Medelåldersbloggaren returns

En annan aspekt på att hålla kostnaden nere för djursjukvård som hundägare är att välja en frisk hund. Det är förstås något vi alla vill ha. Att få förmånen att glädjas åt ett aktivt hundliv med en frisk fyrbenting är nog det vi alla har tänkt oss när vi åker hem med en luddig liten valp från uppfödaren.

Ett sätt att ta reda på vilka oddsen är för att få en frisk eller sjuklig ras är att kolla försäkringskostnaden för att ha den införsäkrad. Agria anger att varje ras ska bära sina egna kostnader. Det vill säga att labradorkollektivet bekostar om många labbar tar ut på sin försäkring. Eller om ett tillräckligt antal labbar maxar sin försäkring årligen så märks det i premien för allihopa även om många inte tar ut något alls. Fair enough.

Försäkringspremien påverkas också av tillgången till djursjukhus. Därför är det dyrare att försäkra en hund i Stockholm än i Kiruna av samma ras.

Det är förstås hur kostsam sjukdomen är för bolaget som avgör premien. De dyra sjukdomarna är till exempel ledsjukdomar som behöver opereras. Sjukdomar som är billiga för bolaget, men som ändå förekommer i rasen, ger förstås inte avtryck på premien. Vissa hundar har spärrar för att de har så mycket problem med en viss sjukdom. Sharpei och hudsjukdomar till exempel.

Tanken med det är god. Jag tycker att det är rimligt att man premieras för att ha valt en frisk ras.

Hur mycket påverkar hälsoläget hos rasen vårt val av ras? Jag tror tyvärr ganska lite. Annars vore det den ultimata konsumenstyrningen att välja utifrån de friskaste hundarna. Det skulle i så fall innebära att en av de friskaste raserna - norrbottenspetsen - skulle marschera fram i ledet över populäraste hunden. Tyvärr har ingen ras tjänat på att bli populär, så det skulle sannolikt innebär att den blir sjukare än i dagsläget. Precis som med alla raser som fått stor efterfrågan.

Bäst tror jag det är att välja hundar som framförallt premieras utifrån funktion snarare än utseende, men det förutsätter förstås att man är intresserad av det hunden är avsedd att göra. Alla skulle inte trivas med en trädskällande norrbottenspets och hunden själv skulle inte trivas att vallas i en park i en stad.

Jag har roat mig med att titta vad premien per månad skulle kosta om man försäkrar en tik född 2011 hos Agria med en fast självrisk på 1900 kronor, 25 % rörlig självrisk, rehabförsäkring och en livförsäkring på runt 14 000 kronor. Det är intressant läsning. Och stämmer till eftertanke.

Riktigt intressant är det att se kostnaden för en blandras. SKK arbetar med upplysning kring fördelar med rasrena hundar. Hälsomässigt tycks det inte stämma utifrån Agrias prissättning. I sammanhanget ser ju blandrasaveln ut att ligga bra till. Här finns en hel del att fundera på! Värt att tänka på är att vissa ledoperationer är undantagna i försäkringen på just blandraser. 

Den genetiska mångfalden är viktig för att en ras ska vara sund. Små raser med litet avelsurval ger genetiska flaskhalsar och en utarmning av det genetiska materialet. Sjukdomsgener får fäste i populationen. Det finns många publikationer kring just detta fenomen. Som veterinär gör man också sin diagnoslista utifrån rasen man har framför sig; har man en kollapsad storpudel så tänker man binjuresjukdom, en dobermann tänker man hjärtfel. Listan kan göras lång.

Genetik är komplext och att avla bort en rasbunden sjukdom är svårt och kräver uthållighet och stor kunskap. Men också prestigelöshet. Att erkänna problemet i rasen är steg 1, i sina egna linjer steg 2. Att kritiskt granska utfallet av sin avel med avseende på hälsa hos avkommorna är viktigt.

Vi vill alla ha en frisk hund. Men i slutet av dagen väljer vi oftast utseende före risk för ett sjukligt liv. Orsakerna är säkert många och tål att diskuteras. Vad är dina skäl till vilken hundras du valt?

- Hej! Välkomna!

Servitrisen lägger fram menyn på bordet framför mig och min kollega.

- Tack!

Vi bläddrar lite. Det finns många rätter som verkar goda.

- Ska vi passa på och fråga om ursprungsland?

- Ja, bra idé!

När servitrisen dyker upp beställer jag en kycklingrätt.

- Var kommer kycklingen ifrån? Land alltså?

- Öh, nja, det vet jag inte. Det måste jag fråga köket om.

- Kolla även oxfilén, säger min kollega.

Hon går iväg, kommer tillbaka.

- Kycklingen är från Frankrike, oxen från USA och grisköttet från Danmark.

- Har ni inget svenskt på menyn?

- Det verkar inte så.

Vi tar lax. Den är norsk.

När vi handlar i våra matvaruaffärer är ursprungslandet tydligt uppmärkt. Vi är många som gärna handlar närproducerat och ekologiskt. Konsumentstyrningen är stor. De besprutade bananerna som förr krigade med lägre pris jämfört med eko-bananerna är borta.

Ändå är den svenske bondens företagande i fritt fall. Mjölkpriset ligger på bottennivåer och det finns inte avsättning för det kött som produceras enligt världens skarpaste djurskyddsregler.

Svenska kommuner handlar utländska livsmedel till äldreboenden och skolor. På restauranger serveras billigaste köttet, som sällan är svenskt. Konsumentmedvetenheten är obefintlig och vårt lilla experiment ovan visar att det blir krångligt att hitta en restaurang som köper in svenskt. Och vi behöver vara beredda att betala mer.

Thailändsk kyckling innehåller enorma mängder antibiotika som används utan veterinärt överinseende för tillväxt och sjukdomsförebyggande syften. Kossor som får tetracyklinantibiotika producerar betydande mängder metangaser för att de bakterier som står för metanproduktionen gynnas av behandlingen. Både thailändsk kyckling och Brasiliens så kallade "Naturkött" är rödlistat på grund av landets antibiotikaanvändning i köttproduktionen.

För antibiotika finns fyra krav, klarar man inte dessa blir det rött ljus:

1. Det får inte användas för att öka tillväxten.
2. Bara av veterinär.
3. Ska dokumenteras.
4. Återkommande användning ska utredas

http://www.dn.se/debatt/ursprungsmark-aven-mat-som-serveras-pa-restaurang/

http://www.svenskfagel.se/?p=3593

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/rott-ljus-for-kycklingkott-fran-thailand-i-nya-kottguiden

De var bättre på kolaätning än städning.  

J har kompisar och ska se champinjonliga på TV. Och äta snax i badet. Jag dreglar över en Marabou lakrits men blir lycklig när jag hittar en öppnad Werthers som K lämnat i kylen. I samma kyl hittar jag också ett Alsace och kan nu lägga till en liten kola som matchmake in heaven.

Jag gluffar Werther och gömmer påsen när gossarna dyker upp. Vill inte verka som en karaktärslös mamma.

- Har du sett en påse Werther mamma? De låg här i kylen. Det är Tjalles (fiktivt namn eftersom jag blev så påkommen och inte riktigt hörde vad gossen heter ).

- Host. Ojdå. Jag trodde det... var våra...

J skäms så öronen glöder. Eller om det är mina. Jag ringer K som är och handlar. Telefonen ringer i hallen. Hundarna hoppar lyckligt in i halsbanden. Jag märker att plånkan åkt med i bilen med K och knackar lågmält på J:s dörr för att låna hans kort. Öronlappar kan glöda länge om de är i stämning.

Jag ringer Rebecka och berättar kissnödigt fnissande om Werthers fadäs.

- Slår vad om att du tog ett glas vin så du får promenera , säger hon.

Hm. Ja.

Visste ni för övrigt att det finns två sorters W-kolor? Jag blir osäker vilka det är jag ätit fast jag åt 20 stycken. Expressätande gör nåt ned närminnet.

Jag köper båda.

- Tur du försett dig, anmärker K torrt som möter på vägen. Jag köpte inget godis på Willys.

Undrar om Tjalles ränta är att ta båda påsarna ? Borde ju bli mätt på den där pizzan de ska köpa?

Försäkringskostnaderna för hund har stigit enormt senaste åren. Kopplingen till ökade veterinärkostnader till följd av riskkapitalägande står som enda förklaringsmodell för detta förhållande. Jag ser fler samband; idag skriver jag om ett av dem;

- Allt fler vill göra alltmer

Det är min absoluta uppfattning att många vill satsa mer på sitt husdjur än förr. Etiska gränser för vad som är rätt vårdnivå är högst individuella för både veterinärer och djurägare. Vi behöver en nyanserad etisk debatt för att få svaret på för vem vi gör våra insatser: djuret, ägaren eller veterinären? Amerikaniseringen av svensk djursjukvård med avancerade behandlings- och diagnostikmetoder har medfört att många djur kan få ett fortsatt gott liv med sina ägare. Men alla kan inte räddas oavsett skicklighet. Hur mycket lider de djur som spenderar sina sista dygn i livet på en intensivvårdsavdelning? I förhållande till chans att repa på sig. Och vad kostar det?

Att uttala sig tvärsäkert vilken som det är kört för och vilka som går att rädda utan en räcka av prover och behandlingar är inte möjligt. I första hand behöver vi försäkra oss om rimligheten i vad vi gör för djuret utifrån dess preliminära prognos för tillfrisknande. Ägaren behöver kostnadsbilden klar för sig för vad som krävs för en någorlunda säker prognos och vad eventuell behandling eller kirurgi i så fall går loss på.

Djurägaren är i sig alltifrån den som bara vill avsluta och känner sig säker på det till den som absolut vill veta "vad det är" för att få frid om det blir tal om avlivning. Veterinärer är också en heterogen grupp med alltifrån pragmatikern som kan ge råd utifrån yrkeserfarenhet och pondus att det är läge att ge upp till att verkligen vilja ha viss basfakta för att säkert kunna uttala sig. Beroende på vilka två parter som möts blir utfallet och kostnaden helt olika.

Den riktiga svårigheten ligger i att navigera mellan en begränsad ekonomi och en uttalad önskan att göra allt. Att vara rakt på sak hur sjukt eller skadat djuret är och inte väja för att det kan komma att kosta stora summor är helt centralt i diskussionen. Men det är ofta svårt att nå fram. Veterinärer är olika som människor med olika erfarenhet och är man ganska nyutexaminerad kan man ha fullt upp med att försöka sitt bästa att inte göra och svara fel. Och för att vara säker på det krävs många provtagningar.

Idag vårdas 18-åriga katter med fel på njurfunktion och överaktiv sköldkörtel som inte äter för att komma igång igen. De kan få magsond och dropp och aptitstimulerande behandling, njurhormon för att få igång blodbildningen igen. Man köper tid kvar i livet. Det hade varit helt otänkbart när jag började som veterinär; dels för att vårdalternativen inte var tillräckligt bra, dels för att den allmänna uppfattningen om en katts värde skiljde sig från många människors idag.

Svårt skadade djur med flera brutna ben, blödningar till lungan och buken kan också räddas av de skickligaste instanserna. Sådana djur maxas försäkringen på. Daglig provtagning för att anpassa dropp, elektrolyter, smärtstillande och annan behandling är praxis och innebär en skräddarsydd behandling för djuret. Men det innebär också en stor belastning på den enskilda ägarens plånbok och försäkringskollektivet. Här går åsikterna isär vad som ska räddas och när man ska släppa taget. En ingående diskussion från fall till fall innan behandlingen inleds är jätteviktig för att djurägaren ska vara delaktig kring sitt djurs framtid. I somliga fall slutar det med avlivning trots att alla gjort sitt yttersta. Då är det viktigt att det varit ett reflekterat beslut hos djurägaren. Att kliniken inte bara "kört på". I händelse av stora trauman som bilolyckor och skadade djur t ex, kan det behövas en paus för djurets ägare för att få kontakt med sitt intellekt. Det kan vara ett sammelsurium av skuld och ångest som gör att det är svårt att fatta ett självständigt beslut som bottnar i ens egen etiska grundvalar men också i verklighetens betalningsförmåga. Har jag råd? Kommer det att kännas värt alla mina besparingar/att jag delbetalar i många månader? Om mitt djur inte går att rädda eller försäkringen är tömd av att enbart stabilisera djuret - kommer jag att ha råd att betala för att åtgärda benbrotten då? Hur många återbesök blir det fråga om?

För de allra flesta är betalningsviljan/förmågan slut när försäkringen är tömd. Det gäller att ha respekt för det. De flesta svenskar har inte särskilt mycket på banken och en räkning på 20 000 kronor innebär att man får dra in på semester, nya examenskläder eller något annat till familjen.

Samtidigt kostar det att ha vårdpersonal som är uppdaterade i livräddande insatser, som kan korrigera dropp och ge blod eller plasma efter behov, som kan tolka ultraljudsbilder mitt i natten, sätta lungdränage eller laga ben och bäcken som är i flisor.  

Att rädda till varje pris är inte ett alternativ för de flesta. Det nära, lugna samtalet med så många fakta kring kostnadsbild men också vad det kommer att innebära för djuret är viktigt beslutsunderlag för den enskilde. Att avliva när djuret är gammalt, sjukt eller svårt skadat måste fortsatt få vara ett rimligt alternativ utan skamkänsla.