Idag vill jag berätta om C. Hon har överlevt cancer. Och imponerades av omhändertagandet och informationen. Tuff behandling men hon tog sig ut på andra sidan.
Men för tre år sedan fick C en svår lunginflammation. Hon hade svårt att andas, låg inne för behandling och fick byta antibiotika flera gånger. Lungorna vill inte klarna upp på röntgenbilderna. Sedan märker C att hon börjar se dåligt. Hon går till optikern. Det vill sig inte. Synen försämras alltmer. C tappar modet och blir deprimerad. Hon börjar få kramper i svalget och ser allt sämre. Hon bedöms som deprimerad och stressad. C ordineras kramplösande och nervlugnande bensodiazepiner. Svalget fortsätter att krampa. Doktorerna bedömer att det beror på ångest. De byter till andra neuroleptika. Inget hjälper.
C skrivs in på psykiatrin. Hon får elchocker mot sin depression. Närminnet försvinner och hon lever i ett töcken av alla läkemedel hon får. En överläkare börjar till slut ifrågasätta om C är på rätt plats. Om hon kanske är fysiskt sjuk. Hennes 60-årsdag passerar utan att hon minns hur och en dag vaknar hon upp på intensivvårdsavdelningen efter ett krampanfall.
Hennes hjärta skenar. Sänkan ligger på 150. Psykiatern säger att C är den friskaste psykpatient hon haft. Hon remitterar till neurologen. Alla läkemedel som sätts in och ut, C skriver ut sig själv. Hon har svårt att andas och är medtagen. Men hon vet att hon måste bort från psykiatrin. Hon har stort stöd från den psykiater som misstrodde den psykiatriska diagnosen. Men även hon får inrätta sig i systemet fast hon ser hur C lider.
C väntar och väntar på att få komma till neurologen. När 89 dagar gått ringer hon och frågar när det är hennes tur. Svalget krampar. Det krampar runt ögonen så hon varken kan läsa eller köra bil. Hon har svårt att få luft. Det rinner ur näsan. Hennes liv är satt på vänt. Varje minut är en kamp som hon inte längre orkar.
Men neurologen har inga doktorer säger sköterskan när C ringer. Inga tider. De vet inte när det går att få komma för C. Hon skriver i förtvivlan på sin Facebook om sitt lidande. Hur hon inte vet hur hon ska orka sig genom dagen men varje kväll konstaterar att hon i alla fall överlevt. C är för trött och slut och sjuk för att kriga mot dörren som stängs framför henne. Att ringa ett samtal är övermäktigt och att få veta att de 89 dagarna kommer att bli ännu fler är mer än hon klarar att ta in, än mindre orkar hon stå på sig, ifrågasätta, vara besvärlig och kräva sin rätt. Hon vet inte riktigt heller. Vad har hon rätt till?
Året som varit har tärt på krafterna. Alla läkemedel som getts på fel grunder. När hon egentligen har en ännu odiagnosticerad sjukdom som förgör henne. Elchocker och lugnande och antidepressiva som knäckt kraften och minnet.
Jag pratar med henne över Messenger. Varje ord är en kamp mot krampen i svalget. C kippar efter luft. Jag gråter av frustration hur hon inte kan vara prioriterad i sitt helvete på jorden.
Vad har hänt med vår sjukvård? Var har empatin tagit vägen? Prioriteringen av de allra sjukaste och svagaste som saknar röst för att de för en daglig kamp att överhuvudtaget orka leva genom dagen? Vi har hög läkartäthet i Sverige och i förhållande till andra länder få som söker vård.
Vad gör de av sin tid när de inte har tid att hjälpa våra sjuka medmänniskor? Vem prioriterar deras agenda? Att titta på vilka landsting som håller sina vårdgarantier är en deprimerande läsning. Vad blir konsekvenserna när de fallerar? Hur mycket lidande finns det bakom underprestationen?
Vem kan tycka att det är rimligt att C ska vänta på vård i 90 dagar plus moms?
Jag sover dåligt på natten. Vaknar och känner ångest och vanmakt över C:s situation. Hennes ansträngda andning och svaga röst som kommer i stötar mellan andetagen. Mest av allt är jag förbannad på riktigt. Det behövs en folkets revolution för att få en vård som har patientfokus.
Den landstingsstyrda vården är i ruiner.
Idag orkar C ringa och kräva sin rätt. Hon får plötsligt en tid. Om 18 dagar.
C åker på akuten. Behandlande läkare säger att när hon stått ut så länge får hon vänta på sin tid om 3 veckor.
Sjukvård i Sverige 2017.
0 kommentarer | Skriv en kommentar