Min raljerande text om lättviktiga Bravectomotståndare nådde 8 000 läsare. Flera blev grymt upprörda över att jag i ett svepande penseldrag förde samman en person som inte ger Bravecto med en som inte vaccinerar sina barn. Tyvärr är enda sättet att nå ut med ett budskap på sociala medier att vara medvetet kategorisk och skriva raljerande. Bristen på nyanser är otvivelaktigt ett problem när texten ska tolkas.
Jag blir ändå en smula bekymrad över hur lättkränkta vi är. Hur vi stissar upp oss över en text och tar åt oss fast vi inte är i skottgluggen om vi läser texten förutsättningslöst. Ingen av dem som kommenterat och tycker min text är förskräckligt generaliserande är dem jag avser. För det står naturligtvis fritt att välja läkemedel. Om man gör det utifrån personlig preferens att man vill ha ett läkemedel som går att tvätta av, ges en antidot för eller kunna tas bort (halsband) - fair enough. Ja, också om man anser att 34 miljoner doser Bravecto inte är övertygande många utan behöver bevakas över längre tid för oväntade långtidseffekter som t ex ökad cancerrisk(vilket är väldigt ovanliga biverkningsrapporter för våra kortlivade husdjur) så är det ett rimligt resonemang.
Jag ger inget fästingmedel alls eftersom jag bor i Sundsvall. Den ena hunden får hem några fästingar per dag under högsäsong som vi plockar bort.
Jag är inte särskilt oroad över fästingsjukdomar som sprids till hunden genom den svenska fästingen. Anaplasma phagocytophilium (tidigare Ehrlichia) blandas alltjämt ihop med sin släkting Ehrlichia canis nere i Europa. Den bruna hundfästingen (som inte finns i Sverige mer än sporadiskt importerad när hundar från kontinenten kommer till Sverige) kan ha flera smittor samtidigt i sig som den generöst smittar ner sina värddjur med, bland annat Ehrlichia canis. Många av smittämnena ger kroniska lidanden och diagnosen är en utmaning eftersom man behöver beakta alla infektioner som skulle kunna ge avmagring, trötthet och blodbrist för att nämna några symtom.
Anaplasma är däremot oftast en lättbehandlad sjukdom med ett akut förlopp. Anaplasman finns i fler länder än Sverige. Många genomgår infektion utan att bli sjuka alls. De som får symtom blir trötta, får feber och ofta brist på blodplättar. Diagnosen i det akuta skedet ställs med påvisande av DNA i blodet eller efter påvisande av smittan i blodcellen. Efter en dos med antibiotika eller två är de oftast på banan igen. De mera kroniska reaktionerna är inflammation i flera leder (polyartriter), som ska behandlas med kortison och inte antibiotika. Här går dock uppenbarligen (för) många veterinärer i Sverige vilse och behandlar med Ronaxan, det antibiotikum som är verksamt mot Anaplasma. Djuret blir bättre tack vare att Ronaxan också har antiinflammatoriska egenskaper vid sidan om bakteriedödande. Djurägaren förleds att tro att själva infektionen fortfarande finns kvar fast det egentligen är det kroppsegna immunförsvaret som aktiverats och angriper lederna på ett felaktigt vis.
Borreliainfektion är sällsynt hos hund. De flesta hundar (95 %) bildar antikroppar efter att ha stött på smittan utan att bli sjuka. Antikroppar är ett värdelöst sätt att ställa diagnos eftersom ett stort antal hundar har höga nivåer av antikroppar tack vare att deras immunsystem som fungerar som det ska. Det anger inte att det är sjuka i Borrelia! Påvisande av DNA i en inflammerad led ger diagnos t ex. Jag är väldigt nyfiken hur många svenska veterinärer som lyckats med det?
Det är svårt att få fram detta budskap. I hundgrupper på sociala medier står det ofta om hundar med förstörda leder på hundar, långa behandlingar med Ronaxan som har begränsad effekt, till och med hundar som behöver avlivas på grund av sin kroniska Borrelia (eller Anaplasma).
Först och främst behöver veterinärerna utbildas och sluta skrämmas med felaktiga diagnoser. Vi har nästan avlivat myten om akuta och kroniska halsinfektioner (tonsilliter) som ett problem hos hund, ett enskilt svenskt fenomen faktiskt. Inte i några andra länder har veterinärerna med sådant intresse betraktat hundarnas halsmandlar och behandlat med antibiotika som de svenska. OM det hade varit ett gigantiskt problem hade vi haft forskning och studier på tonsillit. Nope.
Så -- varför använda fästingprofylax över huvudtaget? Jag tänker att det i första hand är för att hundarna lever nära oss och fästingarna som hunden bär hem kan smitta oss med Borrelia och TBE i de områden smittorna förekommer.
Men också för att slippa få en hund med immunmedierad polyartrit som kan behöva långvariga till livslånga kortisonkurer. Exakt hur många som drabbas av ledproblem vet vi inte idag. Dessutom finns många fler orsaker till kroniska ledinflammationer än fästingsjukdom. Med felaktig diagnos riskerar många hundar lida i onödan.
Rädslan för fästingsjuka saknar proportioner i förhållande till symtom och problematik under svenska förhållanden. Hur når vi dem som säger "men jag tror ändå att min hunds leder förstördes av fästingsjuka?"
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS