Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Halvsanningar och hellögner

Jag får en skärmdump som ser ut så här från Korstågssidan:





Ja, det stämmer att omsättningen ökade mellan 2013 och 2015. Detaljen är att ett djursjukhus och en hästklinik blev två djursjukhus och en hästklinik eftersom Djursjukhuset Sundsvall förvärvades. Personalen ökade från 32 till 66. Lönekostnaderna från 10,8 till 25 miljoner. Vinstmarginalen från 3,53 % till 4,48%. Inga avundsvärda siffror för företagare.


Jag antar att jag är språkröret och den största och mest välorganiserade kampanjen i Sverige och utomlands var trubbnosuppropet? Den kapitalstarka täckningen uteblev vill jag meddela. Jag bad om pengar från Veterinärförbundet att täcka för mina fysiska möten på SKK. Jag fick nej. Av resursbrist. Jag fick ersättning för förlorad arbetsinkomst av Vetabolaget eftersom jag är moderator på brachykongressen och förväntas ha lite koll. I övrigt kära inläggsskrivare så gjorde jag skriv- och ringjobb på fritiden. Ingen annan kollega fick heller betalt. Fritiden är nämligen helt obetald. Men jag tackar för beskrivningen av insatsen. Man kan göra skillnad utan kapitalstark uppbackning.


Men jag vill tacka mina chefer för pepp och stöd medan det gungade som värst.


Kampanjen som följde i Svensk Djursjukvårds regi #ogulligt hade jag inte ett dugg med att göra. Ifall det föreligger en sammanblandning.


Bakgrundscheck är inte alltid fullödig och korrekt kan man väl säga. Man serverar halvsanningar och hellögner och konspirationsteorier och alldeles för många sväljer med hull och hår. Hur förväntas någon från branschen orka med en sådan debattnivå?



Snöbollseffekten



I senaste Veterinärtidningen skriver Lotta Möller att veterinärer behöver höras i debatten och att det är ett uttalat mål i förbundets kommunikationsplan. Gott så. Vi får lite cred för uppropet men det kommer också ett påpekande att det varit en smula turbulent.


Jag har själv stuckit fram hakan rejält sista året och vet vad det kostar. Att man behöver härdas för att stå ut. Spelreglerna är satta på off-mode när man argumenterar med tangenter och personpåhopp är legio när argumenten tryter. Vid varje tillfälle får man ställa sig frågan om det är värt det.


Vad gäller trubbnosuppropet så finns både öppen kritik från uppfödarhåll att de svartmålats i en häxjakt som mer subtila åsikter från mer diplomatiska kollegor. Där jag läser mellan raderna att vi for för hårt fram. Som i ledaren. Jag är inte säker på att det finns ett sätt som gynnar alla parter när budskapet är känsligt. Vi ville nå ut till konsumenterna och allmänheten. Djurvälfärd är inte uppfödarfråga. Djurvälfärd är lagreglerat och kompromisslöst.


Jag får leva med att det säkert fanns smidigare sätt att göra det på. Men att vi då förlorar i tid och kraft och exekution. Och det är just det senare som är så angeläget. Att det händer något. Att snöbollen sätts i omgående rullning.


Sista september är det veterinär brachykongress. Den är ett direkt resultat av trubbnosuppropet. Då redovisas också avelsintyg och valpintyg som nu är ute på remissrunda i verkligheten. Då kommer vi att ha ingående etisk diskussion om operationer av trubbnosar och lära oss mer om samsjuklighet i ögon, hud, nervsystemet och magtarmkanalen. Vi kommer att prata selektion av hundar inför avel med risk för nya genetiska flaskhalsar där de andra sjukdomarna riskerar att få spridning i trubbnosraserna. Det är extremt svåra frågeställningar. Vilken tidstolerans har vi? Är det djurskyddsmässigt acceptabelt att skynda långsamt för att få bättre andningsvägar för att de har många andra problem? Hur många generationer är långsamt? När går det för sakta? När sätter vi en dead-line för att vi måste vara i mål där merparten av hundarna som föds har anatomiskt vettiga andningsvägar? När måste vi börja korsa in andra hundraser för att påskynda? Finns det existensberättigande för en ras per se eller kan den vara för sjuk för att vara okey? Var drar vi gränsen för okey brachycefali och var är den för extrem?


Många tankar trängs om utrymmet när jag går med hundarna och försöker formulera en introduktion på engelska. Att prata engelska för 100 personer är att utmana mig själv på riktigt. En stor del av mig själv försvinner. Nyanserna, en skvätt humor, formuleringarna. Jag rodnar över hur töntig jag låter när jag går ensam i skogen och provar olika inledningar.


Men tusan vad stolt jag är över hur stor snöbollen blev.

Kul på jobbet

Ibland får man tillåta sig att le lite på jobbet. När man kan göra det tillsammans är det ännu bättre.


Jag hade lite tid över och hjälpte till att tömma en to-do åt J i dag. Jag skulle lämna ut ett provsvar från patologen från en knöl i analöppningen på en hund. Jag screenade av journalen och såg att hunden varit lite drabbad på ålderns höst och i samband med operationen också haft förfärligt ont i pungen. Så pass att han blev kastrerad. Det var också ett klurigt drag eftersom själva knölen bara uppkommer på intakta hanhundar och den här hade varit svår att få bort i sin helhet utan att orsaka mycket skada i området.


Jag fnissar när jag läser kollega A:s förnumstiga journalanteckning:

"Eftersom hunden sökte för ont i pungen och inte har någon pung längre får han åka hem"


Sedan ringer jag matte.


- Hej, det är veterinär... från Djursjukhuset.


- Oj, vad det skramlar? Vad gäller det?


- Jag ringer om (scrollscroll för att hitta hundens namn) Fidos provsvar från analområdet. Det var en godartad tumör.


- Hallå? Ringer du från njurkliniken? Har jag en tumör i analen?



När vi samlat oss från ömsesidigt fnissande när matte fått klart för sig vem som är i andra änden så pratar vi provsvar och krage och skogsfåglarna som snart får passa sig när gamle hunden är fit for fight igen. Utan knöl och pung.

Dietdag 13: Ojämn fettförlust

Jag väger mig varje morgon sedan Nutrilettandet. Utom en då jag råkat klä på mig. Då undrade jag hela dagen hur många gram jag förlorat sedan gårdagen. Eftersom min huvudräkning går trögt och jag köpte en ny mobil igår installerar jag en kalkylatorapp för att kunna räkna ut. 7.7 kilo.


Jag går ut naken till maken (insynsskyddat och barnen sover *lugnande kommentar*.


- Syns det? säger jag.


- I ansiktet, säger han.


- 7.7 kilo ansiktsfett är försvunnet. Jag har blivit en sharpei.


Maken tittar bekymrat på behagen och konstaterar att förutom ansiktet har de också krympt. Att kroppen prioriterar bort dem vid bantning finns det många bevis för på Google:







 Jag är fortfarande inte inne i nån ketosfas och känner mig stark och oövervinnerlig. Jag känner mig utsvulten. Skitjobbigt. Gissar att det är kortisonets fel att jag inte hamnar i den där mätta euforiska fasen som man brukar komma in i dag 3. Men jag kollade på en urinsticka att jag utsöndrar ketoner: Det är den där röda färgen.


Kamrat Jenny blev djupt imponerad häromdagen att jag följer min bantning så noggrant och undrade om vår nya Elgigantenvåg visar dessa ketonutslag men jag tror inte den är vattentät så jag har inte vågat prova.






Vilken transformation att se fram emot. Från labbe till sharpei. 15 kilo kvar. #nutrilettmanblirsåmätt




Viljan är allt



Under några år spelade vår störste son rullstolstennis. Dels hemma i Piteå, men också i Solna, där ett större gäng av framförallt vuxna män spelade men också ett par pojkar, båda med medfödda sjukdomar som gjorde dem funktionshindrade. De vuxna hade nästan alla kört motorcykel, bil eller skoter eller dykt ner i en bassängbotten och blivit förlamade. De hade alla haft en idrottslig bakgrund och tog upp tennisen.


Jag fick under de åren en liten inblick i hur livet som rullstolsburen kunde te sig. Jag var full av beundran. Livet i rullstol kostar mycket kraft. Att tanka bilen är ett företag. Ut med rullen, krångla sig ut, tanka, in och betala, in med rullen.... Men behovet att vara självständig var överordnat allt annat.


Vi åkte till Holland på läger och fick se fina matcher. I quad-gruppen som har nedsatt kraft i händer och armar, där racket surras fast med många lager sporttejp, fascinerades vi av en man som med en knyck med sina svaga ben lyckades få höjd på bollen för att serva och sedan körde permobil i blixtfart över planen och returnerade bollar. Riktigt fin tennis och med tanke på förutsättningarna ett mindre mirakel. När vi såg honom på stan i sin permobil såg jag hans handikapp tydligare, den nersjunkna, svaga bålen och de svaga benen och händerna. På planen försvann allt det och en magisk tennisspelare som övervann sig själv framträdde istället.


Ögonen tårades när jag under de åren såg de svenska gossarna på Paralympics i TV prestera världstennis och ta medaljer. Peter från Piteå inte minst. Vilka killar!


Det är svårt att veta vem man blir när livet inte blir som tänkt. När svårigheterna är fler än möjligheterna, när man behöver definiera om sig själv. Att inte bli bitter, ge upp, inte orka. I sanning ingen lätt match att gå.


Just nu pågår de riktiga bedrifterna i Paralympics 2016 på TV. Viljan är allt. Det är deltagarna alla ett bevis för.





Äldre inlägg

Nyare inlägg