en cool typ. Nejnej, inte nödvändigt. Jag pustar ut. Tänker i och för sig på vad vi kan ha i de igensatta lådorna? Lite som när mamma och pappas hus tömts och alla smycken saknades och vi fick höra att det fanns en hemlig lucka under en garderob och alldeles prick samtidigt fick veta att nye ägaren rivit ut rubb och stubb. Jaja. Är ju mest trassliga thailandhalsband och Glitterringar, så inte värt att typ stå och värma med gasollåga på skåpen.

Sedan åker vi och handlar. Det är nu jag ångrar mig. Den där julklappslösa julen är ju allt liiite tråkig. Jag smyger runt på Elgiganten med en grej till K när han plötsligt dyker upp i affären. Jag gömmer den listigt i armhålan. Kan vara drastiskt med fickförvaring inser jag.  Jag funderar över ny bakmaskin till Tofflan, värmefilt till stora tonåringen (men han är väl ganska varm och jag frusen? frågar T). Vår gamle vän från Phone House dyker upp. Alltid lite dubbla känslor att vara igenkänd för att ha köpt många telefoner, men vi pratar en stund om att det finns många saker mer än telefoner på hans nya ställe.

- Vill du ha en våg i år? frågar K sedan gentilt. (den han köpte för några år sedan har slut batterier och är om ni undrar eller är förvånade trasig).

Han åker efter sitt kärlekstips och skjutsar lilla tonåringen, som under tiden har sorterat bort kläder han inte vill ha. De åker på second hand till Tofflan med minipojkvän, som inte växer lika fort som vår lille J, men uppskattar att bli uppstassad med utrangerade kläder.

Vi promenerar bort till Willys. Konstaterar att den svenskmärkta lammfiolen kommer från Chile och kalkonen från Brasilien och att det är Willys-konceptet för låga priser. Att lura ögat lite. För att vi kanske vill bli lurade. För att det känns bättre i plånboken.

Tur att vi inte har julen i år, allt är ju lite enklare då. Blir inte så mycket att handla. Notera gärna Must Light. Det är där det börjar.

Efter en turné på stan åker vi hem. Och det är då Jullugnet infinner sig. För det är då Storchef Å lägger ut bilder från sitt hem. Nej, de ska inte flytta någonstans. Storchef Å skulle sortera bokhyllan och städa lille sonens rum samtidigt men sen kom scheman, bokslut, telefonsamtalen, eposten, orken, obeslutsamheten hur man sorterar bäst emellan. Puh. Tur att hon finns. Allt blir så normalt och mysigt igen.

 
Vi är i obanad terräng för vården av vår son. Sedan länge. Skogen tätnar. Det är allt svårare att veta om vi går rätt eller fel. Eller i cirklar. Och vi är trötta av kampen som pågått och pågår. Av dörrar som stängs och aldrig mer öppnas.
 
Jag tänker förbjudna tankar. De kommer för mig och de är absurda men de har följt vid min sida länge. Om det varit någon annan sjukdom än smärta. Det är i sanning det sämsta man kan få av diagnoser, även som liten nyopererad 11-åring när man sträcker fram sin hand och ber om mer morfin efter operationen som gör oväntat ont. Mer ont än vården är van. Vår lille 11-åring får svaret:
 
- Nej, inget mer morfin, det är inget man ger till höger och vänster.
 
Och hon lämnar honom i sängen, blek och tagen och med smärtan som ännu är kontrollerbar med morfin. Ingen högerochvänstermedicin. Vi sitter förvirrade vid hans sida, ännu ovana vid kompetensbrist kring smärtbehandling. Utan tröst och utan röst. Det är här det tar sin början.
 
Jag tänker tanken att det hade varit bättre med cancer. Likafullt ett helvete men ett helvete där någon annan snitslar banan åt en; det finns andra barn i samma helvetiska situation, andra föräldrar man kokar sitt thévatten med på avdelningen på kvällen, samma dödsångest man delar. Personal som åker till skolan och berättar vad man varit med om. Skolpersonal som förstår, hjälper till, är berörda i grunden.
 
Vi har varit ensamma. Hela vägen ensamma. Ifrågasatta. Vi har vänt ut och in på oss och undrat hur vi kunnat göra annorlunda. Vår livsångest om vi bidragit och förvärrat. Om vi skulle jobbat mindre, inte alls, skrikit högre, varit tysta. Ingen som klappat oss på axeln och sagt att det finns en plan för det närmaste året och den följer vi, den kommer att vara det värsta ni varit med om och något ni aldrig kan föreställa er, men vi tar ansvaret för den och vi har ett nät som fiskar upp alla som berörs av det och de får informationen av oss.
 
Jag hoppas ni förstår att jag inte förringar barncancer, som verkligen är fruktansvärt. Jag menar inte det jag skriver. Att jag vill byta ut för att det är bättre eller enklare. Jag vet inget om hur det är att lida alla kval med ett potentiellt dödssjukt barn. Nej,det jag avundas är det där nätet, den där planen, skolans och hemsjukvårdens förståelse, att man drabbats av något som alla någorlunda förstår att det är hemskt och inte ens eget fel.
 
När alla vägar är körda till ända, när ljusen längs vägen släcks och man ensam famlar runt utan att veta riktningen, det är då de svartaste av tankar kommer.
 
Det sägs att man föds och dör ensam. Har man handikappande, svår smärta är man ensam även mitt i livet innan livet ens hann börja.
 
Föräldrasorgens tårar torkar för det finns inga tårar kvar. Likafullt är vi en sörjande familj ständigt i väntan på hjälp. Sedan över sju år.

Köparen till vårt hus tittar över. Maken går och pekar på flödesavgång från huset och brunnar djupt under gräsmattan och annat märkligt och spännande. Som jag har nollkoll på. Hunden springer i frusengräset och jag betraktar min nedvissnade rabatt. Sedan går jag in för jag är kall om fötterna.

Vi avrundar med kaffe.

- Hur mycket ska du göra om då? frågar jag. Det känns lite vemodigt att sitta här och se på sitt hus och dess skavanker efter vårt leverne och veta att det finns någon som genast vill putsa till och förbättra.

- Jag gillar vita kök, säger han. Kakelplattorna tänker jag göra vita.

Jag betraktar köket. Vitt kök. Mja. Han får det han gör då.

- Och så ska jag byta ut gashällen, säger han försynt.

- Gör inte det, framhärdar jag. Prova ett tag. Den är döbra. Vi kommer att köpa en spis som bara går på gas som nästa spis.

- Mhm. Använder ni de plattorna mycket då?

- Ja, absolut.

- Ni gillar att laga mat?

- Eeh... ja... det syns ju, säger jag och håller in magen. Det går dåligt.

- Synd att vi inte visste om din fäbless för vitt så hade vi köpt en vit fläkt. Den gick ju sönder typ nyss.

Tänk så olika vi gillar. Det är ju bra. Det ska bli spännande att följa vad han hittar på. Verkar jobbigt att få det vitt? Jag berättar om vårt besök av Bo Kasper, som jag skrivit om tidigare:  http://medelaldersbloggarenreturns.bloggo.nu/Ett-fullstandigt-kaos/   och säger att vi kanske dyker upp en dag och går en tur i huset. Köparen verkar cool med det.

Själva har vi mest fokus på att flytta in och sedan andas och fundera vad vi vill och hur vi vill ändra. Det får ta den tid det behöver.

Jag städar vidare. Hittar ett och annat kort. Det här till exempel. Ett julkort för 18 år sedan eller så. Gamle Bullen tyckte det var bättre förr.