Medelåldersbloggaren returns

I morgon är det till slut brachykonferens. På bussen mellan Sundsvall och Söderhamn (yipiee- spårlagning) sitter jag en stund i telefonmöte med Styrgruppen som uppkom efter det veterinära uppropet. Vi summerar vart vi kommit och jag känner mig rätt nöjd ändå. Många påsar har knutits ihop trots små resurser för många att jobba med frågorna.

Nu har jag i alla fall övat på att prata engelska när jag gått i skogen med hundarna. De har lyssnat på 345 varianter av en introduktion och varje gång har det stakat sig. De är tålmodiga. De scrollar marken, äter blåbär och badar i gyttja och annat man kan göra medan matte försöker flytta ljudformningen till främre munhålan och funderar hur det egentligen fungerar när munnen är torr dessutom. (Ljudformandet och funderandet är mina. Labradoren har nog för övrigt inte så stor erfarenhet av muntorrhet).


Vissa ord skulle behöva bytas ut i engelskan. Säg plethysmograph nonchalant så får du se. Eller för den delen representative. Och att försöka göra skillnad på breathing och breeding kräver våt och elastisk tunga. Kanske jag kan andas lite extra som komplement till breathing och imitera förlossning vid breeding? Kan bli spännande charad till breeding difficulties. Tror det får bli påklätt. Finns risk för förskjutning av fokus.

Nu handlar - förstås!- inte konferensen om mig. Inte om uppfödare. Inte om SKK. Utan om hundarna. Hur vi ska ändra aveln så djuren föds med förutsättning att varje andetag går lika lätt som på vilken annan långnäsa som helst. Att födas sjuk på grund av våra skönhetsideal är inte klokt någonstans.

Sen får vi inte glömma katterna. De lider av kronisk snuva, rinnande ögon och trånga luftvägar till följd av missriktad avel mot djur utan nos.

Jag ber Dr J från reumatologen ringa. Jag har märkt ett återtåg av den isande smärtan i fötter och underben som klättrat upp över knäna. Jag är också svagare i benen igen. Vill ogärna kliva uppför trappan. Domningarna är mera utbredda och när jag vaknar om natten får jag röra benen för att veta var de är.

Jag är nere på 3,75 mg prednisolon. Jag berättar att 5 mg är någon slags precis-på-gränsen. Men 3.75 är förbi effekt. Han vill att jag ökar och tar det som ger effekt. Och sedan försöker minska varje månad igen. Målsättningen är förstås att komma av kortisonet men om det inte går eller jag behöver hög dos för att slippa problem så är det andra läkemedel som får provas. Som Imurel eller Methotrexate, ett vassare garde men som inte utarmar kroppen på samma sätt som kortison.

Oskadliga doser av långvarig kortison finns inte. Men 5 mg är ungefär kroppens egen produktion under en dag för en människa. Så där någonstans är det önskvärt på längre sikt.

Mitt skelett är starkt och bra så jag ska sluta med bisfosfonater och bara äta kalk och D-vitamin. De är goda när jag bantar, det närmaste godis och socker jag kommer så det var bra.

Andra dagen på 10 mg. Fortfarande ingen större skillnad mer än att styrkan känns rätt okey. Isningarna är kvar. Tänk om de bara hjälpte tillfälligt? (Min man tycker att jag skulle må bra av att oroa mig mindre generellt)

För dig som vill prova känslan kan göra så här:

(PS Inte mina spiror)

- Vi behandlar din neuropati (typ nerver som krånglar) med kortison så får vi se, säger doktor J avslutningsvis.

Kan inte låta bli att se viss komik i att reumatologen behandlar mig för neurologisk åkomma medan hans kollega på neurologen behandlade samma åkomma med kortison med reumatisk misstanke.

Efter 1,5 dags ätande ställer jag mig på vågen halvblundande. Sanningens sekund är här.

+ 1 kilo.

Jag går till sängs. Maken får dela min frustration.

- Såja gumman, kroppen vill bara ha jämvikt, snart väger du som innan, säger han frustande.

Tur att jag har mina hörselproppar i. Annars hade han fått en propp.

I dag slutade jag med heltids-Nutrilett. Jag är helt enkelt för hungrig. Jag kokar ett ägg till frukost, äter sardiner och lite keso. Räknar ut att det är runt 400 kalorier. Sedan tar jag en Nutrilett på 120 kalorier vid två, dricker en latte på stan och väntar nu på mat. Grillad kyckling på kolgrillen luktar himmelskt. Jag avser att äta wokgrönsaker och kanske till och med ta ett glas rödvin.

Sonen står nu och steker mina wokgrönsaker.

Nu börjar nästa fas i bantandet. Får se hur det går. Minus 8,3 kilo på 19 dagar är rätt bra ändå. Nu gäller det att skärpa till sig. Läste att alla som varit med i amerikanska Biggest Loser är uppe i ursprungsvikten eller mer efter sin intensiva bantning. Deras ämnesomsättning har minskat och inte orkat tillbaka på normalnivå. Kroppen vill uppnå balans och bli tjock igen. Bantning är inte lätt. Jag är beredd att försöka lura den. Kroppen alltså.

Beasåsen och potatis i ugn skippar jag.

Snart kan jag börja om med Wordfeud. Blev verkligen usel på det under nutrilettandet.

I veckan har maken bokat bankmöte. Jag känner nogsamt efter om jag inte har en kroppslig krämpa som kan ursäkta mig från deltagande men hittar ingen som K skulle godkänna. Jag går dit.


Bankmannen kommer och hälsar med  vänsterhanden lagd över min hands ovansida i en faderlig gest medan han tittar mig i ögonen. Det känns som om jag hälsar på påven. Han har nog gått på handskakarkurs tänker jag. Men lite slapp i greppet.

- Åh, välkommen du också Maria, säger han. Roligt att du också ville komma. Jag trodde K skulle komma själv.

Jag har ett utpräglat flyktbeteende på bank. Jag funderar om jag har något akut ärende om jag inte riktigt behövs medan jag sneglar på glasdörrarna. Kan jag säga att kommit fel?

Men jag lommar lydigt med och tackar nej till kaka. Är torr i munnen av Nutrilettandet så säger nej till kaffe också.

- Ja, vi skulle kolla fonder och pensionsspar, säger bankmannen.

- Jag behöver en dosa så jag kan få till ett bankID, kommer jag på. Jag har bytt telefon så jag har ingen Swish. Det är en oursäktlig brist som förälder att vara Swishlös.

- Inga problem, nickar bankmannen seriöst. Det ordnar vi.

Bankmannen visar fonder och hur de gått och föreslår inte otippat att Nordeas är toppenbra att flytta sina pensionspengar till. Jag nickar ivrigt. Jajaja, bra idé. Jag får hålla fast mig i stolen för att inte resa mig och gå. Aktiekurser gör något med tålamodet.

Bankmannen skriver små anteckningar i ett elektroniskt dokument vad som sagts och bestämts. Varannat ord skriver han fel och märker det efter tre ord så han backar omständligt och  petar noggrant in en förlorad bokstav. Jag börjar behöva ett ankare för att inte gå till väders.

- Ja, Finansinspektionen vill att alla våra kunder genomgår en fondutbildning så de vet vad de säger ja eller nej till, säger bankmannen och klickar fram ett fondutbildningsdokument.

Dokumentet har samma inverkan på mig som en plastpåse för en häst. Jag får akut panikhjärta. Jösses. Jag vill INTE veta nåt om fonder.

- Host, tar det länge, jag har ett JÄTTEJÄTTEviktigt möte JÄTTEJÄTTEsnart, säger jag. Jag ser att även K sneglar en smula på armbandsuret. Men han er inte plastpåserädd ut utan mer fundersam om han hinner tillbaka till nästa lektion.

Bankmannen rasslar igenom utbildningen.

- Nu kan jag ta jobb som rådgivare, säger jag utmattat och bankmannen ler artigt.

- Ja, så var det ju dina pensionsplaceringar, säger han och tittar på mig. Vi kanske kan sätta upp ett möte?

Planerade bankmöten gör nåt med humöret. En plågsam väntan på att kolla hur många tusenlappar man får klara sig på om 15 år är liksom inte high priority. Jag är halvt ur stolen.

- Ja, idag går ju inte, jag har ju (phew) inget bankID.

Bankman 2 i rummet som är i barnens ålder säger:

- Jag ringer dig till veckan, Maria, så kollar vi på ett on-linemöte om du har svårt att komma ifrån.

Well.