Vi åkte buss under mina första år till dagmamma och lekis i Luleå. Mamma var en tidspessimist och vi startade alltid tidigt för att gå till bussen. De gick en gång i halvtimmen och vi kom runt hörnet precis när bussen gick. Den förra alltså. Det skapade en slags förvirring och stress - missar vi bussen? Vi småsprang bredvid mamma, jag och bror, för att hinna ikapp. Det gjorde vi inte. Sedan frös vi i en halvtimme väntande på nästa buss. Jag har tydliga minnen av det där frysandet. Små figurer som stampar med fötterna och blåser ner i halsduken för att skapa värmezon runt ansiktet, ideligen frågande.
- När kommer bussen mamma?
Jag kan inte komma ihåg en enda gång jag varit sen till skola eller träning under min uppväxt. Under en period åkte jag bil med min bror till gymnasiet. Han var mera sista minuten-typen. Om det var rött ljus i sista backen svängde han höger, gjorde en U-sväng runt refugen och fortsatte. Vi hann alltid men obehagligt kort om tid hade vi.
Min mammas tidspessimism flyter alltjämt i mitt blod. Jag är så tidig på jobbet att jag kommer före de som börjar som vårdansvariga. Numera har vi en finfin massagestol som jag nyttjar i väntan på att klockan ska bli slagen. Jag har kommit i tid oavsett om jag pendlat 6 mil, haft små barn som ligger och rullar i gardinerna och inte vill bli påklädda eller behöver bajsa när galonkläderna just knäppts på, hunden har diarré eller vägarna ligger ishala. Att komma i tid är en hederssak helt enkelt. Det är att visa respekt för ordning och reda och andras tid.
Men ett liv som tidspessimist är också besvärligt. Man riskerar att vara kroniskt sur om man inte hittar ett alternativt förhållningssätt. Som till exempel ger en timme tidigare som middagsbjudningstid till de vänner som konstant är försenade. Hehe. Det är roande faktiskt. Hur de förbryllat tittar sig om och frågar "Är vi först?" med samma tonfall som Adam till Eva eller Armstrong till Scott när det begav sig ute i rymden. För Armstrong alltså. A och E var mer jordeliga om jag förstått saken rätt.
Det gäller att ha fördrinken redo för att inte stressa tidsoptimisterna. De kan bli lite förargade att man lurat dem att komma i god tid när de egentligen skulle nästan-ha- hunnit med flera sista-sekunden-projekt och kommit lagom för sent om det varit som vanligt. Jag har snuvat av deras projekttid och det kräver en stadig drink för att bli förlåten. ;Men jag må erkänna att tidspessimisten i mig kluckar i magdjupet över min egen briljans.
Under studietiden var det samma 10 personer som släntrade in sent, klättrade in på passande plats (för dem), plockade upp sina saker och störde föreläsaren och de andra studenterna dag efter dag. Utom under patologtiden, för då låste föreläsaren dörren. Plötsligt kunde även tidsoptimisterna klockan. Det minskade min tolerans ännu mer för oskicket att slamra in i föreläsningssalen i 5,5 år utan hänsyn till en liten teknikalitet som vad klockan visade. Huuuur kan man år efter år komma för sent? Hur kan trafiken, väglaget, barnets önskan att spegla sig och kolla out-fit inte inkluderas i morgonplaneringen så att schemat håller?
Lika viktigt är start som slut. Och raster. Och att hålla dem. Jag orienterar min tillvaro efter vad som står på schemat. Det ska börjas, fikas och slutas i tid helt enkelt.
Nackdelen med att vara tidsoptimist är att man förbrukar väldigt mycket tid i väntan. I väntan på att mataffären ska låsas upp, flygets check-in ska öppna (knöligt att sitta i fönstersmygar och på trolleys i väntan), att värdparet som bjuder på middag ska komma från affären/duschen/jobbet, att mötet ska börja/taxin ska komma/bussen ska anlända/doktorn ska ropa upp/håret växer medan man väntar hos frisören som just påbörjat en permanent på kunden före. Om man samtidigt kryddar det med att man väntar på en tidsoptimist som ska med samma tåg, flyg, möte, så får väntandet ytterligare en dimension. Att oroa sig för att andra inte kommer att hinna är väldigt vanligt för en tidspessimist. Och att se nonchalant ut vid det bokade bordet på restaurangen där du sitter ensam och väntar medan tidsoptimisten ägnar sig åt ... ja.. vad de nu gör när pessimisten väntar och oroar sig för att optimisten inte ska dyka upp.
Tidsoptimister är som SJ. De är löven på spåret, snön som föll i fjol, signalfelen du inte förstår när du är tidspessimist. Och de är jättemånga.
"Just nu är jag försenad. Ny beräknad ankomsttid är 8.30. Men jag kan komma tidigare. Och senare. Så lämna inte väntansläget"
Är du en tidsoptimist eller pessimist?
0 kommentarer | Skriv en kommentar