Om

Jag är veterinär och engageras av djurskydd, antibiotikaresistens och djursjukvårdsfrågor i allmänhet. Jag är också en mamma med snart vuxna barn, har en kronisk sjukdom som är under utredning och är ofta kritisk till den skattefinansierade vårdens ojämlika förutsättningar där vi med utbildning, stark röst och tillräcklig pondus får bättre hjälp än andra - tvärtemot Socialstyrelsens intentioner.  

Presentation

Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

What´s in it for us?

Jag har haft skriftväxlingar med många uppfödare under de här tre månaderna. Tonläget har varit högt, smutskastningarna många och vidarebefordran av desinformation enorm. Ledsamt.
 
En uppfödare från norr får stå till svars för näs-och gomoperation av ett par hundar för åratal sedan utom alla proportioner. Jag mejlar berörd anklagande uppfödare som jag ändå ägnat en hel del tid att svara på frågor till och han verkat tacksam och nöjd för att sedan hugga allt i ryggen. Jag hoppas att saken är utagerad nu. Att den norrländska uppfödaren kan få släppa lös från de anklagades bänk.
 
Det som jag skrev med feta röda bokstäver på förra inlägget - att vi INTE gör det här för pengar - är huvudspåret bland somliga uppropsmotståndare. Riskkapitalisterna är sura för att företagen inte går bra och tvingar oss att skriva under ett upprop för hundars rätt att andas som får oroliga trubbnosägare att gå till veterinären och där blir alla utan undantag intagna för operation. Länsveterinärerna går våra ärenden, skriver föreläggande om att trubbnosarna på kenneln behöver in för operationer som gör att vi försörjer riskkapitalet ytterligare. Trubbnosägare kommer med sin alldeles friska, sunda och välbyggda hund som vi ondsinta veterinärer fabricerar fel på genom att utnyttja den vanliga trubbnosägarens okunskap (jfr med den erfarna uppfödaren) och välvilja att göra allt för sin hunds bästa - och som vi kaaa-tjing ! - också kan operera.
 
Det sägs att det sitter trubbnosägare som inte vågar gå med sin krassliga trubbnoshund till ondsintingarna veterinärerna för att vi oavsett orsak till besöket bara vill operera. Såvida vi inte jobbar på en klinik som står utanför Uppropet. Vilket börjar vara lite tufft nu när Svensk Djursjukvård som branschorganisation ställt sig bakom. Vi är många helt enkelt.
 
Men. När en lögn presenteras tillräckligt ihärdigt söndrar den tillslut. Till att börja med bland de som tvivlar en smula, som när de övertygats också kan stämma in i kören av ifrågasättare av veterinärers incitament till att göra ett upprop.
 
Hur någon kan få ihop att vi gjort detta, stått pall för heta diskussioner på sociala medier, lagt in filmer, vetenskapliga publikationer, informerat om andnöd och dess konsekvenser, ägnat timmar åt att mejla och skriva svar på frågor och påståenden från de som inte tror på oss och allt detta arbete lägger vi ner för att vi vill tjäna mer pengar åt ägarna? Dessutom finnas till hands och informera på fritiden? Hur går den ekvationen ihop för någon? Att en av huvudtalarna för uppropet inte ens företräder ett riskkapitalbolag blir extra intressant. Hur den logiken går ihop. Hur nåt är logiskt överhuvudtaget.
 
Hursomhelst ger detta uttryck för något som är riktigt bekymmersamt:
 
Veterinärer är inte att lita på. Vi vill inte djuren väl. Vi vill skada dem med våra onödiga operationer för att tjäna pengar.
 
Jag ger en av många en röst som skickat replik på ett mejl jag svarat på:
 
"Hej
Detta stämmer inte riktigt. Man slår ned på gamla djur som aldrig haft problem med andningen endast för att näsborrarna är trånga. Även valpar som ännu växer och anser att de bör opereras.
Om vi räknar lite ca 80000 trubbnästa med en liten nätt näsborroperation blir 1.6 miljarder kronor där operationen kostar ca 20000 kronor
Säg inte att det inte är pengar med i spelet. Riskbolagen är med i dessa branscher enbart för pengar.
 
Hälsningar
...."

 
Sanning 1: Vi har aldrig sagt att alla trubbnoshundar har fel på andningen eller sin anatomi.
 
Sanning 2: Vi vet inte omfattningen av andnöd hos trubbnosar i dag. Om det är fulavel, import eller svenskt. Vi samlar gärna in information. Men vi ser alltför många på klinikerna som vårdas för andnöd eller andnödsrelaterade besvär. Vi har en okänd andel med förträngningsmissljud från svalg och/eller nos som söker för andra åkommor. Ökningen av hundar korrelerar sannolikt med att efterfrågan ökat markant. Att det finns mångfalt fler trubbnosar nu än för fem år sedan.
 
Sanning 3: Vi har hittills inte fått en enda krona för att lägga ned det arbete som gjorts för trubbnosuppropet, varken som lön eller provision och ingen finansiering är i sikte i nuläget. De som sitter i arbetsgrupperna kommer - om det kommer loss pengar - att finansieras via vårt eget förbund eller branschorganisation.
 
Sanning 4: När man möter en hund som kollapsat av hög utomhustemperatur, en valpning som dragit ut på tiden eller annan fysisk ansträngning och ser ångesten i ögonen för dess kamp att få luft - då är matematiken enkel. Veterinärer är djurvänner. Vi lider med alla sjuka djur. Men när lidandet är orsakat av att det premierats djur som inte följer rasstandards för sund avel så handlar det om djurskydd. Att inte kunna andas utan hinder för att luftvägarna är förträngda av missriktad avel är djurplågeri om vi inte vaknar upp och försöker hitta avelsverktyg för att få fram djur som är andningsfriska.
 
Sanning 5: Om ett djur bedöms ha anatomiska hinder för att kunna andas normalt så behöver de opereras tidigt för att förhindra sekundära förtjockningar av svalg - och näshålevävnad orsakat av andnöd. Väntar man till dess blir resultaten sämre. När gomseglet ser ut som en tjockpannkaka är oddsen för ett bra resultat sämre helt enkelt. Det finns en medicinsk indikation, inte ekonomisk bakslughet bakom.
 
Veterinärer är djurvänner. Det är sorgligt att det är ett budskap som inte går fram.

Mot-uppropet

Trubbnosuppropet har under sommaren mötts av ilska, frustration, glädje, frågor och allting där emellan. Jag har oförtrutet hävdat uppropets budskap:

Nej, alla trubbnosiga hundar har inte andningsbesvär

Nej, veterinärer vill inte utrota alla trubbnosar. Men vi vill att de som har svårt att andas inte avlas på och att rasstandars följs, som tydligt anför hur anatomin ska vara beskaffad i ansikte/hals/kropp avseende andningsfunktion. Oavsett om de är svenska eller utländska i sin härstamning.

Ja, vi vet att det finns en betydande import (legal och illegal) eftersom efterfrågan är enorm i landet.

Nej, vi stänger inte ute uppfödarna i arbetet för friskare trubbnosar. Vi beklagar att vi inte ringde alla rasklubbsföreträdare innan uppropet gick ut, men vi anser att vi genom att skriva öppet till SKK gav er moderförening chansen att mobilisera den kompetens som krävs för frågan. Detta står fast fortfarande.

Ja, vi vet att det finns ett arbete som redan är nedlagt kring andningsproblematiken, men vi ser ett eskalerande problem både med svenska SKK-hundar som icke-SKK hundar. Hur vi når de senare vet jag inte idag.

Ja, det saknas statistik i dag. Men vi levererar gärna statistik för register! Vi behöver komma tillrätta med normalisering av andningsljud och där har veterinärerna ett gigantiskt ansvar. De som opereras är toppen på isberget men ska förstås avelsspärras.


Och återigen - att kunna andas utan svårighet omfattas av djurskyddslagen!

I helgen startas ett upprop från djurägare:

Upprop för uppfödare, samt ägare av, s k trubbnosar: VI VÄRNAR HELA HUNDEN! Upprop för seriösa uppfödare, samt ägare av, brakycefala hundraser, s k trubbnosar, och som följer Svenska kennelklubbens regler.


VI VÄRNAR HELA HUNDEN! Med anledning av det s k "Trubbnosuppropet", signerat av drygt 650 veterinärer om trubbnosars rätt att andas lätt, vill vi nu med vårt eget upprop en gång för alla slå fast, att vi aldrig förnekat att andningsproblematik existerar och att vi självfallet stödjer våra hundars rätt till en problemfri andning. "Trubbnosuppropet" har dessvärre medfört att uppfödare och ägare av våra raser anklagats för att inte ta tillräckligt stort ansvar och att enbart bry sig om hundarnas exteriör. Ingenting kan vara mer felaktigt. Till skillnad från undertecknarna av "Trubbnosuppropet," fokuserar vi inte på andningsproblematik enbart. Vi värnar om, och tar stort ansvar för, hela hunden. Det innebär att svenska trubbnosuppfödare ständigt är uppmärksamma på alla risker för sjukdom och ohälsa som existerar i respektive ras. Lika stor vikt läggs självklart också vid hundarnas temperament. Oavsett vad en del veterinärer påstår, har vi stor kunskap om avel och genetik. Många har varit uppfödare i decennier. All avelsplanering är noga genomtänkt och utgår från forskning och beprövad erfarenhet. Ingen uppfödare vill producera sjuka hundar. Avelsarbetet sker alltid med rasens bästa för ögonen. Ändå händer det att hundar blir sjuka. Med levande varelser följer dessvärre inga garantier. Vi uppfödare och ägare av trubbnosar kräver också att få bli bemötta på ett professionellt sätt av veterinärer ute på klinikerna och annorstädes. Den senaste tiden har det tyvärr hänt vid ett flertal tillfällen att djurägare blivit verbalt attackerade av veterinärer som ifrågasatt vårt val av ras. Ett sådant beteende är fullständigt oacceptabelt och måste upphöra, liksom den hetsjakt mot trubbnosar och deras uppfödare som nu pågår för fullt, iscensatt av länsstyrelsen i Skåne. Med detta sagt, vill vi slå fast att vår samlade och gedigna kunskap är en värdefull resurs som ska tas tillvara, och som förtjänar respekt från veterinärer, länsstyrelser, Jordbruksverket och den hundälskande allmänheten i stort.


Initiativtagare: Anki Hagberg

Anki har följt debatten på nära håll hela sommaren på nätet. Jag tar inte illa upp av mot-Uppropet. Däremot blir jag illa till mods. Vi är inne i ett känsligt läge där veterinärer har all anledning att väga sina ord på guldvåg. Vi har efter åratals lättjefull passivitet valt att ta bladet från munnen. Vi har debatterat på egen, stängd FB-grupp och detta resulterade sedan i Uppropet mot brachycefal andnöd. Vi behöver nu arbetsro och tid till samverkan. Det fordrar juste tonläge och att lyssna in.



Jag har själv fått flera oroliga uppfödare från norr - tidigare kunder - som chattat och är vettskrämda sedan Skånes länsstyrelse av allt att döma gått ut på oanmälda tillsynsbesök på trubbnoskennlar. Det är inget som vi initiativtagare till Uppropet initierat utan är ett myndighetsbeslut. Jag hade kanske önskat att det fått vänta lite. Vi har ännu inte mötts på gemensam arena. Jag har fått frågor som:


- Kan de besluta att mina hundar måste opereras eller dö?


Jag är tacksam för förtroendet som mina gamla djurägare visar mig. Att de nånstans kommer ihåg mitt engagemang i deras hundar och att jag inte är en ond trubbnoshatare. För det är ingen av oss.



Mot-Uppropet visar på behovet av smidig kommunikation i mötet med trubbnosägaren. De får inte behandlas som kriminella djurplågare. Återigen har veterinärerna ett ansvar för tonläge. Det vi uppfattar som tydlig kommunikation riskerar att uppfattas som hjärtlöst och stigmatiserande.


Naturligtvis kan vi inte väja för djur som har andnöd. Men samtidigt behöver vi fatta att hundar som vi träffat i värsta fall i flera år och förbisett deras andningsmissljud och snörvlande inte kan behandlas som akuta när vi träffat dem efter sommaren. Det blir kontraproduktivt och fel. Samtalet behöver vara lågmält och med förståelse för att det jag säger som veterinär är känsligt och jobbigt. Ingen har medvetet en hund som har andnöd, det är jag rätt övertygad om.  


Veterinärer har ett överväldigande ansvar för att det blivit som det blivit. Vi har besiktat och skrivit friskintyg för knän och hjärtan och bortsett från att det stora problemet är andningen hos hunden och inte att knäskålen går att rucka en smula. Att skjuta över hela ansvaret på den enskilde hundägaren eller uppfödaren är inte rätt nånstans.


Vi behöver hitta till en samarbetsform som fungerar och bär frukt. Det som kallas veterinär häxjakt på trubbnosuppfödare beror på en stor oro i uppfödarled för att de känner sig marginaliserade och kränkta. Att de gjort ett stort jobb som vi inte verkar se. Att de inte avser att avla fram djur med andningsproblem.


Däremot vill jag i detta nu ännu en gång påpeka:


Vi har inte skrivit på Uppropet för att tjäna pengar på att operera trubbnosiga hundar!


Det finns ingen koppling mellan att företagen till stor andel är riskkapitalägda och att uppropet startat. Detta har gjorts på eoner av fritid för att vi veterinärer vaknat och vill bidra till alla trubbnosiga hundars rätt att oavsett härkomst kunna andas lätt. Jag har sett skärmdumpade inlägg på inlägg som för fram att vi har smutsiga avsikter med vårt upprop på stängda sidor. Kan väl konstatera att en av dem som ivrigt för fram åsikten är han som ödmjukast bad om ursäkt på min mejl för en månad sedan. Det känns ledsamt att det inte betydde mera. Men jag hade väl mina tvivel.


Vi gör inte detta för att få operera mer. Vi behöver förvisso hjälpa dem som fötts med anatomiska andningshinder på grund av missriktad avel. Men vi vill framförallt selektera fram avelsdjur med friska andningsvägar. Hur en sådan besiktning ska gå till får vi se när arbetsgrupperna är klara med sitt jobb.  


Det är mycket jobb kvar att göra. Kommunikation och samarbete är vad jag hoppas på. Min bedömning är att frågan ventilerats mycket massmedialt och på sociala medier från vårt håll och att det räcker nu. Att vi belyst problemet klart helt enkelt. Att det är dags att göra konkreta insatser i arbetsgrupperna istället.


Jag tar som sagt inte illa upp att det blir ett mot-Upprop. Det är viktigt att alla sidor får en chans att göra sig hörda. Veterinärer värnar också om hela djuret. Men att kunna andas underordnar alla andra sjukliga problem. Där är djurskyddslagen tydlig.


My husband is a hipster

Min K har bytt yrkesbana och blivit lärare. På stylistgymnasium. Vi skojar att eleverna har tre år på sig att stajla till honom från gympabyxor och Piteå Summergameströjor med texten Crew på ryggen från 1999 och framåt. Bra kvalla. Håller forever. Hela garderoben är full.

Nåja. På skolan är han medelåldrigt klädd i skjorta och byxor och är mer eller mindre välrakad.


I veckan kommer han hem och berättar att eleverna tycker att han är en hipster. K vet ju inte riktigt om det är nåt bra eller dåligt. Han kollar google. Jag berättar för dottern att K är en hipster. Dottern svarar:


- Naaaw. Pappsen <3


När samma händelse berättas för 15-åringen säger han:


- Seriöst?


Trubbnospredikant Å meddelar att hipsters är coola typer som dricker sitt kaffe på nåt coolt ställe i Stockholm fast riktigt säker är hon kanske inte. Begreppet verkar undflyende för medelåldringar.


Jag provar begreppet på fler i samma ålder och alla rynkar pannan och vill veta mera.


Så. Jag kollar google. Här är sanningen om min make:


"nutidens hipster är att de själva uppfattar sig som lite "hippare" än gemene man. Att de anser sig ha en exklusive kunskap om vad som "är inne" före alla andra."


"En ironisk rebell utan agenda"


"Dagens hipster kallar inte sig själv för hipster, utan ser sig som alldeles för speciell och unik för att tillhöra en grupp."


"Hipsters är som alla andra - fast lite bättre. ... Det handlar inte om att visa att man har pengar, det har man inte, det är inte en överklasskultur. Utan om att man har smak, att man kan värdera".


"med avslappnad attityd, sarkastisk humor, självförvållad fattigdom och avslappnade sexuella koder".


Här kan du själv kolla hur mycket hipster du är:


http://www.playbuzz.com/sgtoliviabetchson10/how-much-of-a-hipster-are-you




Utredning

Doktorn är omsorgsfull och vänlig. Och prestigelös. Han visar fina bilder på min rygg som är fotad i sin helhet. Överraskande nog med tanke på tidigare besked. Jag har en ovanligt fin ländrygg utan tecken på förträngning. Min arbetshypotes raseras raskt. Bilderna skickas vidare till neuroradiolog i Umeå.



Han går efter sköterska så jag kan stickas i ryggen och han kan ta ut ryggsmärgsvätska för analys. Förra gången var en utdragen historia då en läkare under utbildning skulle få försöka. Det går bättre nu men är ingen favorit.


- Jag vill inte sitta här, gnäller jag medan det sticks. Jag vill ju vara frisk.


Doktor och sköterska ler vänligt och förstående. Också när jag ojar och ajar när vänsterbenet blixtrar av stötar av nålposition så håller sköterskan en vänlig hand på min arm och säger att jag är duktig och att det droppar bra och snart är klart.


När hon se´n ska ta blodprov är alla blodkärl ihopdragna av förskräckelsen till smala streck och är osamarbetsvilliga.


Han ringer efter ett par timmar och meddelar att vi nog kan lämna neuroborreliaspåret (min andra idé). I och för sig får man vara väldigt flexibel för att få match-make mellan klassisk neuroborrelia och mina symtom. Inte så många rätt om man säger så.  


Jag känner mig dyster. Läser på om alternativ till det han pratar om och inser att listan till möjliga diagnoser matchar min sinnesstämning.


För första gången i mitt liv tycker jag stress känns som ett himla fint spår.


Jag tar upp min to-dolista och ringer ut provsvar från soffan i vardagsrummet. Det är bra att skingra tankar istället för att dras ner mot mörkret.


Om en vecka är provsvaren klara och jag får besked.

Ännu en walk-about

I hela mitt liv har jag gillat walk-abouts i skogen. Att behöva vända och gå samma väg tillbaka är för klenisar.


Tyvärr har jag ett dilemma att jag har en stark inre kompass som jag kalibrerar efter ett inre solsystem. Oftast har jag med mig kamrater med bättre koll och då löser det sig finfint.


Tyvärr har jag och kamrat J samma problem. Hon är bara lite mer defensiv till sin inre snurrande kompassriktning och väljer att gå samma väg dit som tillbaka.


I går bestämmer vi att gå en sväng i skogen. Himlen står öppen. Gud är ledsen på riktigt.


- Vi går väl en sväng bara, säger jag med ett optimistiskt paraply. Jag är ju kass i benen.


- Jajemen, det blir bra det, säger J och vi släpper loss våra fyrbenta.


Vi vänder som plikten kallar och går tillbaka efter ganska rimlig tid. Jag är torrskodd och benen viker sig bara en smula. Paraplyet blev kvar i första nerförsbacken. Jackan håller hyfsat emot.


Nånstans går vi fel. Jag märker att vi går fel. J märker inte det. Hon litar på mig. Trots att vi har ett gemensamt förflutet och varit nödställda på en skogsbilväg och K fått hämta hem oss för bara någon månad sedan.


Nu har Gud fått problem med sina tårkörtlar. Epiphora kallar vi det medicinska tillståndet som pågår.


- Det här är ungefär rätt, säger vi övertygande till varann.


Vädret medger inte någon direkt eftertanke. Jag hör klafset från J:s skor när hon kliver ner sina ankelhöga stövlar i en pöl.


Efter ett tag skymtar vi ett tak.


- Vad bra, där är stugan! hojtar jag glatt.


Jag är blöt in på underkläderna.


- Men stugan har målats om och är grön, säger jag när vi närmar oss. Den har byggts ut också.


Jag tittar på kamrat J.,


- Vi vänder va? säger jag. Jag har då ingen aning om var vi är.


- Alltså... vänder? säger J förnumstigt. Vi visste ju inte var vi var förut heller? Hur ska vi vända menar du?



Hon har en poäng. Vi klättrar uppför en lerig slänt och ställer oss under gröna husets tak. Jag tar fram telefonen. Det vräker ner vatten från himlen. Jag hittar inget torrt klädesplagg under jackan att torka fingrarna med och regnet piskar in trots skydd från gröna husets tak så displayen är våt.


- Jag får inte upp nån karta, säger jag.


Vi börjar gå. Sörnackstavägen är en grusväg som är väldigt lång. Och vid varje krön gör jag om det jag ser till nåt jag känner igen. Och ibland ser jag en bekant stig som jag försöker få J att vi ska pröva. Men vi går oförtrutet vidare. Vorstehklubben har börjat skallra av blöt päls så skägget hoppar.


Vi vinkar åt bilar som passerar att de ska stanna men de vinkar och gasar förbi.


Det är långt att gå när man går utan koll.


- Undrar var vi kommer ut? säger jag. Om vi kommer nära jobbet kan vi ta svarta bilen som jag har där och hämta min gråa bil och köra tillbaka och hämta din bil. Lite styrigt men blir nog bäst om vi kommer upp på E14 eller så? 


- Bra idé, säger J. Var är nyckeln till svarta bilen då?


- Ööööh... i gråa bilen.


Vi skrattar och provar våra medelålders bäckenbottnar en smula medan fyra dränkta hundar tittar på. Jag tänker att det kan bidra med viss värme ändå om det inte står emot.


Till slut når vi asfalt. Och inser att ... ja inte är vi så nära varken svart eller grå bil.


Vi ringer kollega L som kommer brummande. Hon skrattar så hon kiknar när hon förstår hur fel vi gått. Vi bjuder på det.


En walkabout på 2.5 timme är till ände. Dagen efter ska jag träffa doktorn så det är ju finfint att jag inte försöker vila mig i form.

Äldre inlägg