Medelåldersbloggaren returns

I dag undersöks skelettets hållfasthet. Jag får mäta mig och väga mig. Jag har plånkan i handen för att förklara varför vågen visar det den visar. Men det maler på i huvudet efter undersökningen. Fasen. Så här går det ju inte att ha det. Men banta är ju ofantligt tråkigt och ger långsamt resultat. Samtidigt vill jag inte dra på ballast motsvarande ett skolbarn. Inte minst med tanke på mina klena ben.

Jag vill ha en kickstart. Surfar in på pulverdieter, beställer en laddning som räcker i 3 veckor och trycker i väg beställningen. Nu jäklar!

En vän körde den dieten för några år sedan. Kilona rann av honom. Även elektrolyterna erinrar jag mig. Han fick snurrigt i huvudet och fick uppsöka akuten. Hans kalium var i botten. Men han repade på sig och kämpade på med sin diet. Och har faktiskt inte skenat upp till där han var innan.

Så nu väntar jag på Nutrilettsändningen så kör jag. Häng med om du vill och bli inspirerad/avskräckt/road. Inte minst i den tuffa omställningen när viktmålet väl är där. Om jag skriver här blir det lite mer offentligt och jag måste skärpa mig tänkte jag. Hemlig bantning gör nåt med karaktären.

SVT har gjort en artikelserie i sommar om hyrläkarna. Läs gärna under #hyrnotan. I Västernorrland där jag bor landar notan på 332 miljoner kronor and counting... en fullkomligt horribel summa pengar som kunde ha använts till betydligt bättre ändamål. Jag läser mig till att en del av problemet är att den ordinarie arbetstiden är förlagd från 7-21. Efter 21 får läkaren om denne går in och jobbar upp till fyra gånger tiden i komp. Och som alla känner till är det ju vanligt att vården bemannas och människor blir sjuka även nattetid. Detta skapar enorma kompberg, som i sin tur - när det tas ut i tid - behöver bemannas av någon vid frånvaro. Här fyller hyrläkarna till stor del vakanserna. Det händer sig, att den kompledige doktorn åker till ett annat Landsting och jobbar som hyrläkare också. Om hen orkar förstås. Det är inte alldeles självklart.

En klinikchef med 178 000 i månadslön har samlat på sig 12 års övertid och kräver sin arbetsgivare på 25 miljoner kronor i Västernorrland. Dagens Medicin skriver i en artikel från 2015 att det sammanlagda kompberget i landstingen för läkarna är 3.5 miljoner komptimmar, där en chef från Torsby leder med 7 600  timmar. Exemplen är många och ett tecken på att kontrollfunktionerna i landstingen är undermåliga.

Det blir en intressant debatt på smådjursveterinärernas Facebook. Den förs med respekt och utan dumförklaring fast vi tycker olika kring frågan om djurs rätt att leva för djurets skull.

Jag är inte fullt så inkrökt att jag tycker att jag har rätt och andra fel. Jag är nyfiken på andras perspektiv och har mött flera som vill välja livet för sitt djur, ofta på bekostnad av sin egen välfärd, barnens besparingar och andra uppoffringar. Sällan finns pengarna fullt ut för att göra "allt". Och ibland behöver de finnas i överflöd för att rädda, lindra eller bota. För att det ska vara rimligt för katten (eller annat djur) ur mitt perspektiv som yrkeskvinna. För att respektera lagen som säger att djur ska skyddas från onödigt lidande.

Det finns veterinärer med en mera "modern" syn på djurets rätt till liv för sin egen skull. Jag reflekterar över, att det är när ytterligheterna veterinär/djurägare möts runt det sjuka eller skadade djuret som det riskerar att målas i för få färger. Från båda hållen. Vi får svårt att förstå varann och det finns en risk för att djurägaren uppfattar ett maktövertag hos veterinären som tvingar den till ett beslut om avlivning eller behandling mot sin egen övertygelse. Det är de fallen vi läser om på sociala medier. Här behöver man öppna upp och vara professionell. För så ser det inte ut i lagens mening. Djurägaren behöver få öppningen att avliva när utgången är oviss, djuret kroniskt sjukt eller ekonomin sätter stopp. 

I det andra läget med en djurägare som vill göra allt behöver veterinären hitta lösningar för att kunna tillmötesgå den som absolut vill försöka och inte förrän de inte finns eller ägaren inte kan betala för vården är det lämpligt att ensidigt förorda avlivning - och då ska sannolikt Länsstyrelsen in som tredje part för att inte ansvar och skuld enbart läggs på veterinären utan det blir tydligt att det handlar om djurskyddslagen. För det är då veterinärer anses vara mördare.

När jag träffar matten som räddat den fruktansvärt traumatiserade, aggressiva dobermanntiken som stått i hundgård med tjugo andra i tre år och aldrig domesticerats. Som omhändertagits av Länsstyrelsen. Matten har tagit över den för att rädda den men den bara biter. Hon är rädd och skakar som ett asplöv och klarar inte att hantera den. Hon är i sina tidiga 20 och har inga pengar men vill göra allt för sin nya vän. Hitta felet som gör den så arg och få den trygg igen. Kanske är det tänderna den har ont i? De är nednötta av åratals tuggande på galler.

För mig är utgången självklar. Hunden ska inte levande ur rummet. Den är en fara för henne och en fara för omgivningen. Den går inte att hantera bara med munkorg, stöter i korgen och är stark som en björn av skräck.

Jag får beröm av personalen som drar en suck av lättnad att jag avlivade hunden. De var oroliga att behöva hantera den. En stor arbetsmiljörisk.

Samtidigt är jag inte konsekvent när det kommer in andra aggressiva hundar då ägaren själv inte ställer frågan. 50-kiloshunden som behöver dubbla munkorgar och en jacka över huvudet så den inte vet vem som är jag och vem som är matte för den hugger furiöst omkring sig mot mig när jag ska ge lugnande. Jag har hjärtklappning en lång stund efteråt. Men ordet avlivning nämner jag inte. Det sägs alltid att hunden bara är arg hos veterinären och snäll hemma. Jag har ingen möjlighet att syna det och sväljer avlivningsdiskussionen.

Men gäller det kroniskt sjuka utan hopp så är jag rättfram. För det mesta är det en lättnad för ägaren att vi avlivar det. Men inte alltid.

Jag är en veterinär av min tid och hade troligen haft andra perspektiv om jag utbildats i dag. Jag stred för att slippa djurförsöken under utbildningen så jag var nog på barrikaderna för att vara på 80-talet. Flera sådana moment saknas i dag, men kanske framför allt av ekonomiska före etiska skäl.

Jag jämför inte djur och människor i debatten om rätt att leva. Jag har jättesvårt att förstå ett sådant perspektiv. Och är ganska krass i fråga om mina egna djur. När gamla katten som bodde hos mina föräldrar magrade under kort tid så avlivade jag honom utan ett enda blodprov. När min första vorsteh trampade sönder sin handlov som 10-åring och behövde en steloperation med lång konvalescens fick hon somna in. Men jag är medveten om att det inte är lösningar alla hade valt. Många hade velat veta om de kunnat göra mer, få mer tid tillsammans. Och de alternativen ger jag dem. Med möjligheten att få avsluta om man vill.

Kompromisser och lyhördhet hör verkligen till yrket. Men vi kan aldrig kompromissa bort djurskyddet.

Jag går igenom huset med kvinnan för att hitta katterna med diarré. Hon är liten och böjd och ser oerhört trött ut. Det luktar starkt av kattkiss. Ovanpå köksskåpen, bakom gardinerna, på köksbordet -överallt är det katter. En katt sitter i vasken och kissar. Det står framme torrfoder på spruckna dessertfat med guldkant och rosor. En okastrerad hanne är instängd på toaletten. Han vankar av och an därinne, klättrar på nätet som är uppsatt som extra sluss in till toan.  


Jag räknar katterna jag ser. Bara i köket 26 stycken. I ett annat rum finns fyra till, varav en är nybliven mamma till några ungar. I ytterligare ett annat rum finns nytillkomna katter. Där har kattpesten tagit halva beståndet. Bara en av de drabbade lever ännu, övriga levande är troligen under inkubation eller immuna. Ingen vet.  

Kvinnan från myndigheten går med uppspärrade ögon och andas genom munnen med handen för munnen. Stanken är vidrig.

Mitt i vardagsrummet står en enkelsäng. Det är en stor kissfläck på det slitna blå överkastet. Mitt i misären  bor kvinnan och lever med alla katterna ingen vill ha. Senast i morse kom någon och ställde en katt i sin bur på hennes bro, vet att hon inte kan låta bli att ta in den. Enkelt sätt att dumpa problemet på någon annan.

No kill är ett begrepp som kommer från USA och handlar om att man inte väljer avlivning som lösning för katterna oavsett hur förvildade eller oönskade de är. Jag har avlivat en hel del sådana katter, som kommit in i burar och med avlivningsbeslut från Länsstyrelsen. Raggiga, rädda, aggressiva och nerkissade. För mig har det känts självklart. Att avliva djur har jag gjort dagligdags i 25 år och det är en del av jobbet. Bekvämlighetsavlivningar inför semestrar och oplanerade 10-veckorskattungar som tittar upp ur en kartong har i princip försvunnit. Kvar är katter som inte trivs i lägenhet eller i flocken utan kissar inne, katter och hundar som avlivas för att ägaren avlidit eller blivit senil eller barnet allergiskt, hundar och katter som visar aggressivitet. Jag avlivar dem också om det är så ägaren önskar. Med respekt för beslutet.

Jag försökte omplacera en fin katt i femårsåldern via FB på min förra arbetsplats. En oproblematisk katt som behövde ett nytt hem. Inlägget delades hundratals gånger. Utan napp. Det gör mig ödmjuk inför svårigheten att hitta nya ägare och att de som kommer faktiskt står utan alternativ, särskilt med katter som kissar överallt eller djur som har blivit aggressiva.

För de allra flesta är det inget förhastat beslut utan har föregåtts av mycket vånda.

Att idka no-kill på vildkatter, åka ut och mata dem, kastrera dem och se till dem varje dag i sin utemiljö och se till att de har något torrt ställe att vara på - ptjaa. Kanske skulle vi hellre lägga vår behjärtansvärda energi på att bekämpa trafficking, barnprostitution eller hjälpas åt att integrera våra flyktingar? 

Kvinnan fick hjälp med kattförbud från myndigheten. Hon såg lättad ut i de trötta gamla ögonen. Hon var fast i en ohållbar situation där grannarna börjat klaga över stanken och hela hennes lilla pension gick till kattmat och sand. Huset var bortom räddning, nergånget och sönderkissat.

Hon fick en bortre datumfrist, annars skulle vi komma och avliva dem. Jag kunde inte tänka annat än att det måste vara bättre för en katt att vara död än instängd i ett rum med 25 andra.

Vi börjar se annorlunda på liv och död inom veterinärkåren. Tiderna förändras och gamla sanningar omprövas. Det är nyttigt och nödvändigt. Det psykiska lidandet och umbärandet att gå emot sin solitära läggning är svårvärderat, likaså kanske att leva förvildad utomhus? Men när djur lider svårt har vi en djurskyddslag att lyda under. Ytterst är det Länsstyrelsen som fattar beslut om avlivning och vi är anmodade att följa beslutet.


Jag läser med fascination om en katt med stora fluglarvsinfekterade sår på bakkroppen där man från kattorganisationshåll velat ta katten tvärs över landet från västkusten till en veterinär på Öland för att rädda den med amputation av det svårast angripna benet. Man efterlyser transportör på sin FB-sida. Länsstyrelsen går emot hela idén och katten avlivas. Kommentarerna  är av sådan art att jag häpnar. Veterinärer är kattmördare. Blå Stjärnan ljuger och bedrar och är ohederliga. Tonläget är extremt obehagligt i somliga kommentarer.

I min värld är man ingen mördare när man avlivar en katt med fluglarver som äter på bakkroppen. I min värld är man heller ingen hjälte när man gör en sådan katt trebent och försöker rädda det ena benet. Vad ska den stå på för ben medan det kvarvarande benet läker? I min värld har länsveterinären tagit sitt djurskyddsansvar och beslutat att förkorta djurets lidande, som varit betydande innan det kom under vård på djursjukhuset. Det tar tid innan det kryllar av larver i ett sår, det händer inte över en natt. Den som sett och hört larverna som snaskar inne i köttet vet att det är lidande bortom förståndet.

Vi som har andra perspektiv än no kill behöver höras i debatten och nyansera. Liv ska inte räddas till varje pris. Det måste utgå från kattens behov och lidande på vägen. Stötta veterinärerna som vågar stå på djurskyddets sida. Ifrågasätt berättelserna hur det gått till. Begär ut akten från Länsstyrelsen och läs innan du kastar dig över kommentarsfältet. Bara för att 70 andra vrålar mördare och maktmissbruk så har de inte automatiskt rätt.

Tack Blå Stjärnan för att ni står pall i debatten och skyddar och försvarar personalens rätt att slippa hot och förtal.

Inför förra OS skrevs det enormt mycket om den kinesiska rekryteringen av småbarn till idrotts-internatskolor. Barnen - i 3-6-årsåldern - får lämna sina föräldrar och drillas hårt upp till 10 timmar per dag i sin idrott. Föräldrarna förväntas hålla sig undan och familjetragedier och dödsfall som kan störa barnen får inte rapporteras vid telefonkontakt.

Många av dessa barn får en rudimentär skolgång. Det får som konsekvens att de barn som inte håller måttet blir avvisade från skolan saknar utbildning. En del tar igen förlorad tid, men de som är äldre har svårt att komma igen.

Det är smärtsamt både i själ, hjärta och leder att se bilder av vuxna som töjer i barnen för att de ska bli maximalt viga. De är brickor i spelet om medaljerna och har inte valmöjligheten att själva ha bestämt sig för att ge järnet. De är eftersatta på alla plan, socialt och fysiskt. Tack och lov tycks trenden att fattiga familjer skickar sitt barn i hopp om att det ska bringa ära till landet Kina delvis vara bruten tack vare att landet utvecklas och blir rikare. Men ännu är det ett hisnande antal skolor med kinesiska småbarn som tränar hårdare än de flesta vuxna atleter i andra länder.

Likväl som vi vänder oss med avsky mot de som dopar sig borde OS och andra mästerskap vara kopplat till att träningsförhållandena i landet är förenligt med FN:s barnkonvention. Den kinesiska modellen kränker barnen på punkt efter punkt. Hur kan vi acceptera detta?