Medelåldersbloggaren returns

En kvinnas berättelse om sin hunds uteblivna vård på en djurklinik i Stockholm delas och kommenteras flitigt i flera hundgrupper. Det är hennes upplevelse och jag läser den, läser in mellan raderna att det finns en annan sida också som aldrig kommer fram och också kollegor som mår oerhört dåligt. Enligt uppgift har hunden nästan avlidit på den namngivna kliniken, ingen har behandlat den utan den har lämnats döende utan tillsyn och den veterinär som är ansvarig på kvällen gråter när hunden hämtas av matte och sägs inte ens veta att hunden är inskriven och på plats. Hunden körs med ilfart till ett nattöppet djursjukhus och personalen är chockad över klinikens försummelse och de får köra all-in med blodtransfusion, operationer och lång inneliggande tid och lyckas rädda henne. Räkningen är stor och matte är förbannad på den bristande patientsäkerheten på första kliniken och vill ha upprättelse och pengar tillbaka. Det vimlar av berättelser i kommentarsfälten under hennes som beskriver klinikägarens hantering av andra ärenden. Alla hatar kliniken. Matte uppmuntrar alla att gå in och rejta den. Andra hetsar för att anmäla till ansvarsnämnden.


Jag vet förstås inget av vad som hänt, men drevet som går är skoningslöst och utan facetter. Anmäl, anmäl, anmäl! Jävla idioter! Veterinärer är ett pack! Fy fan för XX djurklinik! Ja, de höll på att döda min hund också - jag går aldrig dit!


Härefter skriver jag  principiellt om reklamationer och patientsäkerhet.

Jag vet inget om vad som hände i den enskilda historien och har inget behov av att söka informationen heller. Jag lider med alla inblandade, inklusive hund och ägare om det förekommit patientsäkerhetsbrister som kunnat förhindras. Men plattformen för hennes missnöjesyttring hjälper varken hund, ägare, övriga läsare  eller djursjukvården, allra minst den namngivna kliniken eller inblandade veterinärer. Hat och frustration får rejäl fart på sociala medier och svartmålningen görs med bred pensel. Det ger ingen ro, ingen lösning, inga perspektiv. Det är hat som sprids. Och det är vuxna människor som gör det. Inte en enda anmodar ägaren att ta snacket med berörda veterinärer av det jag läser.

Naturligtvis behöver det finnas en instans som granskar djursjukvården. Men organisationen i djursjukvården går i otakt med ansvarsnämnden som granskar enskildas insats istället för patientsäkerheten i stort på kliniken.



En kollega (som för övrigt tagit paus från smådjurssjukvården) skriver till mig på Messenger att hon uppmanat Veterinärförbundet att agera för ett annat övervakningssystem för när djurägaren är missnöjd. Istället för att jaga enskilda veterinärer eller djursjukskötare är det dags att lyfta ansvarsfrågan till verksamhetsnivå. För det är ett systemfel när det går åt skogen. För få i schemat, hög arbetsbelastning, för många nya, rutinkollaps, kompetens- eller kommunikationsbrist. Skälen kan vara många men i slutet av dagen är det inte en enskild veterinär eller sköterska som klantat sig utan en räcka med händelser som lett fram till en bristande hantering av ett enskilt djur. Lägger man då på anmälningsstressen ovanpå det sommartryck som råder varje sommar med många vikarier i huset och högst belastning under hela året, så finns det stor risk att drabbade veterinärer oförskyllt får bära hela bördan, framför allt på ett personligt plan.


Jag tycker också att vi ska börja bemöta de berättelser som finns på sociala medier från djursjukhus och kliniker. Vi har inte tystnadsplikt i den bemärkelse som humansjukvården. Det är ekonomiska intressen vi ska värna om för djurägarens del. Vi kan bidra med den andra sidan av historien. Det är svårt att nå fram i orkanvindarna som blåser men vi når kanske några ändå. Jag tror att många skulle bli förvånade hur det perspektivet ser ut, så vitt skilt från det som beskrivits.  



Hittills har vi varit tysta från djursjukvården. Låtit berättelserna leva sitt eget liv. För inblandad djurhälsopersonal är det olika jobbigt att se dem delas i sitt flöde. Med åren och mer skinn på näsan härdar man ut bättre, men kul är det aldrig. Förhoppningsvis får man stöttning på jobbet och man kan hämta hem historien och lära sig av den i huset och verksamheten. Men för många är anmälningsstressorn stor och ett arbetsmiljöproblem.



Det blir fel ibland, somliga gånger megafel. Och vi behöver lära oss då för att undvika att misstaget upprepas.  För det finns inga ondsinta veterinärer som bara bryr sig om att fylla riskkapitalisternas fickor och struntar i djurets mående. Det är oerhört sällan den enskilda veterinärens fel när det blivit fel.


Det är hög tid att inrätta en Inspektionen för Djursjukvård i analogi med humansidans IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg). Lätta på trycket för individen och rikta ljuskäglan rätt; på ledningssystem och brister där i. Då hamnar patientsäkerheten där den hör hemma; på ledningsnivå. Det skulle också öka incitamenten att påskynda kvalitetsarbete med incidensrapportering. Kanske ska en sådan inspektion till och med kunna handha ekonomiska reklamationer under vissa förutsättningar? I dag saknas den möjligheten och ARN tar sällan på sig ärenden av medicinsk karaktär och bedömer rimligheten. Det som skiljer human- och djursjukvården  åt avseende reklamationer är just pengarna. Det är inte bara vården som kan misslyckas utan också kostnadsinformation och betalningsvilja hos kunden. Många reklamationer handlar i grunden om att få tillbaka pengar.  Och det är ofta kostnaderna som uppstått som driver djurets ägare att anmäla till VetAnsvar idag - ofta utan att inse att de inte avgör ekonomiska spörsmål.

Vi behöver tveklöst hitta moderna vägar för att säkerställa patientsäkerhetsarbetet, kommunikationen och reklamationerna men också öka närvaron på sociala medier. Det finns mycket att vinna på att visa att det är människor som alla andra som kölhalas utifrån en endimensionell, frustrationsdriven berättelse.

Gamla vågen ger upp. Det står error trots batteribyte. Familjen vill ha en ny. Vi vet att vi vill ha en elektronisk. De mekaniska ser man inte grammen på och jag vet från barndomen att det kunde skilja några kilo om man lutade sig åt olika håll. Min barndomsvåg var alltid kalibrerad på minus 3 kilo. Riktigt hur den kalibreringen gick till frågade jag aldrig, men jag vägde alltid mer borta än hemma.

Jag betraktar en hoper vågar på en hylla på Bauhaus. Man kan köpa en för 800 kronor som anger fetthalt. Vi hade en sådan fast en billigare variant minns jag. Den angav att sonen bestod av 80 % vatten.


Man kan köpa en med blommor på som är fin men hundra kronor dyrare än de andra vanliga utan blommor. K tar med en suck en blomlös och tågar vidare med vagnen när han befarar att vi kommer att köpa en dekorerad våg för att öka på den visuella vällusten när vi väger oss. Jag passar på att köpa ett duschdraperi eftersom vårt vita ser solkigt ut nedtill och Marie-Louise Danielsson-Tham i städprogrammet skulle bli förskräckt att det inte tvättats varje vecka utan typ 1 gång i halvåret och nu är det för sent för att pimpas till originalskick. Jag hittar ett spräckligt och färgstarkt och känner att jag är på väg ut ur den färglösa perioden. 

Jag hade förresten en väldigt färgstark period när vi renoverade vårt kök med flera kakelfärger och lade in fyra olika färger som klinker i hallen. K konstaterade att jag även köpte färgmatchade kläder till honom så han gick ton i ton med husinredningen under den perioden. Tyvärr ligger köksbilderna någonstans i botten av mitt FB-flöde så ni som inte sett vårt gamla kök IRL får göra er en inre bild.  Men nu är the Colourful Period back känner jag. Och jag är sugen på ny köksrenovering. (Inte K).

Jag packade i alla fall lyckligt upp det fräscha draperiet och beordrade ynglingen att hänga upp det eftersom stången hänger så högt upp. Jag försöker några öglor med maxsträckta armar men när jag ser hans resliga gestalt så förstår jag att det är dags för barnarbete. Han tittade på de sköna färgerna i förpackningen, skruvar demonstrativt ner stången och hänger upp det.

- Vafan, varför måste du köpa nåt som ser ut som vi lever på 60-talet? säger han kärleksfullt.


- Det är ute med svart och vitt, säger jag glatt.


Han går ut från toan.


- Det kanske inte passar jättebra, säger K medlande.

- Nu blir man glad av att duscha, svarar jag.

Familjen väger sig i enskildhet. Alla väger 3 kilo mer än på den hädangångna vågen. Jag ser fördelar med barndomens mekaniska våg trots allt. Hur kalibrerar man den här?

Transportstyrelsen har knackat ut en räkning för att jag svischat över Sundsvallsbron vid två tillfällen. 18 riksdaler anmodas jag att betala. Jag läser på Transportstyrelsens sida att kostnaden för att skicka brevet är 2 kronor och 20 öre. De har annat porto helt klart?


Jag ser att det går att anmäla sig till autogiro och eftersom jag är en god medborgare som vill spara träd och jag dessutom har semester anmäler jag mig för autogiro på alla Transportstyrelsens autogiromöjligheter. Jag får signera varje för sig med bankID  och sedan börja från start igen. Det ska sannerligen inte vara lätt att göra rätt.


Sedan betalar jag in de 18 kronorna. Man får inte betala en slant i förväg för då måste Transportstyrelsen betala tillbaka och den proceduren kostar 5 kronor.

Lilian har just köpt en chihuahuavalp som är vaccinerad vid 7 veckors ålder. Uppfödaren säger att hon slutat rekommendera att vaccinera något mera som valp för det har kommit nya rön som säger att hundar övervaccineras.

- Det är mest för att veterinärerna ska tjäna pengar, säger hon. Du ger ett vaccin när valpen vid ett år, sedan är hunden skyddad resten av livet. Men be om halv dos, det är vansinnigt att de här småhundarna får samma volym som en bjässe. Det ökar risken för vaccinationsbiverkningar big time.

-Mhm? säger Lilian förvirrat. Var kan jag läsa mer?

- Danskarna har redan börjat, säger uppfödaren. Du kan läsa på Dognews , berättar uppfödaren.

Lilian tar hem sin lilla valp ocv är jättenöjd över sin första hund. Han är glad och positiv. Hon går i en liten valpgrupp som träffas två gånger i veckan där han röjer runt med hundar av alla storlekar. Några är nyimporterade sötisar från Ryssland. De har inte fått några vaccin alls mer än rabies berättar ägaren. Hon leder en stor antivaccinationsgrupp på Facebook och berättar skräckhistorier hur sjuka hundarna blir av att vaccineras.

En morgon väcks Lilian inte av valpen. Hon går nyfiket upp och kollar om han kanske haft sin första sovmorgon? Förskräckt ser hon valpen ligga i en pöl av blod helt utslagen. Han ger knappt ifrån sig ett livstecken.

Matte åker i ilfart till djursjukhuset. Han får komma in via infektionsingång. Man misstänker parvo.

- Tyvärr har han ju inget vaccinationsskydd i värsta fall, säger veterinären. En del har kvar blockerande antikroppar från mamma när de vaccineras tidigt i livet, som gör att hans eget immunförsvar inte producerar egna antikroppar. Sedan försvinner mammas skydd efter hand och de är utan skydd. Därför är upprepad dos av vaccinet så himla viktigt. Han har nästan inga vita blodkroppar och förlorar mängder av vätska via sin blodiga avföring och kräkning. Jag kan inte lova att han går att rädda. Inte heller att det går på försäkringen när du inte vaccinerat enligt rekommendation. Det får bolaget avgöra förstås, men jag vill ändå berätta så du har chans att kolla hans försäkringsskydd.

Trots omfattande insatser med plasma, dropp, antibiotika och till och med blod går inte valpen att rädda. Matte är förvirrad och förtvivlad när hon får träffa sin lilla kompis som ligger livlös insvept i en gul filt på undersökningsbordet. Försäkringsbolaget utreder frågan eftersom han fått ett vaccin, men kunde inte lova något. Prislappen är hisnande känner hon. Hon kommer ha svårt att klara det själv.

En stor vaccinationsrädsla sprids över klotet. Desinformationen är omfattande och svår för lekmän att förhålla sig till. Dognews publicerar en text från en oklar källa, som inte tillhör det danska veterinärförbundet, för att understryka att danskarna minskat på sitt hundvaccinerande.

Hur fungerar ett vaccin?

Vaccin ges under huden till hunden och innehåller ofta försvagade, levande stammar av virus som ger ett kraftfullt immunsvar från djuret. Detta förutsätter dock att hunden inte har skydd kvar i blodet av mamman. Detta skydd försvinner olika fort från blodet, och så länge det finns kvar uteblir immunsvaret så att nya bildas. Det finns individer som är utan skydd vid 6 veckor och det finns de som har kvar uppåt 14-16 veckor. Därför är det viktigt att upprepa vaccinationen och inte nöja sig med ett vaccin innan leverans.

Hur ofta ska man vaccinera då?

Core-vaccinerna ("obligatoriska" vaccin) innehåller valpsjuka, parvo och smittsam leversjukdom, ofta med en komponent av parainfluensavirus.

Vaccin ges vid 7-8 veckors ålder, 12 och 16 veckor enligt WSAVAs riktlinjer. Därefter föreslås blodprov efter minst 4 veckor efter sista vaccin för att försäkra sig om att hunden är skyddad. WSAVA föreslår att revaccination sker vid 6 månaders ålder istället för vid ett år, fortfarande för att fånga upp så kallade non-responders. Så tvärtom anses en ökad vaccinationsregim vara av värde för hundarna än att glesa ut. Därefter kan man glesa ut vaccinationerna men för att vara på den säkra sidan behöver man i så fall kontrollera vaccinationsskyddet med blodprov. Alternativet är att ge vaccin vart tredje år. 

Det gick jättedåligt att trycka ut mig från FB. Jag svarade lydigt "Jag är här för mycket" när jag fick frågan av FB om anledningen och fick en hel del tips hur jag skulle minska min aktivitet. Men där och då med känslan från 2015 (då trubbnosfolket hatade mig som mest) ville jag bara bort och iväg. Orkade inte med arrogans, förminskande, misstänkliggörandet. Orkade inte gå i svaromål när respekten saknades. Vill inte se skärmdumpar där jag hånas i stängda grupper.

Lite sorgligt är det allt att vi som står för andra perspektiv ger upp. Mot våld, främlingsfientlighet, mobbing, näthat i största allmänhet. Och vetenskapligt perspektiv - som motpol till kolloidalt silver, kalktillskott, anti-vaxxers och allmänna fundamentalister. De känns övermäktigt att ta debatten. Vi orkar inte. Det är som det är. Jag vill leva mitt liv i fred. Vilket skapar en Vintergata åt de som ropar högst ut i cyberrymden.

Jag tänker att de som är fundamentalistiskt övertygade om att ha rätt inte går att påverka. Det är skiktet under som är öppna för förändrat synsätt eller utmana sina perspektiv. Kanske därför jag inte ger upp och låter bli? För att jag nånstans tror att de som märks mest och tystar de flesta inte är så många ändå som vi andra som är mer lyhörda? Kan vi hjälpas åt mer tror jag det är möjligt att återta en del av galaxen.


Messenger försvann med Facebook. Det var en jätteförlust. Det är den nya tidens telefonprat. Förströelse, enkelt, opretentiöst.


Så nu är jag som en rökare som försöker dra ner. Bara 3 cigg om dan istället för hela paketet. Lämna telefonen hemma.


4 veckor semester har gått. 4 kvar. Livet är här och nu med alla sina misslyckade föresatser men om man tillåter sig ett fniss kanske det känns bättre. Högtrycket väntar runt hörnet. Jag har tiden att vänta. Det känns tillfredsställande.