Om

Jag är veterinär och engageras av djurskydd, antibiotikaresistens och djursjukvårdsfrågor i allmänhet. Jag är också en mamma med snart vuxna barn, har en kronisk sjukdom som är under utredning och är ofta kritisk till den skattefinansierade vårdens ojämlika förutsättningar där vi med utbildning, stark röst och tillräcklig pondus får bättre hjälp än andra - tvärtemot Socialstyrelsens intentioner.  

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Booking reservation not found



- Vi behöver kolla så det är uppgiven avgångstid i morgon, säger K och sörplar mjölkskum.


Jag surfar in på Qatars hemsida. Ser att det går att checka in.


Det blir lite svettigt. AOB-airlineticket känns inte igen i systemet. E-ticketnumret går inte att kopiera och ju nervösare jag blir, desto fler gånger måste jag blippa mig mellan den 6-siffriga bokningskoden och Qatars sida.


Booking reservation not found.

Jag provar i alla alternativa rutor fast det står att det ska vara siffror och mina är bokstäver. Jag alternerar med Kalsson eftersom en av namnen blev fel (makens) när PC:n kärvade.


Booking reservation not found.


Jag läser med hjärtklappning att vi borde fått en e-ticketbekräftelse efter 48 timmar och annars ska vi höra av oss OMGÅENDE till AOB Travels. Jag ringer jätteomgående, fast 4 månader senare och beskriver mitt ärende. Under tiden slocknar skärmen av batteribrist.


- Den biljetten är återbetald för att Qatar inte kunde skriva ut biljetterna, säger hon med en anstrykning av medlidsamhet. (Hon sa i alla fall inte God Jul).


Nu börjar det bli lite dålig stämning på Linneagatan. Ingen biljett men hotell och bil för hela Mastercardkrediten känns värre än tvärtom.


Jag går tillbaka till K:s Sydafrikaflik. Och hittar en annan biljett med ett annat bolag. Och går in och kan checka in oss och tillochmed ändra det där R:et.


Jag sjunker ner i soffan med en andra kopp kaffe. Nu ska jag bara packa, köpa toapapper och en kattlåda till anländande katt, ordna med hundvakten och ta det lugnt.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Julkänslor

Ni vet när man först gruvat och undrat hur det ska gå att få ihop allt. Man har fått skjuta på en del för att det ser omöjligt ut, men böjt ner huvudet och kört in i kaklet. Så kommer man ut på andra sidan, omtumlad och lite för trött för att riktigt orka glädja sig åt att det gick vägen ändå.


Efter högintensiva sista jobbdagar hem. God jultallrik och fint hejdå-halsband från arbetskompisarna.


Städa-städa-städa. 17-åringen går med illa spelad entusiasm ut med hundarna. I ena kylen har det runnit något som kanske var kulinariskt en gång. På alla glasskivorna. Jag tar ut och diskar dem. När de ska tillbaka är de för många. Två hamnar skitnära varandra. På den hyllan visualiserar jag att det ryms spännande saker. Ostron en-och-en. Vindruvor en-och-en. En inplastad limpmacka. (Ryms också utan plast). Majs tre och tre?


Jag river ut sängkläder och rensar dammsugarmunstycken som går trögt. Rensar i sopskåpet. Hittar 35 disktrasor i 12 öppnade förpackningar. Många knöliga papperskassar. Skrapar ut nåt som kladdat fast på botten. Jag bringar militärisk ordning. Eller ja. Lite bättre blir det i alla fall.


Efter långt städande blir jag mindre nogräknad men jag kommer igenom alla rum i alla fall. Gossarna kommer hem med julmat och fyller i mina rena kylskåp. 17-åringen är slutkörd efter två timmar på Birsta. De har med mat från Max som vi äter. Gula hunden får strips för att hon så gärna vill och fast hon börjar bli tjock. Kalla strips är gott för gula hundar. Jag tänker att bättre att hon äter än jag. Men sen slänger jag dem.


Till slut är det städat. Skinkan är griljerad. Jag åt den halvkall för jag var hungrig. Gula hunden fick lite svål för att hon ville. Familjen väntade tills den var genomvarm. Skinkan alltså, inte gula hunden.


Tvättmaskinen behöver några ronder till. I morgon packar vi. Letar upp passen.


Relativ julefrid börjar infinna sig.


Just den känslan är jag i nu. Värsta uppförsbacken är avklarad. Återstår att kasta ner lite kläder och rulla ner till Arlanda och nåt hotell jag just nu inte har koll på vilket, sova en natt och sedan åka till utrikes och Qatar för några timmars väntan på anslutning till Cape Town.


God Jul! I år har fantastiska 158 000 enskilda IP-adresser besökt min blogg och 284 000 besök. Rätt galet faktiskt. Tack för det kära läsare!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ängslans framsida

Det intressanta med nojorna är egentligen hur de låter styra dig. Jag tror nämligen att vi alla har en släng av oro för olika händelser och tillstånd i våra liv. Det är en del av intelligensen att göra val grundat på olika risker vägt mot fördelarna. Människan är en ängslig art per se. Vi måste klä oss på ett särskilt sätt (likadant), vi talar ogärna om att vi har problem med gasbildning från magen, impotens, att pengarna inte räcker, psykisk sjukdom i familjen, att vi inte har så många vänner egentligen och känner oss ensamma... well. Listan är praktiskt taget oändlig.


Man kan hantera sin ängslan genom att låta bli att utmana den. Stanna kvar på ett jobb som är otrivsamt för det känns bättre än att utsätta sig för granskning inför jobbsök och bli ratad. Stanna i ett olyckligt äktenskap för hur det skulle pratas annars om att det förstod ju alla att det skulle sluta med skilsmässa. Stanna hemma istället för att det känns tryggast. Låta bli att berätta om det som känns skamfullt och som man tror att man är ensam om tills det fyller en till bredden och gör dig olycklig. Inte ifrågasätta lärare, doktorer och andra auktoriteter som brister i utförande i ens barns/föräldrars eller sitt eget liv för att det är oklart vad man kommer att vinna och förlora på det. Och så vidare.


Min egen mamma hade spridd cancer som hon sökte hjälp för men inte fick. Hon blev avfärdad och 6 veckor före sin död skriver en doktor diagnosen "Oro för sjukdom". Hennes ångest (och alla symtom) avfärdas. När hon själv förstod att hennes ångest för sjukdom faktiskt var befogad så ringde hon mig för att be om hjälp. Liten på rösten och på jorden berättade hon om viktnedgång, hög sänka, leverpåverkan och smärta.


Innan var hon rädd och hade ont bortom förståndet i sitt metastasfyllda skelett men hanterade det genom att inte prata om det. När det blev på riktigt fick jag inte säga det till släkten, inte låtsas om att hon var döende, inte berätta för henne vad doktorn trodde. Hon ville inte veta några provsvar och prognoser. Hon ville behålla hoppet. Mammas ångest växte inne i henne i samma hastighet som hennes tumörer. Men hon klarade inte att öppna upp för oron för hon hade aldrig försökt hantera den på annat sätt förut. Kanske var hon också orolig för hur den skulle tas emot? Hon ville inte ha tröst. Hon ville ha business as usual. En vardag som alla andra. Men befann sig i ett inferno av sjukvård som var illa koordinerad.


Under den perioden försvann inte mina egna nojor men de tog plats sist i kön bakom mammas kamp. Liksom när vi kämpat för vår store son genom åren. Men i relativt lugnvatten återvänder de med full kraft.


Vi kanske inte känner igen oss i andras oro. Den känns orimlig och banal. Kanske det finns andra faktorer i deras liv som gör att dessa tvivel och frågor går bananas? Så´na man vet lite om för att sändaren valt att inte berätta.


Jag lever med dem, de där nojorna. Förstår varför de tar större plats idag än förr. För att jag varit klen i kroppen ett längre tag, för att jag lever med många års fruktlös kamp för vår sons smärttillstånd, för att livet är livet och det tar på mer än man önskar ibland. För att jag ibland (oftast) pressar mig vidare fast jag skulle behövt ta det lugnt.


De går inte att prata bort eftersom så många saknar lösningar och hopp och riktning. De går inte att trösta bort, för den bottenlösa föräldrasorgen är djup och obarmhärtig när man har ett barn som lider utan att få den hjälp det behöver. De praktiska nojorna löser jag genom att kolla en extra gång att det är i sin ordning. Om det är oordning så får man lösa det. Men det behövs fokus och kraft och timing.


Livet löser sig inte. Man får förhålla sig till det som är svårt. Man får agera för att det ska bli bättre i de sammanhang man kan. Då tystnar de mest irrationella nojorna en smula.


Att åka på semester ska bli alldeles efterlängtat och fantastiskt. Att jag oroar mig är ett tecken på relativt lugnvatten.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nojor

Jag är ingen cooling. Jag oroar mig för allt möjligt. Både stort, smått, sannolikt och osannolikt. Sedan försöker jag förhålla mig till mina nojor. Här är en lista på nuvarande. Mest har jag hang-ups kring semestern. Jag är i alla fall i nutid lite grann.


  • att jag kommit på att min pension saknar efterlevandeskydd så det måste jag ordna fort för tänk om ?
  • att K:s flygbiljett saknar ett R i efternamnet för min pc har tröga R-tangenter (några fler också) efter tre års flitigt användande och då kanske inte security i Sydafrika släpper igenom honom? Jag provade mejla flygstolen.se (tror jag), eller först mejlade jag fel bolag som inte sålt biljetter till oss och de var lite sura för att jag störde. Men se´n fick jag tag på rätt och de sa att flygbolagen gillar inte att namnändra så jag får leva på hoppet att vi får igenom honom. Eller köpa en ny biljett
  • att vi raderat biljetterna från mejlen och inte har några (vågar inte kolla)
  • att vi inte vaccinerat oss mot malaria-gula feber-hepatit a till ö eller druckit koleravaccin och nu är det för sent för det
  • att inte hela familjen ska med och tänk om det händer nåt. Vem tar hand om barnen-huset-hundarna då?
  • att väskorna och hundarna och fotbollarna inte ryms i bilen när vi ska köra ner och då måste hundarna stanna och vem ska då gå ut med dem innan Tove och Emil kommer? Eller jag får bara med mig baddräkten och kläderna jag står i (vet inte riktigt vad som är värst att noja om).
  • att min arm aldrig ska bli bättre och disken trycker på nerven i 18 år till.
  • att dottern - som är ovan bilförare - ska köra från Stockholm på nyårsdagen
  • att jag måste fylla i en deklaration till min firmas momsregistrering men jag förstår inte vad de vill veta när jag läser blanketten och kanske jag kan hamna i fängelse då?
  • att alla hotell är felbokade på semestern och vi inte har nå´nstans att bo (vågar inte kolla för tänk om det är så?)
  • att det är vänstertrafik i Sydafrika
  • GPS:en kanske bryter på sydafrikansk engelska och det kanske är jättesvårt att förstå? (Ungefär som när Google Maps uttalar Skinnskatteberg och man kör och inte kan läsa)
  • att mina piller fastnar i säkerhetskontrollen för jag har ingen läkemedelslista med mig så jag blir utan i 11 dagar
  • att det nya jobbet kanske inte alls tycker om mig och det känns jättelångt hem när jag är där och långt dit när jag är hemma
  • att våra kreditkort blir skimmade och vi är utan pengar/pass/blir förgiftade/trötta/solbrända när vi är på semester och jag inte har wifi så jag kan leta upp var vi har vår reseförsäkring/numret till Nordea/batteriet laddar ur.

Se´n är jag modig ibland också. Jag parkerade till exempel i slutet av en vändplan för att det saknades parkering utanför sjukgymnasten två gånger samma vecka och kände mig genialisk. Tyvärr fick jag 800 kronor i böter gång två så det blir ingen gång tre.

Mod lönar sig inte så bra. Inte nojor heller då förstås.



Blommor, bilder och bajs

Åh i dag är det så där vemodigt men ändå mysigt. Mollys matte och husse kommer förbi med blommor och choklad och tackar för insats under året och önskar lycka till med nya jobbet. Alldeles enkom kommer de. Vardagsvänlighet och omtanke när den är som bäst. Lilla Molly som varit så sjuk under året men nu är ute och jagar möss igen. Hon stannar dock hemma. Mollysar föredrar det. Resor till djursjukhuset är högst motvilliga företeelser.






(känner mig lite som Pernilla Wahlgren när jag lägger upp bilderna)


Efter en stund dyker Bobbos matte upp. Bobbo är med. Bobbo gömmer sig bakom matte och ser lagom entusiastisk ut. Hon är gissningsvis ovetande om att matte ramat in henne och tackar för service. Bobbo är av annan uppfattning. Vi kramas, jag och matte. Hon är Sundsvalls bästa kramare.






Jag återvänder till verkligheten och fortsätter med vårdpatienterna. Lotta i receptionen berättar att jag fått paket och att hon lagt det på vårdkontoret. Jag kilar dit. Ååååå ett till, ett till!






Jag öppnar förväntansfullt. Ut faller tre svarta bajspåsar? Med innehåll? En lite missnöjd kund kanske? Eller är det hen från XXL som förföljer mig? Jag läser bifogat brev:






Slokörad och vederbörligen åtbördad till verkligheten lommar jag med bajset till labbet. Allt är inte guld som glimmar.

Men hemma gläds jag åt Molly och Bobbos ägare. Och bajspåsar som gav dagens skratt åt hur fel jag gissade.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg