Om

Jag är veterinär och engageras av djurskydd, antibiotikaresistens och djursjukvårdsfrågor i allmänhet. Jag är också en mamma med snart vuxna barn, har en kronisk sjukdom som är under utredning och är ofta kritisk till den skattefinansierade vårdens ojämlika förutsättningar där vi med utbildning, stark röst och tillräcklig pondus får bättre hjälp än andra - tvärtemot Socialstyrelsens intentioner.  

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från juni 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Doktorinna A-besök

Doktorinnan A och hennes man kommer när jag precis rivit ner ett par påslakan som är temporära mörkläggningsgardiner tills våra permanenta kommer upp. Städsvettig möter jag två leende barn som direkt slår ihop sina huvuden så framtänderna gör ont och gråt uppstår. Liten gul hund studsar lyckligt runt det gråtande ekipaget.


Barnens tårar torkar snabbt och de skuttar snabbt in i huset och ägnar sig åt högröstat kapppratande med varandra/oss/hunden/vem vet. Decibel gör ont i öronen om de är onödigt många.


Familjen som bedyrade att de aaaaaabsolut inte vill ha middag tar upp medhavda mackor som svettats i 50 mil och gnager på det bruna, nyttiga brödet. Jag tar fram och rostar vitt bröd. Barnen och Rörkrökare A lyser upp. Rörkrökare A får inte äta vitt bröd utan är mätt.


- Vitt bröööd! säger doktorinnan och ser chockskadad ut.


Jag hittar brunt bröd och rostar. Då är inte Rörkrökare A mätt längre utan äter mera.


- Ååh vad ni är hungriga, nu blir ni nog lugna snart, säger doktorinnan A med övertygelse.


Ljudvolymen skruvas ner till inflygning vid Arlanda flygplats, för att sedan öka till väldigt nära avstånd till en turbin (inuti).


Vi går bort till lekparken. Under tiden monterar Rörkrökare A min nya solstol. Jag tog med fyra hjul för mycket jämfört med manualen. Jag förklarar att en låda var öppnad så jag tog två. Det ramlade ut lite sprintar där jag gick. Jag hittade igen de flesta.


Barnen har nog överskottsenergi. Det är därför de ropar/ramlar/springer och hoppar. Barnen tar en hund var bort till lekparken. Barnen skuttar före. Gula hunden skuttar med. Bruna hunden backar i kopplet och sneglar efter matte. Bruna hunden är inte så rolig för små skuttande barn.


När vi kommer hem kastas frisbee över till grannen, kastas bajs från gräsmattan från pinne, hoppas på flytdyna till vattenskoter, fotboll som försvinner. Till slut är gula hunden så trött att hon inte orkar springa mera. Bruna hunden har gått in och lagt sig. Tonårs J ligger mot sin dörr och snappchattar med Ohlálá och är egen dörrstopp för små besökare som ivrigt ropar.


- Men Johannes, varför går det inte att komma in till Johannes? Mamma, det går inte att öppna Johannes dörr?


- Ja, här hade vi ju rymts, säger doktorinnan A när hon ser gästrummet.


- Jaa, vad synd att ni ska bo på Clarion, svarar jag och funderar över hur generösa avbokningsvillkoren är klockan 21 på kvällen.


Sedan åker de små barnen och vinkar och kramas och ramlar och sen är det alldeles tyst i huset igen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hemtjänst

För något år sedan lyssnade jag på en entusiastisk städexpert på en vårdhygienkonferens. Han talade sig varm för ångtvätt av badrum för att det är överlägset bästa sättet att få rent och dessutom kemikaliefritt. När jag spankulerar på Biltema ser jag en ångtvättare och lägger genast ner den i korgen bredvid billiga deos, dörrmattor, sopsäckar och annat jag passerat på vägen.


Jag sätter genast igång. Fyller ångtvätten med vatten och angriper duschväggen. Euforisk ser jag hur ren den blir från tvålrester. Jag kallar till mig J.


- Jaa, vad fint, säger han tveksamt/ointresserat.


Jag kallar till mig K.


- Jaa, det blev väl bra, säger han.


- Ser du inte så ren den blir?


- Men det är väl meningen att den ska vara ogenomskinlig? frågar J.





Jag fortsätter min odyssé i badrummet och angriper kakelplattorna. Det pyser nu även ånga i bakkant och blir så varmt att jag får avbryta och sätta på mig en vintervante. Jag passar på att läsa manualen om det verkligen är meningen att man ska ha vintervantar på sig när man ångar golven. Det står däremot att man ska ha skor. Jag tar på mig J:s skor.


Ja. Sedan är vattnet slut och jag ställer bort min ångtvättare. Går ut för att rensa häcken mot grannen.  Lilla hunden tycker det är roligt att krypa genom häckar och gör det gärna där det är som snårigast så vi inte når henne när hon rusar runt med grannbarnen. Alla uppskattar inte gula små glada hundar kan man väl säga.


När jag är klar med rensningen (också där kommer vintervantar bra till pass för nässlorna) ser resultatet lite dystert ut. K kommer ut och tittar.


- Ja, det blev kanske inte bättre, säger han.


Hans tålamod för mina trädgårdsinsatser är storartat.


- Nä, säger jag. Vi får plantera samma där i mitten.

- Vad är det för sort?


Ingen av oss vet.


- Lika bra att gräva upp det, säger jag resolut. Ska vi sätta plank istället? Göra altan på framsidan?

K ser matt ut.


Jag hämtar en spade. Jorden är hård som cement.


- Det här går ju inte, säger jag och stirrar på den nästan färdigrensade häcken som skulle platsa i tidskriften "Trädgårdar för avslappnade".


Jag funderar om grannen uppskattar min insats. Nu kan små flodhästar också springa över och skrämma små barn som är på besök.





Den mittersta klungan är en blandflora av buskar.


Jag går in. Dörren till tvättstugan står öppen. Jag konstaterar att jag gillar att blogga och vara ute med hunden mer än att vika tvätt.










Men nu måste det bli andra bullar. Doktorinnan A kommer på besök och hon är noggrann av sig.


Jag har förresten köpt en solstol också. Men efter att ha stirrat på manualen ligger den nu och väntar på att K ska komma hem. Vad glad han ska bli.






Nej, istället blev det en härlig promenad. Känner mig väldigt kreativ idag faktiskt.






Belgian blue vs fralla

Ungefär 6 000 personer har läst mitt inlägg om det kommande trubbnosuppropet. I skrivande stund är det delat nära 2 500 gånger. Det visar på en sak; vi är många som känner djupaste sorg och empati med hundar vars avel gett dem andningssvårigheter och vill hitta vägar att hjälpa dem.


Kommentarerna visar uteslutande på ett försonligt förhållningssätt till det jag skrivit. Till skillnad från mitt offentliga inlägg på Djursjukhuset Sundsvalls FB-sida, där några uppfödare var ytterst upprörda över min och kollega Marita Taunis hetsjakt på deras mopsar.


Jag vill bara klargöra en sak, ifall det inte var riktigt tydligt:


Generellt vill jag hävda att veterinärer INTE vill ha som födkrok att operera defekta djur (det finns förstås alltid avarter i alla grupper). Det etiskt svåra är när vi har hundarna framför oss, de är kära familjemedlemmar och avlivning inte är det enda alternativet, vare sig medicinskt eller för djurägaren. När det finns utsikter att genom att öppna upp nosborrarna och/eller ta bort delar av mjukvävnaden i svalget och på så vis ge lufttillträde så att hunden kan andas igen.


Det finns en liten risk att kirurgi känns som en enkel lösning för alla trubbnosälskare. Att man köper en till trubbnoshund och kommer med en likadan knipt näsa och trångt svalg till sin veterinär och vill ha ett nose-job gjort på den också. Hur gör vi då? Ska vi vägra för att den just där och då är liten och söt och inte har alla tecken på kroniskt dålig syresättning utan skuttar full av liv men med snörvlig näsa runt i rummet? Och när den får sin andnöd föreslår vi avlivning? Brutalt svår frågeställning!


Samtidigt ska vi verkligen INTE gynna aveln och business med djur som inte kan andas. Hur rika vi än skulle bli på kuppen. För att hur det än är kan vi aldrig riktigt riktigt veta hur de mår. Om de har full syresättning. Med tanke på att de andningstuber vi använder under narkos är flera storlekar mindre än för en normalnosad hund för att trubbnoshalsarna är avsevärt trängre. Vi veterinärer riskerar att slå oss till ro för att vi opererat, djurägaren är glad över en piggare hund och vi upplever en markant förbättring. Men hur den har det fullt ut vet ju faktiskt inte.


I en nypublicerad studie från UK bedöms 89 Franska bulldoggar och 20 normalnosade hundar avseende andningsmönster i en typ av sluten kammare där hunden får en rad av andningsparametrar uppmätt före och efter motion.


Endast 10 % av frallorna var grad 0 jämfört med normalnosade 100 %. Även bland dessa 10 % ser man en viss grad av  luftvägsbegränsning. Man ser också att en påtaglig andel av frallorna inte har andningsmissljud eller andra symtom som man förväntat trots stora avvikelser på mätvärden i sämre grupper. Hälften av frallorna hamnade i gruppen Grad 0 och Grad 1. Flertalet frallor var ändå så kallade kontroller, det vill säga inte utvalda för att de var sjuka utan för att de var frallor och ägare/uppfödare gav sitt medgivande. Det innebär förstås att en god andel av kontrollfrallorna hade rätt allvarliga problem med sin syresättning utan att det var känt för ägaren.












Flera hade mycket nedsatt ork eller till och med livshotande symtom från andningsvägarna.


Värdet av ett objektivt test som kan fånga upp djur som går med andnöd är stort; dels för att med objektiva mätmetoder hitta vilka som är olämpliga för avel (förhoppningsvis varenda kotte som har avvikande andningsmönster/värden) men också för att man i studien ser att 60 % av ägarna inte förstår att deras djur har problem - inte ens de som har hundar med långt gången, allvarlig sjukdom orsakad av sina trånga luftvägar. En annan fördel med mätmetoden att vi slipper risken för att veterinärer bedömer olika och inte korrekt. Studien visar att det är en svår konst att bedöma trubbnosarna andningsvägar. Då kan man som förlängning också förstå orimligheten att en utställningsdomare ska kunna ha ansvaret för att ge klartecken för andningen för våra trubbnosar. Hur välutbildade de än är så är de lekmän.


Med tanke på att det florerar uttryck som

" Men du behöver ju gå till en mopsveterinär? "


när en hund bedömts ha andningssvårigheter, finns skäl att befara att ett litet antal veterinärer har ett gentilt förhållningssätt till ett friskintyg och att oseriösa uppfödare föredrar en sådan välvillighet för att kunna avla vidare (givet att det blir obligatoriskt med veterinärt friskintyg inför avel).


Vi vet idag INGET om hur dåligt det står till med svenska frallor, mopsar, shih tzus, boxrar och engelska bulldoggar. Veterinärer och uppfödare står sorgligt långt ifrån varandra. Veterinärer som opererar stackare som kippar efter luft eller hjälper dem med att öppna nosarna för att få luft före de utvecklat kronisk andnödsstress på hela systemet anklagas för att vara ute efter pengar och oseriösa.


Naturligtvis är en så´n här tryckkammare långt bort från vardagen. Vi kommer att behöva hitta acceptabla kompromisser och definitioner på vad en andningsfrisk individ är utan kammare och sannolikt ha en övre "instans" av specialister som kan fälla det slutliga avgörandet om djurägaren inte är nöjd med första veterinärens beslut. Så ser förfarandet ut kring hjärtintyg på våra Cavalier King Charles spaniel; en hund-och kattspecialist lyssnar på hjärtat och om man uppfattar blåsljud skriver man intyg på det. Om djurägaren är missnöjd med beslutet kan denne inte gå till en annan hund-och kattspecialist utan behöver träffa nästa nivå av specialister, cardiologer. Jag kan tänka att cardiologerna skulle vara bra steg 2 även för denna grupp eftersom de är mycket kvalificerade för att bedöma andningssvårigheter.


Jag hoppas vi kan hitta vägar för att nå varandra i den här frågan som är så viktig för att vår djurskyddslag ska vara nåt att ha. Ett lantbruksdjur som Belgian Blue med dubbla lår som behöver kejsarsnittas väckte med rätta enormt rabalder när en skånsk bonde korsade med rasen för ett antal år sedan.





Att vi snittar ut små trubbnosar som inte är självfödande vars försäkring inte täcker för kejsarsnitt (som förstås beror på rent ekonomiskt ställningstagande hos bolagen) och som sedan många av dem - kanske samma dystra siffra som för engelska frallor? - får leva i konstant längtan efter att få ordentligt med luft  under ett helt liv är inte annat än skandalöst och skulle aldrig accepteras av konsumenter av mejeri-och köttprodukter men får fortgå för att det är en liten trogen vän med det allra vänligaste kynne man kan tänka sig som man köper.

Här en länk till artikeln i sin helhet:
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0130741

Civilkurage

Det finns en särskild sorts människor som offrar sig för det de tror på. Som till och med gör det fast det är obekvämt. Man kanske offrar en relation, ett sammanhang, ännu värre är hotad till livet. Mandela är ett exceptionellt exempel på en man som stod upp för det han trodde på. Men det finns många fler. Det finns journalister som gör reportage där rättssamhället inte existerar och deras eller deras familjs säkerhet är hotad. Jag beundrar verkligen dessa människor. Som är så orädda fast mycket står på spel. Som inte kan leva med sig själva om de låter bli.


Jag är själv ingen särskilt modig person. Jag växte upp med föräldrar som tonade ner kontroversiella budskap. Som hyssjade när det blev för riskabelt, fanns något att förlora. Ofta var det svårt att förstå vad.


Det jag avser skriva om nu är civilkurage i gärdsgårdsdivisionen jfr med Mandelas diamantdivision. Jag hoppas ni förstår det. Ingen jämförelse för övrigt. Mer än att civilkurage är att börja i det lilla och det alltid finns en risk med att stå för något.


 
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg på min kliniks FB-sida om trubbnosiga hundar som inte kan andas.
 
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=393788140810891&id=175730259283348
 
Jag lade ut bilder på en hund som en kollega opererat för sina trånga näsborrar och sitt trånga svalg. Inlägget har delats flera tusen gånger. De flesta applåderar att vi tar ställning för hundar som inte kan andas normalt som resultat av aveln. Några känner sig hotade - uppfödare som skriver att jag svartmålar dem, säger att det bara rör importerade djur och oseriös svensk avel, att jag är ovetenskaplig, att vi bara är ute efter pengar, att de kommer att avråda varenda trubbnos att komma till vår klinik... Inte en enda uppfödare tackar mig för att de själva har sund avel och välkomnar att problemet tas upp. De som skriver menar att deras organisation Svenska kennelklubben jobbar seriöst med frågan och att jag ska hålla mig undan. Att jag inte förstår. Bitvis är tonen så hård att det rör om i maggropen. Det känns obehagligt. 
 
Jag gör ett upprop på veterinärernas FB-sida. Skriver för dessa hundars rätt att andas normalt. Att det vi ser i vardagen inte är förenligt med svensk hundvälfärd. Att det inte är alla trubbnosar men för många. Att nationaliteten på djuret inte är av betydelse. En hund som vistas i Sverige är en hund som ska omfattas av vår djurskyddslag som tydligt står för att hundar ska kunna andas normalt. Vi behöver hitta dessa hundar men också hitta vägar att idka konsumentupplysning så den potentiella köparen förstår vilka symtom på eventuell andnöd hen ska titta efter.
 
Trubbnosarna har exploderat i popularitet. Jag har själv glidit undan ansvar genom att skriva "för rasen normalt" när jag besiktat dem genom åren och de haft trånga näsborrar, snörvlat från nosen och gurglat i svalget. Mött dem senare i livet när de kejsarsnittats. När missljuden och andnöden gör att de pressar på med bukmuskulaturen för att kunna syresätta sig. Mött dem när de kollapsat en varm dag för att de saknar förmåga att temperaturreglera sig för att ansiktet är för platt och den vindlande nässlemhinnan som är så viktig för just det saknas. 
 
Jag skäms för det. Hur jag sett deras lidande men inte förmått reagera.
 
Jag är desto stoltare idag när flera hundra veterinärer skriver under uppropet. Det vi ser kan vi inte se längre utan att reagera.
 
Jag får fina bilder av en kollega som kämpat i flera år för det hon ser. Hon gråter fortfarande tillsammans med de djur som kommer in och har andnöd. Är rörd när ägarna vid återbesöket beskriver en dramatisk skillnad i livskvalitet. En hund som inte längre är "bekväm", "ljudlig", "drömmare" och andra beskrivningar som egentligen står för deras problem att syresätta sig. Grannar med hundar med samma problem bokar också tid, berättar att de med egna ögon sett vad en operation gjort för deras grannes hund och nu vill de ha hjälp med sin egen. Flera FB-läsare delar också med sig på min kliniks FB-sida av sin hunds skillnad i livskvalitet efter operation.
 
I TV berättar en politiker om sin gravt överviktiga mops som inte är välkommen på hunddagis för att han är så "filosofisk" och är tvungen att stanna på promenaden och tänka en stund när man i reportaget tydligen ser hur han kämpar för att få luft. Han blir efter och får inte vara kvar på sitt dagis.

http://www.svtplay.se/video/2933008/hundtvodd-med-martina-thun/hundtvodd-med-martina-thun-avsnitt-12
 
Det finns lovvärda initiativ att ta tag i dessa rasers problem via SKK. Man har uppmärksammat andningsproblemen och skrivit anvisningar för hur de ska bedömas.


https://www.youtube.com/watch?v=yPs6BM0sw8k


Men någonstans brister det i alla fall. Kanske är det svårt att komma vidare för att åsikter går isär hur det ska gå till eller var gränser ska dras? Kanske är det motsättningar mellan rasklubben och SKK:s avelsavdelning? Det är svårt med budskap, att intentioner uppfattas i rätt kontext. Här som ett rop från verkligheten. Det här ser vi, vi lider med de här djuren. 
 

Alla kan ändra sig. Alla kan våga se och stå upp för djurplågeri när man ser det. Hundaveln är driven därhän att funktion bitvis kommer i andra hand för utseende och typ. De som extremtypas blir de som får betala priset.
 
Vi får se vart uppropet leder. Men det är smått unikt med ett sådant gensvar och är en stark signal om att veterinärer ser avart av aveln och ett enormt lidande.
 
Har du själv en trubbnoshund? Är din hunds nos öppen eller knipt? Det är där luften kommer in. Det är enkelt att prova själv hur det känns att ha en trång näsöppning genom att hålla ihop näsvingarna några minuter. Multiplicera det med antal år hunden med den knipta näsan lever så förstår alla varför svenska veterinärer reagerar.
 
Titta på bilderna nedan. De två översta är knipta nosöppningar och den nedersta tillhör en normal nos. Titta en stund på den svarte hundens blick. Den präglas av sorg tycker jag. Håller du med?
 
Svenska veterinärer vill inte tjäna pengar på att operera fel i grundkonstruktionen. Kirurgi är inte heller hela lösningen; kan inte kompensera för trånga svalg och trånga luftrör. Många är vi som erfarit trubbnosar som vaknar efter narkos och vill ha kvar sin andningstub fast de är vakna. På hundar utan andningsbesvär och normala svalg är det förknippat med ångest att andas genom tuben när de är vakna och de värjer sig allt de kan.
 

 

 


Jag är euforisk över att så många kollegor skriver under uppropet. Jag ser veterinärt civilkurage när det är som bäst. Intentionen är glasklar: Vi vill bidra till att få friskare trubbnosar. Vi vill ha dialog. Inte konflikt. Med SKK och Jordbruksverket.

Osedligheter

I fornhistorisk tid umgicks jag med kamrat Katta, förstås en kortis av Katarina. Hon var ett år före i sin blommorochbi-utveckling och kände många välartade gossar, vilket passade mig som sjundeklassare. Min mor var bedrövad över mitt nyvaknade intresse. Fram till dess hade jag ägnat mig åt olycklig kärlek i en gosse, som jag nöjde mig med att spana genom fönstret på.


Mor kallade min kamrat för Kattan. Kattan var illasinnad och förledde hennes dotter.


Jag erinrar mig om när jag var hos Katta och det var ett par gossar där också. FF hade vi och allt. Mycket oansvarigt av hennes föräldrar. Här kunde det bli många blommorochbin.


Mor tog med sig far och även min moster, tillika upprörd över det riskfyllda som försiggick hos Kattan. De hade inte riktigt modet att plinga på utan marscherade under gatlyktan utanför och spanade med oro i blicken in genom flickans fönster för att säkerställa att inget osedligt förekom. Jag minns inte riktigt hur jag behöll fokus på det som försiggick i rummet. Detta var ju före androidernas tid. Kanske lyssnade vi på Rakt över disk med Clabbe på kassettband.

Men plötsligt! Plötsligt hissas persiennerna ner och insynen begränsas där från gatan. Mamma och moster upprörs i kapp. NU blir hon med barn! ropar de i kapp.

Jag hämtas hem.

Min vänskap med Katta var en smula knackig efter händelsen. Jag tilläts inte att vara i Syndens hus mera. Eller om jag valde att inte utsätta mig för risken för patrullering utanför.


"Du kommer att vara tacksam att vi är rädd om dig" berättade min mor för mig.


Jaa, så 37 år senare är det ett skojigt minne och jag smider planer för hur jag ska kunna toppa CSI-beteendet i lille J:s liv. Såå glad han ska bli. Sen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg