Medelåldersbloggaren returns

I mitt FB-flöde delas en  jobbannons från Flyinge som andas entusiasm och nybyggaranda och "vi har kuuuul på jobbet". Förförisk vid en första anblick.
 
Den beskriver den där personen vi nog alla önskar att vi var; en riktig doer som ständigt överträffar alla förväntningar, skapar förtroende och säljer in sig hos kunder med sitt vinnande sätt. Jag vill förstås vara en som har roligt på jobbet och älskar samarbete men jobbar lika bra ensam mot resultatkrav med extremt lösningsfokus. Jag drivs förstås av att få nöjda kunder och skapar event som ingen annan samtidigt som jag galant fixar att tjänstebeskrivningen är luddig i konturerna så jag måste skapa tjänsteinnehållet själv.

Min flexibilitet är outstanding; jag är strukturerad, noggrann med detaljerna och brinner för hästar, ridsport och Flyinge, kan plocka hästbajs i ridhuset och planera nästa event. Möjligen kan det vara så att jag behöver jobba helger och kvällar. Det har annonsören inte riktigt kläm på ännu.
 
Jag är inte så noga med vem som är min chef och vilket stöd jag får i mitt självständiga strategiska arbete där jag samarbetar med alla och ingen arbetsuppgift är för svår eller simpel för mig. Jag är ju ute efter lösningar och att alla ska trivas och att Flyinge ska gå bra.
 
Jag blir betänksam, förvånad och förb-d att man skriver en så´n jobbannons 2017, där ambitiösa tjejer utan stöd och med orimliga arbetsbeskrivningar går in i långvariga sjukskrivningar efter ett par år på full fart. Det är inget annat än en övermänniska i en otydlig och omogen organisation som beskrivs i annonsen, där entusiasmen hos den enskilda medarbetaren ska överbrygga alla hinder på vägen. Att det dessutom räcker att ha jobbat ett par år i serviceyrke gör att rekryteringsprofilen blir ännu mera sned (och lönen därefter).
 
Gör om och gör rätt Flyinge! Good enough och tålamod för processerna, tydlighet vem som gör vad och vem som inte behöver göra vad för att hålla i längden känns angeläget att ni funderar över. Det finns ingen som samtidigt är strateg, operativ, ordningsam, strukturerad,individualistisk och samarbetande doer som håller 100 bollar i luften med ett leende. Jordens dragningskraft gör sitt. Är det en dräng eller kejsare ni behöver? Man får inte båda. 
 

Gordon Ramsey skickar två avsmakare till Linneagatan och de ger betyget 5 baconben. Familjen pratar om att bara ta nåt lätt idag.

Jag gillar att kolla matlagning på Twisted. Det skärs, steks, diskas och görs en rätt full med ost på 1minut. Jag har spanat in två rätter som jag var sugen på att koka ihop. När jag cruisade runt på Willys med farmor försökte jag erinra mig de exakta ingredienserna i en cheesecake med äpplen och en spaghettirätt med kyckling som rullas både i mjöl och parmesanbrödsmulor.

Jag lyckas över förväntan. Jag letar efter vår enda springform. Hörnskåpet består av allsköns plastlock och omaka termosar och tre durkslag (man kan aldrig riktigt veta när behovet att hälla av tre kastruller med broccoli, blomkål och spaghetti uppstår så jag tordes inte slänga). Farmor dyker upp och får leka memory med alla lock och termosar. Resten (det mesta) åker vidare till den eviga konsumtions-återvinningscykeln (efter obestämd mellanlagring i garaget).

Men jag hittar ingen kakform med avtagbar botten. Så jag messar dottern som också ska handla smör som jag inte hittar. De är dock och shoppar kläder med D så det lär ju dröja.

Jag börjar med midda´n så länge. Men innan så frostar jag av frysen och lägger ut den på FB för vi behöver inte två frysar. I den avfrostade frysen hittar jag en ensam laxfile, ett paket räkor med skal och en öppnad pommes frites och julkorv som kidsen lade in i öppen påse i frysen som sedan långsamt dött torrdöden. Laxfilén får sällskap av en annan filé och räkorna med en annan påse i frysen i köket. Det gäller att vara beredd om Coop stänger eller så.

Så här i efterhand är det lite oklart varför avfrostandet behövde ske samtidigt som matlagandet. Jag lägger tidningar och skrapar ut is och torkar vatten under frysen och hittar dammråtta stor som en labrador medan jag planerar och lagar middag  

Sedan tittar jag på rewind på 1minutsreceptet hur man ska dosera de olika ingredienserna. Det blir skitmycket disk. Farmor dyker upp och rullar köttet i mjöl och ägg och parmesan. Väldigt fint blir det. Under tiden kokar jag ett ton spaghetti och bränner fast i botten och funderar på att addera Svinto till Toves köplista för att få bort svarta spaghettiränder i botten. Men jag har fullt upp med min film som jag får backa ideligen för att hinna se vad de gör. Och att diska undan och undvika att all spaghetti åker ner i vasken när durkslaget halkar av kanten. Och spara batteri för jag har bara 12 procent och det är jättemycket matlagning kvar och min sladd är försvunnen så telefonen går inte att ladda. Fokus alltså!

Sedan hittar jag smör och smälter 250 gram och blandar i beredaren med 15 kakor Digestive. Sedan ska de pressas ned i formen. Jag betraktar en lös kex-smörvälling som flyter runt i botten på beredaren och tänker att amerikanarna kanske har kex stora som dasslock och vid 22 stycken börjar de vara en mer lavaliknande flod som med lite god vilja kan anses likna det som visas på film i 0,22 sekunder.

Jag hittar vår springform och diskar bort delar av tacopaj och lägger fiffigt ett flak med bakplåtspapper i botten för att minska diskinsatsen. Tyvärr misstänker jag redan då att kakan inte blir riktigt rund. Jag kör sedan filmen igen och betraktar med inlevelse hur de häller ihop Philadelphiaost ( 2  burkar) och 1 burk med Mascarponeost. Jag tittar tvehågset på mina ostar och tvivlar på att 1 burk Mascarpone är 500 gram som den jag köpt? Eller? Jag mixar i ägg och lite på känn av ostarna och det blir dömycket så när jag häller över min kakbotten så hotar det att svämma över. Jag tar en slev och slevar av för att göra plats för mina ugnsstekta äpplen som enligt filmen ska lägga sig snyggt ovanpå min ostsmet. De sjunker som i en myr och försvinner mot Digestivelavan i botten. Labradoren ser intresserad ut av uppslevad ostsmet.



Jag skiter i smulpajen som ska läggas ovanpå som en topping på äpplena för jag har förstått vartåt det bär hän.

Sedan är det skjuts-in-i-ugnen och jag tar ut av den eminenta kötträtten som tagit två ziljoner år att tillreda och diska undan och ropar på den hungrande familjen.

- Man kan twittra med Gordon Ramsey och fråga vad han tycker om det man lagar till i köket, säger David by the way när vi satt oss och hänförs av den vackra uppläggningen. Det är ganska roligt. Till en sa han : Hörde du inte brandlarmet?

Alla saltar diskret sina rätter och tar jättemycket sallad och ser med vidgade pupiller på spaghettiberget och parmesanrullade kullen av kött som finns på spisen och räcker som matsäck hela veckan för praktiskt taget hela Sundsvall.

Efterrätten blir en succé. Stunsig kakbotten, läskande philadelphiaost med diskret Macarpone och kaneldoftande äpplen. Jag ser framför mig hur jag skulle slå alla med häpnad i finalen av Hela Sverige bakar och få guldkantat konditorikontrakt.

Nästa helg bjuder vi på middag. Utanför familjen. Får fundera vad som kan skruvas på för att maximera upplevelsen ännu mera.

Vi är rörande överens framför våra skärmar, veterinärer och hundägare och övriga. Klart det är förfärligt att uppfödaren i förra inlägget parat sin tik trots att den har svårt med andningen och dessutom ett par kroniska åkommor till som den vårdas för. Då är saken biff! Vi har allt stöd för frågan. Eller?

Så enkelt är det förstås inte.

Veterinärer betraktar en trubbnos med andnöd på ett annat sätt än dess ägare. SKA också värdera alla hundar utifrån artstandarden hund och inte rasbeskrivningar. Inte acceptera att det ska finnas hundar som andas sämre för att de är födda med ett visst utseende.

Hunden med fnysande andningsljud eller gurgel i svalget är just nu bara lite stressad, glad eller allmänt uppspelt och låter inte så annars och orkar gå 1 mil om dagen. Det är den jobbiga valpningen/värmeböljan/infektionen den drabbats av som ger tillfälliga problem. I vanliga fall har den okomplicerad andningsfunktion.

Och då står veterinären där, med en akutlista som är lång som en handlingslista inför påsksemestern, och tittar tvehågset på trubbnosen som ligger stilla på bordet inne i syrgasmasken och andas krampaktigt för att syresätta sig. Känner frosten i rummet när andningen kommer på tal. Anklagelserna om att veterinärerna nuförtiden vill sko sig på onödiga operationer och hatar trubbnosar ringer i öronen. Tänker på kollegor som blivit mordhotade för att de vågat anmäla djurskyddsärenden av andra slag. Tänker på alla ärenden som lagts ner i brist på bevis, den kraft det tagit för dem som vågat och det öppna hån de fått utstå för att det inte ledde nånstans. Orkar man gå den ronden? Eller vårdar man djuret, tar nästa på listan, skriver sina journaler, ringer sina provsvar och går hem?

Det finns nämligen inga ärenden som kommer att vara solklara. Det finns inga hundar som alla veterinärer kommer att döma lika. Om du anmäler kan man få second opinion av någon annan. Det är projektredovisningtrubbnos.pdf en indikator på. På sidan 37 står att läsa om diskrepans i bedömningarna mellan veterinärerna. Hur somliga skrivit om "rastypisk andning" "rastypisk nosrynka" respektive "inga tecken på uttalad BOAS". Hur uppfödarna uttryckt till Länsstyrelsen att de ville gå till en veterinär som förstår sig på trubbnosar.

Jag avslutar med påskutklädda mopsar, inte svenska. Jag hoppas att vi alla ser det absurda lidandet hos dessa tre feta stackare. Det finns ett jobb att göra därute. Vem gör det och till vilket personligt pris?

Svenska smådjursveterinärer har en synnerligen aktiv FB-grupp där allt möjligt avhandlas. Rena fallfrågor- där kollegor med expertkompetens står till förfogande med tips och råd - fackliga frågor, där öppenheten är förbluffande runt det personliga måendet. Men också allmänt stöd, existentiella frågor, pepp när nåt gått dåligt ... faktiskt också en befriande stor portion humor, som nog är för intern för att förstås och uppskattas av utomstående. En oas för smådjursveterinären där det är högt i tak och alla synpunkter behandlas med respekt.

En kollega berättar om ett sorgligt fall. En multisjuk trubbnos med andningssvårigheter vid sidan om de övriga sjukdomarna den vårdats för. Hur frustrerande det är när hunden kommer in och är parad. Hur svårt det är att släppa vilket lidande det är för den enskilda hunden att genomgå en dräktighet, valpning och digivning när det är tillräckligt svårt att syresätta sig på egen hand. Hur horribelt det är att uppfödaren tyckt att hon lämpat sig till avel. Hur hon ignorerat alla råd och synpunkter på hundens andning.

Vi diskuterar att det är ett anmälningsfall. Det är ett solklart brott mot vår djurskyddslag.

1 kap 24 § Djur får inte användas i avel om
1. de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,
2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel
uppsättning för sjukdom,
3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för
sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från
motsvarande anlag,
4. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för
sjukdom eller funktionshinder hos avkomman,
5. de uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller
aggressivt beteende i oprovocerade eller för djuret vardagliga situationer,
eller
6. de saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt.