Medelåldersbloggaren returns

Idag förhandlar den entledigade juristen på Sveriges Veterinärförbund med Jusek som facklig företrädare kring hans påstådda illojalitet mot förbundet. Vad ärendet handlar om och vad utfallet blir lär bli offentligt tids nog. Jag tror att det är många med mig som är oerhört angelägna att sanningen kommer fram för allas skull. I hans skor skulle jag valt en uppsägning med skadestånd alla dagar i veckan och lämnat ett förbund som ägnar sig åt skrämselmetoder för att tysta folk. I ett förbund där man har högt i tak välkomnar man det fria ordet.

Det finns många som framfört till mig att det blivit en hetsjakt mot vår förbundsstyrelse och att man avstår från att rösta för nyval eftersom det inte kommer att finnas någon som vill efterträda dem när man blir kritiserad offentligt.

Jag vill vända på frågeställningen och frågar istället vem det egentligen hetsas mest emot? Hur det känns att vara anställd och utan förvarning bli entledigad för att man ska utredas för illojalitet utan att misstankarna redovisas? Om det hade skett på en veterinärklinik mot en kollega hade vi nog alla blivit enormt upprörda - inte minst vårt fackförbund. Gängse är väl ändå samtal, en varning om det är på sin plats och att man får en chans att rätta sig? Inte att man slängs ut inför sina kollegor som vore man kriminell?

Hur tror du att snacket går om att jobba på SVF bland juristkollegorna?


Vilken förbundsjurist vill jobba på SVF i fortsättningen?

I min värld behöver vi en stark och kompetent förhandlingsavdelning mer än någonsin förr. Visserligen är övriga funktioner i förbundet också viktiga, men navet är trots allt att vi får juste juridisk hjälp när vi hamnar i knipa gentemot vår arbetsgivare kring uppsägningar, avtal, semesterdagar eller löner. Då vill i alla fall jag ha en stark och kompetent jurist som vågar tycka till för min skull, kan mina rättigheter och inger respekt.

Vill vi bidra till styrelsens metoder och skapa en tystnadskultur på vårt fackförbund av rädsla för att bli entledigad om man uppfattas som obekväm? Saknas det verkligen skäl att tro att vår förbundsstyrelse handlat i all hast och utan konsekvenstänk när de entledigade våra två tjänstemän? Är det i enlighet med dina förväntningar på ett modernt och effektiviserat fackförbund med finanserna i balans att vi bedriver drev mot anställda? Tror vi verkligen att det finns sådan solid grund för anklagelserna att det saknades alternativ till att göra som det gjordes?

Man kan också fundera över lojalitetsbegreppet i en medlemsavlönad organisation. Vilka åtaganden har man som förbundsjurist när man företräder medlemmarnas intressen? Hur ser det lojalitetsläget ut jämfört med den man ska visa styrelsen?

Lämna din röst för nyval på den här länken om du vill ha en annan ledning än vi har idag på SVF: https://www.skrivunder.com/nyval_svf

2009 är det ett stolt försäljningsargument av svenska grisbönder att avvänjningsåldern för griskultingarna, det vill säga när de lämnar sin mamma och skickas till slaktsvinsstallen, är 4-5 veckor. Förutom förbud för svanskupering, att de inte behöver halka omkring på spaltgolv och får en smula halm att sysselsätta sig med och värma sig av. Sugga med kultingar har också större utrymme (6 jfr med 4 kvadratmeter) jämfört med övriga EU:s minikrav. Suggan är också ställd i bur stora delar av sitt liv, vilket också är förbjudet i Sverige. En smaklös produktion av billigt kött som vi sponsrar varje dag vi köper det, både i mataffären och på restaurang (fråga efter svenskt kött på matsedeln, du kommer bli deppad).

Svensk grisuppfödning är dock inte världsbäst på alla områden. Antalet överlevande smågrisar per sugga är exempelvis lägre än i flera andra länder och påfrestningen på suggorna är hög.

Av omsorg om djuren (!) vill nu branschen att avvänjningsåldern minskas till 3 veckor för att få en mer rationell produktion och kunna hålla ihop kullarna. Man vill också få möjlighet att fixera suggan med grindmetod så hon inte ligger ihjäl kultingarna och i samband med att de samlas efter avvänjningen kan separera suggorna under brunsten för att förhindra att de slåss för att etablera rangordning (och av tristess och stress... ). Från branschhåll motiveras det med att det är för suggans skull och för griskultingarna och att det är långt ifrån halva suggans liv som sker i övriga Europa.

Jordbruksverket har nu gått med på att ge efter för rationaliseringskraven från branschen med en tillhörande lista på förutsättningar. Bland annat krävs att det bara är högst 10 % av kullarna som avvänjes vid 3 veckor, hälsan i besättningen är god, att den är underställd en veterinär kontroll och att läkemedelsanvändningen (ffa antibiotika) inte ökar för att kompensera för lägre avvänjningsålder.

Jordbruksverket motiverar det så här:

Genom att göra det möjligt för djurhållarna att bli mer flexibla - kan omgångsuppfödning (genom lite tidigare avvänjning av några smågriskullar) skötas på ett effektivare sätt och under ett år hinner varje sugga få några extra grisar som bonden kan sälja.

Vi ska förstås inte inbilla oss att de 10 % som får lämna mamma redan vid 21 dagar gör det av något annat skäl än att de pressade svenska grisbönderna ska ges möjlighet att kassera in någon extra krona.

Här har du och jag möjligheten att påverka! Konsumentmakt är vackert och starkt.

Påstå inte att du bara köper svenskt fläsk i mataffären och på restaurangen. Om det vore sant skulle de inte tvingas in i den här extraordinära situationen där vi kompromissar med djurskyddet för att kunna behålla inhemsk grisproduktion.


Visa din lojalitet med den svenska griskultingens rätt att få vara med mamma i 4 veckor och att vi inte kan ta tillbaka Astrid Lindgrens 80-årspresent och försämra den. Köp svenskt! Och lägg din röst här:

http://www.djurskyddet.se/skriv-under-for-grisarna/#skrivunder

Hur blir man den där som bråkar och säger ifrån? Har vi alla en gräns som när den passeras så är vi inte tysta längre men att den ser olika ut? Eller är somliga alltid tysta följare medan andra vill höras?


Min mamma såg att hennes mor och min mormor inte hade det bra på ett av de boenden hon bodde på. På hemmaplan var mamma åsiktsstark och ofta rätt kategorisk och dömande när något upplevdes fel. Men när det brann till och kom nära så blev hon ängslig. Ängslig för att det skulle ha motsatt effekt om hon sa som hon tyckte. Ängslig att det kanske kunde bli ännu sämre för mormor. Att personalen skulle hämnas i smyg för att de anhöriga trilskades. Jag minns att jag hade svårt att förstå. Kanske ifrågasatte jag henne också? Tvivlade på att mormor skulle få det sämre om man sa till? Eller var jag bara undrande inuti mig och tyst utåt? Jag minns inte riktigt och åren förskönar gärna ens handlingar en smula.

Jag har varit en tämligen vanlig medlem av Veterinärförbundet tror jag. En så´n som betalat avgiften och ringt någon gång när jag haft en fråga. Pratat med Amelie Lothigius och Anders Graneld och fått bra och konkret, proffsig hjälp. Varit med i några projekt inom SVS. Fått ansikte på namnen som hållit ordning på alla som är under specialistutbildning och flyttar runt på olika arbetsplatser. Jag har också från sidan observerat att arbetsmiljön inte varit helt klockren. Jag har förstått att ekonomin hackar och att förbundet gått med underskott i minst 10 år. Att de räddat sig med paniklösningar för att betala löpande kostnader. Och jag har fortsatt med mitt liv. Betalat fakturan som medlem och varit tacksam för att det finns några jag kan rösta på i valen som varit. Själv suttit i valberedningen i ett par år och fått höra alla varianter på att man inte har tid och ork att engagera sig.



Jag ville först inte vara med på namnlistan för de som vill ha nyval. Efter att ha dränerats av trubbnosuppropets belackare och ha åstadkommit så lite för hundarnas välmående i slutänden (business as usual) så ville jag inte hoppa på nästa lista som om jag hela tiden måste vara arg på nåt. Jag var också (och är) fundersam om jag kan skada själva saken om jag är med just för att jag drev trubbnosfrågan med sådan kraft.


Men så igår kväll så kom frågan från kollegan som snickrade ihop uppropet för Nyval . Hon ville inte stå själv bakom. Bad om stöd. Och där och då klarnade det att jag inte kan svika. Jag får ihop ett antal namn via Messenger. Vänner på riktigt. Som oroar sig över vad som händer på vårt förbund, när två tjänstemän stängts av för illojalitet. Utan förvarning. I min värld borde ett förbundskansli värna de anställda. Framföra det man oroar sig för, skriva en rapport och uppmana att man förväntar sig att det man nu gjort upphör och få en chans till? Såvida de inte mördat eller förskingrat eller i övrigt brutit mot lagen?

Om man stormar in som en insatsstyrka som vore rikets säkerhet i fara och entledigar dem på fläcken så vittnar det om en katastrofal brist på ryggrad att inte ha tagit tag i problemet tidigare. Vår ordförande har enligt uppgift varit frånvarande i månader och jobbat på annan plats förutom när hon haft möten med sin advokat. Borde inte man försökt lite extra, visa alla medlemmars arbetsgivare hur en slipsten ska dras när man är rädd och mån om sin personal? Hur man tar reflekterade beslut?

Hur har den nya juristen ens hunnit vara illojal med tanke på att han började i augusti och fanns inte tecken på det vid anställningsförfarandet att han agerat bedrägligt på sin tidigare arbetsplats? Och förra kanslichefen var hemma med lön medan den nu entledigade tillträdde - förra sommaren? Nu är hon också bedräglig och illojal mot styrelsen och hennes kontor och dator dammsugs på bevis för det?


Idag förstår jag att det måste röra sig om en gigantisk komplott. För nu är den barnlediga förbundsjuristen också misstänkt. Hennes mejl genomsöks på bevis. Hur det känns att vara hemma med sin bebis och vänta på om man ska bli entledigad och utslängd i kylan vet bara hon.


Jag kunde inte avstå från att uppmana mina kollegor för att skriva på för nyval. Jag hoppas vi kommer därhän. Jag betalar in min avgift för att kunna påverka vidare om det behövs. Jag hoppas att vi blir de 600 som krävs. Annars får Naturvetarna min peng. 240 per månad plus en dryg hundring för försäkring berättar en kollega som valt den vägen. Halva pengen och inget drama. Låter som ett fackförbund för mig.


Om inte Förbundsstyrelsen själva kliver av. Annars hoppas jag att de inte beviljas anvarsfrihet i den härva som råder. Att driva arbetsrättsliga processer mot de två (snart tre?) entledigade kommer att tära hårt på medlemsbörsen. Skadestånd och årslöner som ska ut plus advokatkostnader. Vill du som medlem flankera en sådan process och tycka att den är värdig vårt förbund? Jag tycker att det är en skandal och inget annat hur personalärendena hanterats. Hur att få rätt och skrämmas till tystnad verkar viktigare än transparens, förnuft och eftertänksamhet? Medlemmar som lämnas utan juridisk hjälp mitt i sina processer med arbetsgivare för att styrelsen stormat in och sopat avdelningen ren på folk? Tack och lov finns underföreningen Avf, som i grevens tid anställt en nybakad jurist och en ombudsman. Men att de skulle klara en löneförhandling med Distriktsveterinärerna är inte att begära.

Vårt förbunds problem (och styrka beroende på hur man ser det) är att alla känner alla mer eller minde. Att vi känner tacksamhet för de som ställer upp i utsatta och krävande roller i förbundet när vi själva duckar under ansvar och tycker oss ha nog ändå. Vi kan inte kritisera känner vi. De vill säkert väl. Vi vet inte allt. De där som slängs ut med öronen före från kansliet hade säkert förtjänat det. Förresten har det varit dåligt länge så vi kan inte bara skylla på nuvarande styrelse utan tvärtom tacka dem för att de orkar ta på sig att städa upp. Kanske är klockan slagen för SVF. Vi reder kanske inte upp det här för att vi är för splittrade av hänsyn, brist på kommunikation, allmänt ointresse, rädslor för egna förluster eller vår allmänna förhoppning om att det finns goda skäl till det som sker.



Jag tror min mamma är förskräckt där i sin himmel över mitt val. Hon undrar om det kan drabba mig på nåt sätt, stänga dörrar och göra mig mer utsatt? Kanske min chef avslutar min provanställning, vill inte ha en sån bråkmakare som inte kan rätta sig i ledet och visa tålamod och respekt? Men jag tror också att mamma är lite hemligt stolt att jag och min bror gick egna vägar tack vare en kärleksfull och trygg uppväxt där vi fick chansen att ta den plats vi behövde.

Helst skulle jag vilja reformera hela administrationen inom stat och landsting. Jag misstänker en ineffektivitet som inte finns på privata sidan med en möteskultur om möten som varit och ska bli som aldrig tar slut och man inte hinner jobba mellan alla möten.

För någonstans har det ju gått alldeles galet när våra skattemedel inte räcker till de allra svårast sjuka, när folk nekas rimlig levnadsstandard med sina handikapp och svåra sjukdomar utan hamnar i isolering för att anständig assistans dras in. De rapporterna är så många att få orkar reagera hur illa det blivit så länge det inte drabbar en närstående eller en själv.


Nu torgför regeringen och vänsterpartiet att sjukskrivna ska få hela 50 spänn mer att leva på per dag från nästa år . 775 kronor per dag istället för 725. Det kostar 1 miljard per år.


Jag tycker att det är läge att vända på fler stenar för de mest utsatta i vårt samhälle så de får en ekonomisk och omsorgsmässig trygghet. Varför inte inkomstprövade barn/studiebidrag? Och ta bort den statliga subventionen av egenavgifterna för de statligt anställda som får ersättning i efterhand för sina utlägg när de går till doktorn eller köper receptbelagda läkemedel. Varför ska man ha det rakt av? Märklig överenskommelse tycker jag. 

Hyrläkarsystemet  (och sjuksköterska) är en permanentad paniklösning som kostar långt mer än 1 miljard per år och dessutom försämrar vården på grund av kontinuitetsbrist. Här behövs krafttag kring arbetsmiljön och ett generellt förbud att använda hyrpersonal till de villkor som sätts. Det måste finnas nån skamgräns för vad en vakans får kosta. Och utan drastiska åtgärder så dränerar vi den gemensamma kassakistan i en rasande fart där de mest utsatta är de som drabbas hårdast. 


 Jag betalar gärna skatt för att hjälpa de som hamnat i utanförskap och utsatthet på grund av psykisk eller fysisk ohälsa, men nu känns det ytterst oklart vart pengarna går.

På uppdrag av mina kollegor skriver jag till vår ordförande i Veterinärförbundet. Jag frågar om förhandlingsjurist kommer att anställas med anledning av den överhopade arbetssituationen på kansliet. Jag får ett undanglidande svar om kompetent medarbetare, något som lika gärna kan vara den HR-assistent som det talas om på FB-sidan medelåldersbloggaren returns. Jag ställer om frågan på nytt i ja/nej-form.

Hur en styrelse kan besluta om en sådan drastisk kompetensförändring på en förhandlingsavdelning är för mig svårt att förstå? I alla år har det varit två förbundsjurister. Den som är på plats för den barnlediga chefsjuristen är inte så erfaren och kan inte förväntas handleda och ledsaga en HR-assistent i enklare frågor samtidigt som han roddar det juridiska arbetet med förhandlingarna. Han hade egentligen behövt skolas in i sin position men vad jag förstår så saknades sådan överlappning i princip helt. Det är allvarligt! Ett planerat graviditetsvikariat måste gå att planera bättre än så, särskilt om den som ska vikariera blir helt ensam i sin roll.

I dag anställer AVF en egen förhandlingsjurist till förhandlingsavdelningen.

Det har aldrig skett förut och kan inte tolkas som annat än mycket kraftiga missnöjessignaler från AVF. Jag känner rätt stor oro över om de kommer att räcka till i erfarenhet i de förestående förhandlingar om fast lönemodell inom Distriktsveterinärerna som kommer att äga rum inom kort (med förhoppning om att vara klar till jul). Kommer andra frågor att hinnas med?


Jag frågar om ordförandes förlagda arbetstid till kansliet, vilka konsulter som anlitats och vad de kostat. Jag får inte ett enda tydligt svar mer än på frågan att det kommer en ny kanslichef med ekonomisk kompetens alldeles snart.

Jag är på riktigt oroad över vad som händer. Är jag den enda? Jag har till sista september att fundera på att betala in 1335 kronor för att kunna vara med och påverka. Kommer AVF att bryta sig ur SVF? Ser de möjligheter att stanna kvar under rådande styrelse? Är deras brist på samsyn om behovet kring arbetsrätt för stort?


Hjälp mig med svar. Det behöver hela veterinärkåren.