Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Avvikelseansvar

När vår Toffla var runt femton hade hon problem med ridbölder söderöver. En blev stor och elak och växte till. Och gjorde överjordiskt ont. Jag följde henne till lokala sjukhuset där de erbjöd sig att öppna den i gynstolsläge utan bedövning (för att bölder är lömska och svårbedövade).


- Jag ska inte luras, sa doktorn. Det kommer att göra skitont.


Med tanke på att Tofflan på den tiden svimmade vid åsynen av en blodprovsnål kändes det hårt med en gynstolsdebut under sådana omständigheter så vi satte oss i bilen och körde till Sunderby Sjukhus. Väl där fick vi veta att det skulle dröja om hon skulle få nåt att slumra på för doktorerna var upptagna på Stooora operation. Jag föreslog att lustgas vore ett prima alternativ? Men det fanns just bara inne på Stooora operation för att undvika att kreti och pleti kom förbi akuten och tog sig en okynnessipp av lustgasen.


Snart hade de sytt ihop idén att dottern kunde få propofol i armen inne på ett akutrum för att slippa vänta. Klockan var vid det laget två på natten så definitionen på väntan var intressant. En narkosläkare dök upp med nödvändiga attiraljer och dottern riggades i gynstolen. Gynläkaren, jag och en sköterska trängdes också på rummet. Jag noterade med intresse och viss förvåning att det helt saknades övervakningsutrustning. Ingen syresättning, inget blodtryck, nada nothing helt enkelt. Men doktorerna såg coola ut så jag stod vid Tofflans ben inne i benstödet och iakttog när narkosläkaren sprutade in propofol. Efter ett antal milliliter nickade hon åt sin kollega att det var fritt fram att angripa bölden på fiffins utsida.


Tofflan skrek Ajajajajajajajajajaj och fäktade med hälarna runt doktorns öron så han fick ducka medan han gjorde försök att pricka med skalpellen på bölden. Av hälfäktandet gled hon ner från stolen och hamnade i en oplanerad halvsittande position nära golvet medan jag höll upp henne på ena sidan och syster på andra. Jag reflekterade över att jag nog var en ganska onormal mamma som kånkade på slumrande dotter inne i ett akutrum men det kändes fint att bidra istället för att hon skulle åka i backen.


Gyndoktorn ville nu ha mer propofol för att slippa få sina öron inhuggna av Tofflans energiska hälar. Och T ville antagligen ha mer även om hon för stunden var tyst och stillsam.


Vi lyfte upp henne i position och mer vit vätska flödade in i blodet. Efter tre försök utan att stävja ajajajajajaj:et och de trummande fötterna som trots hukande doktor var ganska pricksäckra sa narkosläkaren att T inte kunde få mer utan doktorn fick skära i alla fall.


Efter väl förrättat värv rullades dottern upp på uppvaket. I korridoren fick hon slut på egen andning och narkosläkaren ventilerade henne med en uttråkad uppsyn med en andningsblåsa. Eftersom jag sett några hundar tappa bort sina andetag av propofol så blev jag inte så oroad när jag betraktade dotter och doktor inne i hissen.


Fascinerad betraktade jag hur hon på uppvaket plötsligt kopplades på alla tänkbara monitorer efter att ha varit sövd inne på rummet utan en enda övervakning. Möjligen kan jag ha kommenterat händelseförloppet för vårdpersonalen och möjligen kan jag ha jämfört vårdkvaliteteten med den som hundar och katter får. Det känns fullt sannolikt faktiskt även om minnet sviker mig en smula.


Tofflan kom sig bra och mindes inte att hon idkat huggande benspark på gynekologen. Inte heller att hon haft ont av ingreppet, så det kändes ju också bra. Jag åkte hem och T ringde nästa dag och berättade att gynekologen hade varit djupt ångerfull. Han hade anmält händelsen som en avvikelse och beklagade djupt det inträffade. Om jag ville kunde jag få ringa och fråga/skälla på honom.


Jag lämnade det därhän. Gjort var gjort och omän väldigt taffligt så hade han ändå tagit ansvaret fullt ut och följt riktlinjer kring avvikelserapportering.

Detta saknas i svensk djursjukvård i alldeles för hög utsträckning. Självrannsakan och att ta ansvar för när det gått på tok. Patientfokus och patientsäkerhet. En vilja att tvätta sin egen byk, korrigera rutiner så att det inte upprepas och hålla djurägaren skadeslös.


Jag ser det som en tillitsfråga och en kvalitetsmarkör att fånga upp incidenter i vården. Om vården är förträfflig blir det inte dyrt - då är de enstaka komplikationerna få och kan bjussas på utan att firman hamnar i ekonomiskt trubbel. Om vården tvärtom har genomgående problem med patientsäkerheten finns all anledning att vara kritisk mot sin egen verksamhet och strama upp rutiner.


Det är sällan den enskildes fel när nåt går på tok. Det handlar allt som oftast om bristande stöd, bristande kompetens (också arbetsgivaransvar i stor utsträckning), låg bemanning, stress och bristande rutiner. Plus att man inte strukturerat följer upp och kritiskt värderar varför det gick som det gick.


Avvikelser handlar därför inte om att leta syndabockar utan att korrigera ledningsrutiner. Allt börjar med att känna och ta ansvar för incidenter. Komplikationsfri vård existerar inte och det går förstås inte att bjuda på alla komplikationer, men missar som beror på den mänskliga faktorn och skulle kunnat undvikas med högre kompetens eller kvalitetstänk ska utredas och betalningsansvaret beaktas med en stor portion självkritik.


Från min horisont backade vi på kostnader mycket mer förr än vad som är fallet idag. En försäkring töms snabbt om den uppkomna komplikationen är allvarlig och djuret  står sedan oförsäkrat resten av försäkringsåret. Djursjukhusen behöver se över sitt eget försäkringsskydd och ha rimliga villkor så att ansvarsförsäkringen kan användas när vården gått fel och felet kunnat undvikas. Vid tvister bör djursjukhusen uppmuntra till att anmäla händelsen till den veterinära ansvarsnämnden för att ansvarsfrågan ska kunna belysas objektivt och backa om det utfaller till klinikens nackdel. Däremot behöver vi komma bort ifrån att det är enskilda som anmäls på samma sätt som skett på humansidan. Det är patientsäkerhetsarbetet man ska åt. Rutinöversyn och korrigeringar.


Ytterst är det som jag ser det en ödesfråga visavi djurägarna att vi ägnar oss åt avvikelsearbete och patientsäkerhetsfrågor på ett ödmjukt sätt. Det är också arbetsgivarens viktiga signal att stå bakom arbetstagaren när nåt gått snett. Det innebär i sin tur en tryggare arbetsmiljö eftersom många reklamationer i grunden har ekonomiska incitament från djurägaren. 

South of the Bush

Jag går till massör. Har ont i hälarna sedan länge och tänker att han kanske kan bidra. Hört av en kollega att han gick till en litenliten thailändsk kvinna som knådade hans fötter och vader i en timme så han skrek och sen blev det bra. Det är min målbild. Exklusive skrikandet.


Jag får lägga mig på mage på britsen efter att han betraktat en hopsäckad hålfot och översträckta knän och jag försynt funderat över om nån skulle buda en spänn på den uttjänta hästen.


Massören tar fram en elmanick och säger:

- Vi skakar igång med den här. (inser att jag behöver förtydliga att det var en massagemaskin av muskler för att inte skapa förvirring och bestörtning)


Jag befarar att oscillationerna kommer att göra att jag wobblar av britsen på mc-manér (ej prövat). Jag försöker tänka bort hur det ser ut med full vibrato på lår och rumpa på 52-årig otränad tant med riklig reservenergi i området samtidigt som jag konstaterar att det inte gör alltför ont i alla fall. Fast tankarna går till ecstasydopade celluliter på ett ravepartaj. 


När han börjar knåda gör det desto mer ont. Framför allt strax sydöst och sydväst om busken kan man säga. Jag försöker även nu förhålla mig objektivt till situationen men kan inte bestämma mig om det är smärtan eller geografin på muskelproblemet som är det värsta.


Så då börjar jag prata. Och frågar om alltmer alldagliga saker mellan skriken och återhållen lust att nita honom.


- Tror du det hänger ihop? Ljumsken och foten? frågar jag efter ett plågsamt långt tag.


- Ja absolut. Foppa hade ju väldeliga problem med sina ljumskar och sina fötter, analyserar han.


Jag går därifrån som en atlet. Lika ont i fötterna men jämförd med en elithockeyspelare.  Han har inte masserat för sista gången.

Vänta in frågan

Det här blogginlägget önskar jag att du läser utan att bli ledsen eller känner dig träffad på ett personligt plan. Men att det kanske ger insikter till en annan gång? Gudarna ska veta att jag också behöver dem visavi andra så jag är inte klanderfri på något sätt.


I grunden vill vi hjälpa till förstås. När någon mår dåligt, har krämpor eller är utmattade, svårt att få barn, trassligt på jobbet, dementa föräldrar, konflikt i släkten eller problem med ekonomin eller äktenskapet eller ungarna. Reflektoriskt ger vi välmenande råd hur den andra kan lösa situationen. Utan att råden efterfrågas blir det ofta fel. Råd kan uppfattas som insinuationer eller kritik. Att man inte försökt tillräckligt eller på fel sätt. Att man inte alls tömt ut alla alternativ. Att man borde göra annorlunda. Att man borde jobba mindre eller inte alls. Att man borde kolla om det finns större expertis i USA eller England.


Med sonen har vi varit igenom en rad av insatser. Två olika typer av elektriska stimulatorer, den ena bakom ryggmärgen (SCS-stimulatorer), den andra ute på omkopplingsnivå för nerverna just utanför ryggmärgen (DRG). Spinalpump som pumpade in ett läkemedel i ryggkanalen. Sympatikusblockad. Många olika sjukgymnaster. Psykologer. Psykiatriker. Läkemedel från A till Ö i FASS för att få till smärta, sömn och ångest. Operationer i ljumsken för att kolla om nåt gick fel. Urinkatetrar i mängder. Komplikationer på alla ovanstående insatser. Nya operationer. Operera bort det som inte fungerat.


Många insatser har varit smärtsamma och smärtbehandlingen väldigt styvmoderlig. Innan han blev 18 kunde vi föräldrar föra hans talan. I Uppsala när smärtan var outhärdlig och han kräktes och var okontaktbar och erbjöds en Alvedon eller en Citodon. I Sunderbyn som vara en lika lång mardröm med rent experimentella behandlingar.


Men den riktiga mardrömmen startade när sonen blev vuxen och var hänvisad att föra sin egen talan. När man hittar honom nyopererad med stängd dörr för att han fått det han är ordinerad. För att hans skrik och ångest inte ska störa och höras. Morfinpumpen som är lovad ger så lite morfin att den aldrig kuperar eller kontrollerar smärtan. I desperation ställer han telefonen att ringa var sjätte minut hela natten för att trycka på knappen för att det inte finns någon annan smärtlindring som går av sig själv. Till slut får han sövas på grund av skräck och utmattning. Eller efter en natt på akuten i Piteå när urineringsfunktionen är utslagen på grund av operationssmärta och han får ligga i mörkret ensam och vänta på jourläkaren som kommer kl 10 på förmiddagen och hänvisar till psykiatrin. Och psykiatrin inte vill ta emot för att de känner sig hjälplösa. På AVA i Sundsvall när all morfin sätts ut och handtaget på fönstret tas bort och smärtan löper amok på en kille som inte vill längre för att det är för tufft. Helt utan smärtlindring och med drunkningskänsla inne i syrgasmasken sköts hans lunginflammation med antibiotika men smärtan och själen lämnas i sticket.


Alla investerade förhoppningar som grusats på vägen och skräckfyllda timmar då ingen hör gör det svårt att orka ladda om. Att orka med fler bakslag förutsätter tillit till vårdgivaren och hopp.


Jag förstår att alla tips på alternativa metoder, fancy läkare, fantastiska sjukgymnaster, healare, naprapater och annat är av yttersta välvilja. Men efter 11 år väljer jag inte vägen längre. Jag tänker att många med mig i liknande situation där en livssorg ligger som en mössa över livet bara behöver en klapp på axeln. Det är orimligt svårt att förstå. Det begär ingen för varje läge är individuellt och komplext och personligt. Det som kan te sig som en bagatell kanske är den sista stenen på bördan som gör att det kollapsar. Som utomstående är det omöjligt att veta alla detaljer för att reaktioner ska förefalla rimliga hos betraktaren.


Som förälder lever jag med att underprestera. Att ha misslyckats. Att inte ha försökt nog. Att ha prioriterat fel. Varit självisk. Varje välmenande råd gödslar den känslan.


Vänta in frågan innan du kommer med svaret. Du är en riktig vän om du klarar att stå kvar i stunden då livet är svårare än man orkar höra om.

Vakenstress

Ibland leder det ena till det andra och sammanhang klarnar och vävs ihop. Jag får kontakt med en kusin tack vare kollega Mats, som skämtsamt berättar att han träffat Ulrik på en begravning av gemensam vän/släkting. Mats berättar om mig, på den tiden chef, varvid U svarar att jag var bossig redan som barn.


Jag har inte haft kontakt med min kusin på flera år, men jag hittar någon som skulle kunna vara han på Facebook och skriver på msn till honom. Med lite subtraktion för ålder och addition för hår verkar han sig rätt lik. Vi chattar en stund och uppdaterar oss kring familjerna. Han berättar att han nyss varit på en disputation kring cortisolnivåer i blodet hos föräldrar med kroniskt sjuka barn; en indikator på stress. Hur föräldrar trots avlastning i hemmet låg kvar på höga nivåer jämfört med föräldrar till friska barn.


Jag surfar runt på den medicinska sökmotorn Pubmed och läser i ämnet. Jag har stor igenkänning hur kroppens alarmsystem är på on-mode sedan den dagen 2006 när vår son opererades för testikelvred och jag blev uppringd i en hotellbåt i Göteborg med dåligt batteri och meddelades att han vaknat på natten med en förfärlig värk och hur det slutat med operation. Den fysiska reaktionen var stark och närmast greppbar med tårar och skakningar i hela kroppen. Känslan att vara långt borta och min man hade fått rodda med barnvakt mitt i natten och jag inte kunnat hjälpa till.


Alltsedan operationen har han - som många av er vet - en svår ljumsksmärta som ger ångest, sömnstörningar, beroende av starka läkemedel och en känsla av utmattning. Vården sa redan när han var 12 år att han behövde lära sig stå ut. Efter många olika insatser med olika fokus (varav många sågades av Inspektionen för Vård och Omsorg) har alla misslyckats. Nu finns ingen strukturerad hjälp kvar.


Genom åren har jag stridit, bönat, bett, läst, ringt, hotat, mejlat och stängt av för att orka vidare. Vi träffade många föräldrar i liknande situation och våra coping strategier för att inte gå sönder var väldigt olika. Somliga separerade, somliga var totalt under isen av utmattningen och oron och otillräcklighet, vissa hankade sig vidare med en fot i det normala arbetslivet. Det senare har gällt för mig och min man. Vi har tankat normalitet på jobbet för att i någon mån klara av att vara otillräckliga hemma. Att ha ett barn som har det svårt och inte får hjälp så det blir bättre är förstås eoner värre för den drabbade, men hela familjen tar stryk av dåligt samvete och skuld. Inte minst skuld att vara frisk och sonen sjuk.


Ganska snart stördes sömnen ut. Ideliga uppvaknanden med hjärtat dånande i öronen, svårt att somna om. 2012 fick jag en ryggmärgsinflammation och fick bland annat läkemedlet amitryptilin mot nervsmärtorna. Läkemedlet hade begränsad effekt mot smärtan i ben och fötter men erbjöd mig djupsömn och sammanhängande nattvila. Sannolikt räddade det mig från krasch.


Vi har erbjudits samtalsstöd genom åren men när det var som mest intensivt med vårdkontakter var det bara ännu en dränerande, stressande tid att passa med en vårdgivare utan förståelse för grundproblematiken, så vi valde bort det.


Vi valde också bort att prestera på fritiden vad gäller trädgård, renoveringar, underhåll av grejer, noggrannare städning än på ytan, köra uttjänta prylar till tippen och mycket annat. Inte förrän vid flytten till Sundsvall 2014 hade vi så pass med kraft att vi orkade gå upp på vinden och med djup fascination köra säckvis med grejer som aldrig borde lyfts upp dit överhuvudtaget. Trädgården befann sig i macheteläge och huset började vara skavt på ytan och i behov av renovering. Det byggde också stress. Att se vad som krävs men inte orka.


Det som räddade mig från sjukskrivning var troligen det där valet att få sova tack vare piller, att välja bort det som krävde och kvävde och istället hänga med goda vänner, gå ut i skogen med hunden, följa till hästen och mocka, kolla in fotbollsmatcher med barnen - och bara vara i stunden. Jag saknar fortfarande att kunna läsa fokuserat en bok eller ens en morgontidning. Jag läser mycket i jobbet men det är en annan läsupplevelse.


Äktenskapet kläms i stressen och har i perioder varit tufft att hålla ihop. Ångestnivån i alla vårdturer där den värsta tiden var under första året när sonen satt i rullstol, inte kunde kissa och hade sin smärta med ideliga infektioner i sin urinkateter. Eller 2015 när han inte ville längre. Tårarna torkar i kroniskt läge. Men nånstans har vi behövt varann mer än vi velat separera. I perioder har inte ens orken funnits tills skilsmässa. Vi har försökt hitta stunder när vi får en stund för oss själva, en helg eller en kortsemester, för att upptäcka att den där partnern går att skratta med fortfarande trots allt. Det har varit ljuset i tunneln, en stilla vindfläkt så att seglen kan hissas och båten styras igen, en kärlek som fått lite näring för att orka växa eller åtminstone inte torka ihop alldeles.


Många av coping-strategierna har inte varit särskilt genomtänkta utan har skett passivt och undermedvetet. Dåligt samvete för de andra barnen. Ångest för framtiden. Oerhörd skuld över att inte kunna göra bättre och mer, att lämna sitt barn i sticket.


Det behövs inte mycket extra för att allt ska kapsejsa. Nåt extra stökigt på jobbet eller hemma slår totalt ut sömnen. Sömnlöshetens limbo förvrider perspektiven och gör en hudlös och skör.


Det finns inga svar eller lösningar hur man väljer i sitt liv. Men alla har vi ett ansvar för att försöka leva det enda liv vi fått på ett ansvarsfullt sätt. För mig har sammanhanget att jobba och uträtta varit en viktig hörnsten och ett driv för att må så bra det går. Med tiden har behovet att vara snäll med mig själv och stiga över skomyller och labradorhåriga mattor och istället sjunka ner framför Netflix en hel helg om det så behövs mellan skogsturerna varit lösningar för stunden.


Livet pågår och vi har alla våra svårigheter. Jag ville bara dela med mig en smula av de bördor vi får bära och hur det kan se ut.


Var rädda om varandra och dig själv!

#jagärveterinhär

För kanske 20 år sedan eller så fick jag ett samtal från en djurägare. Jag jobbade som distriktsveterinär efter några år som smådjursveterinär och kände mig lite ringrostig. Det var min första vecka efter jobbyte.


- Hej, jag har en häst som inte tar sig upp, säger den unge mannen som ringer. Han har några knölar på halsen. Vad kan det vara?


Jag behöver göra en prioritering mellan en ko som ligger i kalvningsförlamning och bor närmare än hästen och beslutar mig för att behandla kossan först eftersom hästen tycks relativt komfortabel trots att den inte kan resa sig. Efter kalkgiva till kon åker jag de 10 milen till hästen.


Han ligger i sin box och är i eländigt skick. De knölar som observerats är halskotorna. På grund av utmärgling är musklerna använda som energireserv för kroppen. Varenda kota syns. Jag har inte sett något liknande varken före eller efteråt i Sverige. Det tyder förstås på långvarig underlåtelse att sköta sin häst enligt djurskyddslagen.


Jag anför att hästen behöver avlivas. Nödslakten är långt borta i Tornedalen och hästens lidande trycker på. Jag bestämmer mig för att använda bultpistol trots att jag saknar utbildning. På den tiden togs det för givet att det var en kompetens som kom med legitimationen. Jag ringer min erfarna kollega C, som ger instruktioner hur man ska göra och tar med mig bulten till stallet. När jag bultat hästen på ett framgångsrikt sätt inser jag att jag saknar en kniv för avblodning. Jag ber den unge mannen att skyndsamt springa efter en.


När det dröjer bestämmer jag mig för att spruta hästen i halsvenen med avlivningsvätska. Jag är orolig att han ska kvickna till. Precis när jag sprutat klart kommer mannen med kniven. Jag skär hästen över halsvenerna och det droppar någon deciliter blod. Hjärtat har redan stannat.


Jag är uppriven av att jag brustit i planering och skriver en tafflig journal. Jag tittar på övriga hästar på gården och de är i skapligt skick. Jag åker därifrån.


I efterhand är det självklart att jag borde anmält ägaren för djurplågeri, men det gör jag inte. Jag var oförberedd på situationen och handlade inte så professionellt.


Någon dag senare ringer ägaren.


- Nu har du ställt till det, säger han.


- Jaså, vad har hänt?


Det visar sig att de dragit den sprutade, döende, utmärglade hästen upp i skogen istället för att köra den till sopstationen (som var praxis på den tiden). Gårdens hundar, en stor hund och två små, promenerade upp och åt av hästen och började kräkas blod (troligen hästens). Eftersom de har obetalda skulder hos den lokala veterinären får de åka till kliniken i Piteå, som behandlar de tre oförsäkrade hundarna och meddelar att ägaren får komma med full betalning för att få tillbaka dem.



Det är alltså därför ägaren ringer. För att det är mitt fel att hundarna ätit barbituatförgiftad häst.


Det är nu jag börjar tvivla. I journalen har jag inte skrivit att hästen måste transporteras till sopstationen. Det är illa förstås. Jag ringer upp den praktikant jag har med mig och frågar henne om hon hört mina råd kring kroppen.


- Du sa 1000 gånger att den inte skulle grävas ner vid gården utan måste till sopen, säger hon.


Jag ringer ägaren och säger att han får betala sina egna skulder, att jag varit tydlig med hur kroppen skulle destrueras och att han struntat i det.


Jag blir anmäld till Ansvarsnämnden. Allteftersom tiden går kommer inlagor med allt mer absurda anklagelser om mitt agerande. Jag ber praktikanten komplettera med sin upplevelse av gårdsbesöket och skickar med hennes berättelse.


Det tar nästan två år innan jag blir friad. Det är en jobbig tid, för jag vet ju med mig att jag inte agerade fläckfritt hela vägen. Inte minst är den bristfälliga dokumentationen som jag skrev med skakiga fingrar ett problem. Tack och lov för att jag hade opartiskt sällskap.


Jag tänker hur den här händelsen hade fått en annan spridning idag. Hur man på Facebook och i bloggar hade kunnat beskriva ägaren som en hyvens hästkarl som ringer veterinären som klantar till det så hans stackars hundar blir förgiftade. Hur ägaren kunnat få luft under vingarna för alla lögner han knåpade ihop för att svartmåla mig när han skickade in sin anmälan. Hur rättshaverister kunnat namnge mig, lägga upp bilder och fler hade kunnat haka på och skapa en lynchmobb utan domare eller möjlighet att göra sig hörd. Lögner som upprepas tills de sått det där tvivlet att - ändå?


Hur enormt ensamt det skulle ha kunnat vara - en annan sorts ensamhet än den jag kände innan nämnden fattat sitt beslut.


Jag lider med min kollega som kölhalats på sidan Djurskyddsinspektörerna - den dolda sanningen, där sanningen är underordnad rättshaverismen och "rättvisa" skipas genom att om och om igen köra samma loop av anklagelser som hurras av gelikar som är mer intresserad av att hata än att ta reda på sanningen.



Gruppen #jagärhär har vunnit mark och skapar demokrati och medmänsklighet genom att oförtrutet gå in och hjälpas åt att skriva inlägg med sans och balans. Vi ser hur maktbalansen förskjuts till hatarnas nackdel. På samma sätt behöver kollegor ställa upp bakom den som hamnat mitt i hatarnas epicentrum, där rättssamhällets regler är satta ur spel och alla fulknep är tillåtna för att svartmåla och smutskasta. Vi behöver värna rätten att anmäla uppfattat myndighetsövergrepp, men processen och granskningen ska ske inom vårt rättsväsende och inte på FB.


Det är min absoluta uppfattning att vi som är i det andra laget måste våga och orka stå upp för våra ideal, inte ge efter för bekvämlighet eller rädsla. Vi är många fler! Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans kan vi påverka. Värna sanningen.

#jagärveterinhär