Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Etiska frågor på veterinär brachykongress

I slutet av september hålls en veterinär brachykongress, en kongress som ska handla om hundar av kortnostyp som frallor, mops och engelsk bulldog. Den kommer att täcka av både de andningshinder dessa hundar får när man avlar för extremt mot kort nos men också samsjuklighet som råder i form av neurologiska sjukdomar, tand- och ögonproblem, mag- och hudsjukdomar.


Vi har en genetisk flaskhals hos engelsk bulldog där den genetiska variationen är bortavlad och sjukligheten inte är möjlig att avla bort med mindre än att man korsningsavlar för att öka arvsmassans variation. Hur det ser ut hos övriga brachycefaler vet vi inte, men klart är att det finns många andra sjukdomsproblem som riskerar att selekteras fram om vi ytterligare snävar av avelsbasen till särskilda individer med relativt sett gynnsam anatomi avseende andningsfunktion.


Brittiska veterinärförbundet har höjt rösten för den ytterst angelägna revisionen av rasstandards. Ett upprop med nära 30 000 påskrifter av djurhälsopersonal ligger också on-line: Om du jobbar inom djursjukvård så skriv under!


Jemima Harrison som driver den stora hundbloggen Pedigree Dogs Exposed berömmer oss svenska veterinärer för förra årets upprop, som på många sätt startade en snöbollseffekt över världen. Jag hoppas att den veterinära professionen kan hitta gemensam plattform för att påverka extremavelns effekter.


Men det är konkreta resultat vi behöver.


Vi har kritiserats från uppfödarhåll för det ekonomiska incitamentet för att operera trånga näsborrar och förtjockade gomsegel. Vi har också kritiserats för att ge oss på hundarna för tidigt i livet, till och med innan de fått symtom. Uppfödarna vill att huvudena ska få växa klart, att hunden ska vara mer än två år innan man ens överväger kirurgi. Det är en viktig diskussion som ska få plats på brachykongressen. Jag är själv alltmera övertygad om att vi behöver operera tidigt med de operationsmetoder vi har i Sverige i dag. Det finns studier som visar på kollapsade benstöd och näsväggar som ligger emot varandra inne i nosen i betydligt högre utsträckning hos en trubbnos än en normalnosad hund. Dessutom förekommer  slemhinnekontakt  i mycket högre omfattning. Den för hunden livsviktiga luftpassagen genom nosen brottas således med trång nosöppning och sedan en vindlande labyrint inne i själva nosen att lyckas ta sig förbi.





Ännu finns inga studier för hur vanligt det är på valpar med kollapsade turbinater och slemhinnekontakt, men jag misstänker (eller kanske snarare hoppas) att det är konsekvensen av forcerad andning. Det känns angeläget att belägga eller förkasta den hypotesen, och den är helt avgörande för hur veterinärkåren ska tänka med de individer som fortsätter att födas fram med förträngda nosöppningar. Om en tidig kirurgisk insats med öppnande av nosöppningen medger någorlunda normaliserad luftpassage och de sedan slipper näshålekollaps och förtjockning av gomseglet är det ju tvärtom bråttom att skära innan symtom. Man har visat i en studie från 2016 att muskelfibrerna i gomseglet och nervförsörjningen hos en brachycefal hund med utvecklad andnöd tillbakabildas - dvs förutom att det sker en ärrbildning av gomseglet som gör det styvt så rör det sig inte på ett fysiologiskt sätt. En mycket ond cirkel som behöver brytas innan den uppkommit! Man visar också att brachycefala valpars gomsegel är som vilket gomsegel som helst medan äldre hundar med utvecklad BOAS har gomsegel som karaktäriseras av  förtjockning, ansvällning och vävnadsdöd samt fler slembildande körtlar än en normal gom.


Jag misstänker själv att knivkirurgi av enbart näsborrar och svalg och svalgsäckar inte är tillräckligt för att åstadkomma god andning när hundarna väl har svårt med syresättningen. Dr Oechtering från Leipzig har utvecklat en laserteknik där han går in och rensar upp inne i nosen för att fria luftens väg, förutom att vidga näsöppningar och korta gomsegel. Dock tycks slemhinnetillväxten  i efterförloppet vara ett problem och kräva omoperation - sannolikt sker tillväxten som en konsekvens av att djuret ändå har jobbigt med andningen.


Jag tittar på egna siffror från de kliniker jag företräder. Av de 94 frallor vi haft har 24 diagnos från luftvägarna och 16 från magtarmkanalen (t ex kronisk gastrit och kronisk kräkning). 11/ 58 mopsar har diagnos från luftvägarna och 3/58 mopsar har magtarmdiagnos. Samtliga opererade djur är över ett år gamla och alla har symtom på andningshinder i nos och/eller svalg. 14 opereras med nosplastik och 5 av dem gomförkortas. Ett djur avlivades på grund av otillräcklig effekt, men det finns ett mörkertal då vi var remissklinik för flera av dem.


Ska vi operera? Vad ska vi göra med dem som har andnöd där djuret inte kan andas utan det fräser ur nosen eller gurglar i svalget i varje andetag? Som beskrivs bekväma? Som kräks? Inte kan sova utan att hitta sätt att sträcka ut halsen? Inte orkar promenera? Var går gränsen för acceptabel andnöd?


Veterinärer har ett etiskt ansvar att agera enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Uppfödare, domare och trubbnosägaren har också etiskt ansvar att vi slutar premiera individer i utkant av rasstandards. Härifrån och nu behöver hundens bästa vara i fokus och rosetter på utställning vara sekundärt. En sund kropp och fria andningsvägar är överordnat allt annat!


Jag kommer att leda en etisk diskussion på brachykongressen. Vilka frågor tycker du är viktiga att belysa?


 

Kanin-OS

Nu när OS går mot slutet har jag en fråga till deltagarna:

- Har ni gjort av med era  43 kondomer ni fick när ni kom?

En simhopperska gjorde i alla fall sitt bästa och körde ut rumskompisen för att förlusta sig. Det blev lite dålig stämning och nu vill de inte simma parsimning längre.


Jag är också lite nyfiken vem som räknat ut hur många man behöver som elitidrottare under ett OS-arrangemang? 43/16 är ju liksom ganska många gånger att komma till om man dessutom ska hinna simma, springa, hoppa och rida?


Det gäller att fokusera på viktiga frågor.






Blåbärsköp

Jag växte upp i en bärplockarfamilj. Mamma dammsög skogarna på kart och mogna bär och vi lärde oss att det var ganska rimligt att ligga platt i mossan för att andra plockare som passerade i skogen inte skulle märka av STÄLLET. Det plockades framförallt åkerbär och hjortron. 50 kilo av vardera. Jag plockade hjortronsylt på Tomholmsstigen långt upp i vuxen ålder (host, tills de inte plockade bär längre). Det var gott till morgonfilen.


I år har jag lyckats plocka ihop till en blåbärspaj. Så när jag ser en annons på FB om blåbär för 35 kronor kilot så beställer jag. Och åker dit. Det är en sällsam upplevelse. En thailändsk svenskpratande kvinna står med luren i örat och tar upp beställning efter beställning. Hon viftar in mig i en enkelt möblerad lägenhet med en diskdriva som matchar en tonårings under en FF-helg. På balkongen sitter tre tunna, barfota thailändare på huk. Två rensar minutiöst blåbären och en väger. Jag får mina fem kilo på ett kick, swishar pengarna till den svensktalande thailändarens dotter och funderar hur kosingen fördelas. Jag ler mot balkong-thailändarna. Pekar imponerat på flera Konsumkassar med gula kantareller. Hur hittar de så mycket?

- De hinner inte plocka, det är galet - det bara ringer och ringer, säger kvinnan.


På parkeringen möter jag en kvinna.


- Åh fan, skulle man haft med sig hink? säger hon. Jaja. De får ta mig som jag är.


Jag häller över alla bären i en hink och ger henne den andra. På vägen hem funderar jag över vilka roller man tar i livet. I Sverige tigger inga thailändare. De sliter hårt i svenska skogar med en syssla som många med mig tycker är lite jobbig.


Hemma häller jag färdigrensade blåbär i plastpåsar och ställer in i frysen. Fantastiskt.




Franska behandlingar

Jag åker till doktorn på sjuka huset. Sätter mig i det tomma väntrummet. Tar en diskret bild, lägger upp det på Insta och skriver "Högtryck på reuma/smärt/geriatrik".







Klockan tickar på. Det sitter en lapp på väggen som säger att jag ska ringa på klockan om jag väntat mer än 30 minuter. Jag spelar Wordfeud. Telefonen ringer från skyddat nummer.


- Hej det är doktor Jan, jag söker dig i väntrummet.


- Hm, konstigt, jag är i väntrummet?


- Nja, då har du gått fel.


Oj! Jag är visst på neurologen ser jag nu. Av gammal vana.


- Kan du skynda dig hit så tar vi besöket ändå, säger han.


Doktorn går igenom alla undersökningar som är gjorda. Han undrar vem som svarat ut de senaste provsvaren. Jag säger att de har jag fått systrarna att svara ut eftersom dr S åkt på långledigt.


Doktor J tycker att det nog är neurologiskt. Jag säger att neurologen tror att det är restsymtom av ryggmärgsinflammationen 2012 men att det senaste är mera reumatiskt. Doktor J vidhåller att han tror att det är neurologiskt. Jag säger att jag tror att det kan vara Sjögren för en del kan få ryggmärgar och fina nervtrådar som är ilskna då. Han säger att han inte tror det för då borde mitt ANA-prov varit positivt. Jag frågar om han är säker för jag har läst att det oftast är svårt att veta att det är Sjögren innan man blir torr i munnen. Doktorn säger att man kan ta biopsi från insidan av läppen för att veta om det är Sjögren. Jag säger att det kanske inte ger något eftersom jag inte är muntorr utan bara har neurologiska besvär. Jag berättar att fintrådar i benen också kan bli glada av kortison, för det har jag läst en studie om. Doktor J ser matt ut.


Dr J säger att jag fått en jättebra undersökning och bedömning av doktor S som jag bytte bort för att han mest ville prata om sin avlivade katt och ställde diagnosen restless legs fast inte ett enda kriterium var rätt. Jag säger också att dr S tyckte att jag inte var så slank och då smilar han och tipsar att jag kan berätta det för sekreteraren för hon är (också?) en stor kvinna. Oklart vad vi mera ska prata om? Viktväktarna kanske? Eller ska sekreteraren berätta om andra patienter som också fått kroppshyddan bedömd av dr S?


Sedan pratar vi om min kortisonbehandling. Jag säger att jag är bättre på 5 mg prednisolon än på gabapentin och amitryptilin som jag ätit sedan 2012 i olika desperata doser. Jag säger att jag vill kunna jobba mera. Doktorn säger att det är ovanligt att patienter med Sjögren vill jobba mera för de är väldigt trötta. Jag säger att jag är medveten om den lilla detaljen.


- Nu har vi en fransk behandling, säger doktor J. Det har jag lärt mig av dr S.


Jag får ekivoka associationer till franska kort som jag bara hört Ted Gärdestad sjunga om - men som han sjöng se´n! Jag rodnar en smula. Vad menar doktorn?



- Vi har symtom och vi har behandling men vi vet inte vad vi behandlar, säger doktor J. Det är en fransk behandling.


- Jag vill gärna ha fransk behandling eller ett svenskt alternativ och slippa släpa med mig benen, säger jag.


Doktor J och jag enas om lite mer prover. Bland annat för att följa upp att jag gått ut max på blod i urinen på stickan senaste tre gångerna (en liten surprise) utan att jag fått veta nå´t. Onödigt att oroa patienten med provsvar. Jag erinrar mig - fast jag varit frisk jämt som min pappa - att jag led av blod i urinen i tre månader och feber och åt mig genom FASS antibiotika från A till Ö utan att det hjälpte för sisådär 15 år sedan.


Doktorn säger att om jag behöver mindre än 10 mg för att fungera i vardagen så kan jag äta det i några år. Han tycker kanske inte att jag behöver bisfosfonater men beställer en bentäthetsmätning. Jag tänker på min vän Susanne och kommer ihåg att jag ska jaga på henne att kolla upp sitt skelett. Det känns lyxigt att doktorn är så mån om mig som läst hela medicinska sökmotorn Pubmed innan besöket.


Doktor J undrar vilka symtom jag hade när jag först fick myelit och säger att det måste ha varit förskräckligt att vakna upp och vara bortdomnad, svag och ha jätteont och inte veta vad det berodde på. Jag håller med. Särskilt förskräckligt var det att ligga på Piteås strokeavdelning och mannen med makt satt i Sunderbyn 6 mil bort och inte ville remittera för det var inget större fel på mig (men det visste man inte så noga, eftersom ingen undersökt så där ingående). Doktor J spärrar upp ögonen av förvåning och säger att det inte skulle kunna hända i Sundsvall. Då kontrar jag med att jag blev undersökt sittande i sängen av en underläkare den 11 september 2015 för att han tyckte det var besvärligt eller tidsödande att ta upp mig ur den när jag var så svagbent (skälet framgick inte sådär pricknoga). Så sedan fick jag med vägghjälp ta mig hem igen och komma tillbaka om det blev sämre på något vis.


Jag gillar dr J. Han står ut ganska bra med mig och lovar att han är min doktor om neurologen inte vill/kan/orkar/står ut men han tror fortfarande att det är neurologen jag borde tillhöra. Jag går förbi labbet och kissar i mugg och blir stucken i armen och undrar om jag har blod i urinen den här gången också.


Dr J tog antagligen en kopp kaffe och flämtade efter luft.

Nätkärlek!

Jag fick en vän tack vare trubbnosuppropet. Finaste M, som varit både katalysator och arbetsmotor och inspirerat och engagerat oss andra i vårt arbete för alla trubbnosars rätt att andas lätt.


M har själv inte mått riktigt bra på sistone. Jag skriver på smådjursveterinär-FB och frågar om någon vill vara med på en krya-på-digblomma. Swishen brinner under helgen. När jag summerar är det över 150 kollegor som vill visa sin uppskattning.


Jag är överväldigad och rörd. Nätkärlek, den behöver vi uppmärksamma och vara rädd om.


På bilden en av M:s bedårande svartnosfår.

Äldre inlägg

Nyare inlägg