Medelåldersbloggaren returns

Jag åker till Willys. Willys har storrea på eko. Överallt är det ekovaror. Jag köper en konventionell gurka och en ekologisk. Den ekomärkta är lite smalare och rakare men lika lång som en mattebok den också. 

Det har skett en oerhörd produktutveckling av ekologiska varor. De växer så det knakar. Kolla in fairtradebananerna!

Lika stora som Bravojuicen.

Jag blir lätt skeptisk om jag egentligen betalar för besprutade bananer som ligger i påse ? Förr var de små och lite fläckiga de där ekovarianterna. Är vi lurade ? Eller har man hittat sätt förbi bekämpningsmedel för att få tillväxt?

Jag tror vi är lurade. 

- Ska vi göra chili con carne ? frågar jag maken.

Donald Trumps presidentinstallation har stötts och blötts i medier. Man har hittat olika sätt att jämföra antalet människor som deltog ute på gatorna. Trump uppges "av tre oberoende personer" ha pressat parkförvaltningen att ta fram flygbilder som bekräftar hans egen bild av rekordpublik enligt dagens DN.

Vi har också fått höra att Trump ska genomföra murbyggandet mot Mexico  , vilket inte så oväntat frostade till relationerna med Mexiko. För att öka på sin popularitet bland mexikanerna ska frugan Melania ställa upp på framsidan av nästa nummer av mexikanska Vanity Fair.

I måndags skrev Trump under en exekutiv order om att USA ska dra sig ur frihandelsavtalet TPP, Trans-Pacific Partnership, som omfattar länder som Kanada och Japan.

Dessutom beslutade han att internationella organisationer som får federalt stöd inte får genomföra eller informera om aborter – även om det sker med egna medel. Det orsakade av naturliga skäl enorma reaktioner världen över. (Konstigt nog fortfarande i hög grad en fråga för kvinnor?).

I slutet av dagen tänker jag att det är svårt att förhålla sig till en mix av sanning, spekulationer, trakasserier och hets mot den nya presidenten. Han beskrivs som en psykopat, okänslig, en allmän skitstövel och oartig äkta man; han filmas när han dansar med sin fru och jämförs med det kärleksfulla paret Obama som är perfekt mediatränade vid det här laget.

Tro mig, jag oroar mig för vad hans protektionistiska politik ska leda till under de närmaste 4 åren för världsfreden, ekonomin, människor i och utanför USA, inte minst de utsatta människorna utan sjukförsäkring i hans eget land med tanke på att Trump river upp Obamacare. 

Men han är också ett tacksamt objekt att håna eftersom han agerar utan impulskontroll. Medierna har lekstuga och vi matas med deras vinklade bild om en barnslig, självupptagen, sexistisk, TV-tittande och twittrande man som är maktfullkomlig och galen och älskar Putin, möjligen på grund av att Putin har hållhakar på Trump från det förflutna?

Klipp efter klipp som redigerats för bästa tittarsiffror påverkar oss på ett sätt som i sig är oroande. Vi har svårt att värja oss från den bild medierna pumpar ut om Trump. "Trovärdiga källor" är tillräckligt för att skapa enorma svallvågor av spekulationer. Vår verklighetsuppfattning styrs av medierna och det är läskigt på riktigt.

Innan du uttalar dig om den amerikanska presidentens personlighet så bör du stanna upp och fråga dig:


Vem har jag fått den informationen från? Vad händer med mig när jag sväljer all information som sanning? Vad händer med mig när jag deltar i en global mobbing och hånar en president i ett annat land på sociala medier? Vem blir jag och hur tar jag ansvar för det?

Jämför de tre första bilderna på Trump vs Obama som dyker upp på Google Bild och fundera hur de påverkat din bild av de respektive presidenterna, vad som baseras på en uttrummad sanning om deras personligheter och vad som är baserat på sanningen.

Det är svårt att värja sig. Det är svårt att vara källkritisk. Men vi behöver det för att bevara vår egen kärna som står för att inte döma andra på utseende, skvaller och mobbing. Oavsett om det är en president långtbortistan.

För någon vecka sedan exploderade sociala medier om hunden Elvira, som blev påkörd tillsammans med sin matte. Elvira var svårt skadad och behandlas för inre blödningar och en bäckenfraktur. Hon intensivvårdas i nio dygn när hon plötsligt får hjärtstopp. Kvar finns en räkning på 138 000 kronor.

Historien delas på Korståg mot höga veterinärkostnader. Läser man noggrant förstår man att de varit chockade när de kommit in, att djursjukhusets personal informerat om att den första insatsen ryms inom försäkringen (60 000 kronor) men att det sedan är oklart vad det kan komma att gå loss på innan hon är färdigbehandlad. Mattes mamma säger att hon tagit alla beslut själv, att hon skulle göra detsamma igen... men att det är fruktansvärt mycket pengar.

Kritiken är massiv. Att det är orimliga kostnader. Att veterinärerna borde avlivat för att det är djurplågeri att försöka rädda hunden. Att man borde gjort det man gjorde men det borde vara en annan prislapp. Att priset borde reduceras när djuret ändå dog. Att djurägaren är förd bakom ljuset och djuret plågats...

Den här typen av skador är enormt svåra att uppskatta kostnader för. Djuret behöver stabiliseras från det mest akuta innan resten av kroppen kan undersökas. Det är vanligt med luft i lungsäcken, lungblödningar, inre blödningar som behöver åtgärdas. Det är oftast fråga om intensivvård med blodtransfusioner och syrgas med många provtagningar för att bevaka så att djuret inte blir sur i blodet eller tappar elektrolyter som kalium, som i sin tur sätter kroppens finstämda funktioner ur spel. Först därefter kan man undersöka för eventuella frakturer som i sig behöver adresseras och har en egen prislapp.  

Det är ofta svårt för vårdpersonalen att kommunicera med ägaren i det akuta läget. Ibland har ägaren enorma skuldkänslor; varför hen tappade hunden, varför hen inte hade bättre uppsikt, kanske hunden tom blivit påkörd av den egna ägaren. Dessutom finns stressen för om det går att laga skadorna och vad det kommer att innebära för prognos för djuret. Om man känner mycket skuld för att man varit ouppmärksam kring handhavandet så vill man oftast inte pruta på insatserna som görs för den inre fridens skull. Sist i tanketornadon kommer priset. Har jag råd? Vill jag satsa en nästan okänd summa pengar för att rädda min hund?

Man kanske inte vill berätta att man inte har råd. Man känner sig usel som väljer att avliva fast oddsen är rätt bra (i de fall de är det). Det kanske finns en dotter som är bortrest som skulle velat träffa djuret innan avlivning... det finns oändligt med komplicerande faktorer varför beslutet är tufft som tusan att fatta.

I efterhand är det förstås lätt att räkna ut hur man borde gjort. En avliden hund/katt och en enorm faktura strör salt i såren. Grannarna kanske tycker att man var prillig som ville göra så mycket med sin hund redan från början och nu är den död. Kanske det funnits meningsskiljaktigheter i familjen. Maken vill avliva och frun vill satsa. Barnen gråter och det finns inget alternativ till att försöka.

Kan inte veterinären säga att djuret behöver få dö?

Här blir det svårt. Det känns djupt oetiskt att ge avlivning som enda alternativ om det är osant. Kostnader är en egen sak, medicinska insatser och prognos för tillfrisknande en helt annan. Veterinärerna behöver berätta vad som krävs för att rädda djuret och vad det kostar. Veterinärerna behöver öppna upp för att avlivning är okey, att det är en svårt skadad hund och mycket kan hända som man inte förutser. Eller helt enkelt för att man inte har råd.

Utvecklingen avseende traumapatienterna har gått fort på veterinärsidan. Vi klarar många fler idag, har tänjt gränserna med många meter för vad vi kan rädda. Vi har fantastisk smärtlindring med komfortabla djur. Vi plågar dem inte.

Det finns gränsdragningar som behöver göras vad som är etiskt okey. Vem bestämmer den?

Med de allra mest skadade djuren uppdateras djurägaren timme för timme där jag jobbar. När det känns orätt att fortsätta ber vi ofta ägaren komma in och sitta vid hundens/kattens sida en stund för att få en egen uppfattning om hur djuret har det. I de allra flesta fall är vi då överens om att ge den sista sprutan. Vi håller inte liv i en enda katt eller hund för att tjäna mer pengar när vi ser att oddsen är emot djuret. Det ska kunna vara vår egen hund som utsätts för samma vård. Det ska kännas okey i hjärtat.

Att prata pengar är nödvändigt men svårt. Dels når inte den ekonomiska informationen fram när man är i chock. Ofta får man höras på nytt för att försäkra sig om att man som betalningsansvarig förstår skadornas omfattning och den preliminära prislappen som är satt för att laga djuret. Samtidigt finns det ägare som blir förargade när de får kontinuerlig prisuppdatering.  "Ni tänker bara på pengar hela tiden; det var allt ni pratade om när Fido var inskriven" är en replik jag fått hantera många gånger som reklamationsansvarig. Och de gånger prisinformationen lämnats lite mer öppen "Vill ni ha prisinformation vad detta kommer att kosta?" så kan missnöjet ligga i att vi inte spontant berättat på kronan och öret vad vården kostat vid varje telefonkontakt.

I hunden Elviras fall finns inga betänkligheter kring att familjen undanhölls prisinformation eller uppdatering hur hunden mådde. Det tragiska var att hon trots massiv vårdinsats inte klarade sig. Så ser verkligheten ut ibland.

Drevet går att det är för mycket pengar. Att den dagöppna kliniken inte alls debiterar i närheten av djursjukhusen. Att det är riskkapitalets fel. Samtidigt kritiseras Blå Stjärnans Djursjukhus för att vara i samma kaliber, fast det är en stiftelse. Sanningen är att avancerad vård kostar pengar för att det är kompetens- och personalkrävande. De dagöppna klinikerna slipper investeringar i avancerad övervakningsappartur och att utbilda personalen i akutsjukvård, slipper hålla blod- och plasmabank etc. De kan remittera djuren. Gott så. Det vore orimligt för alla kliniker att hålla öppet 24-7. Det är heller ingen slump att det i princip bara är just Blå Stjärnan som inte är riskkapitalägt och tar emot dygnet runt. För det är ingen dans på rosor att få ihop ekonomin i sådana verksamheter.

Jag skulle personligen välja att avliva min hund om den fick de skador Elvira fick. Jag är inte beredd att betala 138 000 kronor för min hunds vård. Det har jag klart för mig redan innan olyckan har hänt. Kanske är det i den änden vi behöver börja? Ta ansvar för våra djurs försäkringsgrad och vad vi är beredda att betala - oavsett om djuret överlever eller skadan inte läker som man tänkt?

Tove skickar mig en  länk  om en ung kille, William, som ramlade som 11-åring under en hockeymatch. Han får förtvivlat ont i nacken. Efter 5,5 år (!) väljer man att steloperera, något som bara förvärrar hans smärta. Vården kan inte hitta något skäl till smärtökningen utan misstänker att det är psykiskt.

Han drar sig undan mer och mer, håller till på sitt rum, plågad av smärtor. Han vill ta sitt liv. Föräldrarna drar ett sista halmstrå och bekostar undersökning i USA. Där ser man att skruvarna lossnat och trycker på nacknerver. Men också att nacken är överrörlig. Han opereras igen. Han smärta minskar och blir uthärdlig. Prislappen landar på 600 000 kronor.

Karolinska backar och betalar.

Efter programmet ringer så många förtvivlade, nackskadade människor in till SVT att växeln blockeras.

I Sverige är diagnostiken kring nackskador begränsad. Nacken börjar vid halskota tre per svensk whiplash-definition. Det saknas dynamisk bedömning av ligamenten, dvs att man står eller sitter och vickar huvudet i olika vinklar. Genom att ligga ner blir bilden ofta en annan och det är företrädesvis diskarna som bedöms. Många skador missas.

Den förhärskande metoden för många smärtpatienter idag är att gå rygg- eller nackskola och lära sig strategier för att stå ut. Kronisk smärta är enormt svår att bota men också förfärlig att stå ut med. När vår egen son fick sitt smärttillstånd i ljumsken efter en testikeloperation och som tolvåring skulle läras hur han skulle lära sig att stå ut för resten av sitt liv hade jag stora svårigheter med min egen acceptans att det saknades behandlingsalternativ. Det som ytterligare provocerade var antydningar att det var något annat som fattades honom, typ kamrater eller förståelse för att hans föräldrar älskade honom.

Jag har skrivit metervis om den kampen i min blogg (och den första, numera nedstängda). IVO (Inspektionen för vård och omsorg) riktade stark kritik mot vården av honom, men i sak betvivlar jag att det skett en förändring i hanteringen av smärtpatienter. Helt enkelt för att det är för svårt och komplext och saknas resurser och kompetens. I Norrbotten finns en halv smärtläkartjänst och här i Sundsvall finns en. Vi har varnats för att ta kontakt med honom (!) av ett flertal läkare, att det inte är någon idé.

Den norrbottniske läkaren har också vårdat en vän till mig, som för 23 år sedan blev påkörd av en skoter när hon var gravid. Hon har haft svåra smärtor i nacke och ländrygg sedan dess och behandlats med varierande grad av respekt under dessa år. Före jul fick hon operera in en SCS-stimulator bakom ryggmärgen och har nu för första gången fått lindring på riktigt. Jag blev oerhört berörd när jag pratade med henne. Tänk att hon inte fått den chansen förrän nu. 23 år med Tramadol, Gabapentin och ryggskolor. Nu ser hon en strimma av hopp att kunna börja jobba igen. Hon är hjärtligt trött på soffan och amerikanska TV-serier och längtar efter sammanhang. Ändå säger hon:

- Åh, jag önskar att det var din pojke som fått den här smärtlindringen istället. Han är så värd den.

Livet står på vänt när nervsmärtan slår en till golvet. Vården skulle behöva visa mer förståelse för hur svårt det är att leva som vanligt och försöka avleda stressen det innebär att ha ont och befara att det blir värre. Inte prata om "sjukdomsvinst" (vem uppfann det kränkande begreppet?) och "psykisk pålagring".

En doktor sa till min dotter (som läser till läkare) att smärtpatienter är så-å jobbiga för de tjatar bara om morfin.

Att vara smärtpatient utan annan diagnos än att det gör ont som f-n är en ökenvandring utan vatten i vården.

Tove åker inom kort till England för att vara med och utvärdera svenska, nackskadade människor som inte fått hjälp i svensk sjukvård. Det ska bli spännande att se om de får sina diagnoser och behandlingsalternativ omprövade. Tanken är att projektet ska utmynna i en vetenskaplig rapport. Kanske ett mini-steg mot att svensk sjukvård behöver ompröva bristen på dynamisk magnetröntgen av nackskadade patienter och uppdatera kompetensen hur de med överrörlighet ovanför nackkota 3 ska kunna hjälpas till ett så smärtfritt liv som bara är möjligt.