Medelåldersbloggaren returns

Jag får tips om att anmäla mig till gruppen Ägg nära dig på Facebook och får kontakt med en kvinna som säljer ägg på Alnö. Vi får kika in på hennes lilla fågelgrupp, köper 30 ägg för 3 kronor styck och åker hem. Någonstans känns det som ett nederlag. De som köper konventionella ägg "för de som är KRAV-märkta är inget bättre" och mest ser till priset går vidare med sina liv. Hur ska vi kunna påverka om vi ger upp, vi som vill se en förändring oavsett vad det rör sig om ?      

Det enklaste och vanligaste är att vara tyst. Hellre kritiserar vi formen, sättet, tonläget, ordvalet hos dem som försöker skapa intresse och opinion för något som känns fel eller oetiskt. #MeToo går för långt. Barnen i Burma som drogas med medicinerad saft och säljs som sexslavar är för långt borta. Syrierna som dör på Medelhavet har tappat nyhetsvärde med den första uppspolade lille gossen för att unga män som kapsejsar inte väcker samma nöd i oss. Sverigedemokraternas fäste är fortsatt stark i svensk politik trots att de gång på gång tvingas peta några från kretsen för att de inte lärt sig salongsfähighet. För att det var nog bara han. Och han. Och han. Vi orkar och vill inte se maktstrukturer och dolda agendor för det kräver att vi är lite modiga och rent av kan bli avslöjade att ha fel.

Vi har målat in oss i ett hörn. Vi kan inte kan blunda för terror, sjuk djurhållning, skövling av miljön. Att många är fast i produktionssystem som vi alla beviljat över tid (eller tysta gett vårt medgivande till) vars produkter vi knappt vill betala något för. Mjölk, ost, ägg och kött ska vara billigt. Det drabbar produktionsleden och i slutändan alltid djuren och miljön när vi prispressar in i kaklet. Eller förutsätter barnarbete eller oanständiga arbetsvillkor i en annan del av världen för att ge tillräckliga marginaler i produktionsleden. Istället för att reagera har vi fokus på lyxkonsumtion och välkomnar shoppingveckan före julhandeln som en törstande i öknen, samlar på oss ännu mer varor och kastar somligt använt överbord.


Jag ställer in 30 ägg från hönor som springer omkring på gräsmattan på Alnö i sommar och fram till dess mest kollar läget via luckan i väggen för att de föredrar att vara inne när det är minusgrader. Jag kan inte skaka av mig skulden. Hur får vi djurvänliga system som kan matcha våra 87 kilo kött och 220 ägg/person och år som tillgodoser djurens behov av ett anständigt liv istället för en maxad anpassning till pressad lönsamhet? Jag är säker på att varenda lantbrukare hellre jobbar i sådan verksamhet.


Vi kan förstås inte vara världssamvetet för all världens orättvisor och förgörelse, men nog tusan behöver vi ta ut silverskeden ur munnen någon gång ibland och försöka göra skillnad.


När sa du ifrån senast om något som krävde lite mod för att våga kliva fram men som kändes viktigt? När kritiserade du senast den som var modig för att det gick överstyr men avstod själv från att delta i diskussionen fast du innerst inne tyckte den var angelägen?

I Sundsvalls tidning publiceras en insändare signerad av fotbollsföräldrar vars barn fått beskedet att de inte får plats i nästa års elitlag. Deras barn är 16 år och de får beskedet utan föräldrarnas vetskap och därför utan förälders närvaro.


När vår son får samma besked så sker det på samma sätt. Han är förvisso ett år äldre, men fortfarande inte myndig. Dessutom går han en gymnasieutbildning inom fotboll med nationellt intag (NIU), där tränaren för det lag han blivit för gammal för också är tränare under skoltid. Även om tränaren direkt efter beskedet ringer upp pojkarnas föräldrar för att de ska få veta vad som hänt, är det min uppfattning att det sker i fel ordning. Helt enkelt för att de inte är myndiga ännu.

Som förälder tror jag att det är slut nu, att det saknas alternativ när det inte finns plats i U19 Tipselit. Jag hade förtjänat att få veta vilka alternativa vägar som finns. Jag har ingen koll på hur fotbollen i Sundsvall är organiserad när dörren stängs till den väg jag kände till.


Jag mejlar därför skolan med tydligt fokus på att vi som föräldrar hade velat meddelas att beskedet skulle komma och att vi tillsammans med skolan/tränaren/GIF Sundsvalls Tipselitverksamhet hade velat få information för att kunna stötta vår son när han ska få beskedet. Framförallt vill jag ha upp diskussionen på en högre, strukturell nivå där man tar ansvar för framtida utslagningsbesked - att det inte ska hända fler killar och tjejer som kanske för första gången drabbas av ett bakslag i sin idrottskarriär. Jag mejlar också GIF Sundsvall.

Skolan replikerar blixtsnabbt och vi får tid att komma och prata om det som hänt. För mig är det tydligt att Hedbergska gymnasiets NIU-rektor inte ser att ansvaret sträcker sig utanför skoltid. Trots att de har ett tydligt samarbete med GIF Sundsvall och träffas en gång i månaden så kan de inte lägga sig i att GIF frångår principen om föräldranärvaro när spelaren är minderårig. Däremot tar de fullt ansvar för att vår son inte ska känna sig exkluderad i gruppen på skolan.


GIF Sundsvall har ännu inte hört av sig för att diskutera mejlets innehåll.

Det är inte slutet för fotbollssatsning för vår son eller för de som blir utslagna. Kanske det till och med blir bättre. Jag är inte heller kritisk till att selektionen behövde ske eller på vilka grunder beslutet fattades - jag har helt enkelt ingen kunskap om vad som krävs för att platsa i laget.


Det är tydligt att GIF Sundsvall fortsätter i samma anda med att peta ännu yngre spelare utan föräldranärvaro. 

Det behövs också support för frågan från föräldrar vars barn får spela vidare. Nästa gång är det ditt barn. För alla barns rätt att ha en förälder vid sin sida om den så önskar behöver vi påverka GIF Sundsvall och andra lag vars strukturer inte tar hänsyn till barns behov av sina föräldrar när det meddelas tuffa beslut. Jämför man med arbetslivet och en uppsägning så biträds man av sin fackliga företrädare. Det är god sed på arbetsmarknaden.

Varför struntar GIF Sundsvall kategoriskt i att hantera petningsärenden på ett juste sätt?

Som klinisk veterinär stöter man dagligen på normalisering av uppenbart tydliga tecken på att en katt inte mår bra men som pågått så länge att ägaren inte betraktar det så  Att alla katter kräks flera gånger i veckan är ett sådant exempel. Viktnedgång på ibland flera kilo har förbisetts för att katten verkat som vanligt. Dålig aptit har tolkats som att katten är kräsen och tröttnat på maten. Att katten sover och är grinig tolkas som ett normalt åldrande. Hälta förbises oftast helt, såvida katten inte är trebent.

Emellanåt kommer en spillra av en katt som är i så dåligt skick att den ligger frasig som pergament och helt utmärglad på undersökningsbordet. Den har inte har ätit överhuvudtaget på flera veckor utan dragit sig undan från familjen medan familjen fortsätter med sina liv. En lidande kisse hörs inte.

Katten är ett tåligt djur på ett generellt plan. Nedräknad på knock-out kliver kissen upp på nio och börjar leva igen.

Samtidigt har vi svårt att tolka hur god livskvalitet den har. Som veterinärer föreslår vi behandlingar med instruktioner hur det tekniskt ska gå till att behandla kattens sjukdom men tar sällan strukturerat reda på hur katten mår av sin behandling och med sin sjukdom. Katter är nämligen svåra att utvärdera. Att definiera kattvälfärd från ett aktivitetsperspektiv är svårt. Sover katten 18 eller 19 timmar? Det är svårt att dra gränsen var det blir för mycket. Sover den mycket för att den är stressad, som del av ett normalt åldrande eller är den understimulerad i en miljö som inte är anpassad för dess behov eller sover den mycket för att den är sjuk? Veterinärer - med undantag förstås - diskuterar sällan miljöberikning förrän de har uppenbara stressymtom från till exempel sin urinblåsa med smärtsam urinering. Åtminstone historiskt har veterinärutbildningen varit rudimentär avseende naturligt beteende och basala miljöbehov (misstänker att det inte är någon större skillnad idag). Ett exempel på en studie  som verifierar detta visar att det är stora skillnader i bedömningen mellan kliniska veterinärer att värdera hur katten mår i sjukhusmiljön - så pass stora det inte är statistiskt säkert.

Eftersom katten inte är ute och promenerar med sin ägare mer än på sina egna villkor så missar man oftast om den är halt. Till exempel har den absoluta majoriteten av katter över 10 år artros men bara ett fåtal får behandling för sina smärtor. Katten är en svårundersökt patient. Den lägger sig gärna platt i undersökningsrummet eftersom det generellt är under artens värdighet att spankulera över ett golv på kommando. Eftersom de från början är överrörliga i lederna jämfört med en hund kräver det sin kvinna eller man att upptäcka att leden är stel jämfört med en normal led, särskilt med en patient som ligger ner på magen med benen under sig och inte har lust att samarbeta.


I en liten studie på katter som haft korsbandsskada kunde man visa att det fanns en skillnad i hur det skadade benet belastades oavsett om det var opererat eller inte jämfört med en frisk kontrollgrupp flera år efter skadan. Orsaken till att katten avlastade det ben som skadats och bedömts som avläkt kan förstås vara flera; kvarvarande smärta, neurologiska skador (nedsatt så kallad proprioception), kvarvarande instabilt knä med mera. Här finns ett stort mörkertal kring katter och ortopedi. Hundar är mer samarbetsvilliga ifråga om rehabilitering än katter generellt och att säkert kunna uttala sig om hur ont en katt har är väldigt mycket svårare för både veterinären och ägaren. Minskat intresse för att klättra och hoppa är tecken på det men förutsätter också att närmiljön erbjuder sådan aktivitet.


En intressant  studie jämför behandlande veterinärs uppföljning av hundar som behandlas för ledsmärtor orsakade av artros med mätresultat från belastningsplatta (objektivt mått på hur hunden rör sig och hur de olika benen belastas. 58 hundar ges sockerpiller utan att veterinären eller djurägaren känner till vilken substans hunden behandlas med. Man konstaterar att placeboeffekten är över 40 %. Både veterinären och ägaren uppfattar att djuret mår bättre tack vare insatsen som gjorts medan belastningsundersökningen inte påvisar sådan skillnad.

Mätningar av livskvalitet via djurägarenkäter sprutar ut inom olika forskningsområden. Hur mår katten med cancer under behandling? Diabeteskatten? Katten som är kroniskt njursjuk? Det är angelägen kunskap för veterinärkåren att ta reda på för kattens skull. Var går gränsen när behandlingen i sig stressar och begränsar katten så mycket att det inte är ett värdigt liv? Vad är normalt och förväntat beteende på grund av åldrande och vilka beteenden beror på sjukdom och smärta?

En så kallad review rapport från 2o16 har sammanställt 100 enskilda vetenskapliga publikationer kring smärtutvärdering av katt. Kvaliteten på studierna lämnar mycket att önska enligt rapporten - bara en hade använt sig av en validerad metod.


Så det finns mycket mer att göra inom området. Och ännu mer inom andra, expansiva områden. Jag kan vara dålig på rätt sökord för att hitta och blir gärna tipsad, men jag saknar helt uppföljningen kring livskvalitet på katter som genomgår omfattande käkkirurgi (eller för den delen lämnas till naturen att läka bäst det går), tandoperationer med mera.


Det saknas också helt utvärdering vad det innebär att ha avlats fram till ett särskilt utseende. Hur kan vi utvärdera livskvaliteten för till exempel brachycefala katter avseende andning, tänder, möjlighet att tvätta sig, avseende inflammation i hudvecken i ansiktet från tårar som rinner, ögonsår? Sådana protokoll känns väldigt angelägna, men kommer inte att vara hela sanningen eftersom den som lever med en katt oavsett vilken anpassar sin blick kring dess mående utifrån individen och inte arten.


Livskvalitet som begrepp behöver otvivelaktigt högt upp i veterinärens och ägarens medvetande när man diskuterar vad som är bäst åtgärd för katten i en given situation. Men också på ett högre plan avseende riktningen på aveln i vissa raser.


Vi behöver bli mer kattvänliga i våra yrkesmässiga perspektiv och föra ut tänket bland allmänheten.

Jag har ett bra samtal med kollega Anna-Lena Berg, som är engagerad i Spexus. Vi är eniga om att det är enklare att uppfatta samtalets respektfullhet, få nyanser och höjd i debatten i samtal jämfört med på Facebook och hon beskriver engagerat en stark vilja från raskatthåll att vilja katternas väl men att frågan är komplex och global. Hon värnar respekten mot de seriösa uppfödarna som faktiskt jobbar för en förändring. Den riskerar att förloras på vägen om man går fram för hårt för att man inte frågar utan förutsätter att inget görs från rasklubbshåll.

Efter samtalet tänker jag att vi behöver få en veterinär och publik kraftriktning mot domarnas makt över katternas utseende på utställningar världen över. För att nå en förändring mot sundare ideal. För att inkludera alla katters rätt att ha ett ansikte som ger livskvalitet.

Likartad tolkning av rasstandard är av naturliga skäl jätteviktig för den som ställer ut sin katt utanför Sverige.

Jag förstår det sociala spelet och jag förstår att utställningar är tävlingar som alla andra där man vill kunna vara med på samma villkor. Kommer man med en katt ut i Europa som följer en annan mall än den som råder utanför landet så åker man hem utan pris om vi bestämt oss för att vara föregångare. Det betyder troligen slutet för den rasen. Som uppfödare tappar man sugen.

Samtidigt är jag angelägen om snabb riktningsförändring. Brachycefala katters utseende har förändrats snabbt sista 10 åren med bibehållen rasstandard, vilket talar för en omtolkning mot extremutseende från domarhåll. Det måste fördömas. Av veterinärer, vanliga kattägare, myndigheter, rasklubbar och uppfödare. Det behöver definieras t ex hur kort en nos får bli eller hur smal eller hur små näsborrar för att skydda katterna från lidande.

Vi behöver också vara medvetna om att med bibehållen standard på utställningar så föreligger en stor risk att det föds en eller fler individer i varje kull som blir ännu mer extrem/a/ och aldrig kommer på utställning men som får ett liv i lidande.

Jag kommer att skriva om livskvalitet (QOL) som nästa blogginlägg. Vad är livskvalitet för en katt? Vem definierar vad livskvalitet är? Vad är ett naturligt beteende hos våra tamkatter? Vad är deras lägsta behov av miljöberikning? Vad vet den genomsnittliga ägaren om naturligt beteende hos katt? Vad vet veterinären? Hur adapterad blir en uppfödare till sin egen ras beteende skilt från arten katt, som beror på att exteriören förändrats? I närvaro av sjukdom - hur mycket tar veterinären hänsyn till kattens livskvalitet när behandling föreslås och hur ska hen praktiskt gå tillväga för att kunna utvärdera det? Vilka vetenskapliga rön finns i ämnet? Använder veterinärerna det i sin kliniska vardag?

Det är viktiga frågor för katten att besvara oavsett ras.