När jag är 20 år följs jag för en överproduktion av mjölkhormon, prolaktin, i blodet. Produktionen sker från hypofysen i hjärnan och ger kanske sig framförallt till känna för min del i form av mjölkproduktion och gles menstruation. Jag får prova ett läkemedel för att minska produktionen men jag mår oerhört illa av den och avbryter behandlingen i samråd med läkaren i Uppsala.

När jag sedan väntar mina två första barn går jag på synfältsundersökning för att försäkras om att inte adenomet växer och tycker på synnerven. En gång i månaden gick jag. Vid barn nummer tre enades jag och gynekologen att det var jättejobbigt med samma procedur igen och att risken för problem var försvinnande liten.

Sedan har det där med prolaktinstegringar fallit i glömska. Både av mig och vården. Tills nu när jag fått problem med kroppen. Jag har ju ringat in Sjögren som en möjlig orsak till ryggmärgsinflammation och fintrådsnervsmärta och hittar också att just prolaktinstörningar kan ge upphov till en rad autoimmuna sjukdomar, varav en som nämns är Sjögrens. Jag tror att det är hyfsat ny kunskap.

Prolatinstegringar är en rätt ovanlig sjukdom. 350 fall per miljon invånare. Ryggmärgsinflammation som inte beror på MS är ännu mer ovanligt. Det är dumt att ha ovanliga krämpor när man är i vården. Man får ofta röja sin väg själv om man bara är halvkrasslig. Det är snårigt, ensamt och tidsödande. Jag märker att min önskan att kunna jobba heltid igen inte är ett argument som går hem hos nästan någon mer än vårdcentraldoktorn, som är förstående.

Jag samlar på mig frågor och artiklar i ämnet tills mitt möte med nya reumatologen och hoppas vinna hans intresse. Känner mig också angelägen om att få kollat prolaktinet igen, som inte är undersökt på 16-17 år eller så.

Jag tänker osökt på min far som såg sig själv som frisk trots spridd prostatacancer. När reumatologen frågade mig i våras om jag haft andra sjukdomar kom jag inte att tänka på mitt prolaktinom ens.

- Jag har varit jättefrisk ända till min myelit 2012, svarade jag istället.

Förträngning eller positiva perspektiv? Men nu vill jag ägna lite fokus åt detta i alla fall. Rätt eller fel i slutänden återstår att se. Jag mejlar i alla fall dr Ö och frågar om det är möjligt att kolla ett prolaktin så resultatet är klart innan besöket hos reumatologen. Och bifogar några spännande artiklar som dr Ö kan läsa om han lider brist på sysselsättning. Alla skulle ha en dr Ö i primärvården.Frågan är om Dr Ö vill ha mig som patient ...

I dag publiceras  resultatet av genetikforskning  från UC Davis om engelsk bulldogg som inte förvånar men som är enormt ledsam ändå i sitt innehåll. Den visar på att den genetiska variationen i rasen är så liten att det är för sent att kunna styra om aveln mot hälsosammare utseende - det kommer att misslyckas. I undersökningen ingick 102 kennelklubbsanslutna avelshundar och ytterligare 37 engelska bulldoggar som rekryterades från kliniken när de sökte för diverse hälsoproblem. Ingen skillnad mellan hundgrupperna sågs - ett viktigt forskningsresultat i debatten där det så många gånger framhärdas att det är puppy-millhundar och illegala hundar som står för ohälsan i raserna (oavsett land). Här kan man alltså se att båda grupperna har så stora flaskhalsar i sin arvsmassa att den enda räddningen för att få fram hälsosammare hundar är att börja korsa in andra hundraser. Interkontinental renrasavel går också bort.  En europeisk engelsk bulldogg är helt enkelt inte bättre. (Även om det kommer att krävas forskning för att bevisa det också).

Forskningsresultatet går viralt över världen, tex på  BBC News .

Glädjande nog kommer rekyl från BVA (British Veterinary Association) (se nedan) som ger hopp om att den veterinära professionen framhärdar i att vi behöver friskare hundar med mindre extrema utseenden för att de lider av värmekänslighet, svårt att andas, ledsjukdomar, hudproblem, svårigheter att valpa naturligt, ögonskador, maglidanden etc... världen över!

Människans klåfingrighet är extrem. Här har vi lyckats förvandla en från början robust hund till en stackars kompis med så mycket sjukdomsgener inkorporerade i deras inavlade DNA att det inte finns en chans att vända tillbaka. Det är hög tid att utavla med andra hundar och skriva om rasstandards (de är inte skrivna av Gud) så vi får friska hundar. Nu hoppas jag på kraftsamling av hela världens veterinära expertis och andra hundvänner. Allt annat ska vi skämmas över!

Vets urge revision of breed standards to protect animal welfare

Following the release of new research data by Niels Pedersen from the Centre of Companion Animal Health, University of California, into breed health of the English bulldog, the British Veterinary Association (BVA) has issued the following statement:

...

Min gamla hund har tandlossning och behöver få munnen rengjord varannan månad pga mycket tandsten och risk för inflammation i tandköttet. Då min veterinär har flyttat har jag 10 mil enkel resväg. Ringde djurkliniken här i XX  (dotterbolag till Evidensia) för att få ett pris på sövning och total rengöring. 3300 kr ville dom ha och detta kan jag ej ta på försäkringen. Min veterinär söver inte men knockar henne lätt och gör rent,... drar en tand el två om det behövs, rengör öronen samt klipper klorna för 550 kr. Åker jag dessa 20 mil t o r till honom så tjänar jag fortfarande en större summa än att lämna henne lokalt. 

Det är svårt för en lekman att förstå skillnaden i pris för att rengöra tänderna på hunden med tandlossning. Och det är enkelt att förstå att man väljer det billigaste när priserna skiljer så enormt. Kan de motiveras av annat än riskkapitalets girighet?

Här kommer bakgrunden för den som vill veta mera:

Utbildning

På djursjukhus och större kliniker är alla som håller på med tänder tandutbildade. Även mindre, högspecialiserade tandkliniker finns!

Förr var nivån tämligen likartad (låg). Man lärde sig av den som lärt sig av någon annan. Tandsten kunde vem som helst göra med skrapa och sedermera ultraljud. Att dra en tand var också något man gjorde utan särskild utrustning mer än hävel och extraktor; en ovarsam teknik som kan skada mer än hjälpa. Jag har själv varit en av dem.  

Den skicklige tandveterinären är lika varsam i munhålan som en ortoped är i frakturen. Onödigt trauma och blödning ger förlångsammad sårläkning och risk för infektioner och smärta. Tandvärk är ett enormt och dolt lidande. Att djuret äter är ingen inteckning för att det läker som det ska utan det kan finnas betydande problem i munhålan trots bibehållen aptit.

Enbart en extraktionskurs kostar 1390 Euro . För en person. Plus förstås resa, uppehälle och lön. Det tar tid att tjäna in om man tar 500 kronor betalt för en tandsanering. Titta gärna på länken vad olika kurser kostar för klinikerna.

Utrustningsnivå

Idag är nivån på tandvården väldigt skiftande på djurkliniker i Sverige. Det finns som sagt små kliniker med stor kompetens - det är inte bara djursjukhusen. Det avspeglas på priset vill jag påstå.  De seriösa klinikerna har särskilda tandunits och tandröntgen. Vanlig röntgen är för klumpig för ändamålet. Tandrötter ligger dubblerade över varandra och bilderna är därför inte tillräckligt bra för att man ska kunna dra säkra slutsatser. Den som kan det där med tänder kan framför allt göra en bedömning om tanden ska bevaras eller tas ut, hur långt tandlossningen är framskriden och göra en plan för det enskilda djuret; hur ska munhygienen skötas på bästa sätt hemma för att förlångsamma tandlossningen? Hur ska djuret slippa ideliga tandsaneringar?

Rengöringsgrad

Det blir inte rent på lite lugnande. Tandkött med fickbildning kräver narkos. Det gör ont att använda ultraljud om man han tandlossning och hunden/katten värjer sig. Man riskerar både dåligt utfört arbete som att man skadar emaljen med ultraljudet av att det bränner fast. Även tänder som behöver ut har stora rötter och det är bara de värsta som trillar ut. Övriga behöver extraheras. Tänder med flera rötter behöver klyvas, man kan behöva göra kirurgiska slemhinneflärpar (lambåer) och sy igen för att inte lämna stora sårhålor - det vill säga det är ett omfattande kirurgiskt ingrepp med hörn - och kindtänder.

Om man lämnar tänder som skulle behöva ut, inte rengör ordentligt under tandköttskanten så är jobbet ogjort. Tänderna ser rena ut men är det inte. Tandlossningen fortskrider.

Tids-och personalåtgång

Att göra en tandsanering kan ta flera timmar beroende på hur illa det är. Djuret ligger på värmedyna och har uppvärmt dropp, noggrann övervakning av vitala funktioner av djursjukskötare för att optimera narkosen. Djuet vaknar under övervakning och fortsatt dropp. Omvårdnaden i efterförloppet är lika viktig och är avgörande för hur kroppen mår efteråt. Man riskerar stor avkylning av djuret om man inte har utrustning att kompensera på grund av spolvätskan i munhålan och själva narkosen (gäller även lugnande).

Narkosform

Det är mer skonsamt för en gammal hund eller katt med allmännarkos än lugnande. Ett minimum är också intravenös vätsketillförsel, adekvat smärtlindring för bästa uppvaknande; inte minst för att detta är seniora patienter med sämre njurfunktion. Allmännarkos kostar mer än lugnande. Framför allt är det personaltiden som kostar (det som många brukar uppfatta är ohemul summa för läkemedel är i sjäva verket narkostiden med övervakning inbakat med läkemedelskostnaden).   

Att tjäna pengar

Bästa sättet att tjäna pengar är att köpa en hundras som inte har tandlossningsproblem. Tandlossning är utbrett i vissa raser, särskilt dvärgraser. Den största hälsoinsatsen man annars kan göra för sin hund är att borsta tänderna. Varje dag.

Det gamla talesättet att man får vad man betalar för håller. En person som debiterar några hundralappar gör inte samma jobb som en som tar sju gånger mer. Hen har inte samma utbildning, narkos, omvårdnad, smärtlindring eller samma utrustning. Och därför inte samma resultat.

Checklista innan tandsanering:

Fråga veterinären

Vilka tandutbildningar hen har gått och när?

Vilken sorts narkosform som används?

Vilka åtgärder som vidtas för att förhindra avkylning?

Om djuret får dropp under tandsaneringen?

Om narkosen passas av ytterligare en person eller om kirurg och narkospassare är samma person?

Vilken beredskap det finns om något går snett (blodtrycksfall, hjärtstopp etc)

Om hörntänder och kindtänder med flera rötter klyvs eller bara hävlas ut?  Om sårhålor sluts kirurgiskt efter flerrotade tänder eller hörntänder?

Om instrumenten är sterila som används i munhålan?

Om hen mäter fickdjup runt tänderna för att kunna avgöra hur tandlossningen fortskrider? Vad kriteriet är på att dra eller lämna en tand?

Om hen har tandröntgen och röntgar som rutin vid tandlossning?

Egentligen är 500 kronor mycket pengar när kärnan till tandlossningen är orörd nere i tandköttsfickorna, accelererar, djurets utsätts för upprepade lugnande sprutor och jobbet är ogjort.

Att argumentera för sin sak på sociala medier är synnerligen intressant. Där råder helt andra regler än om det görs i verkliga livet. Man kan vända och vrida på argument så de blir ologiska och omöjliga att bemöta. Vetenskaplighet är något man generellt inte håller så högt. Såvida man inte googlat fram något som passar ens syften. Om det varken är publicerat eller granskat av oberoende part är inte viktigt.


Det råder ett kompakt auktoritetsförakt som troligen är globalt. Man kan hitta sina gelikar som gillar kolloidalt silver och som trotsar alla försök till motbevis om dess förträfflighet. Man kan framhålla att håranalys är bättre än blodprover. Att förintelsen aldrig ägt rum. Forskning som utfaller tvärtemot uppfattningen är vinklad. Självutnämnda experter "tar över" när veterinärer och läkare är för inkompetenta. Man kan kollektivt förfasa sig åt vaccin för att det ger sömnsjuka och hävda att det är bättre om kroppen får ta hand om smittor på naturlig väg. I lycklig glömska över hur det var när polio, stelkramp och tbc härjade fritt för att ta några exempel.

Jag bemöter häromdagen en prisjämförelse för en operation för en framfallen tårkörtel (cherry eye) hos hund. Den ena kliniken tar hälften av den andra. Kören av ojare och förfasare är lång. Riskkapitalets klor i svensk djursjukvård är hela svaret på frågan.

Det är ingen som frågar sig om man jämför körsbär och lingon. Det vill säga om det är samma diagnos men olika narkos? Olika operationsteknik? Olika kompetens för ingreppet hos operatören?

Jag föreslår att en stor del av prisskillnaden är just det. Att det billigare alternativet innebär att man klipper bort tårkörteln på lugnande medan det kostsammare behöver operationsmikroskop och kompetens att sy ner körteln under fullnarkos, ett ingrepp som förstås kräver annan kunskap och tar väsentligt längre tid än det förstnämnda. Nackdelen med att klippa bort är risken för torrt öga efteråt, ett livslångt bekymmer som är trist för hund och ägare. Den svenska (och internationella) ögonkompetensen anför att det inte är god praxis att klippa på grund av det.

Man skulle kunna tro att svaret skulle kunna bli: Aha! Är det så det förhåller sig?

Men på sociala medier kan man istället säga att man föredrar klippandet och att man lämnar en halv tårkörtel så brukar det gå bra. Ja, att det rent av är favoritalternativet. Och det är ett hållbart argument. Att det fördöms av expertis är inte viktigt. Inte heller att det är pinsamt att man fördömer den större klinikens pris när man jämför olika insatser. Ungefär som en underbensfraktur på hund som gipsas eller opereras med platta och spik. Blir en faslig skillnad i pris men också i läkning.

Detaljerna spelar mindre roll. Sanningen är given och kan inte ifrågasättas med sakargument. Det är ett omöjligt uppdrag att argumentera med oliktänkande på sociala medier. Enfrågegrupper får behålla sin sanning för det kostar lönlös energi att försöka komma med annat perspektiv.

Att göra skillnad på fakta och åsikt är komplicerat för nutidsmänniskan. Att ens åsikt applåderas som en sanning gör att vi driver mot ett åsiktssamhälle där fakta är underordnat. Det gör knappast gott för framtidens retorik.

Jag jobbade under ett par år i Västergötland. Här finns drösvis med fästingar och också en stor oro för att hundens hälta eller trötthet eller feber beror på fästingsmitta. På kliniken var man stolt över att ha passerat 1500 antikroppstester som kördes på eget lab. Jag mötte också ett otal hundar som behandlades med antibiotika på grund av höga antikroppshalter och ovanstående symtom. Men även för avmagring, ökad törst, kramper. En varieté av symtom helt enkelt. Hundar som stått i månader på Ronaxantabletter, ibland kombinerat med antiinflammatoriskt eller kortison. Åtskilliga med dåligt behandlingsresultat. Åtskilliga med fel diagnos och fördröjd diagnos för att fästingsmittan ansågs behöva ultralång behandling.

Vi pratade om de här fallen i veterinärgruppen. Även nationell expertis bevakade kunskapsläget kring fästingburen sjukdom. 2006 kom första antibiotikapolicyn, där antikroppsmätning kom att ifrågasättas eftersom många hundar inte utvecklar sjukdom utan bara immunitet och den håller i sig länge - många månader ibland - och därför blir som ett tombola med vinst varje gång eftersom det är enormt utbrett med anaplasmaantikroppar i områden med mycket smitta.

Även de långa antibiotikakurerna diskuterades och ett första steg mot kortare behandling togs, även - om jag minns rätt - det fortfarande var 21 dagar behandling som var förhärskande. Kronisk form ifrågasattes av nationell expertis - baserat på internationell forskning. 2009 kortades rekommendationen för anaplasma ner till 10 dagar och Borrelia som infektionssmitta är fortfarande under debatt i vilken utsträckning de blir sjuka egentligen .

Det jag noterade under mina två år i sörländsk exil var att jag träffade på långt fler polyartriter (ledinflammation i flera leder) än vad jag gjort under nästan 20 år i Norrland. Dessa hundar antas ha fått en immunologisk attack mot sina leder och behöver ibland behandlas med kortison. Även om inte sambandet är klarlagt kan det inte uteslutas att polyartriterna utlösts av fästingsjukdom. Dock är inte infektionen kvar i kroppen längre utan det är alltså det egna immunsystemet som löper amok.

Det är svårt att utmana heliga kor. Upprördheten över svensk veterinärkårs antibiotikarestriktivitet är stor på sociala medier bland somliga. Inga  vetenskapliga argument biter. Här väger anekdoter från andra, egna observationer av hund som fått lång kur med Ronaxan och till slut blivit fri sin förmodat kroniska anaplasma eller borrelia, diskussioner med utländska djurägare etc betydligt tyngre än evidens och vetenskaplighet. Att vi anses okunniga och behöver lära oss av veterinärer i andra länder. Jag håller med! Vi behöver absolut vara uppmärksamma på om vi får in andra fästingar i Sverige då de kan ha helt andra smittämnen och till och med vara infekterade med flera.  

Så är fallet nere i Europa. Det finns det mycket publicerat om. I en studie från Bulgarien från 2014 t ex påvisades antikroppar mot två eller fler smittämnen i 38 % av de undersökta hundarna. Här finns förutom Borrelia, Anaplasma (två typer), Ehrlichia också Babesia och Hepatzoon. Plus den kroniska sjukdomen hjärtmask. I Spanien t ex finns också myggsmittan Leishmania att ta hänsyn till. Babesia, Ehrlichia, hjärtmask, Hepatozoon och Leishmania ger alla diffus trötthet, avmagring och blodbildsförändringar och det kan vara en utmaning att diagnosticera och tyvärr också svårt att behandla djuren friska vid kronisk sjukdom, förstås inte mindre tufft om djuret är infekterat med flera olika smittor. Lägg dessutom till Leptospira som sprids via infekterat, stillastående vatten så förstår man komplexiteten att ställa rätt diagnos/er/ i dessa länder.

Att enkelt säga att tyska veterinärer eller spanska har stor erfarenhet av anaplasmabehandlingar är sant i kontexten att - ja, tillsammans med en rad andra smittor. Att deras behandlingar därför blir längre, bredare och kan behöva upprepas är mera logiskt än det smittläge vi har i Sverige. Se gärna tabeller nedan från Guidelines i Parasite Vectors från 2014.

Med ny kunskap kommer också den europeiska veterinära riktlinjen att börja närma sig Sveriges. I tidigare nämnda Parasite Vector från 2014 kommer riktlinjer för anaplasma och Ehrlichia för europeiska veterinärer. Så här står det om Anaplasma phagocytophilia, det smittämne vi har i Sverige:

Anaplasma phagocytophilum

The incubation period for an A. phagocytophilum infection lasts 1 to 2 weeks. Thereafter, the dog may develop a self-limiting febrile illness [87]. The main difference between A. phagocytophilum and E. canis is that most A. phagocytophilum cases present in the acute stage of the disease. Indeed, most dogs naturally infected with A. phagocytophilum probably remain healthy, as indicated by the high number of healthy seropositive dogs relative to dogs with the clinical disease [46]. The extent to which A. phagocytophilum can persist in tissues and contribute to subclinical/chronic disease manifestations in dogs has been a controversial issue [129].

Three dogs experimentally inoculated with A. phagocytophilum were monitored for 4 to 6 months to determine whether the organisms persisted. Rickettsial DNA was detected intermittently in two dogs, when PCR was performed on blood samples throughout the study [129].

The most common clinical signs of A. phagocytophilum are non-specific; they include lethargy, inappetence/anorexia, and fever. Other findings are pale mucous membranes, a tense abdomen, and gastrointestinal signs (vomiting/diarrhea). Lameness may result from secondary immune-mediated (neutrophilic) polyarthritis. Mildly enlarged lymph nodes, tachypnea, and surface bleeding (petechiae, melena, epistaxis) may occur. Rare signs include collapse, mild cough, scleral injection, uveitis, limb edema, and polydipsia/polyuria [145-151]. It is controversial whether central nervous system signs are associated with this infection [152-154]. In a few cases, an association was suggested between steroid-responsive meningitis/arteritis and A. phagocytophilum infection [155]. A. phagocytophilum infection may trigger some immunopathies, such as immune-mediated thrombocytopenia/anemia. Splenomegaly diagnosed with radiography and ultrasonography is a very common finding [147].

Table 1

^aTravelled/imported dogs.

^bKenelled dogs.

^cDogs with external antiparasitary treatment.

^dDogs without external antiparasitary treatment.

^eUsing primers for Ehrlichia/Anaplasma.

Table 2

^aThis test cannot differentiate between A. phagocytophilum and A. platys.

^bDogs with external antiparasitary treatment.