Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Prokrastinering

Lördag och hus i behov av städning. Jag och maken går långpromenad och sedan åker han till Kramfors och kollar fotboll i fem plusgrader. Jag betraktar huset men sluter fred. Läser bok, badar jacuzzi, äter pizza och väntar på inspiration att städa. Den uteblir.


Nu är det söndag. Labradoren gillar inte vintertidsfrukost och jag känner mig lite utvilad när jag går upp. Sätter mig i soffan med kaffekoppen och väntar på inspiration igen.


Genom kameralinsen verkar behovet finnas:





Skorna flyttas från hall till matta varje gång någon kommer genom dörren. Tillgängligheten på skor är stor och få av de använda står i skohyllan under devisen #varförskulleman






Här är den skyldiga till skotransporterna. Man skulle kanske trott att det var labradoren men detta är vorstehns stora hobby.




På bordet ligger för övrigt två projekt jag fick i hamn: att beställa registreringsbevis på ett släp vi inte längre äger och att ändra utbetalning av J:s studiebidrag så det kommer på konto istället. Det gjorde mig nöjd. Att gruva mig tog en 100-potens längre i tid än själva görandet.


Tvättar gör jag på veckorna men jag saknar energi att vika och sortera. Då blir nöden ganska stor till helgen.






Det som ligger på golvet är smutstvätt när det är för jobbigt att lägga i tvättkorgen. Finns inget samband mellan fulla tvättkorgar och golvförvaring för sönerna. Men det är ju nära att skyffla in i maskinen. För mamman. 


Sen är det där med klimatet. Är det läge att sortera bort lätta jackor nu eller kan det bli varmt igen och man måste hämta tillbaka dem? Tänk om man skulle vara den där som tvättar sommarjackor och hänger på vädring på vädringsställ och sedan hänger in i garderober? Överraska sig själv. Min vintermössa har förvarats bredvid en påse med leversnittar och jag fick tvätta den för att inte känna mig som en leversnitt. Visst beteende ger merarbete i slutändan.




Den där cykelhjälmen som J var tvungen att ha när han kör elcykel för annars skulle jag ställa bort cykeln är nog aldrig använd. Jag prokrastinerar även i fullföljda hot. Vilket barnen vet. Och hundarna.


Well. Dags att ta sig i kragen kanske.

Funktionell smärta

Jag läser läkarlinjen som första utbildning som 20-åring. Jag trivs inte riktigt och bestämmer mig för att bli veterinär istället. Så jag hoppar av läkarutbildningen men bor kvar i Umeå och börjar jobba i travstall. Det är en bistert kall januari. Jag cyklar ut till travet de fem kilometerna med katterna i låda bakpå cykeln för att de ska slippa vara instängda i lägenheten. Jag kör och rider hästar, packar in mina katter och cyklar hem. I efterhand grunnar jag på om de uppskattade det egentligen.


En av alla kalla dagar selar jag på en unghäst och kör ut med rocharden. Det är 25 minusgrader. Jag stoppar in hela handen i stropparna på tömmarna för att hålla värmen bättre. En bit in på turen början hästen slå bakut i vagnen. Bröstremmarna lossnar från sina fästen och hela selen skjutsar av de frostiga, såphala skaklarna. Hästen kommer i sken. Vagnen stöper i backen och det blir tvärstopp. Jag sitter fast i tömmarna med händerna inträdda i tömmarna och far som en projektil över vagnen och landar på nacken i snön. Sedan minns jag inte så noga. Hästen sprutar i väg i ett moln av snö och jag svimmar av en stund. När jag vaknar till går jag mot stallet, drar med mig rocharden, tuppar av inne i stallgången och blir hämtad av ambulans.


Jag har ont i nacken och är 20 år och ensam på akuten. Det ligger en hög av halm bredvid mig. Jag är jätterädd. Medvetandet kommer och går.


Jag minns inte hur länge jag blir kvar eller riktigt vilka undersökningar som gjordes. Mer än att de inte hittar något fel. Jag minns också att det görs ett sömn-EEG och att jag får en tablett för att simulera sömn. Jag får beskedet att det inte finns något fel och att jag nog är stressad för att jag slutat läsa medicin. Ledsen och upprörd skriver jag ut mig själv och går vinglande av psykofarmaka till lägenheten med tulpaner i handen som fryser ihop till stilleben i 20 gradig januarivinter.


Under lång tid har jag problem med att jag tuppar av. Men det går långsamt över. Efter något år åker jag till en kiropraktor i Piteå som hittar en ömmande punkt i nacken och vrider till. Jag tuppar av. Vaknar. Förlorar medvetandet. Kiropraktorn är stressad och vill ringa ambulans men jag hindrar honom. Jag vill inte göras till åtlöje av en oförstående sjukvård. Efter besöket är jag besvärsfri och strålningen över skulderbladet på höger sida upphör.


Tills nu då. Då jag till och från känner av samma strålningssmärta. På sista magnetröntgen (gjorda av annan orsak) ses kompression av nervrötter. Nu finns något som gör att jag blir trodd. Min nervsmärta finns på riktigt.


Jag funderar hur min nacke sett ut om man gjort en med huvudet som belastning på halsryggen redan för 30 år sedan? Känns ju rimligt med tanke på att huvet gör det mest jämt. Belastar kotkroppar, diskar ligament och klämmer nervrötter och ryggmärg i sämsta fall.


Som 20-åring fick jag förklaringsmodeller för min smärta, yrsel och medvetandeförluster som kändes rimliga för vården - att den var "funktionell". Det var alltså mer troligt att jag hade psykosomatiska symtom för att jag inte skulle bli läkare än att jag faktiskt hade skadat mig när jag med full kraft störtade på huvudet i backen bakom en skenande häst.


Tyvärr är bemötandet av smärtpatienter inte bättre idag.

Pisksnärtskadade

Min dotter läser på läkarprogrammet i Stockholm och intresserar sig för kronisk smärta. Hon har levt vid sidan av sin bror som efter en operation i femte klass lever med svår värk dygnet runt så det har nog fallit sig naturligt att vilja veta mer. Hon kommer att skriva en fördjupning om whiplash-skador och var nyligen på en kongress i ämnet. Hennes handledare är en erfaren smärtläkare i Stockholm, Bo Bertilsson.


I Sverige bedöms pisksnärtskadorna på liggande magnetröntgenundersökning i de allra flesta fall. I andra länder har man tänkt till lite mer. Till exempel England, Tyskland och Indien. Där görs magnetröntgen sittande och dessutom med huvudet böjt åt sidorna, framåt och bakåt. Då kan man bland annat upptäcka att ligamenten som håller fast kraniet mellan den första atlaskotan och kraniet är skadade och att huvudet "sitter löst". Det ger enorma besvär för den drabbade iform av yrsel, darrningar, illamående och smärtor men också påverkan på blodtillflödet till hjärnan.


Eftersom svensk nackdiagnostik inte tittar på de första halskotorna utan nöjer sig från tredje nackkotan och neråt så missas en stor grupp människor som lider enormt och lämnas åt sitt öde.


Försäkringskassan och försäkringsbolagen sviker också. Inte en enda patient har fått rätt i överklaganden sedan de sk. Quebec kriterierna började tillämpas. Jurister med insyn i rättsprocesserna säger att det är lönlöst att försöka få rätt.


Desperata, nackskadade människor söker vård utomlands för egna pengar.  Människor med resurser och kontakter och som har kraften att ifrågasätta besluten och diagnosen. Som vanligt lämnas en stor grupp utanför, många av dem med ett livslångt lidande.


Med den mera dynamiska approachen hittas skador som den svenska vården missar och många människor kan få en bättre tillvaro med avancerad kirurgi som avser att stabilisera upp nacken gentemot kraniet så att inte den utskjutande delen av andra halskotan rör sig in mot ryggmärg och nervrötter. De tar banklån för att finansiera. Svensk sjukvård bidrar inte för att det anses saknas vetenskaplighet.


Min dotter följer med på en sådan resa och gör neurologisk bedömning av de svenska patienterna tillsammans med en klasskompis. De jämför magnetröntgenutlåtande från den svenska vården och den engelska vårdgivaren. Det ska bli enormt intressant att se vad det leder till. Kanske ett första litet steg att publicera vetenskaplig evidens för att svensk pisksnärtdiagnostik suger och behöver poppas upp.


Vikta påsar

Jag handlar på IcaMaxi. Jag gillar att handla. Tre papperskassar blir det. Det är jobbigare att packa upp för det ryms så dåligt det jag tyckte mig behöva när jag hungrande cruisade genom Maxi.


När jag packat upp allt viker jag papperspåsen. Det är viktigt att vika snyggt och platt för det gör K. Jag är inte lika talangfull. Lika lite som jag kan vika en fjällkarta tillbaka i sin originalform utan istället gör en 3-dimensionell himalayansk skapelse som ryms i en 70-liters ryggsäck så vill sig inte vikandet riktigt. Samma gäller för stamtavlor på jobbet. När de kommer ut ur sin plastficka så expanderar stamtavlan och vill inte tillbaka. Jag brukar låta bli att försöka och verka lite upptagen för något så banalt för djurägaren uppskattar inte buckliga anfäder till sin guldklimp har jag märkt.






Påsarna faller liksom ur sin stringenta form och det är svårt att hitta ursprungsviket. De kanske är second-hand? Aldrig pressade? Låg de inte lite så där redan på Ica egentligen? Tog upp hela underhyllan så inga andra rymdes. Jo. Så var det allt.


 Jag tänker att det kanske inte märks så mycket om jag stuvar in dem för att användas för återvinning mellan kyl och byrå. Jag tar i lite och bullar in dem. Det ser gediget ut ändå.






.... men när jag gör en komparativ analys av de vita Kent-påsarna så kan man ana en viss skillnad.





Till och med texten är vänd åt samma håll. Jag tycker min vikning är mer kreativ.  Eller som K brukar säga när någon gav mig omdömet strukturerad:


- Där lurade du dem allt.

Översatta hieroglyfer

I dag saknar vi medicin till en vovve som är inskriven. Jag får skriva ett hederligt handskrivet recept. E ska åka och hämta ut nere i stan där S kollat att piller finns. Jag ger receptet till S. I ögonvrån ser jag hur hon vänder på receptet och viskar nåt.


- Vad sa ru? sa jag.


S fnittrar och vänder tillbaka receptet.


- Hihi, jag sa om de inte kan läsa så har jag skrivit en översättning på post it-lappen på baksidan.


När E kommer tillbaka viskar hon till S att det var finfint med en post it-lapp. Ingen visste det vad det stod riktigt.


- Jag trodde läkare och sånt skrev oläsligt för att ingen annan skulle kunna tjuvläsa, säger E.









PS. Nu blev ju övre bilden lite oskarp och därför kan texten misstolkas som oläslig. Just sayin´

Äldre inlägg