Medelåldersbloggaren returns

Jag läser med intresse de nya stadgarna som ska presenteras på informationsmöte i samband med Veterinärkongressen i november och klubbas efter revision i maj på ordinarie fullmäktige. Undrar hur många av oss som gör det? Särskilt intresserar jag mig för punkten uteslutning av medlem.

Så här lyder det nya förslaget:

Moment 6, Uteslutning

Det som oroar mig är att förbundsstyrelsen i denna skrivning står väldigt stark att utesluta en medlem om denne anses illojal. Här behöver preciseras att tillämpande av medlemmens yttrandefrihet inte är skäl till uteslutning. Inte heller är kritik eller oro som framförs offentligt uteslutningsgrund.

Jämför jag till exempel med Naturvetarna så är det förbundsrådet eller kongressen som beslutar om eventuell uteslutning förutsatt att medlemmen ansöker om denna prövning senast tre veckor innan. I fotnötterna står att läsa mer specifikt om vad som anses vara illojalitet mot fackförbundet;

Jag anser att en liknande skrivning behövs i våra nya stadgar för att värna demokratisk process och yttrandefrihet. Även om uppsåtet inte är att tysta medlemmar behöver det klargöras att det endast är extraordinära skäl liknande Naturvetarnas exempel som är skäl till uppsägning.

Jag har vridit och vänt på om jag agerade felaktigt när jag beskrivit händelseutvecklingen på Veterinärbundet. Jag har attackerats hårt för att ha hetsat mot styrelsen. Jag har dock kommit fram till, att jag kände mig tvungen att reagera på  att kanslipersonalen utsatts för hyvlingsförsök av tjänsterna (mot alla fackliga principer), att kanslipersonalen saknar kollektivavtal trots att frågan restes aktivt av personalföreningen redan försommaren 2016, att två kanslichefer och en förbundsjurist har entledigats för illojalitet under loppet av 1,5 år, varav juristen har avskedats. Avstängning från tjänst skedde utan föregående korrigerande samtal. Det vill säga en hantering som vi skulle velat ha hjälp med själva i samma situation. Konsekvensen är att förhandlingsavdelningen står utan bemanning och medlemsärenden ligger olösta. Ytterst betraktas detta som förhandlingsvägran från vårt förbund och kan leda till stämning ärende för ärende från arbetsgivarpart (t ex SLA) om det fortgår. Det här är allvarligt och på riktigt.


Den föräldralediga juristen (vars epost stängts ner) erbjuder sig att lösa uppkommen vakanssituation genom att bryta sin föräldraledighet för att coacha de anställda ombudsmännen (som inte kan jobba utan senior konsult - på samma sätt som den nybakade veterinären behöver bakjour) men får kalla handen på grund av förtroendekris. Istället ska extern jurist anlitas för flera tusen kronor i timmen på konsultbasis. En lösning som dessutom kvalitativt är sämre då den externa hjälpen saknar insyn i veterinära avtal och kommer att behöva läsa in sig för att kunna ge korrekta råd. Borde inte styrelsen kunna förbise sin egen förtroendebrist för medlemsnyttan?

Distriktsveterinärernas löneförhandling fortgår för övrigt med företrädare från Naturvetarna. 

Den 31 oktober är sista datum för Veterinärförbundet att förlikas kring ärendet med den avskedade juristen med hans fackliga företrädare från Jusek. En förlikning som innebär ytterligare dränage av pengar men som räddar oss från att gå ut i konflikt med ett annat Saco-förbund - vilket skulle vara unikt i historien. Jag hoppas att styrelsen kan backa av ovan nämnda skäl. Det skulle skada anseendet på ett orimligt vis att driva det vidare i tingsrätt och arbetsdomstol.


Stämningsskälen mot Veterinärförbundet från Jusek är mycket oroande; man stämmer för brott mot föreningsrätten, brott mot visselblåsarlagen och brott mot personuppgiftslagen.


Så. Med tanke på vad som pågått - borde jag varit tyst och det som skett fått göra det utan insyn? Blir jag belagd med munkavle nu av oro för att uteslutas ur det fackförbund jag tillhört sedan 1990? Kommer det anses vara graverande när jag offentligt uttrycker mitt misstroende och är behjälplig till nyvalsupprop? Eller är det snarare det demokrati handlar om?

Vad är att vara illojal?


I en annan tid hade jag inte oroat mig. Men det gör jag faktiskt nu.

Stadgarna om uteslutning behöver preciseras och förstärkas för att skydda medlemmens rätt att ifrågasätta en styrelse som uppfattas gå i fel riktning och agera på ett antifackligt sätt mot sina kanslianställda.

Läs stadgarna. Det finns mer där som behöver diskuteras.

Oavsett vilka raser jag skrivit om så har rasföreträdare hoppat på mig och sagt att jag hetsar. Schäfer med ryggproblem gjorde att jag hotades om uteslutning från Vetbase (gick ur själv), taxryggar där man accepterat att diskar är förkalkade som ett normaltillstånd istället för att ha nolltolerans, Cavalier King Charles med för litet kranium för lillhjärnan för att man vill ha kupolformade huvuden med neurologiska sjukdomen syringomyeli som konsevens, trubbnoshundarna och katterna. I samtliga fall har jag angripits från uppfödare på Messenger och i kommentarsfälten för att vara okunnig och inte förstå och att de aldrig skulle rekommendera en veterinär som jag. Nu har jag valt att stänga för anonyma bloggkommentarer och hänvisar till en mer reko debatt på Medelåldersbloggaren returns på Facebook istället. Få kommer fram i ljuset.


På brachykongressen var det en hel del kollegor som tyckte att uppropet skulle ha varit varsammare och i dialog med uppfödarna. Som ställde sig utanför processen för att den blivit ett drev. För att den polariserade. Jag tänker att alla har haft åratal på sig att hjälpa utan att det hänt ett skvatt utan bara blivit allt mer absurt tills det inte går att vara tyst längre. Självklart kunde mycket gjorts annorlunda. Men för att det skulle ha blivit bättre nyanser hade fler behövt dra lasset. Hört av sig till oss som orkade driva frågan och kommit med förslag och engagemang. Få hade det modet eller intresset för det kostar på ens innersta kärna att sticka fram näsan och tycka mot etablissemanget. Det är enklare att kritisera och vara passiv än att agera och synas.

Vanlig uppfödarretorik är och har varit att uppfödarna aldrig kommer att välja veterinärer som driver frågan att rasaveln är problematisk för djurhälsan. Deras egen ras är inte sjuk eller också inte sjuk på det sätt som beskrivs. Det finns redan hälsoprogram. Veterinärer kan inget om avel och ska inte lägga sig i. Money talks är också en sån devis som gått på repeat.

Ja. Money talks. Fast jag ser det från tvärt motsatt håll. De som reagerar och agerar av veterinärerna gör det fullt medvetna om att det kan riskera business för att uppfödarna gör särskilda listor vilka veterinärer som är särskilt kunniga (t ex "mopsvänliga") på rasen. Men dessa kollegor är villiga att ta risken att kundunderlaget styrs om för att det djurlidande man ser inte går att blunda för längre.

I grunden är det istället de kollegor som är "vänliga" och väljer att inte ta upp det lidande som är en uppenbar konsekvens av rasavelns ytterligheter som är måna om uppfödarrelationer och business. Det handlar om veterinärer som skriver för rasen normalt efter underbett, kroksvans, obefintliga nospartier och trånga näsborrar, som kejsarsnittar och skriver hälsointyg att knäskålarna ligger bra och hjärtat låter friskt och till exempel förbiser att djuret har en anatomi som inte är förenlig med att kunna andas normalt eller att skallformen kommer att ge neurologisk ansiktssmärta. 

Med motiv att inte polarisera debatten så kan samarbetet pågå in i evigheten. Fast det är så uppenbara brott mot djurskyddslagen och sin legitimation.



Money talks-motivet faller platt nu när jag inte ens jobbar kliniskt eller i en organisation där vi gör operationerna ingen av oss vill göra men som är ett desperat försök att hjälpa den lidande individen. Jag är precis lika oroad som när jag hade en ledningsposition i en av djursjukvårdskoncernerna.

Vi får och ska inte normalisera utställningarnas skönhetsideal för de saknar förankring i vad som är bäst för djuret. Många raser går mot kortare nosar och mer kupolformade skallar utan att rasbeskrivningen ändrats. Vi ska komma ihåg att det är de bästa exemplaren som visas på utställning. De individer som drabbas mest av rasavelns framfart kommer aldrig till en utställningsring. Där i skuggorna av alla champions finns ett stort och dolt lidande som normaliseras till att alla djur snarkar och även männen, en kortnosad katt är av naturen en stillsam innekatt och så vidare.

För rasen normalt är ett svek mot djuret i besiktningsintyget. Veterinärförbundet kommer att ta ställning till om det är förenligt med god sed att formulera sig så. Det är en tydlig signal när försäkringsbolagen kan undanta ersättning för uppkommen sjukdom orsakat av skeva ideal. Det är att stå upp för djurskyddet på sikt istället för att anpassa sig till rådande ideal.

Det krävs mod att förändra. Det krävs uthållighet och styrka att stå pall när kritiken kommer från alla håll. Hade jag inte varit så övertygad om att jag har rätt som vill skydda våra sällskapsdjur från den sjuka aveln så hade jag gett upp för länge sedan.

Jag får en del spö förstås när jag skriver om katterna. Att jag är känslostyrd, oinsatt och kastar skit utan att veta hur mycket som görs eller fatta ett enda dyft om katter. Jag får några Messengermeddelanden jag raderar. Om det är viktigt för rasen så skriver vi offentligt om det.

Det enda som saknas är att skylla på illegala importer, för här har vi svenskavlade katter som säljs med stamtavla och ingen svarthandel att skylla på.


Jag är medveten om att det undersökts katter på utställningar avseende käkvinklar och problem på grund av ett avelsideal som är ritat med passare och linjal. Och jag är övertygad om att det finns många uppfödare som hellre vill ha en katt med nos och tar strid för det. Jag hoppas era strävanden märks och efterfrågas hos kattungeköparna också.

Vad jag vänder mig emot är att ha detta ideal. Det finns INGEN katt som mår bra av att ha ett sådant utseende som normen gör gällande för skönhet. Det är man-made och måste ändras. Tårränder i ansiktet talar om för oss att tårkanalen är förvrängd av att nosen är för kort. Andningsljud och snuva är tecken på samma sak. Tänder som står på tvären och inte ryms skapar problem. Katter som mest sover och inte vill röra på sig behöver värderas om det beror på fysiska begränsningar eller livsstil av veterinär. Och så vidare.

Katterna kommer aldrig komma in i andnöd eller överhettning som motsvarande trubbnosiga hundar. De går inte promenad, de blir stillsamma när de är begränsade och deras andning är inte lika ljudlig som hos hundarna. Vi måste värdera dem på annat vis.

Men ni som är arga på mig nu (jag har läst era kommentarer på öppna sidor och känner igen dem allesammans) behöver inte vara oroliga. Jag kommer inte att driva frågan. Förra gången kostade mer energi än jag hade och har.  Men för katternas skull hoppas jag att alla de uppfödare som vill ha ett mindre typat ideal hörs och premieras. Och att veterinärerna står upp för sund avel med sunda ideal.

En kollega delar på veterinärers smådjursfacebook ett reportage från Sveraks Katten. Det är en extremt ledsam läsning där man visar på det ideala ansiktet för en perser. Hur profilen ska vara rak så man kan sätta en penna framför och nosen inte tar emot. Hur man snabbat på arbetet med att få fram dessa extremt typade katter genom att ordna fram amerikanska influenser där man hunnit längre.

Idealet handlar om symmetri förstår man. Ett runt ansikte med ögonen ganska brett isär och den underutvecklade nosens placering i ansiktet. Jag blir alldeles kall av skam hur vi veterinärer svek de trubbnosiga katterna i samband med det veterinära uppropet för alla hundars rätt att andas lätt  

Jag surfar in på Sveraks hemsida och läser att perser inte omfattas av något särskilt hälsoprogram.  Samtidigt som det finns länkar till djurskyddslagen att inte avla på defekter som förs vidare till avkommor och innebär lidande.

Egentligen är det absurt att det ska behövas forskning för att berätta att det är djurplågeri att avla på en rak kattprofil. Men uppenbart är den bristande förståelsen för vad ett sjukt skönhetsideal innebär för katten bottenlös.  Därför finns studier som visar att tårkanalerna inte rinner neråt i en exotic kattnäsa utan tårarna flödar över istället och rinner i ansiktet. Man visar också på bisarra tandproblem i analogi med trubbnosiga hundar för att det saknas plats för tänderna när käken är ihoptryckt. Man hör också konsekvenser av snörvlande andningsljud från de övre luftvägarna, men det tycks inte så alarmerande eftersom katterna inte drabbas av andnöd som hundarna utan riktigt nosparti. 

En katt är inte en liten hund ! En katt som får svårt att andas blir stillsam och orörlig. Det vet alla veterinärer som träffat  en katt som kommer in i akut andnöd av astma att tecknen som föregick kraschen  när de kippar efter luft helt gått ägaren förbi. 

Därför behöver katter värderas avseende sitt lidande i förhållande till sitt artspecifika agerande. 

Veterinärerna svek katterna när vi gjorde vårt upprop. Skönhetsideal för perser och liknande raser är ännu sjukare än för brachyhundarna. Att det inte är uppmärksammat inom Sverak är inget annat än skandalöst. 

Vi måste börja sätta ner foten. Jag skulle också önska att det fanns lite råg i ryggen så att Agria och Royal Canin inte sponsrar en tidning som framför djurideal som innebär ett liv i plågor för katterna. 

Bilderna från tidningen hittar du på FB gruppen Medelåldersbloggaren returns. 

Jag är 14 år och hemligt förälskad i en jämnårig killkompis storebror. Han går på gymnasiet. Jag blir yr av lycka när vi sitter i hans soffa i källaren bara han och jag. Jag är i mysa-krama-prata-lärakännastadiet. Åh! Han kommer med så smarta inspel om saker jag inte tänkt på. Han är duktig på engelska och har sett en massa TV-serier over there jag aldrig hört talas om.

Men han blir snabbt närgången. Jag minns att jag har en långärmad randig plyschtröja. På den tiden var det ute med bH och han masserar mina 14-åriga behag utan känsla för mysfaktor. Jag minns hur han stiger upp och vrider om nyckeln till sitt källarrum. Jag blir kall av skräck. Det var inte det här jag tänkt mig. Han som verkade så spännande och stor och är ganska snygg.

Jag spjärnar emot när han försöker dra av mina kläder, flåsar i örat att jag ska släppa till. Jag är fullkomligt skräckslagen. Han har nyckeln i fickan. Ingen skulle höra mig om jag ropar. Vad ska jag skrika ens? Hjälp?

Plötsligt släpper han mig, låser upp dörren och mer eller mindre kastar ut mig.

Jag springer hem. Jag berättar aldrig för nån. Händelsen faller i glömska. Tills nu.

Från att ha varit på #neverme -laget så inser jag att det finns flera händelser i det förflutna. Av ungdomligt oförstånd förstod jag inte förrän för sent vad en 17-åring som är gränslös, kåt och saknar känsla för samtyckesprincipen kan få för sig att göra.


Jag undrar hur hans känsloliv ser ut i dag? Hur många kvinnor har han betett sig som ett svin emot genom livet, tagit för sig av?

Inte heller det här berättar jag för mina föräldrar. Jag är rädd om min personliga frihet och vet att de av oro och omsorg kommer att punktbevaka mig (ännu mer). På samma sätt som min dotter inte nämnde förrän flera år senare att hon fick sitt första dic-pic när hon var elva år och nästan ramlade av stolen när hon förstod vad det var hon tittade på. Hon ville inte få sin nät-frihet beskuren av oss. Hon valde att hantera det på sitt eget sätt.

Vi behöver prata mycket mer om samtycke och relationer och sex med både söner och döttrar. Inte minst med tanke på hur livet på internet ser ut där våra normala spelregler i sociala sammanhang saknas och en högst skruvad mans-och kvinnosyn fått fotfäste. Vilken kvinna uppskattar en penisbild? Hur kan det vara en kontaktskapande åtgärd på internet eller i våra mobiltelefoner?