Medelåldersbloggaren returns

Kokos med kaffe var kvar på golvet. Det mesta andra verkar ha smakat finfint. 

Det fanns en baksida på hästmyntet. Det är den perverterade kvinnosynen där även småflickor blir lovligt byte i utbyte mot att få borsta ett hästben eller skura bort havren ur krubban.

Jag växte upp i den andan. Eskils bästa kompis Flemström var den snuskigaste gubben i Södra Sunderbyn. Där var jag bara en gång som elvaåring. Och borstade just ett framben med iver och förhoppning att få bli skötare.

Eskil var aningen bättre men drog sig inte för att tvinga sig på en för en puss. Kan faktiskt fortfarande erinra mig hans trugande mun och jag själv stretande bakåt. När Flemström var med blev han ivrigare och ville nypas i brösten. Vi var elva-tolv år och förvirrade och slitna mellan vår högsta Min Hästönskan och verklighetens pris.

Jag sa aldrig ett knyst till mina föräldrar. Det var snabbt uträknat att det skulle betyda slutet på min skötarkarriär. Jag lärde  mig istället att sicksacka i stallet med hästen mellan mig och Eskil för att undgå honom. Eller ställa mig så jag var exponerad mot köksfönstret så hans fru skulle kunna se. Det hindrade honom inte att tvinga sig på med en puss när jag knackade på för att be om lov för något. Även om Kirsti var strax därinnanför.

Kirsti. En finlandssvenska som visste sin plats. Satt på en trappstol vid spisen och passade kaffekoket.

- Inte behöver ni ta av skorna, sa Eskil mest jämt. Kirsti städar.

Hans son Leif var en snuskgubbe också. Men han gjorde aldrig närmanden. Han pratade snusk istället. Associerade mest allt man sa till nåt som kunde vara samlag.

Med tiden blev jag en mästare på att parerera och vara slängd i truten tillbaka. Leif, som jag tyckte var en gubbe, var väl runt 35 eller så. Patetiskt intresserad av att twista småflickors oskyldiga frågor och påståenden till sex.

När jag jobbade hos Rolf fanns samma sunkiga kvinnosyn. Rolf själv var oerhört reko, men det fanns andra. Bland hingstar som skrek bland stona fanns gott om chanser att flinande associera för de som bara ägde en enda tanke. Att få oss genererade var en delseger. Det bjöd jag dem inte på. Själv klarade jag mig från närmanden men en hästägare i stallet som var blond och snygg 20-åring klarade sig nätt och jämnt ifrån att bli våldtagen.

Mina föräldrar fick aldrig veta. Jag och Anna-Karin pratade aldrig om det heller vad jag minns. Jag antar att Eskil betedde sig likadant mot henne. Det var som det var.

På travet vimlade det av såna gubbar. Som fanns där för att de hade ett övertag med sin häst. För att de var för defekta i sina känsloliv för att kunna ha sunda relationer. Det pratades om tjejer som låg sig till bättre hästar. Mest var det nog snack.

Jag antar att ränderna inte gått ur travsporten. Att det finns småtjejer även 2016 med Min Hästblickar som blundar och navigerar i en mansgrisvärld för att få borsta och rida favorithästen.

Och ändå. Många år senare. Så känner jag att jag avslöjar något skamligt. Något jag var del av. Att jag skändar Eskils minne. Eller smutskastar Leif, som lever än i dag. Men sanningen förtjänar att komma fram. Kanske är du själv förälder till en liten hästbiten tjej som vistas all ledig tid i stallet? Kanske du ska lyfta lite på locket och se vad som döljer sig?

Handlingskraftig medborgare har gjort en ny skylt när den gamla snöat över. Medborgarsignalement någon ?

Efter avhoppade läkarstudier började jag jobba i travstall. Jag var i 20-årsåldern och odödlig med en stark tilltro till min egen förmåga att omvända hästar som skenade, stegrade och kastade sig. I Rolfs stall fanns inte många stjärnor. De var ett dystert hopplock av välmenande släktingars och vänners vänners hästar. I den brokiga skaran fann jag mitt ultimata omvändarprojekt. Maggie Racing.

Maggie ägdes av Rolfs farbror Sixten i Hundsjön. Sixten var gammal och skröplig men han önskade en starthäst. 


Maggie var hur fin som helst att rida. Hon hade bara egenheten att hoppa ner i diken när något skrämde henne. Som häst finns det många faror. Stenar, presenningar, skidåkare, postlådor. Jag blev en rackare på att sitta kvar när hon mitt i galoppen kastade sig i beskydd i diket.

Min mamma var livrädd för hästar och vågade på sin höjd veva ner rutan en decimeter för att vara pratbar när de kom för att hämta. Hon tyckte det var småtryggt nu att jag hade det lite ordnat med jobb och snäll chef. Riktigt hur mycket fog hon hade för sin hästskräck fick hon aldrig veta.

Maggie hade ett problembeteende för att bli den där starthästen husse Sixten så hett drömde om.  När speakern började sin nedräkning med 1... 2... så stegrade hon, sparkade bakut och vände sig i volten. Det skapade viss villervalla och onda blickar av medtävlande. Och diskning förstås.

Jag åkte till Bodentravet och fick ett inspelat band med speakern. Maggie var välkänd som "ett tok". Jag såg hennes potential med samma förblindning som jag haft för Chansen. Maggie kunde åtminstone springa. Bara hon slapp springa runt - runt innan.

Vi hängde upp en bandspelare i hennes box och spelade bandet om och om igen jag och Rolf. En slags förhistorisk KBT. Maggie skallrade av skräck i början men vande sig. Vi tränade henne med bandspelaren fastspänd i vagnen bakom annan häst. Vi hade fått till en vagn med ett högt stålgaller som påminde om situationen vid så kallad autostart. Då springer hästen bakom en bil tills fältet släpps iväg.

Ja, vi trixade och höll på med Maggie. Framstegen var få. Hon gjorde bort sig om och om igen. Sixten började tröttna och ville slakta. Jag bad att få leasa henne. Vi skulle dela på vinsten.

Rolf hittade ett autostartlopp i Torneå i Finland. Vi lastade henne och åkte dit. Där var enkla förhållanden med hästen fastbunden vid transporten eftersom det saknades stall. Jag värmde upp henne ridandes i skogarna runt omkring. Hon var rejält spänd.

Maggie hade fått startnummer långt ut på vingen. Hon såg fin ut och Rolf satt lugn och stabil bakom. När bilen släppte i väg fältet spurtade hon upp till första platsen. Jag sprang i full fart bort till publikplats och ställde mig vid målgången.

Maggie behöll sin ledning och vann.

Jag var sprudlande lycklig. Vi stannade vid en telefonkiosk på svenska sidan och jag ringde Sixten.

- Maggie vann, tjoade jag.

- Vasa? sa Sixten.

- Hon vann, hon kom först!

- Nu mamma får vi sätta på kaffe och göra oss en laxmacka.

Maggie startade några gånger med autostart i Boden och placerade sig. Hon överkom sin skräck för voltstarter och skötte sig skapligt.

Hela stallet fylldes av "tok". Jag var i himmelriket. Vi knåpade på lösningar för alla problem. För den som kastade sig rakt i backen när vagnen hakades på. För den som skenade utan anledning. Som slog upp med bakbenen så det svischade. Ja, allt man kunde tänka sig.

När jag flyttade ner till Uppsala för att plugga såldes Maggie till en snäll lantbrukare från Strömsund. Jag var förbi och hälsade på henne. Det fanns ett hål i bröstet av saknad. Den här gången var det mitt eget beslut.

Mina hästår lärde mig att se möjligheter bortom det som andra dömt ut men också att det finns gränser när det börjar bli riktigt otäckt. Ingenstans spirar hoppet som inom travsporten.

Och förstås fick min Tove den egna hästen jag aldrig fick.

På vårsolens snömoddiga vägar cyklade jag och Lena till grannbyn Södra Sunderbyn i elvaårsåldern. Vi var hästsugna. Vi läste Min häst och ville bli försteskötare. I en fallfärdig hage stod en varmblodig unghäst och hängde. Vi svängde in och letade efter ägaren. Strax dök han upp. Eskil. Med vaggande gång, höga gummistövlar och ett karaktäristiskt visslande mellan framtänderna i takt med stegen.

Vi rusade fram.

- Får vi vara försteskötare på era hästar?

Min Häst-eran hade inte nått Eskil. Han hade inget skötarsystem över huvudtaget och såg måttligt engagerad ut inför våra barnaögon.

Stallet var i sten. I brist på tillräckligt med spån hade golvbräder lagts in. Det fick som resultat att det stack i ögonen av ammoniak av urinsura plank. Luften var fuktig och ventilationstrumman full av spindelnät. Men vi fick borsta hästar. Vi borstade och borstade. Köpte ryktborstar och slog ut stövränder på golvet, gav oss inte förrän stövet var kritvitt. Efter något tag tröttnade Lena och började på ridskola. Ulrica följde med och borstade. Rida var det inte tal om. Vi sneglade på den dammiga manskapssadeln som hängde i hölidret.

Jag fick min sköthäst. La Chance. Hon hade fått  en tuff start och fått fölsjuka. Lederna hade varit så inflammerade att de spruckit. Haslederna och höftknölarna bar ännu spår av det med stora ärrbildningar. Hon var hög och gänglig och den allra underbaraste.

I takt med att vi fick Eskil och hans son Leifs förtroende fick jag leda henne i grimma på byn. Jag gick och gick. Emellanåt gick jag hem, en promenad  på en halvmil enkel väg. Jag älskade hur all aktivitet stannade upp och man beundrade min häst efter vägen. Lite knyckte jag nog på nacken också.

Till slut fick jag rida. Det tog bortåt ett års borstande och promenerande. Vi fick trava men inte galoppera. Vid det här laget hade jag Anna-Karin som stallkompis. Vi målade stallet och städade och pyntade. Vi höll oss lydigt till att bara trava eftersom det kunde förvirra hästarna att få galoppera. 

Det var allt några riktigt bra år. Jag skrev dagbok om mina hästdagar. Det stod om Chansen sida upp och sida ner. Som jag älskade denna häst.

Leif var bekymrad över hennes brist på talang. Hon hade inga snabba fötter. Han pratade ofta om slakt. Första gångerna blev jag förkrossad och skrev i dagboken medan tårarna droppade. Efter hand blev det vardag. Nåt han sa.

I ett försök att få ordning på henne skickades hon till Bodentravet i proffsträning. Krister var tränaren i ropet. Mina föräldrar gjorde få ansatser att betala för bussen. De hoppades att hästintresset kanske skulle blåsa över. Jag bestämde mig för att cykla. Jag gick upp i ottan och satte mig på min tvåväxlade cykel och trampade de 26 kilometrarna till min älskade Chansen. Jag blev omtalad för min prestation. De vuxna skrattade lite åt att hon var den fulaste av alla på hela stallområdet men hade den envisaste av skötare.

Jag cyklade och cyklade. Lärde mig köra häst och rida. Efter ett dagsverke cyklade jag hem igen. Jag fantiserade ofta att det var pappa som kom och mötte när motvinden låg på i Norra Sunderbyn.

Jag åkte på en språkresa i England. Efter tre långa veckor hemifrån var jag äntligen hemma och tog bussen för att få vara med min Chansen igen. Jag minns att jag sprang från bodenvägen till stallet. Jag letade henne i hagarna utan att hitta. Hon stod inne. I min frånvaro hade de bränt henne. En numera förbjuden "behandling" där man brände benen för att öka cirkulationen och driva ut slagg. Jag satt invid henne och tittade på hennes skorpiga ben och grät.


Mirakulöst var hon frisk samma dag som jag kom hem. Ingen hade riktigt orkat förbarma sig över henne i min frånvaro. Det var nog ingen vidare reklam att köra henne på banan inför andra. Att bränna hade varit ett sätt att slippa.

Chansen fick komma hem.

Nu intensifierades pratet om att skicka på slakt. Jag vädjade hos mina föräldrar att få köpa henne. Pappa plågades men stod på sig. Ingen häst. Jag fick börja galoppera. Leif slutade ta hand om hennes hovar. Han distanserade sig från mig. Jag såg men ville inte se vad han planerade.

Så kom dagen till slut. Utan förvarning skickades hon på slakt. Leif åkte till Stockholm samma dag. Han vågade inte möta min bottenlösa förtvivlan. 

Jag kom därför till stallet på min cykel utan föraningar. Alla andra hästar var ute. Jag anade oråd.  Slängde cykeln och sprang. Boxen var tom. Hennes grimma hängde på en krok. Jag grät alla sorgers förtvivlan. Över att inte fått ta farväl. Över att hon var borta för alltid. Fyra års intensiv hästförälskelse var till ända och jag förstod inte hur jag skulle kunna förlåta.

Fortfarande tycker jag att han var feg. Samtidigt hade han behållit henne länge för att inte klarade av att fatta beslut att låta slakta henne med en så hängiven skötare.  När jag mötte honom första gången efter slakten sa han:

- Vet du hur många kilo kött det var på Chansen?

Det var plumpt och grymt men jag är rätt säker idag på att han velat säga nåt bättre om han funnit sig.

Istället för hästar började jag springa. Jag sprang och sprang. Tio-tolv mil i veckan som mest. Jag började om med hästar men det dröjde flera år innan jag fäste mig vid en häst igen.