Ungefär 6 000 personer har läst mitt inlägg om det kommande trubbnosuppropet. I skrivande stund är det delat nära 2 500 gånger. Det visar på en sak; vi är många som känner djupaste sorg och empati med hundar vars avel gett dem andningssvårigheter och vill hitta vägar att hjälpa dem.
Kommentarerna visar uteslutande på ett försonligt förhållningssätt till det jag skrivit. Till skillnad från mitt offentliga inlägg på Djursjukhuset Sundsvalls FB-sida, där några uppfödare var ytterst upprörda över min och kollega Marita Taunis hetsjakt på deras mopsar.
Jag vill bara klargöra en sak, ifall det inte var riktigt tydligt:
Generellt vill jag hävda att veterinärer INTE vill ha som födkrok att operera defekta djur (det finns förstås alltid avarter i alla grupper). Det etiskt svåra är när vi har hundarna framför oss, de är kära familjemedlemmar och avlivning inte är det enda alternativet, vare sig medicinskt eller för djurägaren. När det finns utsikter att genom att öppna upp nosborrarna och/eller ta bort delar av mjukvävnaden i svalget och på så vis ge lufttillträde så att hunden kan andas igen.
Det finns en liten risk att kirurgi känns som en enkel lösning för alla trubbnosälskare. Att man köper en till trubbnoshund och kommer med en likadan knipt näsa och trångt svalg till sin veterinär och vill ha ett nose-job gjort på den också. Hur gör vi då? Ska vi vägra för att den just där och då är liten och söt och inte har alla tecken på kroniskt dålig syresättning utan skuttar full av liv men med snörvlig näsa runt i rummet? Och när den får sin andnöd föreslår vi avlivning? Brutalt svår frågeställning!
Samtidigt ska vi verkligen INTE gynna aveln och business med djur som inte kan andas. Hur rika vi än skulle bli på kuppen. För att hur det än är kan vi aldrig riktigt riktigt veta hur de mår. Om de har full syresättning. Med tanke på att de andningstuber vi använder under narkos är flera storlekar mindre än för en normalnosad hund för att trubbnoshalsarna är avsevärt trängre. Vi veterinärer riskerar att slå oss till ro för att vi opererat, djurägaren är glad över en piggare hund och vi upplever en markant förbättring. Men hur den har det fullt ut vet ju faktiskt inte.
I en nypublicerad studie från UK bedöms 89 Franska bulldoggar och 20 normalnosade hundar avseende andningsmönster i en typ av sluten kammare där hunden får en rad av andningsparametrar uppmätt före och efter motion.
Endast 10 % av frallorna var grad 0 jämfört med normalnosade 100 %. Även bland dessa 10 % ser man en viss grad av luftvägsbegränsning. Man ser också att en påtaglig andel av frallorna inte har andningsmissljud eller andra symtom som man förväntat trots stora avvikelser på mätvärden i sämre grupper. Hälften av frallorna hamnade i gruppen Grad 0 och Grad 1. Flertalet frallor var ändå så kallade kontroller, det vill säga inte utvalda för att de var sjuka utan för att de var frallor och ägare/uppfödare gav sitt medgivande. Det innebär förstås att en god andel av kontrollfrallorna hade rätt allvarliga problem med sin syresättning utan att det var känt för ägaren.
Flera hade mycket nedsatt ork eller till och med livshotande symtom från andningsvägarna.
Värdet av ett objektivt test som kan fånga upp djur som går med andnöd är stort; dels för att med objektiva mätmetoder hitta vilka som är olämpliga för avel (förhoppningsvis varenda kotte som har avvikande andningsmönster/värden) men också för att man i studien ser att 60 % av ägarna inte förstår att deras djur har problem - inte ens de som har hundar med långt gången, allvarlig sjukdom orsakad av sina trånga luftvägar. En annan fördel med mätmetoden att vi slipper risken för att veterinärer bedömer olika och inte korrekt. Studien visar att det är en svår konst att bedöma trubbnosarna andningsvägar. Då kan man som förlängning också förstå orimligheten att en utställningsdomare ska kunna ha ansvaret för att ge klartecken för andningen för våra trubbnosar. Hur välutbildade de än är så är de lekmän.
Med tanke på att det florerar uttryck som
" Men du behöver ju gå till en mopsveterinär? "
när en hund bedömts ha andningssvårigheter, finns skäl att befara att ett litet antal veterinärer har ett gentilt förhållningssätt till ett friskintyg och att oseriösa uppfödare föredrar en sådan välvillighet för att kunna avla vidare (givet att det blir obligatoriskt med veterinärt friskintyg inför avel).
Vi vet idag INGET om hur dåligt det står till med svenska frallor, mopsar, shih tzus, boxrar och engelska bulldoggar. Veterinärer och uppfödare står sorgligt långt ifrån varandra. Veterinärer som opererar stackare som kippar efter luft eller hjälper dem med att öppna nosarna för att få luft före de utvecklat kronisk andnödsstress på hela systemet anklagas för att vara ute efter pengar och oseriösa.
Naturligtvis är en så´n här tryckkammare långt bort från vardagen. Vi kommer att behöva hitta acceptabla kompromisser och definitioner på vad en andningsfrisk individ är utan kammare och sannolikt ha en övre "instans" av specialister som kan fälla det slutliga avgörandet om djurägaren inte är nöjd med första veterinärens beslut. Så ser förfarandet ut kring hjärtintyg på våra Cavalier King Charles spaniel; en hund-och kattspecialist lyssnar på hjärtat och om man uppfattar blåsljud skriver man intyg på det. Om djurägaren är missnöjd med beslutet kan denne inte gå till en annan hund-och kattspecialist utan behöver träffa nästa nivå av specialister, cardiologer. Jag kan tänka att cardiologerna skulle vara bra steg 2 även för denna grupp eftersom de är mycket kvalificerade för att bedöma andningssvårigheter.
Jag hoppas vi kan hitta vägar för att nå varandra i den här frågan som är så viktig för att vår djurskyddslag ska vara nåt att ha. Ett lantbruksdjur som Belgian Blue med dubbla lår som behöver kejsarsnittas väckte med rätta enormt rabalder när en skånsk bonde korsade med rasen för ett antal år sedan.
Att vi snittar ut små trubbnosar som inte är självfödande vars försäkring inte täcker för kejsarsnitt (som förstås beror på rent ekonomiskt ställningstagande hos bolagen) och som sedan många av dem - kanske samma dystra siffra som för engelska frallor? - får leva i konstant längtan efter att få ordentligt med luft under ett helt liv är inte annat än skandalöst och skulle aldrig accepteras av konsumenter av mejeri-och köttprodukter men får fortgå för att det är en liten trogen vän med det allra vänligaste kynne man kan tänka sig som man köper.
Här en länk till artikeln i sin helhet:
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0130741
0 kommentarer | Skriv en kommentar