Medelåldersbloggaren returns

Vi åkte buss under mina första år till dagmamma och lekis i Luleå. Mamma var en tidspessimist och vi startade alltid tidigt för att gå till bussen. De gick en gång i halvtimmen och vi kom runt hörnet precis när bussen gick. Den förra alltså. Det skapade en slags förvirring och stress - missar vi bussen? Vi småsprang bredvid mamma, jag och bror, för att hinna ikapp. Det gjorde vi inte. Sedan frös vi i en halvtimme väntande på nästa buss. Jag har tydliga minnen av det där frysandet. Små figurer som stampar med fötterna och blåser ner i halsduken för att skapa värmezon runt ansiktet, ideligen frågande.

- När kommer  bussen mamma?

Jag kan inte komma ihåg en enda gång jag varit sen till skola eller träning under min uppväxt. Under en period åkte jag bil med min bror till gymnasiet. Han var mera sista minuten-typen. Om det var rött ljus i sista backen svängde han höger, gjorde en U-sväng runt refugen och fortsatte. Vi hann alltid men obehagligt kort om tid hade vi.

Min mammas tidspessimism flyter alltjämt i mitt blod. Jag är så tidig på jobbet att jag kommer före de som börjar som vårdansvariga. Numera har vi en finfin massagestol som jag nyttjar i väntan på att klockan ska bli slagen. Jag har kommit i tid oavsett om jag pendlat 6 mil, haft små barn som ligger och rullar i gardinerna och inte vill bli påklädda eller behöver bajsa när galonkläderna just knäppts på, hunden har diarré eller vägarna ligger ishala. Att komma i tid är en hederssak helt enkelt. Det är att visa respekt för ordning och reda och andras tid.

Men ett liv som tidspessimist är också besvärligt. Man riskerar att vara kroniskt sur om man inte hittar ett alternativt förhållningssätt. Som till exempel ger en timme tidigare som middagsbjudningstid till de vänner som konstant är försenade. Hehe. Det är roande faktiskt. Hur de förbryllat tittar sig om och frågar "Är vi först?" med samma tonfall som Adam till Eva eller Armstrong till Scott när det begav sig ute i rymden. För Armstrong alltså. A och E var mer jordeliga om jag förstått saken rätt.

Det gäller att ha fördrinken redo för att inte stressa tidsoptimisterna. De kan bli lite förargade att man lurat dem att komma i god tid när de egentligen skulle nästan-ha- hunnit med flera sista-sekunden-projekt och kommit lagom för sent om det varit som vanligt. Jag har snuvat av deras projekttid och det kräver en stadig drink för att bli förlåten. ;Men jag må erkänna att tidspessimisten i mig kluckar i magdjupet över min egen briljans.  

Under studietiden var det samma 10 personer som släntrade in sent, klättrade in på passande plats (för dem), plockade upp sina saker och störde föreläsaren och de andra studenterna dag efter dag. Utom under patologtiden, för då låste föreläsaren dörren. Plötsligt kunde även tidsoptimisterna klockan. Det minskade min tolerans ännu mer för oskicket att slamra in i föreläsningssalen i 5,5 år utan hänsyn till en liten teknikalitet som vad klockan visade. Huuuur kan man år efter år komma för sent? Hur kan trafiken, väglaget, barnets önskan att spegla sig och kolla out-fit inte inkluderas i morgonplaneringen så att schemat håller?

Lika viktigt är start som slut. Och raster. Och att hålla dem. Jag orienterar min tillvaro efter vad som står på schemat. Det ska börjas, fikas och slutas i tid helt enkelt.

Nackdelen med att vara tidsoptimist är att man förbrukar väldigt mycket tid i väntan. I väntan på att mataffären ska låsas upp, flygets check-in ska öppna (knöligt att sitta i fönstersmygar och på trolleys i väntan), att värdparet som bjuder på middag ska komma från affären/duschen/jobbet, att mötet ska börja/taxin ska komma/bussen ska anlända/doktorn ska ropa upp/håret växer medan man väntar hos frisören som just påbörjat en permanent på kunden före. Om man samtidigt kryddar det med att man väntar på en tidsoptimist som ska med samma tåg, flyg, möte, så får väntandet ytterligare en dimension. Att oroa sig för att andra inte kommer att hinna är väldigt vanligt för en tidspessimist. Och att se nonchalant ut vid det bokade bordet på restaurangen där du sitter ensam och väntar medan tidsoptimisten ägnar sig åt ... ja.. vad de nu gör när pessimisten väntar och oroar sig för att optimisten inte ska dyka upp.

Tidsoptimister är som SJ. De är löven på spåret, snön som föll i fjol, signalfelen du inte förstår när du är tidspessimist. Och de är jättemånga.

"Just nu är jag försenad. Ny beräknad ankomsttid är 8.30. Men jag kan komma tidigare. Och senare. Så lämna inte väntansläget"

Är du en tidsoptimist eller pessimist?

När jag är nitton springer jag marathon. 42 kilometer mellan Luleå och Boden. Sannolikt den tråkigaste bansträckningen i hela världen. En lång rak väg bort mot oändligheten utan överraskningar. Efter genomfört lopp tränar jag mer målmedvetet med min klasskompis Elizabeth. 10 mil i veckan, simning och styrketräning. Kroppen gnirkar och protesterar efter några månader. Jag lyssnar dåligt. Blöder näsblod vid långpassen. Jag är randig i ansiktet av borttorkat blod och snor när jag kommer hem. Jag har få intellektuella verktyg att förhålla mig till kroppens signaler på att den inte går med på mitt träningsschema. Jag springer i månader med en infektion som jag inte vill veta av. Tills verkligheten kommer ikapp.

Jag tänker att jag redan där och då kunde dragit vissa slutsatser och lärt mig något för framtiden. Men att jag i stora drag målar med samma färger idag.   

Sista tiden har högerarmen krånglat. Strålande smärta (höhö, passar bra i adventstider), domningar i handen och kramp i den gigantiskt stora medelåldersbicepsmuskeln (tänk vad den ändå kan höra av sig). Jag har provat att stretcha, tvinga sönerna att massera nacke och skuldra, få laser av kamrat på jobbet, stretcha en smula, hålla armen mot taket, golvet, i fickan, skramla runt.

Framförallt tar jag till min patentlösning. Piller. Intar nu Paraflex, Alvedon, Imurel, kortison och gabapentin. Armen låter sig inte bevekas. Mer än i viss mån med kroppen i horisontalläge.

Jag träffar neurologen. Han är fortsatt avvisande att detta är hans bord. Utan bindvävssjukdom. Armen kan förvisso vara komprimerad nerv så han skriver ut ännu en remiss på magnetröntgen. Om armen blir klen får jag höra av mig, annars är det sedvanliga tre månader att vänta. Han tror mest på överreaktivt nervsystem efter ryggmärgsinflammationen.

Jag jobbar på men det blir allt svårare att tänka bort högerarmen. Med stöd av Storchef Å får jag klart för mig att jag behöver tagga ner, vara hemma och låta kroppen lugna ner sig.

Så jag sjukskriver mig. Försöker tänka på mig själv. Deppar över att det inte funkar att köra på och betvinga krånglande kropp den här gången heller. Jag funderar över min (enda) strategi och vad den kommer sig av. Att den nog är intimt sammankopplad med att vilja "göra rätt för sig", som jag uppfostrades till. Men också en stark motvilja att erkänna mig besegrad av sjukdom - som om det vore ett medvetet val att bli sjuk.

Det är tufft när självbilden ändras. När det inte funkar att köra ner huvudet och tjura på. Med perspektivet att jag ger det en vecka finner jag viss ro.

Förlossningshistorier är som lumparberättelser. De lever kvar i en för att de på ett omtumlande sätt påverkar en för resten av livet.

Min Tove ville inte ut till utsidan. Hon blev kvar till vecka 43. Då sattes jag igång. Efter ett dygn av krävande värkarbete var jag öppen 1 cm. Och helt slut. Jag fick en ryggbedövning som var himmelsk. Och kunde slappna av. På två timmar var jag fullt öppen och lilla Tove tryckte sig ut. Barnmorskan ville stänga av ryggbedövningen men jag tjatade mig till att jag skulle krysta ändå, fullständigt i panik inför att orka med smärtorna som jag sluppit under sista timmarna. Jag minns inte riktigt när det sattes värkförstärkande dropp. Jag var rätt blurrig av smärtstillande som jag fått för att försöka sova under det första dygnet. Jag låg platt på rygg och orkade inte röra mig en millimeter. Men jag krystade som utlovat. Klipptes för att spricka mer kontrollerat.

När Tove var ute skakade jag i hela kroppen av energibrist och utmattning. Personalen hade bjudit mig på light-saft någonstans på vägen men jag mådde för illa för att kunna dricka.

Jag sprayades med lokalbedövningsspray som brände som eld i såriga slemhinnor. Jag minns hur jag flög upp och skrek rakt ut. Barnmorskan pysslade på en stund med nål och tråd. Jag fick ingen information om vad som syddes eller hur skadat det var. Jag frågade inte heller utan gladde mig åt den fantastiska lilla varelse som bott i min kropp i nio månader och tre veckor som nu var ute. Lite skrynklig och torr men förstås den underbaraste av barn som världen skådat.

Jag hade döont nere i södern flera veckor. Jag trodde själv att det var klippet och vaginan. Jag hade förberetts hur jag skulle andas under förlossningen. Ingen hade förberett mig vad som är bäst för att inte ådra mig skador i underlivet eller hur de ska lindras om de uppstår.

Jag fick beröm för min knipteknik vid efterkontrollen. Jag kände mig stark och duktig.

Detta var 1994. En hel del fostervatten har flutit sedan dess. Synen på förlossningsskador är så sakteliga på väg att ändras. Man för statistik på de svåraste skadorna, när det spricker från vagina ända in i ändtarmen. 7 % av alla kvinnor får så svåra skador.

Jag går med i FB-gruppen "Förlossningsskadad? Du är inte ensam". Här möts kvinnor som fött barn och ber om råd kring sina besvär. De vägrar skämmas över urin-och avföringsläckage, samlagssmärtor och svårigheter att bajsa. De berättar om operationer som går bra och om operationer som går dåligt, tipsar om gynekologer som tar en på allvar och kan bedöma om förlossningsskadorna är möjliga att laga eller inte.

Jag lyssnar på en podd om förlossningsskador. Gynekologen som är engagerad pratar om att det finns enkla tekniker för att hålla emot i mellangården när barnet är på väg ut. Tekniker som inte alla barnmorskor använder. Jag förundras och förskräcks hur dåligt dokumenterat det är i Sverige. Hur normaliserat det är att svenska kvinnor spricker. Och det gör vi. Mer än våra medsystrar i andra europeiska länder. Fetma hos kvinnan, långdragen förlossning, hög ålder, ingripande med sugklocka är sådant som ger större risk för totalrupturer. Stockholmskvinnor får oftare komplikationer och kejsarsnittas också i högre utsträckning. Personalbrist och stress är orsaker som anges.

Jag kan fundera över värkförstärkande dropp också. Hur slentrianmässigt det sätts in? Eller varför fick jag det vid alla tre förlossningar? Jag tittar på en sammanställning över oxytocin-dropp och risker/fördelar som Socialstyrelsen skrivit ihop. Kvinnans status i underlivet efter förlossningsslut finns inte med som en viktig parameter.

Om jag fått veta att jag absolut inte ska ligga ner och inte krysta med ryggbedövning för att det minskar risken för trasigt underliv hade jag garanterat tagit det i beaktande. Hur är det med informationen till blivande mödrar idag? Pratas det fortfarande bara profylaxandning och inget om hemorrojder, sprucken mellangård, analsfinkter som trasas sönder, framfall av vagina, risker med inkontinens av både avföring och urin, sexuella svårigheter?

"Man vill ju inte skrämmas" är ett argument som inte håller. En havande kvinna behöver all information som är relevant för att hantera sin förestående förlossning på ett reflekterat sätt. Att bebis kommer ut och mår bra är prio 1, men att slippa livslånga problem på grund av forcerade förlossningar är också väsentligt.

Och att bli remitterad! Jag läser en blogg om en kvinna som är opererad 25 (!) gånger på sitt hemmasjukhus. De skulle skämmas! Svåra skador behöver rätt expertis, inte hanteras experimentellt. Att vara nummer 26 i såret är dömt att bli dåligt redan från början.


Vi har en lång väg kvar till att bli tagna på allvar för våra förlossningsrelaterade besvär. Även vi som tillhör de 93 % som inte får totalrupturer har sviter efter förlossningarna förr eller senare i livet. Ett viktigt första steg är att prata om det och att sluta skämmas. Är vi många som ställer krav kommer sjukvården att lyssna. Och fler studier av god kvalitet kommer att komma till stånd som utvärderar effekten av olika insatser under förlossningen avseende underlivsskador.

För någon vecka sedan får jag ett mejl från Smådjurssektionen. De vill nominera mig och min kollega Marita Asp Tauni för vårt arbete kring trubbnosarna till Henry Scheins Cares International Veterinary Community Service Award, ett pris som delas ut på nästa veterinära världskongress .

"This joint award recognizes veterinarians who have exhibited exceptional acts of valour and commitment in the face of adversity to service the community. The contribution can be specific to the veterinary community or beyond"

Jag blir både generad och jätteglad. Det har varit ett intensivt ett och ett halvt år. Jag har fått nya vänner, nya insikter och lärt mig en hel massa om hur jag och andra reagerar när det blir tufft. Jag har haft ett enda fokus; att detta gör vi för hundarnas skull. 

Uppropet hade aldrig fått sin genomslagskraft utan alla våra kollegor. Det är den veterinära samlingen kring frågan som gav den kraft att utvecklas vidare till det den blivit, både i Sverige och utanför landets gränser. Jag är stolt över den svenska veterinärkårens patos för djurvälfärdsfrågor. Jag är också enormt tacksam för allt stöd jag och Marita fått under året när det känts svårt och utsatt. Utan det stödet hade det inte varit möjligt att fortsätta. Tack!

Jag är också imponerad och glad över den "verkstad" som åstadkommits inom de arbetsgrupper som kom till efter uppropet. Jag har själv suttit i Styrgruppen med representanter från SKK och SVS och min upplevelse av samarbetet är odelat positivt.

Jemima Harrisson, som skriver den stora hundbloggen Pedigree Dogs Exposed, har varit en av flera bollplank under resan. Med sitt enorma engagemang för hundvälfärd och sin skarpa blick för rasavelns avarter har hon betytt mycket för trubbnosuppropets fortlevande utomlands.

Vi ber henne formulera hur hon ser på det svenska trubbnosuppropet och blir fantastiskt glada över det hon skriver:

"The Swedish vet petition has been extremely influential - particularly in giving vets in other countries 'permission' to speak out on an issue that has privately concerned them a great deal for a long time. Maria and Marita's bravery has helped ensure that the welfare deficits endured by brachycephalic dogs is now firmly on the agenda internationally. I believe as a consequence that future generations of dogs will be bred with more moderate features, alleviating the suffering of thousands, if not millions, of animals."

I augusti skickar jag in en ansökan för att jobba som veterinär inom Försvarsmakten. Jag är nyfiken på att jobba med tjänstehundsavel. Våra tjänstehundar inom försvaret och polisen är viktiga samhällsfunktioner. Jag träffar på dem lite nu och då i jobbet som smådjursveterinär då de skadat sig, kliar sig eller är halta. De flesta är energiska och arbetsvilliga hundar med en fantastisk motor att söka i evigheter efter bus eller narkotika. Jag har hört rörande berättelser om långa sök i besvärlig terräng efter dementa, vilsna gamla i skogen med en hund som aldrig ger upp fast mörkret faller och snön ligger djup. Föraren synbart rörd av sin duktiga hund. Jag har fått kväva ett snörvel eller två genom åren.  

Jag är på intervju i Sollefteå och får svara på om jag haft samröre med utländsk underrättelsetjänst när man gör säkerhetsbedömningen. Desto svårare är det flersidiga formuläret hur jag agerar under stress, hur jag är som arbetskamrat när jag hamnar i konflikt och vad mina för-och nackdelar är.

Några veckor senare blir jag erbjuden jobbet och tackar ja. I dag meddelar jag mina arbetskamrater att min sista dag blir strax före julafton. Jag blir kvar som telefonsupport några timmar i veckan för att få kontinuitet och för att hjälpa med strategiska insatser.

Jag pratar också med nya djursjukhuschefen att jag inte lämnar för att han kommer. Att jag behöver lämna för att få distans efter några intensiva år. Hitta energi och kraft framåt igen. Och jag är nyfiken på att använda min kompetens på ett annat sätt än förut. Fullt ut vet jag inte vad jag kommer att göra. Det känns spännande. Han är förstående, Patricio, nya chefen. Han har själv bytt jobb flera gånger. Han kommer med energi och glädje och inspiration som jag tror blir jättebra på kliniken jag jobbar. Jag önskar honom all lycka och framgång.

Nya vindar blåser. Vi får se var jag hamnar.