Medelåldersbloggaren returns

I dagens Sundsvalls tidning är ett dubbeluppslag med rubriken "Norrbotten oroas över länets vårdkaos". Som fd norrbottning läser jag med intresse att Maria Stenberg (s) från Norrbottens landsting oroas över bristen på politisk ryggrad hos länets folkvalda i Västernorrland:

 – Avsaknaden av politiskt ledarskap lamslår verksamheten och det riskerar i slutändan att gå ut över patienterna, säger hon.

Hon säger också att de neddragningar som planeras bland västernorrländska sjukhus borde gjorts för tio år sedan.

Det skedde en genomgripande förändring av vården i Norrbotten då man koncentrerat den akuta kirurgin och ortopedin vid två sjukhus och planerade operationer till ett annat. Förändringarna skedde tack vare en förutseende medicinsk profession tillsammans med en politisk ledning som hade ryggrad nog att besluta.

I ett sexton år gammalt nummer av Läkartidningen larmar Norrbottens läkarförening att Norrbotten behöver lägga ner minst ett av sjukhusen. Socialdemokraterna är i minoritet i landstinget och anser det omöjligt ens att koncentrera akutkirurgin till några av sjukhusen.

Från politiskt håll ser det ut som en kostnadsfråga. Ett sviktande medborgarantal gör kalkylen skakig att ha hela fem sjukhus i regionen. Från läkarhåll är man oroad för patientsäkerhet och möjlighet att rekrytera och behålla personal. Ju mindre man får träna desto sämre blir man på det man gör. Det gäller såväl akutsjukvård och kirurgi som förlossningar.

Istället för att lägga ner ett sjukhus börjar man hyvla i verksamheterna, vilket oroar Norrbottens läkarförening i ett nummer av Läkartidningen 2003, det vill säga tre år senare. Ett sjukhus är inte komplett utan alla disciplinerna, menar man. Det är bättre att lägga ner än hyvla.  

Från politiskt håll tycks man nöjd.

Det har verkligen inte varit någon snabb process. Kiruna sjukhus kämpade ända till för några år sedan för att få behålla akutkirurgin med tanke på närheten till gruvan och dess arbetsmiljörisker. Det vill säga femton är senare var man fortfarande inte klara.

Att peka finger åt politiska kollegor i andra landsting och skryta med sin egen förträfflighet är inte särskilt snyggt. Och en smula oväntat. Och pekar på betydelsen av nationella beslut i viktiga vårdorganisationsfrågor så inte alla gör som de vill eller kan.

Nu väntar jag på replik från evertebraterna i Västernorrlands landsting.

Mitt nya sällskap är som den minnesgoda läsaren kommer ihåg numera Söndagsintervjun i örat när hundarna rastas. Med anledning av mitt förra inlägg så har jag funderat en god stund över att de intervjuade i mycket stor utsträckning varit normbrytande och gått sin egen väg. Det tycks vara den förenande länken hos dessa människor, som på olika sätt märkts i sin gärning. Den form de skulle knölas in i passade illa med deras vilja och intellekt. Flera hade stor skolfrånvaro.

Skolan förmår inte forma fritänkare som vill gå egna vägar. Inte nu och inte då. Kanske inte i något land?

Att mäta kunskap och förmågor på ett fullödigt sätt står i bjärt kontrast med att det måste vara praktiskt möjligt att hinna med för läraren. Långa synteser ger vika för punkter med torr fakta. Det gäller upp på universitetsnivå också, där flervalsalternativ tyvärr förekommer som kunskapsvalidering.

Pojkarna halkar efter flickorna betygsmässigt. Det är tjejerna som läser vidare efter gymnasiet i högre utsträckning. Det finns många förklaringsmodeller och kanske finns det ett stråk av sanning i alla. Att pojkarna klarat alla förändringar som skett i skolan sedan 60-talet sämre än flickorna är en sådan.  Att skolan är mera anpassad till tjejer som därigenom blir mer bekräftade och blommar ut.

Egentligen har tjejerna haft bättre betyg under lång tid. Kanske är det först nu de på riktigt tar för sig och blir det de vill och därmed konkurrerar bort killarna? I en 10 år gammal utredning ser man att det endast är i idrott som killarna har högre resultat än tjejerna. Meritgapet är stort mellan killar och tjejer på alla program. Det är pojkar som i högre grad går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Samtidigt sjunker kompetensen generellt.

Jan Björklunds uppfattning var att den friare skolformen är sämre för pojkarna för att de är mindre mogna för det och därför behövdes ordning och reda.  

Men barnen är ju inte skolans egna kontext eller ansvar. Parallellt är det våra ungar av i sin tid som curlats hårt genom sin uppväxt där vi föräldrar har svårt att ta kommandot och stänga av datorer och telefoner och se till att de kommer i säng. Trötta ungar är vardag i skolan idag. Trötta ungar stör. Barn utan tydliga regler hemifrån som är vana att förhandla och ifrågasätta eller till och med göra som de vill med ett auktoritetsförakt är en utmaning för arbetsron i klassen och skolprestationen.

Den bästa läraren som våra barn haft hade vårt tredje barn sina första år. Hennes tes var:

- När alla kan simma, när alla kan skriva, när alla kan räkna, då kommer också arbetsron. Därför satsar jag alla krafter på det. Men jag är helt ointresserad av att de ska sova över i skolan eller att jag ska ägna en kväll åt att spela brännboll med föräldrar och barn. Det är inte det jag är till för.

När barnen gick ut trean hade alla barn nått målen. Det var tyst i klassrummet när barnen arbetade. De bekräftades för sitt slit att skriva fint och räkna rätt.

Hon var en makalös pedagog och ledare. Ledarskapet i klassrummet är högst varierande. När det är svagt kommer stöket och otrivseln.

Barn som kommer från hem där man stöttar med läxhjälp och förväntar sig skolprestation och närvaro, där det finns en tradition att läsa vidare och barnen har lätt för sig kommer alltid att klara sig. Det är inte de som läraren behöver dra ut i handlederna för att han inte lyssnar.

Jag tror inte det finns några lätta lösningar. Jag är ganska säker på att lärarna knäar under omorganisationer och det är en signal i sig. Lönen har halkat efter och att vara lärare är slitsamt med omprov och individanpassningar och ändlös dokumentation vid sidan av den traditionella undervisningen. Men när den allmänna kunskapsnivån sjunker och var femte elev går ut nian utan fullständiga betyg behöver något hända. Jag är måhända gammeldags när jag tror på arbetsro och katederundervisning och mindre dokumentation. Låt lärarna lära ut. Hitta stöd till dem som inte är naturliga ledare i klassrummet.

Varje fysiskt tillrättavisande för störande av ordning är ett extremt misslyckande som vi alla bär ansvaret för.

En sjätteklass har prov. Den störs av en pojke som filar med linjalen mot sin bänk. Läraren ber honom sluta, annars får han gå ut. Han slutar inte. Läraren säger till honom att gå ut från klassrummet. Eleven vägrar trots flera uppmaningar. Då tar läraren honom om handlederna och drar honom ut ur rummet.

Föräldrarna anmäler skolan och läraren för att ha kränkt eleven. Skolinspektionen ger föräldrarna rätt. Kommunen åläggs att betala 15 000 kronor i skadestånd. Kommunen går emot och frågan prövas juridiskt. Läraren frias.

Försök nu tänka dig att samma sak händer i Japan. Den unge oregerlige gossen som stör lektionen och inte tar rättning. Som blir kränkt och anmäler en japansk kommun. Eller en tysk? Fransk? Finsk?

Hur tänker Skolinspektionen som anser att pojken kränktes? Hur är fallet för de klasskamrater som får stå ut med hans filande? Är inte de kränkta av det oljud han producerar när de försöker skriva ett prov?

Skolverket mäter sedan 2006 upplevelsen av studiero i klassrummet. Det är en nedslående trend. Nästan var tredje elev störs av andra elever under lektionerna.

I Pisa-undersökning jämförs länderna inom OECD. Så här ser jämförelsen ut hur många av eleverna som kommit för sent minst tre gånger de senaste veckorna till lektion:





 

Nedan är jämförelsestaplar över elever som skolkat från minst en hel lektion sista 2 veckorna:

Lärarnas riksförbund har gjort en undersökning vilket stöd lärarna känner för att upprätthålla arbetsro i klassrummet. Man förstår att det inte är nåt lätt jobb att navigera under sådana förutsättningar.




Höörs kommun drev frågan vidare till tingsrätten av principiella skäl; lärarens rätt att agera för en god arbetsmiljö i klassrummet. Ska vi behålla lärare kvar i yrket (hälften hade valt annat om de valt om i dag) så kan vi inte göra dem helt tandlösa. Var tredje lärare oroar sig för att bli anmälda av sina elever, att bli uthängd i massmedia och ge sin skola ett dåligt rykte.

Och - vi behöver fostra egna och andras ungar så de förstår vikten av arbetsro och respekt för läraren. Vi behöver underlätta för läraren att kunna göra sitt jobb genom att skicka barn till skolan som vi har knölat till i formen så de fattar att de inte är epicentrum eller får göra som de har lust. Vi gör varken barnen eller samhället någon tjänst att ropa att ens barn är kränkt när det egentligen handlar om att vi som föräldrar brustit i att uppfostra våra barn att respektera ledaren i klassrummet och sina klasskamrater. De kränktas kultur är en riktigt tråkig utveckling som behöver stoppas med alla medel.

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/dom-i-dag-efter-stokig-lektion?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20160428%3Adom-i-dag-efter-stokig-lektion%3Anyh

http://skolvarlden.se/artiklar/en-av-tre-radda-anmalan

http://isakskogstad.se/lararna-ar-radda-for-att-kranka-eleverna/

Kan förstås inte låta bli att screena av det där med rastlösa ben. För att se om det finns fler ingångar som de fyra frågorna i tidigare inlägg har för att fastställa kriterierna för om benen är rastlösa eller inte. Jag förstår på doktorn att rastlösa ben sköts av primärvården. När jag läser om symtom och behandlingar känns det djupt orättvist mot de människor som har problem.

Rastlösa ben är så mycket mer än bara lite myrkryp. De som har riktigt besvärligt har svårt störd nattsömn på grund av smärta och ofrivilliga bensparkar och kramper i vaderna. Rörelse minskar smärtan men hos en del högst marginellt. För vissa drabbas även armar, bål och ansikte även om det verkar mer ovanligt.

Behandlingen är ganska avancerad, från dopamin (som används till Parkinson t ex) till nervsmärtepiller som gabapentin till morfin till... ja....

Det finns en uppenbar risk för feldiagnos tänker jag. Det gäller att vara omsorgsfull med sin utfrågning av patienten och uteslutande av andra sjukdomar.

Restless legs (eller numera  Willis-Ekboms sjukdom) är vanlig (10-15% av befolkningen beräknas vara drabbad med debut från 40 årsåldern) och missas ofta. Många lider väldigt. Det kräver en påläst doktor för att kunna hjälpa på bästa sätt. På en vårdcentral känns det ganska tveksamt om bästa hjälpen finns att få med det tryck som är med tiominuterstider och en strid ström av patienter. Hur doktorn ska hålla sig uppdaterad med nya behandlingsstrategier.

Det finns ju också en risk att man skjutsas ner i fel fack. Som jag tänker att jag är i nu. Det som var bra med den doktor jag träffade att han var hyfsat resonabel även om han inte kändes jättekunnig. Jämfört med andra specialistläkare jag träffat för egen del och andra för sonens del som jag känner mig frånåkt av direkt så känns den här läkaren mera tillbakalutad i sin inställning. Han åker mot pension och litar mycket på klinisk erfarenhet. Har slutat att vara nyfiken.

Det som frustrerar mig mest för egen del är hur sega utredningarna är. Hur jag kommer att få vänta på magnetröntgen och kanske behöva åka till Uppsala för att få det gjort på grund av brist på tider i Sundsvall.

Mina onda fötter är otypiskt för rastlösa ben. Men det hade inte doktorn riktigt heller tid att sätta sig in i.

Jag morgonrastar hundarna vid jobbet. Orkar inte betvinga benen att gå i uppförsbacke så håller mig på platten och får slut idéer. Sätter dem på en liten fotbollsplan och kommenderar dem att stanna. Bruna hunden hasar sig närmare för att försäkra sig att hinna före.

Jag kallar in dem. De kommer som dreglande skott. Jag kopplar dem. Lydnadsträningen för idag gick ju ganska bra. Jag lyssnar på Jan Helin i söndagsintervjun i örat. Det är bara ett öra som lyssnar för den andra luren är tyst. Förstås den med mikrofon. Jag har provat alla prisklasser och de slutar alla att förmedla ljud.

Jag märker först inte mannen som står bakom mig i regnet.

- Hallå, säger han.

Jag drar yrvaket ur luren ur örat.

- Ja?

- Jo, vi undrar... vi ser att du har så väldigt lydiga hundar och så...

- Äsch.. inte då, säger jag (kanske).

- Jo vi undrar, vi har en liten valp som vi gärna vill ska få leka med väluppfostrade hundar och vi har inte sett några på Södermalm. Så nu när vi såg dig så tänkte vi att kanske?

Bakom avbytarbåset tittar en liten prickig setter fram med matte och barnvagn. Howly hoppar jämfota i kopplet. Jag håller diskret ner henne i backen och älskar retrieverkopplet som borrar in i handflatan.

- Höhö, javisst, absolut.

- Ja, sen alltså. När hon är färdigvaccinerad och så.

Vi skiljs åt. Helin fortsätter prata i mitt högeröra. Jag känner mig märkvärdigt bekräftad och äntligen förstådd vilka slipade juveler jag har som bogserat mig hela vintern i kopplet. Tänk vilka hundkännare det bor på Södermalm!