En annan aspekt på att hålla kostnaden nere för djursjukvård som hundägare är att välja en frisk hund. Det är förstås något vi alla vill ha. Att få förmånen att glädjas åt ett aktivt hundliv med en frisk fyrbenting är nog det vi alla har tänkt oss när vi åker hem med en luddig liten valp från uppfödaren.
Ett sätt att ta reda på vilka oddsen är för att få en frisk eller sjuklig ras är att kolla försäkringskostnaden för att ha den införsäkrad. Agria anger att varje ras ska bära sina egna kostnader. Det vill säga att labradorkollektivet bekostar om många labbar tar ut på sin försäkring. Eller om ett tillräckligt antal labbar maxar sin försäkring årligen så märks det i premien för allihopa även om många inte tar ut något alls. Fair enough.
Försäkringspremien påverkas också av tillgången till djursjukhus. Därför är det dyrare att försäkra en hund i Stockholm än i Kiruna av samma ras.
Det är förstås hur kostsam sjukdomen är för bolaget som avgör premien. De dyra sjukdomarna är till exempel ledsjukdomar som behöver opereras. Sjukdomar som är billiga för bolaget, men som ändå förekommer i rasen, ger förstås inte avtryck på premien. Vissa hundar har spärrar för att de har så mycket problem med en viss sjukdom. Sharpei och hudsjukdomar till exempel.
Tanken med det är god. Jag tycker att det är rimligt att man premieras för att ha valt en frisk ras.
Hur mycket påverkar hälsoläget hos rasen vårt val av ras? Jag tror tyvärr ganska lite. Annars vore det den ultimata konsumenstyrningen att välja utifrån de friskaste hundarna. Det skulle i så fall innebära att en av de friskaste raserna - norrbottenspetsen - skulle marschera fram i ledet över populäraste hunden. Tyvärr har ingen ras tjänat på att bli populär, så det skulle sannolikt innebär att den blir sjukare än i dagsläget. Precis som med alla raser som fått stor efterfrågan.
Bäst tror jag det är att välja hundar som framförallt premieras utifrån funktion snarare än utseende, men det förutsätter förstås att man är intresserad av det hunden är avsedd att göra. Alla skulle inte trivas med en trädskällande norrbottenspets och hunden själv skulle inte trivas att vallas i en park i en stad.
Jag har roat mig med att titta vad premien per månad skulle kosta om man försäkrar en tik född 2011 hos Agria med en fast självrisk på 1900 kronor, 25 % rörlig självrisk, rehabförsäkring och en livförsäkring på runt 14 000 kronor. Det är intressant läsning. Och stämmer till eftertanke.
Ras | Sundsvall | Stockholm |
Rottweiler | 571 | 664 |
Sharpei | 571 | |
Amstaff | 432 | |
Schäfer | 371 | |
Engelsk bulldog | 583 | 676 |
Labrador | 328 | |
Norrbottenspets | 244 | |
Blandras | 304 |
Riktigt intressant är det att se kostnaden för en blandras. SKK arbetar med upplysning kring fördelar med rasrena hundar. Hälsomässigt tycks det inte stämma utifrån Agrias prissättning. I sammanhanget ser ju blandrasaveln ut att ligga bra till. Här finns en hel del att fundera på! Värt att tänka på är att vissa ledoperationer är undantagna i försäkringen på just blandraser.
Den genetiska mångfalden är viktig för att en ras ska vara sund. Små raser med litet avelsurval ger genetiska flaskhalsar och en utarmning av det genetiska materialet. Sjukdomsgener får fäste i populationen. Det finns många publikationer kring just detta fenomen. Som veterinär gör man också sin diagnoslista utifrån rasen man har framför sig; har man en kollapsad storpudel så tänker man binjuresjukdom, en dobermann tänker man hjärtfel. Listan kan göras lång.
Genetik är komplext och att avla bort en rasbunden sjukdom är svårt och kräver uthållighet och stor kunskap. Men också prestigelöshet. Att erkänna problemet i rasen är steg 1, i sina egna linjer steg 2. Att kritiskt granska utfallet av sin avel med avseende på hälsa hos avkommorna är viktigt.
Vi vill alla ha en frisk hund. Men i slutet av dagen väljer vi oftast utseende före risk för ett sjukligt liv. Orsakerna är säkert många och tål att diskuteras. Vad är dina skäl till vilken hundras du valt?
0 kommentarer | Skriv en kommentar