Medelåldersbloggaren returns

Det är en alarmerande siffra! Det borde leda till krismöte i avelrådet att var tredje hund uppges ha andningsbesvär. Det skulle behövas omedelbar kartläggning av släktskapsförhållanden och avelsspärrar för dessa individer. Att avla på djur som har andnöd eller på grund av sitt utseende har stor risk att utveckla andnöd är ett brott mot djurskyddslagen.

Jag funderar över hur många svenska mopsägare som skulle ha svarat ja på frågan om andningssvårigheter om man frågat om ork att motionera, återhämtningstid efter motion, värmekänslighet och sömnsvårigheter mera specifikt. Men även kroniska magproblem som till exempel kronisk kräkningsproblematik. Mopsföreningen behöver upplysa sina medlemmar om sambandet för att även djurägarna ska adressera det för vad det är. I nuläget saknas frågor kring detta i hälsoenkäten helt vad jag kan se.

Siffrorna korrelerar väl från egna kliniken där 16/56 mopsar hade anteckningar om dålig andning under ett år. Tyvärr saknas journalanteckning på flertalet djur som kommit för ögonskador, hudproblem och förebyggande åtgärder så siffrorna är högst sannolikt missvisande:

Hur många mopsar som har andnöd vet vi inte idag. Inte Mopsordens ordförande heller. Frågan är om det exakta antalet är intressant och i så fall varför? Åtminstone om en sådan kartläggning ligger i vägen för krafttag mot den svenska mopsens andnöd.

Att sopa problemet under mattan och skylla på nyhetstorka är ytterst ledsamt för de hundar som behöver hjälp och för de ofödda mopsarna, som behöver andningsfriska föräldrar.


Jag delar ordförandes uppfattning att veterinärerna har varit mesiga och ignoranta. Vi skriver alldeles för ofta "för rasen normalt" vid besiktning av trubbnosiga hundar som har missljud från näsa/svalg på grund av att det är trångt. Jag har skickat en propå till vår svenska veterinära normgrupp om önskemål att ta fram en norm där detta inte är ok. Att alla rasrelaterade problem ska beskrivas utifrån en standard gällande hunden som art och inte utifrån ras. Underbett, trånga nosar, rinnande ögon, överskottshud, missljud från nos och svalg, skeva ben, korta nosar, kort hals och trång bröstkorg är exempel på fynd som ska beskrivas och inte gömmas bakom "för rasen normalt". "För arten normalt" är standard helt enkelt. För hundarnas skull!


Läser man vidare i mops-RAS ser man att det finns en god del kännedom om mopsrasens problem med andningen. Till exempel löper mopsen i försäkringsstatistiken 7 gånger högre risk att avlida i andningsrelaterade sjukdomar än genomsnittshunden.

12 procent av enkätmopsarna har haft någon form av neurologiska symtom, 45 % hade sökt veterinärvård för ögonskada, 61 % hade hudproblem och 33 % andnöd.

Behovet av konsumentupplysning är stort. På SKK:s hemsida för rasen mops står att läsa:

Hälsa

Den är en frisk ras med få rasbundna sjukdomar. Vad beträffar skador är det ögonen som är mest utsatta, av naturliga skäl, då den inte har en lång nos. Ögonskador fordrar alltid veterinärvård.

Jag och kollega K hälsar på på M:s klinik på morgonen innan SKK-mötet. Det drar ut på tiden. Strular som det har tendens att göra när det behöver flyta på.

- Vi tar lokaltrafiken, säger K och jag. Så kommer du efter med bilen när du är klar. Så vi inte kommer försent alla tre.

M tittar bistert ner i djupet av hunden och nickar. Precis när vi kommer fram till spåret i Nackas station går tåget. Nästa går om 20 minuter. Klockan 12. Vi ska från Nacka till Spånga. Är långt har jag förstått.

- Vi tar en buss, säger K resolut. Jag är stockholmare ju, tur för dig att jag hittar så bra.

- Absolut, säger jag. Skönt att komma i tid, jag ogillar att komma i sista sekunden.

K håller med. Bra att komma fram en stund innan. Vi byter på Centralen. Vi ska åt Hjulstahållet berättar K. Många stationer är det. Jag väntar ivrigt på att gå av i Rinkeby. Kultstämpel.

K betraktar tågnätet med intresse. Jag kollar mejlen.

- Nästa station Akalla, meddelar högtalaren. Avstigning för samtliga. Slutstation.

- Jävlar, säger K. Vi missade avstigningen. Vi pratade för mycket.

Vi kliver av. Hon betraktar tågkartan igen. Jag kollar FB. Det är skönt och ansvarsbefriat att vara norrlänning.

- Fan, vi klev på fel tåg. Vi skulle ju tagit det andra mot Hjulsta.

- Vi får ta en taxi. Vi hinner inte åka tillbaka sju stationer och byta till rätt tåg.

Då ringer M.

- Jag kastade mig i bilen. Jag hinner nog. Vad är adressen till SKK?

- Rinkebysvängen 70, svarar jag.

Vi passerar spärrarna. K frågar spärrvakten var man får tag på en taxi. Jag fotar omgivningen. Vem vet när man kommer till Akalla nästa gång.

Han skakar beklagande på huvudet.

- Det här är för långt bort. Det finns ingen taxi här.

- Jag ringer Å, säger jag, hon är ju på väg från Uppsala.

Klockan är 12.40.

- Jag är alldeles i närheten, meddelar hon, jag svänger av E4:an och är där på några minuter. Har du en adress?

- Akalla vårdcentral, läser jag på skylten ovanför mig.

Jag ser ett SMS. Ring NU! Från M.

- Jag är på Rinkebyvägen 70, meddelar hon. Här är ju för f-n bara höghus.

- Det är svängen, säger jag, inte vägen.

Det går några minuter till. Jag ringer Å om Akalla vårdcentral.

- Har du fler adresser? Får inte upp den på kartan.


Jag läser på det andra huset. Hon kommer på två hjul med telefonen mellan sig och framrutan, vi hoppar in och hon fräser iväg. Å:s körstil matchar hennes personlighet tänker jag med en lätt hand på handbromsen.

- Du gillar att köra fort va, säger K med liten röst från baksätet. Och att kolla kartor och så.

- Ja, jag är skitvan, säger hon. Vi kör alltid så här, jag och frugan.

- Det finns ju såna som pratar själva, säger jag upplysningsvis. Så behöver man inte kolla och så.

- Äh, det är bättre att läsa själv, säger Å. Det blir fel i tunnlarna annars.


Å svänger av E4 i ett ritsch.

- Här känner man inte igen sig alls, säger stockholmarna i kör.

- Nä, säger norrlänningen.

- Gud vad ombyggt det är, säger stockholmarna.

- Åhå? säger norrlänningen.

Klockan tickar. 12.59 kör vi in och hittar en parkering. Då kommer M inspinnande med sin bil och stoppar in betalkortet i parkeringsautomaten. Hon springer bort med kvittot till bilen.

- Här, säger Å hjälpsamt och sträcker fram kortet till M när hon kommer tillbaka. Du glömde kortet.

Vi halvspringer mot ingången. Kommer sist. Alla är bänkade. I brist på lunch skär jag en stor bullbit och häller upp kaffe.

Nu börjar mötet.

I slutet av juli sändes ett öppet brev undertecknat av över 500 veterinärer till Svenska Kennelklubben (SKK) och Jordbruksverket. I brevet uttrycker veterinärerna sin oro över hälsan hos många trubbnosade hundar i Sverige.

 
Ett första möte i frågan har nu hållits. Vid mötet deltog representanter för SKK, Jordbruksverket samt för de veterinärer som skrivit under det öppna brevet. Mötet var konstruktivt och bedrevs i en mycket positiv anda. Parterna är helt eniga i de grundläggande frågorna, i korthet att andningssvårigheter är ett mycket allvarligt djurskyddsproblem som innebär ett stort lidande för de drabbade individerna och att krafttag måste tas för att komma tillrätta med problemen.


Vid mötet identifierades ett antal frågeställningar som kommer att beredas vidare i separata arbetsgrupper. Frågeställningarna som arbetsgrupperna kommer att arbeta med är: faktainsamling och sammanställning av material avseende förekomst av andningsproblematik, registrering/rapporteringsplikt av vissa diagnoser/ingrepp, valpbesiktningsintyg med mer fokus på exteriöra överdrifter, hälsointyg för avelsdjur, konsumentupplysning samt utbildning.


Frågan kommer även att diskuteras på det sedan tidigare planerade samverkansmötet mellan SKK, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Jordbruksverket, Sveriges veterinärförbund samt Sveriges veterinärmedicinska sällskap den 10 september.
Senare i höst kommer deltagarna i dagens möte att träffas igen för att följa upp arbetet.

Sitter på tåget på väg till storstan och möte med anledning av det veterinära uppropet som fått så´nt fint genomslag i media, på sociala medier och i hemmen, hundklubbar och på kliniker. Blivit en snackis. Var drar vi gränsen för hundaveln i Sverige egentligen? Vad är att inte kunna andas? Är snarkningar och snorklingar symtom på andnöd verkligen? Vad betyder det när jag skriver "för rasen normal andning" på ett besiktningsintyg? För djuret? För hur ägaren uppfattar andningen?

Vad får det för konsekvenser att en veterinärkår normaliserar trånga andningsvägar hos trubbnosiga individer? För trovärdigheten att vi står på djurets sida? Det är ett tydligt negligerat problem ser jag när jag läser egna klinikens journaler hur vi undgår att rapportera andningen hos ett djur fast det vid ett senare besök kommer in i en kollaps. Vilket slags ansvar har jag tagit för att det djuret lidit i många dagar innan trycket i andningsvägarna av forcerad andning leder det in i en extremt ångestfylld andningskollaps?


Så äntligen har jag gjort det. Satt ner foten. Det är ett litet steg mot veterinär kamp för friskare hundar. Det är redan förbjudet i svensk djurskyddslag att avla på djur som har genetiska defekter. Nu gäller det att tydligt definiera vad som är defekt anatomi för fortsatt avel. Där råder stor och högljudd oenighet i dag.

Det finns stort behov av kompetensspridning. Att bli uppfödare är inte förenat med större insats än att komma på ett kennelnamn och betala in en peng för att få det registrerat hos SKK. Det är inte märkligt att det då blir en domarstyrd värld där typerna i utkanten av rasstandard premieras. Att detta är ett problem finns det flera kommentarer om på bloggen. Eftersom de flesta hundar idag som ställs ut inte behöver ha någon särskild funktion mer än sällskap så blir utseendet helt avgörande i prissättningen av individerna. Det ligger i människans natur att sträva efter ännu mer extrema utseenden. Inget konstigt i det egentligen. Men då behöver det finnas oberoende spärrar som sätter stopp innan det går ut över djurets hälsa.

Jag har åkt på mycket verbalt däng under resan. Vi kritiseras särskilt hårt för att inte gått till rasklubbarna först. Fast vi tydliggör att andnöd inte är en SKK-ägd fråga och en god andel av trubbnosarna inte är registrerade i SKK. Det som förbryllar mig är att SKK är moderföreningen. Om man vänder sig till dem med uppropet är det föreningens sak att utse språkrör tänker jag. Vi anfalls med att vi vill utrota alla brachycefala hundar, att vi hatar dem, att vi påstår att ALLA trubbnosar har andningsproblem (bara att läsa vårt upprop och bilda sig en egen uppfattning), att ingen djurägare med en trubbnos kommer att vilja komma till våra kliniker, att det mest är hästveterinärer som skrivit på och att de riktiga "mopsveterinärerna" inte finns med i uppropet. Etc.

Det känns skönt att käbblet är slut. Att copypejstande av trådar och skärmpdumpar och kritiska påståenden utan egen konstruktiv debatt är till ända. Att vi får möta folk som avsatt sin eftermiddag för att frågan är viktig och för att de förstår att vårt upprop som nu samlat nära 800 veterinärer (and counting) har ett viktigt budskap:

Vi står upp för djuret som avlats fram för ett utseende som gör den handikappad och lidande ett helt liv.

För alla svenska brachycefala hundars rätt att andas lätt. Någon däremot?

Funderar exakt hur patetisk jag är när Youtube under rubriken "Fortsätt titta" har ett klipp med rubriken
 
"Rikard Sjöberg brister ut i skratt"
 
https://www.youtube.com/watch?v=uXuWTJvihqM