Medelåldersbloggaren returns

En vän till mig har haft rätt skumma symtom länge. Vi kan kalla henne Karin. Hon har sökt för att få hjälp. Ont i kroppen, ofrivilliga ögonrörelser, synbortfall, svullnat upp i ansiktet och blir röd så kunderna tror att hon varit utomlands, darrningar och svaghet i händer...

Hon har sökt hjälp i vården. Förtvivlat många gånger för att hon blir avfärdad som stressad, att läkaren inte ens vill undersöka henne. Skickad till gynekologen flera gånger för att hon är i klimakteriet (hon är 40 år). Gynekologen undrar lika förvånat varför hon är där för några sådana tecken ser de inte.

Hon har ordinerats Sobril (mot ångest) och läkemedel mot depression. Urindrivande för att hon blivit svullen (utan att veta varför). Framförallt är hon erbjuden KBT. För att hon är stressad.

- Borde jag inte ha högt blodtryck då? Mitt är ju jättelågt 70/40.

- Det är bra att ha lågt blodtryck, svarar doktorn retoriskt.

Hon kommer till psykologen och berättar att hon anses stressad. Av läkare efter läkare. Hennes synfält är inte normalt, men det är nog för att hon är stressad. Ny tid planeras efter ett halvår för uppföljning. Som har gått nu.

-Det är klart att du är stressad, säger psykologen stillsamt. Om man inte blir trodd för det man berättar så blir man ju det.

Efter fyra månaders väntan på remiss till smärtklinik får hon äntligen komma. Det tas ett antal prover. Hon får inte veta några provsvar och ringer till kliniken. Karin får beskedet att de kommit men att läkaren inte kommer att ha tid att svara ut dem, varken på telefon eller via brev.

Karin går till sin distriktsläkare för att få veta vad proverna visar.

- Nej, usch, såna här prover vet jag inget om. Jag kan skriva ut dem åt dig.

Karin går hem med provsvar i handen som visar förhöjda värden för ett protein i blodet som kallas för Insuline-like growth factor-1 (IgF-1) och prolaktin (hormon). Eftersom den upptagna smärtläkaren inte har tid och hennes husläkare inte vet så kommer Karin på att en kollega forskat på IgF-1 fast på katt. Kanske kollegan vet något?

Kollega E säger att hon har en läkarkontakt i Skottland som varit hennes handledare och att hon kan fråga henne om Karins prover. E ringer och berättar.

- Låt mig gissa, säger skotska doktorn. Jag vet hur den svenska sjukvården fungerar. Hon har fått höra att hon är i klimakteriet? Är stressad? Är deprimerad?

Så berättar skotska läkaren för E att Karin skulle behöva vidare med en urinmätning av serotoninhalten under ett dygn. Att provsvaren kan tyda på en typ av hormonproducerande tumör och att det behöver utredas.

- Be henne ta sig till Karolinska, jag har känningar där, hälsar skotska läkaren.

Karin går till distriktsläkaren och berättar om serotoninmätningen som behöver göras. Det vill inte distriktsläkaren skriva remiss på så hon får en remiss till en neuroendokrinolog, vilket förstås är toppen.

- Jag föreslår en serotoninmätning, så verkar jag ha koll på läget, säger doktorn med viss självironi.

I dagarna får Karin besked att smärtläkaren snart kommer att ha tid att ringa upp henne. Hon får en telefontid i oktober.

Ska det vara så här? Att vi behöver kriga för att bli trodda när vi är sjuka? Att vården använder stress som standardsvar för alla symtom? Inte orkar undersöka, hjälpa vidare utan bara avfärda?

Ska man behöva ha vänner i sin bekantskapskrets med internationella kontakter?

Vad används tiden till i den svenska vården? Varför har inte doktorerna tid med patienterna? Vad händer med alla de som saknar röst och kunskap och ork? Som får kognitiv beteendeterapi för sina symtom utan att de är färdigutredda, där första kortet i leken som dras är stresskortet och sedan är det slut med det. Om man inte orkar stångas och bråka och ifrågasätta och ta reda på.

... borde kanske tömt fickorna bättre ?

#hygieniskafrolic

I dag har vi haft Länsstyrelsen på besök. Jag reflekterar att det är första gången vad jag kan komma ihåg som jag haft förmånen att få lyssna på en länsveterinär som tydligt berättar om veterinära skyldigheter att stå på djurets sida sedan utbildningen. Fördelen är att hon själv jobbat i fält och vet att det är komplext och svårt ibland. Ofta ligger mänsklig misär bakom kattsamlande då man inte har råd med mat till varken sig eller katterna, än mindre veterinärvård. Det kan vara en lättnad i somliga fall att få myndighetsbeslut att det inte går längre. Men reaktionerna varierar.

Emellanåt anmäler vi. Men ofta är man pragmatisk. Viss tillvänjning sker nog också. Gamla njurkatter till exempel. Som magrat av gradvis och sedan stilla torkar ihop och slutar äta. När ägaren kommer är den närmast endimensionell med en skrynklig, hoptorkad pälskostym över en blek och avmagrad kropp. Den får äntligen dö. Ägaren är förtvivlad och gråter. Lidandet är slut. Jag har aldrig anmält men kanske stilla påpekat att kisse borde fått slippa tidigare. Men det är inte alltid jag säger det heller. Kanske fel av mig. Men stunden har påkallat en viss respekt för sorgen i rummet.

Hunden med ett dinglande bakben och ett stort sår på kroppen med fluglarver i som fått bo i en boda för att han luktar så illa. Anmälan.

Hunden som släpats en kilometer efter en grusväg hängande i dragkroken så att den är flådd in på köttet och har en krossad höft. Lidandet är ohyggligt. Ägarna är förkrossade men har brutit mot djurskyddslagen. Anmäla?

Hunden som lämnats utanför jobbet och glömts av husse när han ska in "en snabbis". Hunden kokas till döds den där varma sommardagen. Bilen är full av kamp för att komma ut. Hussen är förkrossad och otröstlig över det som hänt. Anmäla?

Hunden som kommer in med ett öga som tryckts ur sin håla för att husse "disciplinerat" när den kissat inne. Veckan därpå har den "fallit" ner i en hink med vatten och nästan drunknat. Matte hukar bredvid hussen. Jag misstänker att även hon blir "disciplinerad".

Det finns gånger djur kommer in med förelägganden. Länsstyrelsen kräver med andra ord en undersökning. Hundar som blivit sparkade. Hur man än letar är det svårt att påvisa lidande. Det känns förfärligt att skicka tillbaka dem till misshandel. Men bevisbördan är stark. Och för att det ska vara rättssäkert så är det rimligt. Hunden som blir åthutad genom att husse spolar varmvatten i halsen på den med duschslangen. Minnesbilden är svår att skaka av sig. Jag drar en suck av lättnad när jag några veckor senare får höra att han fått djurförbud och att hundstackaren är omhändertagen. En tillgiven, ung staffe som förhoppningsvis kommit till ett kärleksfullt hem.

På sociala medier finns en oro att man inte kommer att ha råd med vård. Kanske är det så. Kanske kommer alla inte att ha råd med avancerad vård. För avancerad vård kostar mycket pengar. Men avliva i tid är man skyldig sitt djur. Att veterinärerna "anmäler hit och dit" som görs gällande ibland är en överdrift. Jag tror tvärtom att många av oss är mesiga.


Ändå tror jag på att ge den enskilda lite tid att göra rätt - förutsatt att djurets allmäntillstånd medger det. Man kan få chans att åka hem och ta adjö. Ofta handlar det om bristande insikt. Okunskap. Inte medvetet plågeri. Man kanske inte vill avliva hos den veterinär som påtalar att det är dags för att det är konflikt. Men att få sova på saken och åka till "sin" veterinär kan göra skillnad.

Alla dagar i veckan behöver veterinären stå på djurens sida. Är konflikten mellan veterinärens bedömning och djurägarens uppfattning om hur djuret har det ett faktum är rättslig prövning och myndighetsutövning nästa steg. Annars bryter veterinären mot lagen och sina skyldigheter som veterinär. Vi är "inte ute efter" djurägaren. Vi finns där för att tillvarata djurets intresse att få vård i tid eller avlivas.

I de flesta fall är det inga problem.

Jag har berört det förut. Att vi behöver diskutera gränser. Gränser för vad vi utsätter våra djur för oaktat våra intentioner. 

En saga med för närvarande lyckligt slut är frallan Buford. Han ägs av en amerikansk familj som försökt allt i kirurgiväg för att ge Buford den luft han så desperat försöker få ner genom trånga och förträngda luftvägar. Trots alla upptänkliga försök och kirurgi så lyckas inte amerikanska veterinärer hjälpa honom. Han orkar inte leka,  springa,  sover dåligt, kan inte ligga på rygg utan att andningen kollapsar. Han klarar inte vanlig mat utan att kräkas och matas med mixad mat i grötkonsistens halvstående i en specialstol för att han inte ska dra ner maten i lungorna. 

Matte får kontakt med veterinär i Leipzig.  Han har en annan teknik och tror att han kan hjälpa honom. Buford har en lunginflammation på grund av att maginnehåll svalt ner i lungan och vårdas med syrgas innan avresan.

Det blir ingen plättlätt match för veterinären.  Fem operationer på lika många veckor krävs för att Buford ska kunna andas, leka och leva. Matte är förstås överlycklig att äntligen höra hunden andas utan kamp.

 Mängder av människor läser och gillar.  Buford är frisk!  Bilder på honom när han busar med kompisen liggande på rygg är en stark signal att luften tar sig fram.

Jag dras med också. Vilken rörande historia! Men strax kommer eftersmaken i rekyl. Vad utsätter vi hundarna för ? För att kompensera för en sjuk avel? Hur mycket ångest över andnöd, kväljningar,  kräkningar , intensivvård, veterinärundersökningar, nålstick och operationer är rimligt och etiskt ? Är det slutliga , till synes fantastiska resultatet av en av världens mest dedikerade forskare och veterinärer i trubbnosars andningsproblem, det som räknas?

Buford föddes i en defekt kropp. Han hade ägare med resurser och envishet att söka hjälp över hela världen för att ge honom det syre hans kropp behövde men inte fick.

Läs gärna Bufords historia på Debra Jenkins Facebook.  

Nånstans borde det finnas ett stopp. Ska det enbart definieras av ägarnas finanser och veterinärer som kan försöka lite till ? Hur ofta behöver de följas och bedömas av veterinär hur de har det? Var går gränsen för "lite dålig andning" som inte behöver opereras?Vad är acceptabelt liv och vem bestämmer det ytterst? Hur många operationer kan vi rimligen låta hunden gå igenom för att syftet är gott?

 Oerhört angelägna frågor. 

Minns du Bella? En fralla som opereras för sin andningsbesvär med näsvingeplastik, dvs näsborrarna vidgas för att luften ska passera fritt. Vi hade ett samtal jag och ägarna om hennes problem. En knäskål som inte är på plats och en oklar symtombild som en kollega bedömt kunna vara ryggrelaterat. Och så andningen. Hur hon sover dåligt och vaknar för att hon kväljer av slem i halsen, hur hon snarkar både i rörelse och vila, hur snoret sprutar ur nosen när hon blir glad eller springer. 

Bella opereras och åker hem. Vi enas om att "bara" vidga näsborrarna. Hon har också ett gurglande läte från svalget. Det antyder förträngning även i svalget. Ofta är det både tungan som kräver plats som är begränsad på grund av nosförkortningen och gomseglet som är för långt och tjockt. Det senare kan vara en sekundär effekt av en långvarig kamp för tillräckligt med luft. Vävnaden blir då som en tjockpannkaka och är dessutom oelastisk med sämre nervförsörjning har forskning visat. Vilket förstås försvårar andningen och ökar undertrycket i svalget.

Efter operationen har Bella besvärligt med slembildning och måste upp på natten och kväljer.  Hon sätts på nytt på kortison. Efter ett tag får hon kala fläckar i pälsen och matte och husse börjar trappa ut tabletterna.

De mejlar mig i dag. Bella har haft en bättre period men nu går det tungt med andningen igen. Det verkar täppt i nosen. Hon slemmar ur halsen och fräser i nosen. Hon är på frallors vis glad ändå. 

Hur ska de tänka ? 

Jag svarar från hjärtat och med Bellas bästa för ögonen. Det kommer bara att fortsätta försämras. Det kommer en sommar som ställer tuffa krav på forcerad andning genom en nos vars slemhinnor tycks ha kollapsat eller förtjockats. Snorande och slembildning från svalget talar för andnöd.

Hur mycket man ska utsätta henne eller andra trubbnosar för i samma situation  iform av operationer är en egen men enormt viktig etisk fråga. Tillsammans med matte och husse drog vi upp riktlinjerna redan i höstas.  De ville prova med vidgning av näsborrarna. Det fick räcka.

Hade det gått bättre om man gjort även en gomförkortning?  Kanske, kanske inte. Kanske hade undertryck och kollaps av näshålan redan gått för långt. Kanske inte.

Jag klandrar dem inte en sekund för deras beslut. Tvärtom beundrar jag deras förmåga att fatta ett eget väl avvägt beslut och stå fast vid det. Däremot så lider jag med Bella och de andra hundar som avlats fram mot ett extremt utseende där nosen är så kort att vävnaden i svalget trängs ihop och där näsöppningen är för liten för att medge normal andningsfunktion. Ingen hund ska behöva lida för att människan vill att hunden ska se ut på ett visst sätt. 

Avelns bakgård med typ före funktion skördar lidande offer. Det är bakgrunden till det veterinära upprop som snart har ett år på nacken och som bland annat kommer att utmynna i ett avelsintyg för veterinär att fylla i för att värdera hundens lämplighet att gå i avel. 

Av hela mitt hjärta hade jag önskat att få berätta om Bella som lever lyckligt ett helt liv utan andningsbesvär. Verkligheten ser annorlunda ut ibland. Den behöver vi alla också se på med öppna ögon. Osminkad sanning gör ont. Mest ont för den som sitter med gränsdragningen när livet är av för låg kvalitet för att levas för hunden som man fäst sig så vid. 

Kriterier för när vi ska operera och när vi ska låta bli blir en del av programmet på veterinär trubbnoskongress i höst. Men framför allt annat är målet att det inte ska behöva födas några Bella med en anatomi som skapar lufthunger.