Medelåldersbloggaren returns

Jag fick två kommentarer på ett tidigare inlägg på engelska. Jag bemöter det ena idag, undertecknat Anki S:

How is it possible that you as a veterinarian refers to CRUFFA and Jemima Harrisson. CRUFFA is a bunch of people hiding behind their computers with hatred as the only thing in common. Extremely little real knowledge and far to much people that is "internet experts". At least turn to research and knowledge before making a point.

Hej! Jag är med i Cruffa för att jag tror på att minska flödet av trubbnosar i reklamen. Att vinkla reklam till "Fil good" och att det är soft och chill att ha en engelsk bulldog åkande på en skateboard är inget bra för trubbnosraserna. Det driver på både den registrerade och oregistrerade trubbnosaveln med stor risk för att selektionen mot friska avelsdjur uteblir när efterfrågan vida överstiger tillgången. Ingen ras har vunnit hälsomässigt på att ligga 1 på topplistan. Det innebär däremot inte att jag delar alla åsikter som skrivs i forumet. Lika lite som det gör det i andra grupper. Ibland för jag fram en avvikande åsikt, ibland scrollar jag. Som folk gör mest helt enkelt. Kunskapsläget i gruppen är varierande från rena lekmän till forskarna i Cambridge, så det går inte att generalisera vad folk kan och inte kan. Men tack vare att det finns god kompetens så tror jag alla vi andra lär oss något. Dessutom är tonläget oftast gott och drivkraften är inte hat utan kärlek och ansvar för djurvälfärd är min uppfattning.

 
You have shown many times before that you don't quite understand research reports, you are bias and you interpret things to suit your campaign, wich is extremely unprofessional.

Ptja. Jag har verkligen lagt mig vinn om att läsa all publicerad forskning de sista 10 åren som kommit ut kring BOAS och inte en enda artikel har visat att det är en fördel att ha nosen bortavlad, trång nos och hals och luftstrupe. Du får gärna visa mig den forskning som jag är för biased för att hitta så läser jag med intresse.

 
Ask yourself who is really suffering! The brachy's you do surgery on or the brachy's that don't have to go through those nasty extremely painful operations. Only 30 % is clinically better post-op. A terrifying low amount! especially as you know a lot of them needs a second surgery before they are put to sleep due to complete collapse of the airways. And as you know mortality rate are exploding, during and close to surgery.

Detta är ett etiskt dilemma. Djuren lider av att inte få luft, vad vi gör vi då? Jag är ingen fantast av korrigerande kirurgi på grund av missriktad avel. Vi behöver mer forskning kring operationerna, om och när de ska göras, vilka man ska undvika helt och hur mycket bättre de som opereras egentligen blir (och hur länge). Det är lika oetiskt försvarbart att operera som att föda upp dem om de lider av andnöd oavsett. Men ägget kommer före hönan ändå. Det är aveln som skapar problemen. Veterinärerna ser djur som lider och försöker hjälpa. De som dör i narkos eller i efterförloppet har andningsorgan som är hårt pressade under lång tid, annars skulle inte problemet uppstå. Dock vill jag påstå att vi klarar de flesta tack vare narkoskompetens. Vi har en enorm beredskap vid trubbnossövningar jämfört med normalnosade, även vid kejsarsnitt t ex. Om de fick födas med annan ansiktsanatomi skulle problemet vara löst.

Dessutom --- 1/3 av hundarna blir bättre. Ska de undgå hjälp när de kan få det? 

 
You blame the breeders and don't even see your own part, ie the surgery and the cruelty of surgery. Dogs can't talk, but people can! It's the exact same urgery that are done to humans so ask humans how it feels, there are countless of horror storys! Ask yourself are the surgerys on humans succesful? I know the answer and the answer is no, a big NO!

Jag tänker att du behöver fråga den människa som går med kronisk andnöd, t ex rökare som utvecklat KOL, hur det känns att inte få luft. Den yttersta grymheten är att förneka avelns felsteg när vi tog ifrån dem deras nosparti så att de får svårt att syresätta sig och värmereglera sig.

Bild: C O´Byrne


 
You keep missing the true problem, that of back yard breeders, uncontrolled imports and smuggled dogs. But of course, those shady people are harder to find and almost impossible to blame as they are working in a greyzone not exposing themselfes. Breeders are easier to blame, they are open, they go to shows and is not hiding behind different unlisted cell phone numbers.

Jag menar att problemen finns i båda "läger". Det visar ju Mopsordens egna enkät och Länsstyrelsens resultat när de gjorde tillsyn att det finns inom SKK-sfären också. Varför inte sopa riktigt fint framför egen dörr, omfamna friskintyg inför avel och göra det till en bästsäljare ute bland de blivande köparna? Så fort det är i rullning lovar jag att jag kommer att torgföra att de seriösa uppfödarna ser till att få andningsintyg, att de tar ansvar för att framtida trubbnosar ska födas med rätten att andas lätt.
 
Thank you for posting your thoughts so openly on this blog, it's easier to follow you... :D

Tack själv för kommentarer. Läs gärna mina blogginlägg om trubbnosar igen så ser du att min bias kanske inte är så stor som du upplever den, att jag alla dagar i veckan vill att det föds andningsfriska hundar så inte en enda behöver kvävas när det är varmt, kollapsa efter narkos eller andas ansträngt på grund av förträngda luftvägar. Kirurgi för att hjälpa är ingen success story när de väl utvecklat BOAS.

On the site CRUFFA, administered by Jemima Harrison, there is a discussion concerning the evidence value of all the articles published about breathing difficulties in brachycephalic dogs, connected to their respective breeds. The argument has been that the dogs in these articles labelled as Pugs, French Bulldogs and English Bulldogs are not pure breds - that is to say, they have no pedigree and are not registered in the British Kennel Club.

What sparked this discussion was veterinarian Emma Goodman Milnes’ opinion that breeds where a large number of individuals suffer should be banned; it is strange that England bans breeds that are considered dangerous but not breeds with an extreme look that causes suffering for the animal. In Sweden we are not discussing a ban of breeds. 

I think there are advantages of having a more general discussion. If we skip the term pure bred or mixed breed and instead say that dogs of brachycephalic phenotypes who have difficulties breathing should not be bred we can reach more dogs (registered and not registered).

However, the different breed societies’ own mapping of the health issues of their breeds today show problems within their respective breeds. Mopsorden (the Swedish Pug Society) made their own very ambitious and enlightening health form in 2011 with over 700 answers (only that is worth applauding). On the question as to whether the owner had noticed any difficulties breathing in their Pugs, 34% said that they had. Keeping in mind that owners tend to undervalue their dogs’ breathing ability, as shown in a number of scientific reports, the number presented is staggering. I heard somewhere that the latest report says 10%. I maintain that it is very bad if 1 in 10 dogs of a particular breed has problems breathing, and we need extraordinary measures to reduce the suffering for these animals.

Länsstyrelsen (The County Administrative Board) in Skåne (a county in the south of Sweden) had a project where they visited kennels to have a look on dogs’ breathing in the summer of 2015. They visited 12 kennels. The people from Länsstyrelsen looked at 37 dogs and ordered check ups in veterinary clinics for 27 of them with special regards to their breathing. 27 dogs should be checked by certified specialists in dogs and cats. 24 were only checked in rested state. 1 was put down by the owner before it was checked. Of the remaining 26 dogs, 13 had remarks concerning breathing; 3 out of 16 Pugs, 8 out of 29 French Bulldogs and 2 out of 5 English Bulldogs. Two received a breeding ban. 13 out of 37 checked received a remark concerning breathing in Länsstyrelsen I Skåne’s mapping of the breathing problems in 12 randomly chosen kennels in the county. Out of the 13 dogs that got a remark by veterinarians 11 had merits from dog shows; excellent with CK or 1st with CK. From a historical point of view Swedish veterinarians have normalised audible breathing from brachycephalic breeds. Some still do that. You don’t want to risk your business or your relation to the breeder/owner/colleague who breeds or own a brachy breed. It is really very sad.

I believe that every breeder wants to breed healthy little puppies who can live their lives without having to fight for air. That they feel painted into a corner and tricked by everyone who through the years have let them down by rewarding flatter and flatter faces in dog shows, thus unintentionally causing unacceptable suffering. We all need to cooperate in this situation. For the yet unborn brachy dogs’ right to breathe with ease. No matter their nationality or whether they are registered pure breds or not. In a few years we are planning a brachy-conference in Sweden. I hope that this coneference will lead to us finding new routes to have healthy brachycephalic breeds in the future. Veterinarians, dog show judges and breeders will all be welcome to participate. I look forward to it!

Tack Ylva Brisman för hjälp med översättning!

I min nya tjänst som försvarsmaktenveterinär har jag ett nytt perspektiv på djursjukvården; som avnämare. Jag tittar på fakturor och journaler på de blivande tjänstehundarna från en mängd kliniker runt om i landet. Veterinärvården finansieras av dig och mig med våra skattepengar, så jag tycker det är ett viktigt uppdrag att det vi köper tillsammans är av god kvalitet och till en rimlig kostnad.

Tjänstehundarna befinner sig hos fodervärdar från 8 veckors ålder fram till 12-18 månader. Avsikten med aveln är att få fram dugliga hundar som kan jobba med polis eller militär. Riktigt viktiga hundar för samhället alltså.

Höga krav ställs på deras mentalitet. Lämplighetstest görs av spetskompetens på området och selektionen är stenhård för att bara hundar som håller måttet ska gå vidare i 1000 timmar träning innan de är fullfjädrade för sitt uppdrag. Veterinärens roll inför testet är att bedöma tidigare journaler och selektera för hundar som också kroppsligt kommer att fungera i tjänst. Tillsammans med en fysisk undersökning av hunden vid testet skrivs ett utlåtande kring hundens fysiska lämplighet ur ett hälsoperspektiv.

Det är ett spännande och annorlunda perspektiv.

Därför är också frågeställningen annorlunda inför veterinärbesöket. Prognos för tjänst är ett viktigt kriterium. En hälta utlöst av en tillväxtstörning i armbågsleden (FCP) blir ingen tjänstehund; därför opereras inga försvarsmaktenhundar för den åkomman. En trafikskada med flera skador i kroppen som innebär lång återhämtning och tveksam prognos behöver vägas mot hundens tänkta framtid. Därför stoppas en del utredningar på ett tidigt stadium när tillräcklig fakta finns för att kunna säga att det är dålig prognos som tjänstehund.  Fodervärdarna har alltid chansen att ta över hundarna; ingen avlivas på stört (om de inte lider och det är enda utvägen). 

Jag ser en ängslighet i de veterinära bedömningarna som jag tycker är viktigt att våga diskutera. Vi vågar allt mindre nöja oss med en klinisk undersökning och en enklare insats vid första besöket, även om hunden är pigg som en spigg. Eller nöja oss. Jag tror det egentligen handlar om att vi inte vågar. Vi är oroliga för att missa något och sedan kritiseras för att vi gjorde det. Är proverna normala är de onödigt tagna. Är de inte tagna och sedan tas och något upptäcks som kanske har betydelse för behandling och prognos, kritiseras man för det istället. Ett oerhört delikat läge. Har man en gång råkat ut för en sådan fadäs med en missnöjd djurägare som skriver ner en på sociala medier, då tror jag att man sejfar hem i fortsättningen. Och så blir det en kutym på klinikerna. Och på det sättet missar vi förstås färre njursvikter och B12-brister och annat som vi hade gjort vid besök ett. Men samtidigt blir det en stor bulk av normalprov som vi tittar på. Och emellanåt en hel del avvikande prover som är jättesvåra att veta betydelsen av. Förutom att normalvariationen för vad som faktiskt är okey provsvar är stor.

Jag tror att branschen skulle tjäna på att bygga tillit genom undersökning och behandling av den troligaste diagnosen. Att vi sträcker på oss och vågar tro på vår bedömning utan ett enda provsvar i handen. Om en ung tik kommer för första gången med urinträngningar behöver man inte passera urinprov (svårt att överhuvudtaget få ut en enda droppe eftersom blåsan är liten som ett russin och hyperreaktiv), bakterieodling och till och med ultraljud för att kunna konstatera att det saknas missbildningar för att konstatera att hunden behöver en antibiotikakur. En pigg hund som hoppar jämfota och river ner rummet och har lös mage sedan tre veckor kan efter en undersökning utan anmärkning provas med dietbyte och probiotika istället för en blodprovspanel och avföringsprover för 3000 kronor. Och så vidare.

Jag hör ofta att storstadsborna är mer krävande och att norrlandsdjurägarna är enkla att ha att göra med. Jag har aldrig jobbat i storstadsregioner men måhända det stämmer? Jag vill ändå tro att det finns människor som litar på veterinären som provar behandla utifrån trolighetsscenario istället för att vilja täcka för hela listan av möjliga diagnoser på en hund med opåverkat allmäntillstånd vid första besöket.

Efter 5,5 år är vi kapabla till stordåd med ett stetoskop, händer, ögon och hjärna. Jag gissar att ett flertal djurägare kommer att tacka ja till att vi föreslår en enkel väg till att börja med när problemet förefaller enkelt. Och att vi emellanåt faktiskt bara tillfrågas för att försäkra om att det djurägaren undrar över inte är något att oroa sig för alls.

Naturligtvis behöver vi lyssna till de som vill "veta allt" vid första besöket. Men vi behöver också hushålla med resurser och lita på vårt kliniska öga.  Och vi behöver skapa strukturer och trygghet för unga veterinärer att navigera kring vardagliga fall. Det är ingen lätt match att gå som nybakad veterinär ute i verkligheten. Tidsbrist, krav och förväntningar från sig själv, kollegor och djurägare kan kännas övermäktigt. Kommunikation tar tid. Pondus får man med tid och erfarenhet och i väntan på behövs support.

Jag gillar devisen "When you hear hoof beats, think horses, not zebras". Någonstans på vägen har vi börjat leta efter en zebra istället. Vad var det som hände?

Jag postar ett liknande inlägg på tre ställen på Facebook: min egen sida (offentligt inlägg), Vetbase 2.0 och en smådjursveterinärgrupp. Det handlar om en kvinna som kommer in på jourtid med en tik som inte kan valpa och det behövs kejsarsnitt. Kvinnan har hunden oförsäkrad och är själv sjukpensionär. Hon lever på några (ofattbart få) tusen kronor i månaden berättar hon och har inte en enda krona att avvara för att betala för veterinärtjänsten.

Det blir en spännande och livlig diskussion. Den som är mest polariserad är på min egen sida, där även okända kan tycka till. I veterinärgruppen finns en uppgivenhet och frustration kring betalningssvaga hundägare som inte försäkrat och tagit sitt ansvar. På Vetbase 2.0 är det rätt sansade åsikter. Att det blir mer fyr på brasan på min sida beror troligen på att mina kollegor är med och ger sina perspektiv (vissa utan att inse att inlägget är offentligt, ledsen för det).

Så. Vad kan man sammanfatta det med?

• Det råder stor okunskap kring hur bristande betalning fungerar i verkligheten. Att man skickar till kronofogden innebär inte att man säkrat upp betalningarna. Har kunden inga pengar så kommer det inga pengar. Har kunden skulder får man ställa sig på kö.

• Man kan inte som veterinär kejsarsnitta, välja att kastrera för att hunden inte ska paras igen och behålla hundar och valpar och ringa länsstyrelsen. För det är inget primärt djurskyddsärende och en kastration är inte något man som praktiserande veterinär kan bestämma. Man kan heller inte sälja valparna. Och var ska valparna vara under tiden? Ska personalen vara hemma och sköta om valpar? Ska de växa upp på djursjukhuset? Vem ska bekosta den skötseln? Och förstås operationen.

• Det finns inga fonder att söka mitt i natten. Det är intressant att det anses vara personalens ansvar att hitta finansieringssätt för hunden fast det är djurägaren som valt att para hunden och inte ha den försäkrad. Man kan inte heller operera och tänka "att det löser sig". Det har jag provat. Det löste sig inte alls. Jag har däremot avvaktat finansieringslösningar när tiken är på plats när det visat sig att det inte finns pengar. Djurägaren har varit mäkta upprörd på mig och ansett att det är mitt fel om valparna inte klarar sig när allt jag tänker på är pengar. Men med lite väntan från min sida har det dykt upp en släkting som varit kreditvärdig. 

• I stundens hetta är vi utsugare och hjärtlösa robotar. Det kan man få tycka. Men även personal på djursjukhus behöver kunna betala sina räkningar (och försäkringar). Vem ska stå för fiolerna när ägaren till hunden inte kan göra rätt för sig och varför ska vi? I analogi med det är det ju i så fall hjärtlöst av barnmorskor att säga upp sig för att de har för dålig lön; det är väl också ett kall och borde göras probono? Gärna nattetid. För att vi allihopa (skattebetalarna) anses sakna resurser att ge henne mer i lön. Eller varför kan inte alla som har rört till sin ekonomi komma till bilverksta´n med sin krockade bil och få den lagad fast den inte är försäkrad? Är det inte kallhamrat för hon behöver ju sin bil för att kunna köra barnen till skolan? Och den där hundvalpen kan väl uppfödaren ge bort gratis till den som vill ha den för man mår ju så bra av att ha djur?

• Om situationen uppstod en gång per år skulle vi inte vara lika frustrerade. Och var drar man gränsen? Det finns många andra med mycket knapra omständigheter som kommer in, ordnar finansiering och har sina djur försäkrade - gör rätt för sig helt enkelt. I analogi borde vi ju vara justa med dem också. Varför är det mer synd om den som inte tagit ansvar alls?

• Det finns en gullifiering av djuren idag som behöver diskuteras. Hur bra alla mår av att ha djur. Och det är säkert sant. Men man behöver som djurägare ha satt upp lösningar för de situationer man eventuellt hamnar i. Om det blir kejsarsnitt, hur löser jag det? Om tiken får en juverinflammation och sedan en kalkbrist och behöver komma under vård? Om det utvecklas en livmoderinflammation som behöver opereras? Var drar man gränsen? Kan man söka från en fond i förväg (de betalar inga stora summor - vad gör man sedan?) Hur viktiga är de där valparna? Har jag släktingar som kan ställa upp? Hur betalar jag tillbaka? Eller måste jag helt enkelt avliva om det blir strul? Och då är det mitt beslut och mitt ansvar och jag som får leva med det.

Det är mänskligt att vilja att det blir bättre när man gjort ett försök att förändra. Jag tänker närmast på trubbnosar och operationer av deras luftvägar för att ge dem ett drägligare liv. Det som försvårat en utvärdering är att vi hittills förlitat oss på subjektiva mätningar av utfallet från den korrigerande kirurgin.

Djurägare har fått fylla i enkäter om före och efter. Veterinärer har fått bedöma sina egna fall. Här finns flera fallgropar. Eftersom det i rapport efter rapport visar sig att djurägare saknar kunskap att kunna utvärdera sina hundars andningsfunktion, blir det förstås skakigt att fråga efter resultatet. Vid veterinärbesöket finns en positiv förväntan hos veterinären att ha gjort gott för djuret. I många fall har det säkert blivit bättre - men har det blivit tillräckligt bra? Och för hur lång tid framåt upplever hunden en bättre andning?

Cambridge med Jane Ladlow och David Sargan i spetsen har utvärderat  korrigerande operationer av luftvägarna med sin pletysmograf, en plastlåda som djuret placeras i och deras in-och utandningslufts innehåll analyseras, liksom andningsmönster hos djuren. Man har satt standard för de olika raserna tidigare.

Först utvärderas djuren innan kirurgi. Sedan 1 månad respektive 6 månader efteråt. I fyra år utvärderas operationstypen som är standard i världen. Sedan följer en studie av en tekniskt utmanande, modifierad laserteknik som Cambridge och Leipzig veterinäruniversitet är ensamma om.

Utfallet av studien är rätt deprimerande oavsett kirurgisk approach. 16/50 hade en "tillfredsställande" effekt medan resten hade en otillfredsställande.  Det föreligger en viss övervikt för att det är bättre utfall för de hundar som opereras med lasertekniken. Man ser också sämre utfall för om hunden är ung när den opereras och om de är smala. Här tänker man att unga hundar med BOAS har sämre anatomiska förutsättningar när de utvecklat symtom tidigt i livet och magra/normalviktiga hundar har problem med t ex kroniska kräkningar, förstorad matstrupe, nedsatt aptit på grund av sin andnöd (det vill säga att deras hull reflekterar grad av sjukdom). Dessutom saknas möjligheten att "banta bort" fett runt luftvägarna som en del av åtgärden vid sidan om kirurgin.

Man får hålla i åtanke att dessa hundar är remissfall till en specialistklinik och sannolikt i generellt sämre skick än de flesta hundar som opereras på andra kliniker. Till exempel har 26/50 grad 2-3 svalgkollaps och övriga grad 1.

Uppföljningstiden på ett halvår är också kort tid, eftersom hundar som blir bättre men inte bra fortsätter att andas med högre tryck i sina andningsvägar för att syresätta sig - vilket ger ärrbildning och förtjockning av  slemhinnor i nos, svalg och nedre luftvägar; det vill säga andningen kommer att försämras om hunden fortsätter andas med trånga luftvägar.

Hur utfallet blir om man opererar dem tidigare i livet innan de utvecklat BOAS (utifrån defekt anatomi) återstår att studeras och jag hoppas att sådana studier kommer. Kan vi överhuvudtaget hjälpa  extremavlade individer till ett liv där man kan kuta sex minuter utan problem med syresättning eller överhettning? Där de tål lite sol och värme utan att överhettas för att deras avkylningssystem i nosen avlats bort?

Rapporten är välkommen och ger ytterligare fyr på brasan att det är sundare avel vi ska sikta in oss på. Andnöd på grund av missriktad avel är helt enkelt inte så lätt att fixa till. Vi behöver fortsätta påverka med konsumentupplysning vad extrema utseenden leder till för lidande för djuret. Vi behöver påverka all marknadsföring som använder brachycefala djur och gullifierar deras utseenden. Vi behöver stötta alla de uppfödare som vill ha tillbaka nosarna på sin ras. Domarna på utställning behöver diskvalificera hundar med anatomi som medför svårigheter att andas och kyla ned sig.

Frågan är vad vi gör med alla de hundar som kommer till veterinärklinikerna med andnöd och kroniska kräkningsproblem? Ska de avlivas eller lämnas i sticket eller ska man försöka hjälpa dem med kirurgi, omän resultatet inte är toppen och prognosen på sikt osäker? Jag skäms över hur passiv och ignorant veterinärkåren varit som låtit detta djurlidande fortgå under åratal och normaliserat snorklande andning vid klinikbesöken. Det är hög tid att ta ansvar och det är glädjande att veterinärer världen över reagerar.