Medelåldersbloggaren returns

Jonna beskriver balanserat hur hon tänker kring den lista som Mopsorden ordnat med veterinärer som anses särskilt trubbnoskompetenta.

Det finns ägare till trubbnosar som har valt att byta veterinär (och till och med klinik) från en veterinär som har skrivit på uppropet till en som inte har gjort det med motiveringen att det inte känns tillförlitligt att ta sin hund till en veterinär som redan på förhand har dömt ut den. Nej, jag säger inte att det är så att alla de veterinärer som har skrivit på listan har dömt ut alla trubbnosar men jag vet att många trubbnosägare känner så.

Jag har själv 2 mopsar och går till en av de veterinärer som har skrivit på uppropet. Jag har ett stort förtroende för hennes kompetens och mina hundar tycker om och litar på henne och av den orsaken går jag kvar hos henne. Skulle hon av någon anledning inte kunna ta emot mig och jag var tvungen att vända mig till en annan veterinär så är jag dock inte säker på att jag skulle känna mig bekväm med att gå till någon av de andra veterinärerna som har skrivit på listan... Efter alla diskussioner här på nätet och i media så har nog mitt förtroende för dessa veterinärer också minskat. Hur ska jag förklara...? Om en veterinär som inte har skrivit på uppropet skulle säga till mig att hon/han märkte att någon av mina hundar hade svårt att andas så skulle jag lita på det. Om jag skulle ta mina hundar till någon av de veterinärer som har skrivit på listan så skulle jag bara vänta på den kommentaren och tänka att personen i fråga bara hörde och såg det den ville.

Jag tänker att det tydliggör det ansvar som alla veterinärer har i kontakt med en trubbnos. Ägarna och uppfödarna är förstås inga djurplågare. De behöver mötas med respekt. Veterinärerna har ett lika stort ansvar för att det finns trubbnosar som har andnöd och har förbisett det under många år för att plötsligt göra ett upprop. Det innebär förstås inte att vi ska förbise djurets status. Men det finns många sätt att framföra saker på som bekant.

Jag beklagar att känslan är att vi som skrivit på uppropet inte är pålitliga. Men jag tänker också att ansvaret att föra fram andningsproblem blir nästan överväldigande om bara något fåtal veterinärer har trubbnosägarens förtroende.

Varsamhet och respekt. Samtal. Tid för eftertanke. Att nå samsyn kring vad den enskilda individen med andnöd behöver. Inte forcera fram beslut. Och inte döma eller fördöma val av ras. Det är lätt att förälska sig i en mops eller fralla. Och alla har inte andnöd! Det har jag upprepat framhärdat under sex månader nu.

Jag är tacksam för dina ord Jonna! Det beskriver förvirringen i kölvattnet av uppropet. Jag håller med om att det har funnits och fortsätter att finnas lågvattenmärken i debatten. Personangreppen är många. Jag väljer att inte ta in de värsta. Det gagnar inte hunden och sakfrågan.

Kirurgin som lösning är nog den hetaste potatisen. Att det är övergrepp att öppna knipta näsborrar innan de har andnöd och medan de är unga. Att det inte tjänar något till att göra det sen. Att det är flera/många? som inte blir tillräckligt bra, som fortsätter ha svårigheter att andas.

Det kommer att publiceras mer studier som ger oss på fötterna hur vi ska agera på ett vetenskapligt sätt. Vi ska inte sätta kniven i hopplösa fall. Men jag tänker att de hopplösa fallen kan hjälpas innan de är hopplösa. Att det är ett litet ingrepp att få vidgade näsborrar om det kan förhindra ett liv i andnöd.

Mopsordens ordförande jämför att göra andnöds-förebyggande kirurgi på mopsarna med att förebyggande amputera fötterna på den som har diabetes i det mejl som hon skickat ut till veterinärer som finns på deras lista över mopskompetenta veterinärer. Jag tänker att kirurgin för en som har en avvikande anatomi kan göra att den får förutsättningar för ett bättre liv och att man slipper ge sig på svalget, tonsillerna och luftsäckarna.  Eller avliva. Kirurgin är för den hunden vad insulin är för diabetikern. Man får ett bättre liv. Diabetikern slipper bensår och dålig fotcirkulation och får behålla sina fötter tack vare sitt insulin och sin diet.

Men igen. Uppropet handlar inte om kirurgisk korrigering av trubbnosar. Uppropet handlar om att fixa en hållbar avelsplan för att det inte ska födas någon enda trubbnos som behöver komma i närheten av en kniv för att få andningshjälp.  

En alldeles färsk publikation kring trubbnoskirurgi står att läsa i Journal of Small Animal Practice från november 2015. Här har man gjort en uppföljning på 29 frallor och 23 mopsar efter korrigerande kirurgi i luftvägarna. Man har graderat symtom mellan 1-3 efter en enkät ställd till djurägaren.

Luftvägssymtomen är snörvlande, forcerad andning, stresskänslighet, nedsatt ork och att hunden tuppar av. Beroende på hur ofta symtomen uppstår graderas hunden sedan in som en grad 1-3. Alla som tuppar av (oavsett frekvens) graderas som trea.

Magsymtomen är dreglande, uppstötning och kräkning där man också graderas efter frekvens.

Före kirurgi är 1 av studiens 29 frallor i grad 1 avseende andningsbesvär medan 24/29 graderas som treor. 10 har grad 1 avseende magsymtom, 12 grad 2, och 12 grad 3. Vid uppföljning 6 månader senare är 10/29 av i grad 1 avseende andningsbesvär, och 11/29 fortfarande är grad 3.

1/23 mopsar är grad 1 avseende andning, 16/23 är grad 3. 8 är grad 1 avseende magbesvär före kirurgi, 13 grad 3. Efter kirurgi är 11/23 i andningsgrupp 1, 7/23 i andningsgrupp 3, 13/23 är i maggrupp 3 och 0 i grupp 3. Studien anför stor "owner satisfaction". Jag funderar en stund över begreppet. Att ägaren är nöjd?

Jag tänker att det är djuret som måste ha hög livskvalitet. Redan vid födseln ska vi ansvarsfullt ha sett till att den kan springa, äta, hoppa, andas, lukta, vila och busa som hundar. Och en massa andra saker förstås. Vi har tagit över rollen som avelsdirigenter och har ett gigantiskt ansvar för det. Jämför man på nötsidan är mängder med agronomer och veterinärer djupt engagerade i hållbar exteriör kopplat till produktion avseende aveln. På hundsidan ser det som ni vet annorlunda ut. Veterinärerna har checkat ut. Sällskapshundar avlas idag för att tillfredsställa människan om vad som är vackert och lustfyllt. När populariteten ökar så exploderar också antalet valpar som föds och importeras. "Owner satisfaction" gäller i hög grad. Djuren får betala priset för att vi vill att de ska se ut på ett visst sätt. I bloggen Pedigree exposed berättas om en stackars hund som är opererad mångfalt för att få henne att kunna andas. Det är  skräckfylld läsning. Vi måste hitta gränserna när vi utsätter djuren för ytterligare lidande när vi försöker kompensera för anatomiska defekter med operationer.

Vad är ett lyckat resultat? När ska vi ge upp? Vad är dömt att misslyckas redan från början?

Veterinärerna som skrivit på listan och säkerligen fler än så vill nu bidra till att även sällskapshundar av trubbnostyp har rätten att leva ett andningsfriskt liv genom att hitta viktiga anatomiska kriterier för avelsdjuren. Givetvis baserat på vetenskap. Utan kirurgi.

Jag har fått tillsänt mig en lista över "Mopsvänliga veterinärer". Kriteriet är - om jag förstått det rätt -  att man inte skrivit på listan och att man är mopskunnig. Jag får nästan direkt ett mejl av en av veterinärerna på listan att hon inte hängt med i debatten och vill skriva under. En annan skickar SMS att jag missat att lägga in henne under det veterinär uppropet. Att vara mopsvänlig är knappast "owner satisfaction" om det man förväntas bortse från att djuret eventuellt har ett andningshandikapp. Då agerar man som veterinär mot sin legitimation. Vi ska stå på hundens sida. Ingen annans. Vad man egentligen avser med sin lista får naturligtvis Mopsorden själva svara på. Jag hoppas ha fel avseende avsikten.

Jag tänker att det är av omsorg med den lilla värnlösa trubbnosen som vi gjort vårt upprop. För att stå på dess sida. För alla trubbnosars rätt att andas lätt.

Men många frågor återstår att besvara. Kirurgi är inte alls lösningen för de som har svår och långvarig andnöd. De ska få somna in. Det som är intressant är istället hur utfallet blir om vi opererar dem innan de är inne i grad 2 eller 3. Vi vet ju vad som krävs för att kunna andas rent anatomiskt.

Men mest av allt önskar jag att det inte föds en enda mops eller fralla med anatomi som kommer att ge dem andnöd. Med gemensamma krafter och kompetens kommer vi i mål. Jag är fortsatt optimist.

Jag och maken ska till Ljusdal och se på match.  En airdome är rest för ändamålet.

- Vi tar med stolar om det saknas läktare, säger K klokt. 

- Var finns de då? Säger jag. 

- Kolla i garaget?

Jag öppnar garaget.  

- Öh, säger jag. Hur då?

K vet på råd. Han går målmedvetet genom bråten och fiskar upp ett par fotbollstolar.  Medaljläge. 

Konstaterar för övrigt att snart är det för kallt att städa. 

Anki Hagberg refererar till en finsk studie där 20 mopsar mätts avseende noslängd/kraniumlängd och korrelerats avseende grad av andnöd. Man kunde inte påvisa ett samband mellan nosförkortning och grad av andnöd i studien. Haken är att studien inte håller vetenskapligt. Det krävs hård granskning för att passera nålsögat att ha statistiskt säkerställda samband. Så även om den aktuella studien finns på DogWellnet och på finska mopsföreningens hemsida så ger det inte vetenskaplig dignitet.

I en studie som publiceras i PLoS 2015 påvisas det motsatta: att nosförkortning har negativ inverkan på hundens möjligheter att andas normalt. Den innefattar först en studie av 700 hundar och en uppföljande konfirmerande studie om 147 kortnosade hundar där man ser att med nosförkortning sker en brant ökning av andnöd hos hundarna. Här är länken: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/term=PloS+2015+brachycephaly+dog

Jag har kritiserats för att ensidigt ta fram studier som bevisar det jag vill bevisa. Att andra sidan inte får komma fram. Kruxet är att det inte finns vetenskapliga publikationer som visar på fördelar med att vara brachycefal avseende andningsfunktion. Är jag enögd? Tror inte det. Men varsågoda att leverera publicerade artiklar som motsäger övrig forskning om jag missat dem!

Finska mopsföreningen ger uttryck för det som händer när man utan kritisk granskning för fram en studie som sanning för att man så gärna vill att det ska vara sant. Man redovisar en flopp som en flipp. Man struntar i den mödosamma process av vetenskaplig granskning av metoder och resultat som krävs för att studien håller hela vägen. Jag är inte finsktalande så jag kan inte se om det publicerats motsvarande som belyser motsatsen?

Jag hånades för någon månad sedan av en anonym bloggläsare som en som googlade mig fram till påståenden som gynnade mitt syfte. Veterinär Oechtering från Leipzig, som har fem-sex publikationer kring brachycefala djur, ansågs av bloggläsaren vara alltför enögd för att gå att lita på. Glädjande är att SKK bjudit in honom till den stora brachycefala kongress som de anordnar i februari kring extremavelns negativa hälsoeffekter.

Att modern forskning inte ger "rätt svar" som gynnar ens sak är inte samma som att forskningsresultaten är dubiösa. Naturligtvis finns det emellanåt svaga samband och det som driver forskningen framåt är ju att tänka nytt. Men intill dess behöver man acceptera dagens kunskap som en form av sanning för att på ett juste sätt kunna hjälpa de hundar som lider av konsekvensen av ensidig avel på utseende snarare än funktion.

Så - en bra start på dagen är att se om studien hållit för vetenskaplig granskning innan man publicerar den på sin hemsida. Den blir inte mer sann för att den publicerats på en rassida eller Dogwellnet eller för att budskapet trummas ut många gånger.

Här kan du läsa mer om hur du kan hålla koll på om det som finns på nätet är vetenskap eller humbug.

http://www.ub.umu.se/skriva/vetenskaplig-artikel