Medelåldersbloggaren returns

Jag växte upp med en pappa som var född under pliktens fana. Han var stolt över att den enda sjukfrånvaron han haft under alla sina år i arbetslivet var när han tog ledigt en dag för att åka till sin döende mor.

- Jag är aldrig sjuk, var hans paroll.

Och visst hade han tur med hälsan. Jag minns inte att han snörvlande gick till jobbet efter att ha pressat i sig en Alvedon eller två. Ända fram till sin prostatacancer  och sin demens på ålderns höst hade han lyckan att vara en kurant man. Han bibehöll uppfattningen om vilken sida av strecket han var ända fram till slutet, vilket i och för sig var en smula tragikomiskt.

Kanske har jag påverkats av pappa och mammas syn på arbete. Eller antagligen. Man gör sitt bästa och man går dit. Mamma jobbade som gymnasielärare och var under hård press sina sista år innan förtidspension. Hon hade en övermänsklig arbetsbelastning men kämpade som en gnu för att lyckas. Hon fick betala med högt blodtryck och en stor trötthet som hon aldrig lyckades göra sig av med innan cancern kom som objuden gäst och beseglade hennes öde.

När mamma pensionerades splittades tjänsten i tre. Pappa pratade stolt om det. Vilken kvinna han var gift med. Det hade aldrig varit fråga om att kräva arbetslättnad hos rektorn eller ta hjälp av facket. Man tog sig an det som fanns tilldelat. Pappa hade en bekvämare inställning till sitt jobb som högstadielärare och jag minns aldrig att han förtog sig. Mamma skrev ofta stenciler till pappa ("för du är ju så himla snabb och det blir så snyggt")  på söndagkvällarna för att den nya arbetsveckan kom som en överraskning.

Pappa beundrade mamma för att hon var så snabb. Snabb på stenografi och maskinskrivning, snabbast i bärskogarna, kvick på att lösa korsord, en tornado när hon städade. Effektiv och skarp. Hon fick ofta komplimanger för det.

Jag kan se egna mönster genom åren absolut. Hur jag trots feber och blod i urinen och ont i buken ändå åkte runt till kossor och hästar i pitedistriktet. För att jag inte ville ställa upp min kollega att jobba dygnet runt. Vikarier var en sällsynthet. Tills en dag då jag var zombietrött och det var omöjligt att fortsätta. Kroppen behövde tre månader för att återhämta sig. När jag gjort det sa jag upp mig.

När jag fick ryggmärgsinflammationen 2012 så gick jag tillbaka till jobbet fast jag fortfarande hade så svaga fötter att jag inte kunde bromsa bilen. Jag fick taxi istället via FK. Det finns en regel som medger taxitransport som antagligen avser gipsade filurer som vill jobba. När de stipulerade veckorna var över fick jag ingen taxi längre. Mina ben var starkare men det kändes inte vettigt. Att ta bussen var inget alternativ. Stegen till och från busshållplatserna behövdes för arbetsda´n.

Jag åkte till Stockholm för det första mötet på Vårdhygienföreningen, en förening jag kände mig stolt över att ha initierat tillsammans med några andra. Jag fick ta hiss för fem trappsteg och fötterna illvärkte men jag var med. Det kändes värt det.


Det här skovet 2015/16 med svaga ben och ont som tusan har jag inte lyckats betvinga. Kroppen struntade i att jag behövde den. Jag jobbade ändå för länge och emot neurologens direktiv. Som 50-åring är kroppen inte lika flexibel längre. Den strejkar när det blir för mycket.

Sjuknärvaro kallas det. Man gör sitt jobb oavsett. Svarar på mejl och jobbar hemifrån i värsta fall. Den är vanligare än man tror. Det finns studier på att den taktiken (som väntat) sprider smitta och dessutom förlänger sjukdomen hos den som envisas med att jobba när hen borde varit hemma. Är man chef är man en dålig förebild som skapar osunda kulturer.


Flera av mina distansvänner som är veterinärer har samma sjukliga förhållningssätt till egen sjukdom. De är kraftfulla, åsiktsstarka, driftiga och kompetenta kvinnor (och någon enstaka man) med stor patos för att gå i mål med scheman, kurser, remisser och att fylla hål i schemat med sig själva. De är superduktiga på att ge råd om att vila upp sig och ta det lugnt. Men när den egna kroppen signalerar stopp i maskin så slår de dövörat till. Medan jag å andra sidan är superförnumstig och kan se risker och felaktiga beslut som kan stå dem dyrt. Liksom de gett mig råd på vägen.

Det är sorgligt många i både närmaste vänkretsen och något mer i periferin som varit eller är  sjukskrivna på grund av utmattning. Eller där stress och sjuknärvaro sannolikt är bidragande orsaker till sjukdom.

Man är lojal med sitt jobb till den grad att man är illojal mot sig själv.

Det tar tid när man drabbats av hjärnsmälta. Lång tid.

Alla de som ännu balanserar på gränsen med familj och krävande jobb med begynnande fysiska krämpor tänker som jag gjort.

"Jag klarar mig. Jag är ju väldigt frisk av mig. Det är bara att köra på"

Det är ett tag sedan jag skrev om trubbnosarna. Nu har kollega Oechtering i Leipzig publicerat två artiklar vars resultat är högst relevanta att ta hänsyn till innan man tar till konventionella kirurgiska metoder för att öppna förträngda luftvägar hos trubbnosiga hundar. Eftersom jag sitter i styrgruppen för de arbetsgrupper som uppkommit tack vare det veterinära uppropet för alla trubbnosars rätt att andas lätt http://medelaldersbloggarenreturns.bloggo.nu/Upprop-till-SKK-for-trubbnosars-ratt-att-andas/  känns det viktigt att hänga med i forskningsresultaten.


Den ena publikationen visar på att hundar med förkortat nosparti som följd av nosförkortningen även får problem med luftförande områden i näs- och bihålor. Näsmusslorna kollapsar och skapar en labyrint för luften att passera. Tillståndet tycks vanligare hos mops än bulldoggarna. Hos både mops, engelsk och fransk bulldogg är det vanligt (2/3 av de undersökta djuren) med avvikande näsmusslor i bakre delen av näsan, det vill säga den som mynnar emot svalget. Samtliga hundar som ingått i studien hade svår andnöd orsakad av extremavel mot förkortade nospartier ska sägas.

I en publikation från förra året undersökte Oechtering 82 brachycefala hundar (mops och fralla) samt 45 långnosade hundar avseende slemhinnekontakt inne i näshålan med rhiniskop (tunn slang som förs in i näshålan kopplad till skärm). Här påvisades fler kontaktpunkter för fralla än mops. Hos den långnosade kontrollgruppen sågs slemhinnekontakt inne i näshålan i 14 % av fallen och avvikande näsmusslor i 16 %.  Motsvarande siffra för brachycefalerna var 62 %.

Detta lär oss att det är väldigt angeläget att vi funderar över om näsborrekirurgi och gomförkortning ger hundarna ett fullgott liv. Om lufttillgången ändå är strypt på ett påtagligt sätt av sjuklig anatomi inne i nosen.

Eller kollapsar nässlemhinnan till följd av det höga luftmotståndet i näshålan? Det skulle vara intressant med motsvarande studie på valpar av brachycefal och normocefal typ.

Oechterings senaste studie är en laserbehandling av sammanfallna luftvägar inne i nosen på de drabbade djuren. Här undersöks hundarna med CT (datorröntgen) före operation. Han visar på god kirurgisk framgång med laser. Vid ombesiktning av hundarna sex månader senare har dock var fjärde hund (25/158) återväxt av slemhinna i nosen som kräver ny kirurgi. Lite intressant gällde detta nästan uteslutande mops.

Här finns anledning till stor eftertanke. Hur mäter vi deras livskvalitet på ett objektivt sätt? Hur vet vi att dessa hundar inte har lufthunger alla kirurgiska insatser till trots? Det är knappast etiskt försvarbart att evakuera slemhinneöverväxt flera gånger under en hunds liv för att den ska kunna andas.

Det enda rätta är att avla mot bland annat längre nospartier med öppna näsborrar. Vi behöver hitta kriterier för avel som står på djurets sida. Det är troligen inte ekonomiskt realistiskt att alla kan göra en datorröntgen av sin näshåla före avel.

Vi behöver veta mer om nässlemhinnan kollapsar redan från valp. Slemhinnesvullnader i svalget med tjock mjuk gom och struphuvudskollaps är ju sådant som kommer efter längre tids andnöd.

En noggrann uppföljning av de vi opererar är viktigt. Har djuret inte fullgott liv ska det avlivas. Det är en viktig diskussion vi veterinärer behöver ta med djurägaren. Det kanske inte är möjligt att ge hunden ett liv utan andnöd fast den opereras. Vad gör vi då?

Egentligen är det inte förrän jag blivit piggare som det står klart för mig hur trött jag varit.

- En hundpromenad och resten av dagen i soffan, sammanfattar K det.

Ja. I dag gick jag med rätt spänstiga kliv i 1,5 h och är inte utsjasad vid hemkomst. Att jag börjat tvätta kuddöverdrag till prydnadskuddarna väckte viss oro hos mina vänner på FB. Vissa blev i och för sig oroliga att jag aldrig gjort det förr. Andra blev oroliga för att jag ens hade några sådana. Oron ligger på olika plan kan man säga.


En person i balans tvättar inte prydnadskuddsöverdrag för hen har annat för sig än att se att de är solkiga.

Särskilt nöjd är jag att de gick att sätta tillbaka också.


Till veckan börjar jag jobba 25 %. Ett långt soffhäng är över. Han var förutseende den där doktorn som sjukskrev mig så länge.  

PS. Inte vår säng :-)

Börjar vara uttråkad. Har sett alla filmer som går att se på Netflix. Är en hejare på ubåtar som läcker in vatten på havets botten, ser mig som kaptenen som ger order och tittar genom periskopet på fiendeskepp och beordrar folk att vrida på rattar och springa hit och dit. Sen tänker jag om och blir den som tappar koncepten och blir stirrögd och i panik som behöver tas om hand. Som sitter med bild på kärestan och gråter.

Med tanke på mina klaustrofobiska tendenser så skulle jag inte kvala in som ubåtsåkare över huvud taget.

Hur tar eller får man sina roller? Varför blir man den som tar rodret eller den som tycker det är okey att ledas? Hur blir man nöjd med valet man gjort? Eller valet man inte gjort?

Tror att det är en existentialistisk kris. Eller ja. Kris är kanske pompöst ordval.  Nu är mer än hälften gjort. Dags för reflektion. 3 fina barn har jag gjort. Det gjorde vi bra, jag och K. Vad av allt som är gjort känns fortfarande viktigt och rätt i backspegeln? Perspektiven krymper med de glasögonen. Det är mycket man gör som man bara gör. De mer reflekterade besluten är få. Jag är inte bra på sånt. Men jag är snabb.  

Sen är nog inte meningen med att livet att vara lutherskt nyttig. Bästa stunderna är när magen hoppar av skratt och bäckenbotten kvider.

Men kanske ändå. Jag vill nog ändå att det gör någon slags skillnad det jag gör. Jag lever ett väldig privilegierat liv i ett lugnt hörn av världen. Någon slags skam i kroppen att åtminstone uppskatta och helst lyxkompensera genom att hjälpa de med sämre förutsättningar.

De är nära oss nu.

Utanför våra affärer sitter de och fryser med kaffemuggar vars bottnar klirrar av pliktskyldiga kronor. Sen går de till sina husvagnar och fryser för att kommunen drog ur sladden. Medan vi kånkar hem våra vinflaskor och godispåsar som vida överstiger deras dagslön.

De finns också ihopstaplade med varandra på asylförläggningar. Goda och onda, gamla och unga. Alla har inte rent mjöl i påsen och det kollektiva ansvaret för dem är kompromisslöst.

Jag är inte i mål med riktigt allt vad jag behöver fylla på med för att det ska bli balans. Jag behöver en familj som har det bra, goda vänner, skratt i natten i badet, hundpromenader, telefonkontakten med vänner längre bort, en god bok,  utmaningar utanför boxen, mig själv. Jag ser få om ens några motsättningar mellan ambitioner och lycka.

Men den sista pusselbiten får jag fnula på ett tag.

Jag åker till vårdcentralen och får en ny sjukskrivning. Ska äntligen börja jobba en snutt. En 25 procentig snutt under en månad.


Jag åker till jobbet. Det är klinikkonferens och alla är på plats.


Jag ställer mig upp. Nu ska det sägas.

Sägas att nu backar jag av hälsoskäl. Slutar vara klinikchef. Jag tror att beslutet är väntat av många. Biträdande klinikchef steppar upp och tar över rodret. Hon ser lugn och förtröstansfull ut.

Det känns rätt men sorgset. Jag har trots allt flyttat till stan för jobbets skull. För att det var ytterst i kedjan av verksamhetsutveckling jag ville jobba. Men kroppen går inte att betvinga och jobbets karaktär utan början och utan slut med stort engagemang kräver många timmar och inte minst att vara i inre balans. Jag kan inte vara upptagen med att ta mig fram trots värk och svaga ben. Inte vara konsumerad av föräldrasorgen för vår son hemma. Ekvationen haltar och jag behöver ta ansvar för det. Personalansvar är en svår puck även med hälsan i behåll. Klinikchefsuppdraget likaså.  


Jag är en all-in-karaktär med ett passionerat förhållningssätt till jobbet och projekten jag drivit genom åren. Det kostar mycket men har gett mångfalt av erfarenhet, vänner och kunskap tillbaka. Men nu ser jag att jag har ett ansvar att se om det finns andra stigar jag kan vandra på i lagom takt. För att ge kroppen en chans att komma i fatt och fungera igen. Eller själen att acceptera att det inte blir bättre än så här. Eller nånstans mitt i.  


Jag har haft två fantastiskt roliga, surrealistiska, svåra och berikande år som klinikchef vid Djursjukhuset Sundsvall. Det föreligger ingen konflikt bakom mitt beslut. Förutom konflikt med mig själv. Konflikten mellan vad jag vill och vad jag förmår.


I eftertankens ljus jobbade jag för envist på trots stora svårigheter under hösten. Jag skulle lagt ner mycket tidigare. Före hjärnan spelade mig spratt med namnförväxlingar och borttappade ord. Det tog två månader innan hjärnan gick ner i varv. Jag känner ett inre lugn jag förlorade någonstans på vägen men som nu är återfunnet. Jag har fått kontakt med mig själv igen.



Detta är livet. Att välja rätta vägen med förnuftet och hitta sig själv i det.