Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Trånga näsborrar





Arbetsgrupperna som satts samman efter det veterinära uppropet - med företrädare från SKK, Jordbruksverket, rasföreträdare och veterinärer - kommer inte att beröra vad kliniskt verksamma veterinärer ska göra med de hundar som redan är födda och har andnöd. Eller med de som kommer att födas. Tills dess att vi nått målet med andningsfriska trubbnosar.


Vi är alla överens om att andnöd är ett oacceptabelt lidande. Vi är också överens om att missljud från andningsvägarna är ett tecken på andnöd på grund av förträngning någonstans i luftpassagen. I en review (sammanfattning av de till dags dato producerade artiklarna i ämnet) artikel från 2013 i Top Companion Animal Medicine synliggörs det komplexa problemet med att ha förträngning i luftvägarna för trubbnoshundar. Knipta näsborrar har en plats i diskussionen och är viktiga för hur tryck byggs upp i luftvägarna.


Ändå tycks just veterinärernas påpekanden om att förträngda näsborrar bör åtgärdas kirurgiskt så tidigt som möjligt vara den aspekt som de som hörs i sociala medier tycks ha svårast att acceptera. Knipta näsborrar är istället födkroken för veterinärer. Operationslobbyn som signaturen "Fredrik" skrev som kommentar på ett tidigare inlägg. De som inte hörs kan mycket väl vara av en motsatt åsikt.


I Top Companion Animal Medicine berättas att luften genom näshålan står för 76 % av det totala luftmotståndet i luftvägarna (dvs näsa, svalg, luftrör och lunga). Hos normalnosade hundar är motståndet lika oavsett in-eller utandning. Trubbnosade däremot har ett ökat motstånd under inandning. Poiuseulls fysikaliska lagar anför att 50 % minskning av radien som luften ska passera ökar detta motstånd med 16 gånger. Därför kommer en näsborrsminskning, en förträngning i själva näshålan eller i svalget öka motståndet mångfalt.


Vidare står att läsa att knipta näsborrar är den vanligaste primära manifestationen vid BOAS medan näshåleförträngning är den näst vanligaste. Gomseglets roll är debatterad om det finns från början eller om det är en konsekvens av det enorma undertryck som byggs upp i svalget av det ökade luftmotståndet - det vill säga att gomseglet till följd av den forcerade andningen blir förtjockad och sedan leder till problem snarare än finns där från början.


Detta skulle ju vara bra för de hundar som föds med knipta näsborrar. Om de åtgärdas i tid får de in tillräckligt med luft, slipper bygga upp undertryck i svalget, slipper få inflammerade vävnader i näsa och svalg, kollaps av svalg och luftrör etc. Det kommer att komma mer forskning kring näsborrarnas betydelse. Dessutom är denna operation med en ännu andningsfrisk hund ett mindre ingrepp. Omän enormt onödigt med tanke på att det är en man-made disease.


Varför blir näsborrarna knipta då? Det är en medfödd missbildning av näsbrosken som ger en kollaps av näsvingarna hos hundar av trubbnostyp. Det är inte ett önskvärt utseende på nosen. 


Rasklubbarna har sedan länge fångat upp hur viktigt det är med just öppna näsborrar så det är ju egentligen inte kontroversiellt.


Fransk bulldogg rasstandard:

Nostryffel: Nostryffeln skall vara bred, mycket kort och uppåtsvängd, med väl öppna och jämnstora näsborrar. Näsborrarnas riktning samt den uppåtsvängda nostryffeln måste ändå tillåta en normal andning genom nosen.

Mops rasstandard:

Nostryffeln skall vara svart med väl öppna näsborrar. Knipta näsborrar och tungt överhängande nosrynka är oacceptabelt och skall kraftigt fördömas.


Företrädarna för fransk bulldogg har också bemött Uppropet från veterinärerna på sin sida. Det är bra. De välkomnar samarbete men också att diskussionen förs utanför sociala medier. Det är också bra och ger arbetsro. Då kan det verka kontraproduktivt med att blogga om det på min egen blogg. Men jag anser att det fortfarande finns ett stort behov av att bemöta de åsikter som florerar på sidor som är stängda och som smutskastar syftet med uppropet. Vi behöver bemöta den sida av aveln som är en verklighet tills dess avelsmålet med andningsfriska individer är nått - kirurgisk korrigering av de individer vi möter med andnöd. Och de med anatomiska förutsättningar att få problem. Och avlivning av hopplösa fall. Och en definiering av när det är hopplöst och vad som är tillräckligt bra resultat.


Varför vi opererar behöver motiveras och belysas vetenskapligt. Varför trånga näsborrar är dåligt för hunden. Hur de är pigga som spiggar trots sin trånga näsa för att sedan successivt få problem. För att luftmotståndet i nos, svalg, luftrör och lungor förstör vävnaden och skapar ännu mer luftmotstånd. Och andnöd.


Jag läser uppmaningen på frallaklubbens hemsida:



Franska bulldoggar med för trånga näsborrar, för lång, mjuk gom, förträngningar i luftvägarna eller andra bekymmer i struphuvud och svalg – SKA inte användas i avel.


Och funderar över formuleringen för framför anatomiska avvikelser som ger BOAS. Kanske är det en felskrivning? Vore fint att korrigera i så fall. Det är emot rasstandard och det är emot djurskyddslagen att avla på anatomiska defekter som leder till lidande för hunden.


Det finns en annan läsvärd sida på Friskafrallor.info:


http://friskafrallor.info/andning.html


som väl beskriver hur anatomiska defekter ger andnöd. Kolla gärna på den! Där finns också beskrivet hur frallan förändrats genom historien. Jag är inte bevandrad i hur raserna utvecklats och kan förstås inte gå i god för vad som är sant och inte. Oavsett om hundarna sett likadana ut sedan mopsarna befann sig i kinesiska kejsardömen för flera tusen år sedan så är det ju inte ett skäl att acceptera att det måste fortsätta så. Vi har en djurskyddslagstiftning som ser annorlunda ut än hos kinesiska kejsare. Mopsen har rätt till ett ansikte och hals som ger den luft.


Läs gärna mer på Pedigree Exposed av Jemima Harrison. Den berör fler rassjukdomar som är problematiska för hunden. Jemima som skriver bloggen kommer att ta upp de svenska veterinärernas upprop för alla brachycefala hundars rätt att andas lätt. Spännande eller hur? UK är ju ett land med tyngd avseende rasaveln. Vore väldigt bra om vi kunde få till en debatt där också. För hundarnas skull.


Den fråga som jag önskar få besvarad av er som motsätter er tidig kirurgi av trånga näsborrar är - vad är ert alternativ? Med vetskap om vilket undertryck deras handikapp bygger upp över tid kan vi väl inte bara låta det ske?


Däremot är jag helt med på att registrera dem - vilket land, SKK-reggad eller inte. Det är då vi vet. Men redan idag vet vi att de finns. Och att deras utseende inte är förenligt med rasstandards.


Nedan länken till reviewartikeln jag refererat till.


http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24182996
















Uppropet goes abroad

Veterinärernas upprop för alla brachycefala hundars rätt att andas lätt uppmärksammas utomlands. Jag blir lycklig att läsa att det finns krafter för att jobba med frågan internationellt. SKK, veterinärer och myndigheter samarbetar för djurskyddet - vackert! Vi kan bli ett föredöme för övriga världen.


Låt oss följa det skrivna ordets makt att förändra på djurlidande orsakad av missriktad avel.


http://dogwellnet.com/content/hot-topics/brachycephalics/addressing-health-and-welfare-in-brachycephalic-dogs-1-sweden-fall-2015-r309/

Andnödsexempel


För den intresserade tänker jag visar några klipp på andnöd i utbildningssyfte. Hör av er om någon av klippen väcker fler frågor. Först ett kort klippt på hunden ovan med grav andnöd. Den är helt ointresserad av sin omgivning på grund av andnödsstress. Här kan man se hur hunden trots sin prekära situation ändå andas genom nosen - det understryker nosens betydels för ventilation för hunden, både för syretillträde och för nedkylning. Utifrån frånvaro av missljud misstänker en veterinär i första hand andnöd från lungorna - vilket i sig har en variéte av orsaker.


Här ett annat exempel där man tydligt kan se hur hunden hjälper till med bukmuskulaturen för sin syreförsörjning. Fortfarande med munnen stängd fast det går tunt med andningen.


Här ett exempel på forcerad andning utan missljud, troligen orsakad av bristande avkylningsfunktion. Notera hur hunden drar upp mungiporna för maximalt inflöde av luft genom munnen:



Här en annan engelsk bulldog som har andnöd och andningsmissljud under sömnen. Notera andningsuppehållen.





Fransk bulldog som har en struphuvudskollaps orsakad av långvarig andnöd som troligen toppats med någon form av extra stress, t ex värme/upphetsning/motion. Hunden hjälper till med hela kroppen att andas men trots andnöden har den munnen stängd:



En film på en äldre mops med andnöd och förträngningsmissljud. En ledsen, stressad blick som berör.




Här en film hur det ser ut nere i svalget på en hund vars luftsäckar trängt ut och som har stora problem med andnöd:




Här en engelsk bulldog som får på sig en flytväst, blir stressad, faller omkull och hamnar i akut andnöd medan ägarna filmar och skrattar åt sin hund som inte vill ha västen på. Notera färgen på tungan. Blå färg betyder grav syrebrist. Innan kroppen hamnar i sådan kris har det gått långt. Intill dess kompenseras med ökad andningsfrekvens, bukandningshjälp, munandning, uppdragna läppar (leende hund). Extremt jobbig att se på just för att det finns en total omedvetenhet hos ägarna.


Går tyvärr inte att klistra in direkt:

https://www.facebook.com/sundayworld1/videos/10153632195901600/ 

Kirurgisk utvärdering

Är då operation lösningen för alla trubbnosar med andnöd? Hur bra blir de?

Det idealiska hade varit att ha en helt objektiv mätmetod för att kunna få en uppfattning om deras livskvalitet före och efter kirurgi. Ett blodprov eller annan undersökning som kan göra en skarp avgränsning mellan tillräckligt bra resultat och ett suboptimalt.


Det finns några studier som har undersökt så kallade inflammatoriska markörer i blodet. Utgångspunkten har varit den systemiska inflammation som människor med sömnapné får som respons som kroppen. Resultaten är inte entydiga. Det känns angeläget med mer forskning. Uppenbart har hundarna inte riktigt samma påslag på de markörer som vi människor har vid andnöd. En några år äldre studier indikerar skillnader men är inte uppföljd och är tyvärr markörer som inte används standardmässigt i andra sammanhang i veterinärmedicinen.


En intressant studie mäter syra-basbalansen hos några frallor före näsplastik och efter. Där kan man se att frallorna före operation är sura i blodet medan de en månad efter operationen har normaliserat sitt pH. Det skulle vara väldigt spännande att följa dem år för år hur välreglerade de är i blodets surhetsgrad, dvs långsiktig effekt av kirurgi.


En annan studie på gomplastik på ett antal boxrar visar på förbättrade värden i det sk modifierade anion-gapvärdena - även om de låg inom referensområden både före och efter kirurgi.


Den mest spännande studien är från UK och den har jag berört förut. Där stoppar man in djuret i en särskild box och mäter ett antal parametrar i utandningsluften före och efter motion och kan på så vis mycket exakt få en uppfattning graden av andnöd hos hunden. Det finns ännu inga studier där man mäter resultat efter kirurgi men verkar helt klart vara en metod som är användbar. Tyvärr är en sådan box dyr som bara den och används inte ute i klinisk praxis.


I övrigt finns uppföljningar av veterinär och av djurägare. Med tanke på att det i flera studier anförs hur svårt det är för den enskilda djurägaren att uppfatta djurets livskvalitet bör uppföljningen ske på fler sätt. I studien från UK har t ex 60 % av djurägarna felaktig bild av djurets andnöd. Det finns också en risk att man låter sig nöja för att djuret är bättre men inte bra. Både från opererande veterinär och djurägare. Därför vore det önskvärt med hjälpmedel för att kunna ta reda på livskvalitet. Det vore också intressant med en studie om variabilitet bland ett antal veterinärer att bedöma grad av andnöd och normal andning hos hundar. I studien från UK med är grupperingen av djuren efter grad andningsbesvär baserad på klinisk bedömning, det vill säga utan andra hjälpmedel än veterinärens erfarenhet. Endast 3/69 hundar fick klassificeras om efter gjorda tester.


I denna studie klassificeras långnosade hundar till grad 0. Ingen av frallorna i studien hamnar i grad 0-gruppen. De har således samtliga någon grad av andnöd. Rekryteringen av frallor bestod i hundar som varit i kontakt med veterinär för andnöd och frallor som rekryterats från uppfödare och "vanliga" frallaägare.


Kritiken är att det sker en slemhinnetillväxt efter kirurgi. Att det är kontraproduktivt att skära i hundarna. Att vi förvärrar för dem helt enkelt. Jag har letat sådana studier. De jag hittat har avsett laserkirurgi i näshålan där man med laser opererat bort överflödig slemhinna för att öppna luftflödet i näshålan bakom näsborrarna. Man har påvisat att trubbnosar kan ha kontakt mellan nässlemhinnorna så att luften inte kan passera normalt. Vissa på många ställen i näsan. Man kunde då vid återundersökning se att det växt tillbaka slemhinna. Men bedömde att denna slemhinna inte påverkade andningsfunktionen. Graden av återväxt var starkt korrelerad till om näsborrarna kollapsat efter operationen eller inte. Det kan därför vara så att det inte är kirurgin i sig som driver slemhinnetillväxten utan att hunden fortsatt har svårt att få luft.


Det finns många publikationer kring hur lufthunger över tid ger slemhinnetillväxt och slembildning. Och många av de kirurgiska utvärderingarna sker på patienter som opereras i långt framskriden sjukdom. Även om en del av slemhinneförändringarna går tillbaka.


Det idealiska hade varit att göra fullskalig bedömning av graden av kollaps i svalget, förekomst av luftsäckar som trängt ut, graden av kroniska förändringar i lungorna och näshålan etc. Men det har ingen råd med. Och hur gör vi då? Avlivar den snarkande trubbnosen?


Hundar med svåra symtom på andnöd där sjukdomen gått långt anser jag ska avlivas och inte opereras. Sannolikheten att de får leva ett liv utan andnöd är liten. Det finns beskrivet både luftrörskollaps och lunglobsomvridning hos dessa hundar. Och då behöver vi hålla oss från att skära och testa om det blir bra.


Vi har sammanfattningsvis ett stort ansvar för att följa våra opererade hundar hur de har de med sin andning. Lika stort ansvar som vi har att följa alla trubbnosar som har en avvikande anatomi som kommer att innebära att de förr eller senare får luftflödeshinder och slemhinnetillväxt inne i luftvägarna.


Den idealiska patienten är den vi opererar innan det blir kroniskt undertryck i svalget på grund av forcerad andning. De som har lång gom och knipta näsborrar men ännu inte utvecklat BOAS. För många djurägare kan det vara good enough att köpa några bra år med hunden och sedan får den slippa om den får andnöd ändå. Precis som med många andra åkommor.


Nedan en suddig skärmdump från Evidensias tidning avseende trubbnosar med uttalande från Lennart Sjöström. Finns länk nedan tillsammans med några länkar till vetenskapliga studier i ämnet.


Tack för att du läst ända hit! Kirurgi och avlivning i all ära - men det är ju andningsfriska trubbnosar vi strävar efter. Intill dess behöver vi ha strategier hur de som föds och lever med andnöd ska behandlas. Där också avlivning är en behandling.


Att leva med andnöd är förstås inget alternativ.








http://issuu.com/evidensia/docs/noa_nr7  (sid 16)





http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23270361

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4283235/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21528715

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25928930

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24855092

Bella

I dag träffar jag frallan Bella. Hon kommer på remiss för bedömning av sina problem. Hon har bott hos sin matte och husse dryga ett och ett halvt år. Hon är en omplacerad, svensk foderhund som inte gick vidare som avelstik. Bella är tre år.


Matte berättar om hennes bekymmer. Att hon inte mår bra när hon löper, blir stingslig och inte sig själv. Känns stundtals nästan osäker att lita på. Men resten av årets dagar är hon en underbar hund som är lätt att tycka om. Ganska åsiktsstark och en riktig personlighet som vet vad hon vill.


Hon har en knäskål som hoppar ur läge när benet böjs. Det är ett problem som inte omfattas av försäkringen eftersom det var något kring ägarbytet som trasslade till det. Hon är inte halt. Ännu i alla fall.


Hon hade någon form av smärtproblematik i somras. Sprang runt, runt och var orolig. Kräktes någon gång. Veterinären bedömde att det var ryggont.


Sedan är det ju det här med andningen. Hon besiktades utan anmärkning. Och första tiden var hennes andning tyst. Sista månaderna börjar det höras. Hon snarkar när hon springer, när hon blir upphetsad, behöver upp nattetid och kväljer. Verkar ha mycket slem i halsen. Hon sover helst med halsen uppe på Biabädden.


Hon har fått kortison och det har lugnat besvären från andningsvägarna. Även om det inte är bra.


Jag bedömer hennes andning medan vi pratar. Hon ligger avslappnad på golvet och tittar på mig. Hon har ingen bukpress, andningsmönstret är lugnt, andningen är tyst. Husse lyfter upp henne på golvet. Bella blir genast mer alert, lite stressad över vad som ska hända. Det kommer snor ur nosen, det hörs snarkningar från svalget. Hjärta och lungor låter ok. Hon har trånga näsborrar.


Knäskålen är mycket riktigt inte normal. Den hoppar ur läge när knäet böjs. Ryggen känns något stum vid undersökning men inom normalen. Bella visar inga tecken på obehag varken från knäet eller ryggen.


Hon får springa i korridoren. En hjulbent liten hund som kutar i lycklig trav med husse. Ohalt. Men snarkar.


Jag pratar med matte och husse. De vill ha klara besked. Bella är på nytt avslappnad, men har nu valt att ligga i säkerhet under mattes stol. Vi pratar vårdlidande. Hur mycket man utsätter en hund för. För vems skull. Vi pratar pengar. Ingen av ingreppen omfattas av försäkringen. De älskar sin hund och vill göra rätt.


- Jag kan tänka mig att åtgärda hennes nos, säger husse. Se vad det ger. Om hon inte får fria andningsvägar tar vi bort henne. Om hon däremot får juste med luft och kan andas utan svårigheter kan man överväga att operera hennes knä. Men vi vill inte göra allt samtidigt. Och vi vill inte operera hennes gomsegel. Eller åtminstone tror vi så nu.


Jag bekräftar känslan. Att det är svårt att veta vad som är rätt för hundens skull. Men att hon har andnöd när hon blir uppspelt eller behöver mer syre än i viloläge - då får hon det svårt. Och att all forskning visar att vävnaderna i näshålan och svalget förtjockas och slembildningen ökar i näshålan över tid. Plus att den forcerade andningen leder till att struphuvudet riskerar att kollapsa och att luftsäckarna kan falla fram.


- Det är helt enkelt svårt att säga att hon måste dö, säger jag. Men det är också otänkbart att säga att hon får ha andnöd i rörelse och på natten tills det inte går längre.


När Bella åker hem har vi en plan som passar husse och matte. Vi börjar med näsborrarna men bedömer svalget i samband med sövningen. Om det ser illa ut och krävs kirurgi vill de att hon somnar in. Åtminstone är det dagens plan. Kirurgen får ringa upp och diskutera.


Det är ett bra samtal som berikar. Jag frågar om jag får återge deras besök i min privata blogg. Om vi kan få följa Bella och utfallet av vad som görs. För att hon är ett bra exempel på hur vi veterinärer släppt igenom hundar med avvikande anatomi som utan anmärkning. Som sedan strular. De ger sitt tillstånd. Jag lovar att skicka dem länken. De behöver inte läsa i förväg.  


Bellas ägare bokar in henne för nosplastik och svalgundersökning och åker hemåt.


I Veterinärtidningen läser jag om en kollega som får en erinran av Ansvarsnämnden som får en erinran för att ha missat att en valp vid besiktning saknade en klo. Jag sitter med tidningen i knäet och tänker hur annorlunda och svårt veterinärjobbet blivit jämfört med 90-talet då det mesta var förlåtet. "För rasen normalt" är inte gångbart längre.





Äldre inlägg

Nyare inlägg