En kvinnas berättelse om sin hunds uteblivna vård på en djurklinik i Stockholm delas och kommenteras flitigt i flera hundgrupper. Det är hennes upplevelse och jag läser den, läser in mellan raderna att det finns en annan sida också som aldrig kommer fram och också kollegor som mår oerhört dåligt. Enligt uppgift har hunden nästan avlidit på den namngivna kliniken, ingen har behandlat den utan den har lämnats döende utan tillsyn och den veterinär som är ansvarig på kvällen gråter när hunden hämtas av matte och sägs inte ens veta att hunden är inskriven och på plats. Hunden körs med ilfart till ett nattöppet djursjukhus och personalen är chockad över klinikens försummelse och de får köra all-in med blodtransfusion, operationer och lång inneliggande tid och lyckas rädda henne. Räkningen är stor och matte är förbannad på den bristande patientsäkerheten på första kliniken och vill ha upprättelse och pengar tillbaka. Det vimlar av berättelser i kommentarsfälten under hennes som beskriver klinikägarens hantering av andra ärenden. Alla hatar kliniken. Matte uppmuntrar alla att gå in och rejta den. Andra hetsar för att anmäla till ansvarsnämnden.
Jag vet förstås inget av vad som hänt, men drevet som går är skoningslöst och utan facetter. Anmäl, anmäl, anmäl! Jävla idioter! Veterinärer är ett pack! Fy fan för XX djurklinik! Ja, de höll på att döda min hund också - jag går aldrig dit!
Härefter skriver jag principiellt om reklamationer och patientsäkerhet.
Jag vet inget om vad som hände i den enskilda historien och har inget behov av att söka informationen heller. Jag lider med alla inblandade, inklusive hund och ägare om det förekommit patientsäkerhetsbrister som kunnat förhindras. Men plattformen för hennes missnöjesyttring hjälper varken hund, ägare, övriga läsare eller djursjukvården, allra minst den namngivna kliniken eller inblandade veterinärer. Hat och frustration får rejäl fart på sociala medier och svartmålningen görs med bred pensel. Det ger ingen ro, ingen lösning, inga perspektiv. Det är hat som sprids. Och det är vuxna människor som gör det. Inte en enda anmodar ägaren att ta snacket med berörda veterinärer av det jag läser.
Naturligtvis behöver det finnas en instans som granskar djursjukvården. Men organisationen i djursjukvården går i otakt med ansvarsnämnden som granskar enskildas insats istället för patientsäkerheten i stort på kliniken.
En kollega (som för övrigt tagit paus från smådjurssjukvården) skriver till mig på Messenger att hon uppmanat Veterinärförbundet att agera för ett annat övervakningssystem för när djurägaren är missnöjd. Istället för att jaga enskilda veterinärer eller djursjukskötare är det dags att lyfta ansvarsfrågan till verksamhetsnivå. För det är ett systemfel när det går åt skogen. För få i schemat, hög arbetsbelastning, för många nya, rutinkollaps, kompetens- eller kommunikationsbrist. Skälen kan vara många men i slutet av dagen är det inte en enskild veterinär eller sköterska som klantat sig utan en räcka med händelser som lett fram till en bristande hantering av ett enskilt djur. Lägger man då på anmälningsstressen ovanpå det sommartryck som råder varje sommar med många vikarier i huset och högst belastning under hela året, så finns det stor risk att drabbade veterinärer oförskyllt får bära hela bördan, framför allt på ett personligt plan.
Jag tycker också att vi ska börja bemöta de berättelser som finns på sociala medier från djursjukhus och kliniker. Vi har inte tystnadsplikt i den bemärkelse som humansjukvården. Det är ekonomiska intressen vi ska värna om för djurägarens del. Vi kan bidra med den andra sidan av historien. Det är svårt att nå fram i orkanvindarna som blåser men vi når kanske några ändå. Jag tror att många skulle bli förvånade hur det perspektivet ser ut, så vitt skilt från det som beskrivits.
Hittills har vi varit tysta från djursjukvården. Låtit berättelserna leva sitt eget liv. För inblandad djurhälsopersonal är det olika jobbigt att se dem delas i sitt flöde. Med åren och mer skinn på näsan härdar man ut bättre, men kul är det aldrig. Förhoppningsvis får man stöttning på jobbet och man kan hämta hem historien och lära sig av den i huset och verksamheten. Men för många är anmälningsstressorn stor och ett arbetsmiljöproblem.
Det blir fel ibland, somliga gånger megafel. Och vi behöver lära oss då för att undvika att misstaget upprepas. För det finns inga ondsinta veterinärer som bara bryr sig om att fylla riskkapitalisternas fickor och struntar i djurets mående. Det är oerhört sällan den enskilda veterinärens fel när det blivit fel.
Det är hög tid att inrätta en Inspektionen för Djursjukvård i analogi med humansidans IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg). Lätta på trycket för individen och rikta ljuskäglan rätt; på ledningssystem och brister där i. Då hamnar patientsäkerheten där den hör hemma; på ledningsnivå. Det skulle också öka incitamenten att påskynda kvalitetsarbete med incidensrapportering. Kanske ska en sådan inspektion till och med kunna handha ekonomiska reklamationer under vissa förutsättningar? I dag saknas den möjligheten och ARN tar sällan på sig ärenden av medicinsk karaktär och bedömer rimligheten. Det som skiljer human- och djursjukvården åt avseende reklamationer är just pengarna. Det är inte bara vården som kan misslyckas utan också kostnadsinformation och betalningsvilja hos kunden. Många reklamationer handlar i grunden om att få tillbaka pengar. Och det är ofta kostnaderna som uppstått som driver djurets ägare att anmäla till VetAnsvar idag - ofta utan att inse att de inte avgör ekonomiska spörsmål.
Vi behöver tveklöst hitta moderna vägar för att säkerställa patientsäkerhetsarbetet, kommunikationen och reklamationerna men också öka närvaron på sociala medier. Det finns mycket att vinna på att visa att det är människor som alla andra som kölhalas utifrån en endimensionell, frustrationsdriven berättelse.
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS