Medelåldersbloggaren returns

Efter att ha kuskat runt på 5 små rätter (kyckling i stekpåse, pyttipanna, kyckling i ugn, tacos, spaghetti med köttfärssås ) under några år bestämde jag att det var dags för en Linas matkasse. Det var provapå-rabatt och jag högg till med snabb meny. Verkade lovande.
 
I dag kom den. Lite sent. Mot sexdraget. Ena sonen hade då mikrat en lasagne medan den andra en smula missnöjt betraktade alla blomster som kom med kassen.
 
- Är det pommes? sa han med visst hopp.
 
- Nej, det är skärbönor, svarade jag.
 
- Det tror jag inte jag gillar, sa sonen och gick.
 
Jag betraktade nu all mat och gick in på mejlen för att hitta recepter. Hur jag än scrollade åt höger - vänster - uppåt - och nedåt stod inga recept att finna. Sedan tittade jag på de fyra hamburgerbröd och 525 gram färs som fanns med i påsen. Och tre äpplen med bruna fläckar på.
 
Jag mejlar Linas Matkasse.
 
"Var är recepten? Ser spontant lite snålt tilltaget ut? Tre äpplen är bruna (ja, lite tog jag kanske i)"
 
När jag lyft upp alltihopa såg jag receptet på botten av en påse och börjar kocka. 1 kilo potäter ska skalas. Lätt som en plätt en blå måndag. Och vispas till mos. Undrar lite hur den mera långsamma anrättningen är? En dags reduktion av sås småputtrande under övervakning?
 
Maken kommer hem.
 
- Jaha, har kassen kommit nu.
 
Eftersom det här är min idé så gäller det att fläska på.
 
- Jaa! Såå roligt med lite nytt och fräscht. Och härliga grönsaker!
 
K betraktar mitt kokande. Jag steker nu Cordon bleu allt vad jag orkar.
 
- Skippade du ströbrödet? frågar han stillsamt.
 
- Ströbröd? säger jag.
 
Receptläsning är inte min bästa gren.
 
- Det kanske är tänkt som en schnitzel. Men det blir nog bra ändå, säger maken och lägger ifrån sig receptet.
 
Det blev gott. Och eftersom den hungrigaste fjärdedelen inte är hemma så räckte maten. Han kan äta sin portion som kvällsmat.
 
- Jag hade extra kyckling- och laxfiléer i frysen när vi hade kassarna, säger kamrat G luttrat. Maten räckte aldrig till tonåringarna. Och bönor och grillade zucchinis var stående matlådor.
 
Kanske vi kunde byta fem små rätter med varann? Jag börjar i alla fall fylla matlådan med de gula fina bönorna.
 

Tonåringen har kommit med på lägret för distriktslaget. Jag läser med förtjusning att sängen behöver bäddas varje dag, logementet sopas och att duschningen behöver begränsas för att vattnet ska räcka. Inga kepor är tillåtna på huvudena i matsalen.
 
Menyn för lägret finns med. Den är med animaliska förtecken och ingen fisk står att finna. Jag fnissar för mig själv när jag erinrar mig turneringen i Tallin då gröten tagit slut till frukost och vårt pitelag fick kalla makaroner istället. Sonen var hungrig hela tiden trots McD-understöd. Vi vuxna kallade det nyttigt att lära sig där vi satt i den ljumma natten och åt pommes och grillat och slurpade på immig öl.
 
På ett läger i Norrbotten kom gossarna för sent till middagen efter att ha ägnat extensiv tid åt parfymering och pomadering efter sedvanlig maratonduschning. Det var hårda bud. Maten var bortdukad och de väldoftande gossarna fick vackert vänta till kvällsfikat.
 
Men nu är det Norrland och norrlandsläger. Jag funderar om mackorna kommer att räcka. Sen skulle jag förstås vilja se 100 bäddade sängar. Nästan värt en resa till Junsele bara för det.
 

Det är ju ett tag sedan jag uppdaterade kring vården runt vår son. Jag tror att det är utmattande att läsa den eftersom den är repetitiv. Men det är förstås frivilligt att läsa och möjligt att scrolla.

Hursomhelst så skickade man ett brev från en av de inblandade klinikerna i Lex Maria-utredningen. Chefen beklagade att vården brustit vad gäller samordning av insatser. Gott så.

Hos distriktsdr försöker vi rekonstruera nuvarande aktörer i Sundsvall. Vi gjorde en trevare hos vuxenhabiliteringen efter att ha haft delvis goda erfarenheter vad gäller samordning av kontakter, kallande till möten av alla aktörer men också för att de sitter på bred kompetens vad gäller kommunens möjligheter med rätt ingångar till de som vet och kan. Likaså gentemot försäkringskassan.

När jag som mamma ringer kommunväxeln för att få hjälp med en blankett jag inte vet namnet på men skälet till blir jag skickad till XX. XX är då på möte och kommer tillbaka sedan. När jag ringer har XX gått för dagen. Nästa gång jag ringer är det fel person jag talar med. Jag ber XX ta med sig frågan och lösa den åt mig men så fungerar det inte. XX vill inte ha bollar i knäet med fel färg. Hon skickar tillbaka mig till växeln som tror att det nog är YY som är rätt man för jobbet. När YY är på semester går luften ur och när jag ringer igen en vecka sedan kan jag för mitt liv inte erinra mig vad avdelningen heter eller ännu mindre YY:s namn.

Att som snart 20 år gammal sjuk ung man fixa detta själv är förstås helt orimligt. Det dränerar mig på kraft för att jag känner mig så ensam i välfärdslandet Sverige att han saknar stödet att hitta vägar ut i samhället och alla som kan hittar ett kryphål att slippa i sina kriterier. Jag känner mig urdålig som anhörig som inte går i mål med enkla uppdrag som skulle göra hans liv en smula roligare.

Man ska passa sig för att vara sjuk i smärta. Då passar man inte in i någons mall.

Kuratorn på vårdcentralen vill göra ett försök att reda upp vem som ska göra vad. Karolinska har lovat att forska i detta och höra av sig men det går långsamt. De nya vårdgivarnas namn fastnar inte längre. Jag vet knappt förnamn.

Smärtenheten i Sundsvall är en potentiell aktör. Det har de hittills inte tyckt. Psykiatrin visar god vilja men eftersom det saknas en vårdkoordinator är det inte enkelt. Vuxenhabben sätter upp kalla handen. Den känslan hade vi direkt vi kom innanför dörren. De träffades pliktskyldigast men hade ingen som helst ambition att vara den länk ut i samhället som vår son behöver. Ett par veckor senare får vi ett brev där de beskriver varför han hamnar utanför deras intressesfär. Jag ringer en dag och är ledsen när jag tumlat runt i kommunväxeln och flera veckor/månader senare inte ens har lyckats veta vilken blankett jag ska använda. Den som svarar blir berörd av vår sons historia och ringer kuratorn på hans vårdcentral och skickar hem en blankett. Hon beklagar att hans behov inte kan tillgodoses hos dem.

Det finns inget motsvarande till vuxenhabben som kan hjälpa till.

Det Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kom fram till var att det brustit i kontakter och överföring mellan klinikerna samt att det psykosomatiska omhändertagandet saknats, vilket kan förmodas eskalera smärtproblematiken.

Det saknas hjälp. Det måste finnas massor av människor som faller mellan stolarna. Socialstyrelsen har en tydlig ambition avseende vårdplanering men i verkligheten kallas man som patient till respektive vårdgivare som inte samarbetar förrän man som patient vädjar/kräver/gråter för att få det. De flesta människor vet förmodligen inte ens vad man har rätt till. Man är för sjuk för att orka driva frågan. Man är för oinsatt vad man har för rättigheter eller vad man ens kan förvänta sig. Eftersom ingen lyfter frågan. Mer än specialspecialisterna som fått specialistvårdsremissen.

Men även där går det tungt och långsamt fram. Distriktsläkaren har inte blivit kontaktad av Karolinskas smärtenhet ännu. Alldeles snart är det juni. Då stänger vården för alla kroniker utan egen sjukförsäkring. Och öppnar igen i september.

Ticktack. Åren går. Åtskilliga läkemedel som marinerar vår sons hjärna och som på alla sätt reflekterar vårdens tillkortakommanden och brist på plan.

Jag stoppar visitkortet i plånboken och lovar kuratorn att återkomma med namnen på de vår son träffar i Sundsvall. Det känns som om jag ska gå på topptur på Mount Everest utan syrgas i tät dimma. Meningslöst och ändlöst jobbigt.  

Jag är misstänksam av naturen. Jag bedömer att lille valp som beskylls för att ha bitit mitt kort i bitar är ytterst oskyldigt anklagad. Eftersom det ser höggradigt ituklippt ut. Samtidigt verkar det besynnerligt att Storchef Å skulle ha klippt sönder mitt bankkort. Både för att Storchef Å inte har några hrm... ja... tydliga rutiner kring kortklippning men också för att det ju råkar stå mitt namn på det.

När jag når Storchef Å på kvällen fnittrar hon lite nervöst.

- Det var inte valpen eller hur? säger jag.

- Hihihi, nä... det var jag som klippte sönder det.

- V-a-r-f-ö-r klippte du sönder m-i-t-t kort? frågar jag strängt och långsamt med betoning på viktiga frågeställningar.

- Alltså. Jo. Vi har ju haft väldigt många kort Pamp J och jag. Och du vet när det kommer kort så kommer det koder och de hänger ju inte ihop och om man tar bort remsan så vet man inte vems kort och vems kod och herregud... ja. Då när jag fick några nya kort och koder som hörde ihop tänkte jag imponera på Ekonomiboss S (svårt prövad människa *bloggarens anmärkning*) genom att klippa de kort jag inte kände igen eller hade nån kod på eller ja.., det visste jag ju inte på några kort.

- Det var inte bara ditt kort jag klippte! meddelar hon tröstande.

Trösten uteblir på nåt vis.

- Men ... alltså mitt namn på ? Hur tänkte du där?

- Jamen, det såg jag ju inte när jag höll på. Inte förrän sen. Och då skämdes jag att jag gjort det och då vågade jag inte säga nåt.

På FB-chatten skriver sen Skånechefskan J att Storchef Å inte ser några hinder att kortet kan användas. Till exempel vid nätköp.

Jag tror att det är någonstans där man kan sammanfatta hur Storchef Å och Pamp J kunnat bygga upp sitt djurvårdsimperium från 0 kronor till nära 90 miljoner i omsättning på fem år. De gör sånt som andra inte vågar. De hittar lösningar när andra ser trasiga kort. Ibland sämre lösningar, men ändå en väg framåt och förbi. Och de ger inte upp.

Är man minsta lilla på annat vis hade man aldrig kunnat göra det de har gjort.

Men just i stunden är det en smula ocharmigt. För jag - får jag erkänna dådå - tappade ju själv bort det första bankkortet i vår reclinerfåtölj första veckan jag jobbade för StorChef Å och Pamp J. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Inte förrän vid flytten när vi skulle slänga bort den välanvända fåtöljen singlade ett bankkort stillsamt i golvet när fåtöljen hasades uppför trappan.

Det som oroar mig är dock den tid det tog för det nya bankkortet att anlända då för ett och ett halvt år sedan. Eftersom det ska passera Storchef Å och hon ju av misstag kan tro att det är hennes nya kort som anländer och hennes kod. Kanske banken behöver notifieras att de behöver ha extrakapacitet på korttryckeriet ett tag framöver?

Undrar också hur impad Ekonimiboss S är just nu. Eller hon kanske är förskonad från historien.

Chef Å gillar att köra fortfort. När man kör ljussnabbt så skärps sinnena och man blir jättebra på att köra bil. Sist Chef Å åkte fortfort konstaterade hon att nu är sommaren snart här. Hon möter en motorcyklist som har vind i håret.

Efter en stund tänker hon att sommaren är här på riktigt. För nu har hon en motorcykel bakom sig. Nästan tänker Chef Å att hon ska vinka lite lyckligt för motorcyklisten verkar också gilla att köra sådär härligt fortfort.

Sen är det lite mindre sommar. För mc-föraren vinkar myndigt att Chef Å ska stanna. Chef Å, som har en liten gosse hemma som för inte alltför längesedan vuxit ur sagostadiet, kommer osökt på sagan om Bockarna Bruse.

- Nejnej, ta inte mig, säger Chef Å. Det verkar dumt. Min man kör den här sträckan varje vecka och han kör fortfort. Mycket fortare än jag. Jämfort med min man kör jag faktiskt lusigt. Jag kan ge dig hans tider om du vill.

Chef Å:s charm biter inte på farbror Polis. Han skriver ut boten som också innebär att Chef Å får börja cykla, simma eller gå till jobbet. Tur att hon mest jobbar hemma. Chef Å hittar inte så bra till jobbet märkte jag när jag var och hälsade på och min man och jag ville gå från jobbet och till centrum. Det där vänster och ner till backen var bara på ett ungefär rätt. Och avståndet kanske var 1 km med Chef Å:s bil men jag sa huttrande till min man:

-  Den här vägen har Chef Å ALDRIG gått.

Hursomhelst så ska ju Chef Å hem igen. Farbror polisen låter henne köra hem trots att hon haft vind i håret alldeles för mycket.

- NEEJ! säger hon bestört. Jag har ingen bensin och jag vet inte hur man tankar och jag kan inga koder på mina kort.

- Låna mitt då, säger jag och skickar min kod på SMS.

Det känns lite vemodigt att ta farväl av kortet. Kort lever ett förgängligt liv i Chef Å:s liv. De är bara tillfälliga gäster i hennes plånka. Banken har en kortpress som spottar ut kort för Chef Å:s behov nästan lika fortfort som Chef Å kör bil.


I morgon åker Store Bocken Bruse bil till Sundsvall. Om polisen fått veta hans avgångstider förtäljer inte historien. Men jag kommer på att jag nog behöver påminna Storchef Å om att återbörda kortet innan det gått upp i atomer.

- Kom ihåg mitt kort, säger jag på telefonmöte med Storchef Å, Pamp J, och Skånechefska J.

Storchef Å brister ut i storskratt medan hon pratar. Jag anar ugglor i mossen och känner att mitt kort inte har hälsan.

- Vad har hänt med mitt kort? säger jag med oro i rösten medan jag hör på hackiga stavelser i luren mellan fnissattacker.

Skånechefska J skickar en bild med texten: "De hittade kortet"

Mitt kort... en vecka senare. Hallå banken. Dags igen!