Medelåldersbloggaren returns

Allting har en gräns. Även en torkställning. Det var bara det i dag.

I helgen har jag firats kungligt som 50-åring av mina chefer i Storhogna. Skoterturer, sol på näsan, trerättersmiddag och en högst improviserad vals till dragspel med chef J.

Mest av allt gladdes jag åt att vi för första gången på många år var hela familjen på plats. Dotter med pojkvän och minste sonen men också store sonen. Chefsfamiljen är en avslappnad familj med stor acceptans och varma hjärtan. Det är enkelt att vila i det och göra det man förmår.

Måhända doserades kraften utan en tanke på morgondagen. Måhända är det värt allt för att få köra skoter över vidderna och manövrera bättre vrålåk än vårt bland fjällbjörkarna, att få ligga på en fäll och peta i elden och det inte finns någon morgondag.

Den sjuke vill inte bli tyckt synd om. Den sjuke vill att man ser förbi hinder och begränsningar och vem man är trots det sjuka. En som vill ha hälsan. Leva livet. Omfamna framtiden.

I helgen saknades inte den där sista familjepusselbiten. För den som inte sedan åratal erfarit det kanske glömmer att uppskatta just det. Att alla kan och vill vara med. Jag har skrivit om det förr, den trasiga familjen. Den här helgen var vi hel. Jag vilar i känslan. Veckans svårigheter finns om hörnet. Jag förbannar att det ska behöva kosta överhuvudtaget. 

http://medelaldersbloggarenreturns.bloggo.nu/Trasig-familj/ 

Har anmält mig och Axi på agility. Jag har läst instruktionen ganska bra. Jag har med koppel och hund. De andra har med vattenskål och filt. En deltagare har en rosa fluffig sak som min gärna legat på men hennes svarting tycker är överskattad eftersom han aldrig ligger ner. En yster flat som ser leksakerna i tunnan mitt i ringen som en hägring. Min egen förstår inte idén med att vara lycklig över ett gosedjur. Hon är desto mera lycklig över godis.

Det har jag inte heller med mig. Men jag går in på jobbet och köper en påse Educ. Känns stabilt när hon ska lära sig hoppa.

Jag borde haft med mig vattenskål. Educ skapar salivflöde och min hund blir torr i halsen redan innan vi börjat.

Jag fyller i en lapp om mig själv och Axi. Kör fast lite på födelseår. 2006? 2008? Jag bestämmer mig för 2008. Dag och månad hittar jag på lite. Möjligen var det min förra hund som fyllde år på Valborg. Axi ser inte ut att misstycka där hon ligger utfläkt och vilar sig i form i väntan på Educ-pastiller.

- Nu kör vi varvet runt. Berätta ert och hundens namn och om det är nåt annat som är bra att veta, säger den unga, entusiastiska kursledaren.

Jag är nummer fyra. De andra har inget annat. Jag tänker att det är lika bra att alla känner till att jag inte är Carolina Klüft. Till det yttre är jag ju förväxlingslik.

- Jag har rätt svårt för att springa, säger jag när jag skarvat till hundens ålder och påpekat att hon är en smula övernärd.

- Jaa, det glömde jag, säger två av de andra tanterna.

De har artroser lite här och där. I gott sällskap.

- Har man en hoppvillig hund som är styrbar behöver man inte springa alls, ler kursledaren.

Axi taggar upp när det är hennes tur. Hon lägger sig och vältrar över på sidan med halsen sträckt mot min Educ-hand. Gossarna har lärt henne spela död. Rigor mortis gör kanske att huvudet sitter fast på en giraffliknande hals? Särskilt död ser hon inte ut. Mer som en hungrig säl.

Men hon sköter sig ganska bra ändå. Och jag springer några steg i ivern. Tanterna också.

Lite förströelse en torsdag kväll känns faktiskt lite skoj. Axi var bäst på nertaggning.

För övrigt har remissen för sonen nått Stockholm. Nio månader senare kanske det börjar hända något.   

När barnen är små har man koll på allt i deras liv. Om de ätit dåligt, kissat i byxan eller slagit nån med en spade i huvet i sandlådan på dagis får man genast kännedom om det. Man får hem byxan i en plastpåse, ringer föräldrarna till den spadattackerade och funderar grundligt över barnets sviktande aptit.
 
Ja, det senare har jag aldrig haft problem med med mina egna små telningar. De har haft A i aptit och även i sovande på dagis. De har starkt genetiskt påbrå.
 
Sedan kommer skolan och då blir barnens liv genast lite yvigare och okänt. Men eftersom 90-talister och uppåt skjutsas till alla aktiviteter och man dessutom förväntas baka, sälja och köpa sina egna bakverk för att finansiera idrottandet så har man rätt bra koll på ungarnas föräldrar och vänkrets.
 
Snyft.
 
Sedan kommer universitetet.
 
Barnet rings upp och gratuleras på sin 21-årsdag. Barnet har headset för hon ska springa till tentakompisen. Barnet har inte tid att ta bort headsetet så mamman hör riktigt vad hon säger.
 
Och när jag läser på hennes FB-logg bland alla gratulanter känner jag igen hennes faster, mig själv, pappan och hennes pojkvän. Övriga 787 gratulanter är okända. Jag vet inte hur hon känner dem, vad de har för inflytande på henne, om deras föräldrar är reko och bakat lika fina bakverk som jag genom åren.
 
Jag har förlorat greppet.
 
Kallas kanske för att bli med vuxet barn. Men mitt hjärta är inte riktigt avvant ännu.
 
Tack och lov har jag lille J.
 
Har just fått schemat för säsongens kioskpass. Någon har insiktsfullt skrivit: "Här är ert liv i vår".
 
Ja. Det är roligt med barnhobbies när mamman glömt bort vad hon själv hade för intressen innan barnen kom. Prata i telefonen och promenera med vänner kanske inte gills riktigt? Annars är jag världsmästare i just de grenarna. Just nu kanske sämre på just kamratpromenader eftersom merparten av mina kamrater är kvar i Piteå.
 
Det var bara det.
 
Grattis iaf, Tove Rödstrumpa. Du fyller mitt hjärta med stolthet varje dag.

Tonåringens virus har slagit fäste i mina bihålor. Jag har kollat film med Mel Gibson men slumrat mig genom handlingen och vaknat mest då han skjutit någon utan att riktigt förstå varför.

Fadern har för övrigt satt upp rullgardin i Tonåringens rum. Tonåringen har varit misslynt ett bra tag sedan vårljuset letade sig in i under hans ögonlock och störde törnrosasömnen.

Sömnbrist för Tonåringar ger immunosuppression.

När Tonåringar vaknar i ottan på helgerna (09.30 föräldratid) så skapas en brist i immunsystemet så att virus attackerar Tonåringens sömniga immunförsvar. Ni som har småbarn som kvittrar i sängen halv fem har en ljuvlig tid om 15 år att hämnas era sömndepriverade nätter. Det är dock inte att rekommendera att retas med Tonåringar.  

Så nu är den på plats. Gardinen. Mysfaktor 1 i Allt om hemmet.