Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Förhandling

Jag är en dålig mamma. Att förhöra på läxor är ingen favorit. Det räknar J ut när han vill spela ut sitt kort att flickvännen sover över fast det är veckodag.






Här lyckas han galant med sitt uppsåt. Att vara ambitiös student som hårdpluggar italienska hela kvällen och tyvärrrr inte kan gå ut med hundarna för då kanske han missar en amore eller annan viktig glosa.


Ska jag vara helt ärlig hade jag glömt bort vår regel om veckodagar så att jag slapp italienska glosor var en riktig högvinst. Nu kan jag se Line of Duty istället. Ska bara gå ut med hundarna först.

PS: Den som säger att ha barn är som att ha hundar måste ha missat förhandlingsgenen som nyttjas så fort det går att peka och sparka med fötterna och är utvecklad till expert-level i tonåren. Den genen saknas en labrador.

Varningstrianglar och bajskorvar



Efter hundpromenad svänger jag till XXL. Jag går med bestämda steg fram till baddräktshyllan. Snart vankas en drömresa till Sydafrika och min svarta är bortsprungen så det behövs en ny.


Jag hittar en som det står firm och stay in, push up och squeeze på som ser bra ut. Svart med rosa revärer. Jag kanske typ fejdar i konturerna om jag har rosa sidor? Det finns alla storlekar vid olika flaggor. Tysk storlek, engelsk storlek, amerikansk, fransk. Ingen svensk. Hur stor är en tysk 40? Jag jämför mot mig i jacka lite diskret. Sen plockar jag ihop alla storlekar som finns i hyllan utom de som ser ut att passa på pygméer och vältränade typer som inte behöver rosa skuggning av sin kontur. Jag tar också ett par andra alternativ. Det är uteslutet att flanera runt och leta nya storlekar i för liten/stor/opassande baddräkt i icebugs på XXL. Jag har dessutom vinterpäls från ekvatorn till Sydpolen.  


Jag går iväg med mina fynd till omklädningsrummet. När jag öppnar tar det ett tag innan jag begriper vad jag ser. Lukten ackompanjerar dock till synintrycket. En bajskorv på heltäckande mattan ståtar därinne. Lite utsmetad i ena kanten dessutom. Ett skoavtryck av bajs bredvid.


Är det ett omen? Jag bör undvika baddräktsprovande?


Jag passerar disken där en personal står och meddelar mitt fynd. Hon ringer en vän.


Första baddräkten passar. Allt är på plats. Jag blir riktig förvånad och nöjd. Tänker att jag får skörda den utstickande återväxten med lien endera dan. Till morgonkaffet inspirerades jag för övrigt av Hollywoodfruarna som vaxade sig brasilianskt.  Hollywoodfrun förvånades av sin vän som hade en varningstriangel nedtill. "En sån signal vill man ju inte sända" sa hon pillemariskt.


Jag har ett berikande liv där i morgonsoffan. Funderar en stund vilken signal det sänder att vara hårlös? Jag förstår att hon kompletterar vaxandet med laserborttagning också. Jag sörplar på min latte och undrar om urskog är på-eller avtändande?




Att väga sig

Efter en längre tids viktbalans har jag misstänkt att grammen börjat leta sig tillbaka som myror till sin stack. När jag kommer hem från Oslo drar jag med bävan fram vågen och trampar ett uppfordrande tramp på den. Displayen är svart. Hm. Jag bemödar mig med att ställa mig på knä som Gud skapade mig (jag kammar också håret och plockar ögonbrynen när det ska till viktigheter som att kontrollera massan) och pillrar ut batteriet. Jag konstaterar att det är runt, att vi saknar nog sådana i vår kaoslåda/kaoslådor och sätter tillbaka det igen. Puh. Jag fick respit.


Så kommer K upp på morgonen och meddelar att nu lever vågen igen. Jag smyger dit. Kränger av mig morgonrocken, snyter mig, klipper mig kort, rakar benen och kissar extra tomt. Behåller nonchalant tjocksockarna på. Låser dörren så inte J ska få dåndimpen om han öppnar i en så privat stund som vägande. Jag bestämmer mig innan för att om den står på mer än plus 1 kilo blir det pulver. Tänker att jag ligger på minus ändå med tanke på nyss uttagen hormonspiral. Every penny counts.


+ 1.7


Jag tänker att jag kunde praktiserat hundar och katters vägmetoder kanske? Springa över vågen, hänga mot elementet, i kopplet, aldrig sätta ner fötterna över huvud taget utan klättra uppför ägaren... tjocka djur är rätt uppfinningsrika jämfört med tjocka femtioåringar som står i tjockstrumplästen och glor och hoppas att batteribristen snart gör att det slocknar och det inte gills.


Jag slurpar Naturdiet med chokladbanan till frukost och äter en näve medicinpiller innan jag dystert begrundande mitt öde hasar runt kvarteren med hundarna. Labradoren är inte det minsta bekymrad att hon valkat på sig. Minsta lilla ögonlocket som darrar på matten på morgonkvisten hoppar hon jämfota av lycka och snor sig runt benen nerför trappan i väntan på fantastiska bruna kulor. De är slut innan bruna hunden makat sig ner. De äts med värdighet.


Jag såg att man kunde väga sig under jord och väga mindre. Eller var det mer? Maken sköter om de naturvetenskapliga förhören med vår ambitiösa son medan jag förhör italienska och juridiska spörsmål. Jag kämpar mot klippande ögonlock. Läxor gör nåt med vakenhetsgraden. Eller kanske det är min svält som fördärvar koncentrationen och sonens möjlighet till A i allt?

QualiCura, kvalitetssäkring inom AniCura

I veckan är jag och kollega Ulrika Grönlund i Oslo och föreläser och diskuterar antibiotikaanvändning och resistens, vårdrelaterade infektioner, kvalitetssäkring av djursjukvården och patientsäkerhet. Vi är runt tjugo personer, hälften norrmän, hälften svenskar.


Jag tänker - nu som när jag började intressera mig för ämnet - att det finns en unik prestigelöshet i vår kår att vilja göra annorlunda för att det ska bli rätt. Gamla sanningar får kastas överbord och nya får prövas. Det är en mödosam resa, i regel en större utmaning ju mindre kliniken är för att det finns färre fall att lära av och färre kollegor att diskutera med i vardagen.


Men vi är skyldiga vårt jordklot att vara varsamma och kloka i vår antibiotikaanvändning. Den får inte användas istället för god vårdhygien, hög kirurgisk kompetens, uppdaterad kunskap i veterinärmedicin hur man söker alternativa lösningar till återkommande infektioner. Det blir därför allt svårare att vara generalist och ensamkliniker. Man behöver kollegor att utbyta erfarenheter med. Kollegor att luta sig emot när ett enskilt fall inte fungerar som man tänkt när man försöker ändra sig - så man inte faller i fällan att sluta vara antibiotikaklok och göra som förut. För det har vi inte råd med. All modern sjukvård baseras på att vi har verksam antibiotika. För våra allra minsta på neonatalavdelningarna, för höftledsbyten, cancerpatienter, svårt sjuka infektionspatienter. Antibiotikaresistenta bakterier kommer med oss hem i tarmen när vi varit ute och rest i världen. De bakterierna delar vi sedan med oss inom familjen (inklusive djuren) och med andra vi umgås med. Får någon av sedan en åkomma som behöver opereras och behandlas med antibiotika skapar vi fri lejd till dessa bakterier att föröka sig. I värsta fall dyker de upp som en sårinfektion i ett lagat ben eller i den nyföddas urinvägar. Då står vi i värsta fall helt utan antibiotikasubstans som är verksam.


Antibiotikaresistenta bakterier fortsätter att flöda in över våra gränser i takt med att vi reser. Jag löper själv en skaplig risk att ta hem i min egen tarm när jag åker till Sydafrika i jul. 


Bakterierna har lärt oss något viktigt; kapprustningen mot dem är dömd att förloras. Så fort en ny antibiotikasubstans börjar användas dyker de resistenta bakterierna upp med obehaglig snabbhet. Vi behöver hitta andra vägar än att försöka döda dem med antibiotika. Vi behöver minska förutsättningar för spridningen genom att minska generell antibiotikaanvänding som slår ut de mottagliga bakterierna och lämnar de resistenta att härja fritt. Vi behöver bli bättre på att bryta smittvägar.


Redan 1945 sa Fleming i sitt Nobeltal "The more we use them, the more we lose them". Svindlande intelligent och förutseende. Någon som lyssnade och tog på allvar? Någon som på riktigt undersökte vad vi skulle göra för att bevara vår livsviktiga antibiotika?


Vår livsmedelsindustri ute i världen är den största boven i dramat. Tillväxtbefrämjande antibiotika öses ut för att djuren ska klara det infektionstryck som skapas av att vi trycker ihop dem på små ytor för att få så billig mat som möjligt. Det är en skam för djurhållningen men också för folkhälsan. Läkemedelsindustrin dumpar skamligt höga mängder med restsubstanser från sin antibiotikatillverkning rakt ut i floderna från sina fabriker i tredje världen. Att dricka vattnet från dessa floder förser dig med terapeutiska nivåer av de allra bredaste antibiotika - men också med lyckliga, superresistenta bakterier som har egen lekstuga för att alla andra arter dör.


Vår insats kan tyckas fjuttig men är desto mindre superviktig. För att visa att vi kan och att det går. För att inspirera djursjukvård och humansjukvård i resten av världen att vi med barriärtänk, isolering och basal vårdhygien kan använda antibiotika vid särskilt selekterade tillstånd när djuret/människan verkligen behöver det.


Jag ser en tydlig och glädjande koppling mellan AniCuraägande kliniker och kvalitetssäkring. Min kollega Ulrika Grönlund är anställd som kvalitetsansvarig inom antibiotika och vårdhygien och har mätt sårinfektioner och antibiotikaförbrukning inom koncernen med hjälp av (mödosamt framtagen) klinikstatistik. Det har gett oss en bild av hur den veterinära antibiotikaanvändningen ser ut i klinisk praxis i Sverige, Norge, Danmark, Holland och Tyskland. Världsunik kunskap om vårdrelaterade infektioner! Vi kan se att de som använder mest antibiotika också har flest infektioner i sina verksamheter. Bakterier förlåter oss inte för att vi skippar att bryta smittvägar och hålla oss rena och vara skickliga kirurger. Vi kan inte kompensera oss med antibiotika.


Med AniCuras siffror kan vi leda i tydligt bevis. Underlaget blir så mycket större än inom en liten koncern som vår i mellannorrland. Möjligheterna till kloka konklusioner blir också så mycket större med en person som har expertkompetensen och nätverk att dra relevanta slutsatser som sedan kommuniceras ut inom koncernen.


Tack vare det höjer vi patientsäkerheten. Vi undviker att smitta ner våra patienter med antibiotikaresistenta bakterier, vi utsätter inte djurets familj för ett antibiotikatryck som ger dem en sämre förutsättning att hålla tarm- och hudfloran i ekologisk balans (oerhört viktigt för vårt immunförsvar), vi utkristallerar var behov finns för kompetensutveckling för att hålla oss i framkant inom djursjukvården.


Patientsäkerheten ökar. Lidande i form av vårdrelaterade infektioner som sårinfektioner, bukhåleinfektioner, urinvägsinfektioner och hosta kan bevakas och reduceras i omfattning. Det ger snabbare återhämtning för djuret, nöjda djurägare och veterinärer.


Det är inspirerande att jobba med kvalitet. Det är absolut nödvändigt att göra det. Att säga att man inte har problem utan att aktivt följa sina patienter är inte ett vetenskapligt förhållningssätt och riskerar att kamouflera för brister i vårdhygien, veterinärmedicin och rationellt antibiotikabruk som våra barn får betala för sedan.

Länge leve kärleken...

När vi flyttade från Piteå lämnade vi tryggheten med sociala nätverket. Vi bygger så sakteliga upp ett nytt. De nära vännerna finns kvar där uppe. Somliga pratar jag med ofta, andra är mer kortpratade och småbesvärade av samtal som varar bortom treminutersregeln. De gör sig bäst IRL.


Ikväll möter K sin överman i fotbollsnörderi. Frugan är liksom jag klädsamt intresserad. De har hängt ihop i 20 år eller så.


Långvariga förhållanden gör mig nyfiken. Att bryta upp är smärtsamt och inget man gör lättvindigt när man har barn, men att välja att fortsätta är inte heller enkelt. I nöd och lust. Bibeln visste sin sak kring kärlekens prövningar bortom Hollywood. Även om jag alltjämt hänförs av Hollywoodkärlek med fulla stråkar, det ska erkännas. Särskilt om den manliga skådespelaren är Bradley Cooper, Jude Law eller Hugh Jackman.


Nästa år har vi varit förlovade i hisnande 30 år. Jag och K alltså. Vissa strider har vi lagt ner. Jag önskar att jag kunde lägga ner de flesta eftersom de lönar sig så lite. När jag hittar K tittande på viktig match i J:s rum medan jag hackar och skär inför middag är det ganska ocharmigt men gör ingen skillnad att jag blir sur, snarare tvärtom faktiskt. Den repiga skivan lyssnar han ändå inte på. Slammer från köket eller tsunamis i diskhon är han sedan länge immun emot.


För några år sedan kom vi båda på att vi fungerar illa under ordergivning. Däremot gillar vi båda att styra och ge direktiv. Kanske är det konceptet bakom snart 30 år? Jag inser hur uttråkad jag skulle ha blivit av att ha en styrbar man. Åtminstone teoretiskt. Tur att han inte läser bloggen.


Vad är ditt vinnande koncept för att hålla ihop det?

Äldre inlägg

Nyare inlägg