Medelåldersbloggaren returns

Får svar på min MR. Inga nya skador i hjärna eller ryggmärg. Den gamla skadan syns knappt alls. Hurra! Nu är MS alltmera osannolikt. Två diskar buktar i nedre halsryggen. Mmm... har känt av dem i sommar i form av en ilande smärta ut i armarna.

- Du kanske inte skulle sitta i fåtöljen med gamnacke, föreslår K praktiskt när jag vill ha empati.

- Det finns ju ett Ryggis alldeles intill, påpekar han också.

- Jag vill ha ett piller, säger jag. Och jag gillar min fåtölj. Och jag har kudde bakom nacken.

- Du sitter så här, säger han och härmar mig.

För nära 30 år sedan körde jag häst. Hästen blev rädd för något som hästar blir av plastpåsar, snö mot vagnen, stenar med nysnö på, skidåkare... ja hursomhelst var det en iskall dag i januari och jag satt med händerna inne i stropparna på tömmarna och körde med handlederna. Det var också därför det gick som det gick när kusen slog bakut och hela den djupfrysta utselningen lossnade från vagnen medan hästen galoppade hemåt. Eftersom jag satt fast med händerna inne i stropparna for jag  i en båge över vagnen och landade på huvet. I snö visserligen men jag svimmade av och hasade mig sedan bort mot stallet där en löddrig, ångande häst stod med spärrade näsborrar.

Jag åkte ambulans in till sjukhuset, tuppade av gång på gång. Minns att de nöp mig i kinden.

Jag blev utredd för ungefär allt annat än nackont. För epilepsi bland annat. Öh? Jag var 20 år (jamen då var det ju 30 år sedan   ) och hade inga argument för att tala för min sak. Ja. Sedan kom de på att jag slutat på läkarprogrammet och det var därför jag hade det som jag hade det. Att det var ett psykiskt trauma.

Jag tog mina tulpaner som jag fått av någon närstående och skrev ut mig själv direkt efter EEG-undersökningen. Kände mig kränkt och ledsen att jag inte hördes. Jag var helt slirig på neuroleptika när jag försökte ringa en taxi. Siffrorna flöt ihop och golvet gungade. Jag gick hem. Det var minst 25 grader kallt och tulpanerna frös ihop på vägen.

Ett år senare fick jag hjälp hos en kiropraktor. Han manipulerade nacken, jag svimmade av på bordet och tog mig inte därifrån på ett par timmar. Men efter det kände jag mig ok igen.

Sen dess har nacken krånglat av och till i form av nackspärr. Det är först i sommar som ilningarna har dykt upp. I stället för åldersförändringar som föreslås i brevet från doktorn vill jag tro att det var min luftfärd efter hästen som ger sig till känna igen. Känns mera rejält på nåt vis.

Osökt tänker jag på farbröderna jag satt framför på bussen till sjukhuset när jag skulle till neurologen för utredning för tre år sedan. Hur de hade 26 mil av sjukdomar och piller att dela med sig till varandra av. Börjar närma mig.

Det kostar att ställa sig på barrikaderna. Det finns många upprörda uppfödare som just nu har en massa åsikter om just mig som person, inte främst själva innehållet i vårt veterinära upprop som faktiskt 518 till står bakom (och vi hade kunnat vara mångdubbelt fler).
 
Skulle önska mig lite mer hud bara för det gör ont och obehaget känns i magen med förtäckta hot.
 
När jag var student på 80-talet så opererade vi beaglar under det fjärde året. Vi tränade på att ta bort ögon, könsdelar, amputera tår, sy sår och öppna tarmar. Vi började tidigt på morgonen med att söva dem. Det var försökshundar som bodde på skolan. De kom in med lyckligt viftande svansar och sitt stora förtroende och vi sövde ner dem, övade oss på att operera fram till sena kvällen och sedan avlivades de. Skötarna till hundarna grät öppet när de lämnade över dem till oss. Denna tilldragelse ägde rum en gång per år och det gick åt en hel del hundar. Om jag minns rätt var vi två per hund och runt 50 i årskursen.
 
Jag ifrågasatte meningen med att förbruka liv på det sätt vi gjorde. Jag skrev i vår kårtidning om försöksoperationerna och ville att de skulle upphöra. Att vi kunde få vår kliniska och kirurgiska träning ute i arbetslivet under handledning. Att detta kändes oetiskt.
 
Det här var långt innan sociala mediernas tillkomst och det var både bra och dåligt egentligen. Jag saknade stödet från andra med liknande uppfattning. Jag hade skrivit inlägget, signerat med mitt namn och stod ensam för det.
 
I dag har jag fullt av pepp på veterinärernas FB-sida när jag misströstar och det känns ledsamt.
 
En av hundra kollegor skriver: "You have enemies? Good. That means that you've stood up for something, sometime in your life.
- Sir Winston Churchill
 
Det känns fint i maggropen.
 
Samtidigt slapp jag en spiral av åsikter som eftermäle på min artikel i kårtidningen till skillnad från nutida debatter i det offentliga rummet med lågvattenmärken som man knappt kan tro att någon kan formulera med sin värdighet i behåll.
 
Själv körde jag som av en händelse med en halv poäng på kirurgitentan 1989 och fick gå upp och tenta muntligt för professorn en vecka in på min egentliga arbetsvecka (fick ju inte jobba innan jag var godkänd). Professorn ville tala med mig om mitt inlägg i kårtidningen. Hon var inte nöjd med min ståndpunkt. Jag var torr i munnen och våt i handflatorna och satt med nedböjt huvud och lyssnade. Se´n blev jag godkänd och fick åka hem och jobba min första skälvande sommar som klinikveterinär.
 
Året efter delades hundarna på fyra personer och operationerna togs sedan bort helt och hållet om jag är rätt informerad. Jag tror att det anfördes ekonomiska skäl.
 
Jag behöver tro att det kommer något gott ut av detta upprop också. Att veterinärer ska behöva stå upp för hundars rätt att få luft är egentligen bisarrt att det ska behöva hända med den djurskyddslag vi har.

Vi har över ett par gubbar för att göra om lite på baksidan och sätta dit en badtunna. Ena gubben går med sprayburk och sprayar allteftersom vi ändrar oss. Sedan kommer diskussionen att handla om staket.

- Ni måste ju ha ett staket runt eran balja, säger gubbe 1. Där vill man ju ha det lite privat så inte grannarna kan se.

- Ja, våra grannar verkar inte hemma så ofta men kanske det.

- Jojo, tänk när du fått i dig lite hojtarolja, säger gubbe 2 och pekar på K. Då kan det bli lite rajraj i poolen. Då vill man allt ha ett staket eller hur?

Han fnittrar så stormagen hoppar. Jag känner hur jag rodnar. Självsäljande staket?

I forntiden satt telefoner fast i väggen, hade ett riktnummer och en far som bevakade tiden som ättelägget spenderade i den. Jag gillade att prata i telefonen (då med). När det började bli långdraget spankulerade far runt mig med rynkad panna och hötte med fingret så jag skulle förstå att det var dags att lägga på. Telefonen var också placerad i ett genomgångskök vid en trappstol. Med viss utveckling så tillkom en skarvsladd så den nådde mattan vid pianot. Där kunde man ligga med fötterna upp mot väggen som omväxling.
 
Våra söner är inte mycket för telefonprat. Helst inte alls. SMS är funktionellt för att fråga om skjuts, mat, pengar och annat praktiskt.
 
Därför var det lite spännande att titta på de fyra sidorna med samtalslistor på sonens Halebop sedan han fått flickvän. Hans kapacitet ökade kan man säga.
 
- Pratade du nånsin så länge med mig? försöker jag minnas med K.
 
- Vad pratar man om så länge när du bara pratar så kort med mamma så det ser ut som en felringning? frågar jag J.

... för er som inte ser så bra för att det är avpixlat kan jag översätta 4 h och 2 sekunder till flickvän. 2 sekunder till mamman.

Jag funderar för övrigt på att skola om mig till retuschör.

Tur att själva samtalen är gratis kan man också säga. Hade krävts många pannrynkor annars. Som för kamrat R, vars nyförälskade son babblade upp 4 000 kronor en sommar för några år sedan. 
 

Vi ska bredda vår uppfart för att rymma vårt släp. Släpet bor nu hos arbetskamrat M:s granne för en whiskey om året. Modest hyra men opraktiskt eftersom skotern bor inne i släpet och kan ju tänkas vara bättre att ha den nära inpå när det är vinter i alla fall.

Och när vi ändå breddar uppfart tänker vi göra mer altan. För vår altan är för smal för att kunna luta sig tillbaka på efter måltiden. Luta sig tillbax behöver man göra t ex när man äter surströmming och det är flugornas tur. Men även i andra sammanhang. Så. Eftersom vi ska göra ett större trädäck så behöver vi ta bort vår vackra slänt och göra en mur som står emot grannens mark.

Utan att ha gjort en ingenjörsberäkning misstänker jag att grannens staket kommer att ramla omkull när vi gräver bort buskarna. Buskarna och staketet tycks ha en nära relation kan man säga.

Jag träffar på grannarna lite oförhappandes när jag ska ut med hundarna. Jag har bara hejat på mannen förut.

- Hejhej! Vad bra att jag fick se er! Vi skulle behöva kika på staketet. Vi ska nämligen gräva bort slänten och göra en mur istället.

- Ja! En mur låter bra. Gärna en hög en. Jag är irriterad över hur vår gård kalvar ner på er gård när de grävde så stora nivåskillnader.

- Eeh.. ja en mur är ju rätt dyr minst sagt så vi har nog tänkt oss en lagom mur för ändamålet. Som grannarna som bygger intill oss (alla bygger murar på vår gata i stan).


- Jag ser gärna att den blir hög som sagt, säger grannen igen.

- Ja, dyrt och så, svarar jag och pekar: Egentligen är det ert staket jag ville prata om. Vi misstänker att det kommer att ramla in på vår gård när vi börjar gräva.

- Ja, det där gamla staketet har vi ju pratat om, säger mannen. Fast om det är vårt vet jag inte.

- Eh? Nähä?

- Nä, det är nog egentligen aldrig klarlagt (vi har en juristgranne).

- Ååå---key? Fast det ser ut att fortsätta på er bortre tomtgräns? låtsas jag se genom alla snåren. Hos oss gör det i alla fall inte det.

- Jaha, nej, det är nog inte säkert för det.

- Nehej, det var ju svårt då, svarar jag.

- Han som bodde före mig tålde inte han mitt emot så han byggde ett staket mot dem först, säger grannen då. Han brukade CYKLA över deras tomt.

- Ojdå, säger jag.

- Ja, sen byggde han mot er. Fast de grannarna kom han bra överens med.

(Troligen jäkla jobbigt att cykla upp för slänten om inte annat).

- Ja i alla fall, så funderar vi kanske på nån form av plank. Vi kommer att ha en balja där i hörnet och det växer ju lite från er där som nog kommer att skräpa en del..

- Ja, det där kanske man skulle ta bort, svarar grannen.

- Ja, det vore toppen, säger jag lite matt.

- Det är bra om planket blir HÖGT i så fall, säger grannen. Jag kan tänka mig att bidra lite.

- Åh titta här växer lite svart vinbär in på er gård också. Ni får mer än gärna plocka och äta när det mognat, säger grannfrun.






K tycker att vi behöver ta ett nytt snack om vem som äger staketet och lite annat, att allt kanske inte blev fullödigt utrett. Men snart finns det i alla fall svarta vinbär att mumsa på.