
Som klinisk veterinär stöter man dagligen på normalisering av uppenbart tydliga tecken på att en katt inte mår bra men som pågått så länge att ägaren inte betraktar det så Att alla katter kräks flera gånger i veckan är ett sådant exempel. Viktnedgång på ibland flera kilo har förbisetts för att katten verkat som vanligt. Dålig aptit har tolkats som att katten är kräsen och tröttnat på maten. Att katten sover och är grinig tolkas som ett normalt åldrande. Hälta förbises oftast helt, såvida katten inte är trebent.
Emellanåt kommer en spillra av en katt som är i så dåligt skick att den ligger frasig som pergament och helt utmärglad på undersökningsbordet. Den har inte har ätit överhuvudtaget på flera veckor utan dragit sig undan från familjen medan familjen fortsätter med sina liv. En lidande kisse hörs inte.
Katten är ett tåligt djur på ett generellt plan. Nedräknad på knock-out kliver kissen upp på nio och börjar leva igen.
Samtidigt har vi svårt att tolka hur god livskvalitet den har. Som veterinärer föreslår vi behandlingar med instruktioner hur det tekniskt ska gå till att behandla kattens sjukdom men tar sällan strukturerat reda på hur katten mår av sin behandling och med sin sjukdom. Katter är nämligen svåra att utvärdera. Att definiera kattvälfärd från ett aktivitetsperspektiv är svårt. Sover katten 18 eller 19 timmar? Det är svårt att dra gränsen var det blir för mycket. Sover den mycket för att den är stressad, som del av ett normalt åldrande eller är den understimulerad i en miljö som inte är anpassad för dess behov eller sover den mycket för att den är sjuk? Veterinärer - med undantag förstås - diskuterar sällan miljöberikning förrän de har uppenbara stressymtom från till exempel sin urinblåsa med smärtsam urinering. Åtminstone historiskt har veterinärutbildningen varit rudimentär avseende naturligt beteende och basala miljöbehov (misstänker att det inte är någon större skillnad idag). Ett exempel på en studie som verifierar detta visar att det är stora skillnader i bedömningen mellan kliniska veterinärer att värdera hur katten mår i sjukhusmiljön - så pass stora det inte är statistiskt säkert.
Eftersom katten inte är ute och promenerar med sin ägare mer än på sina egna villkor så missar man oftast om den är halt. Till exempel har den absoluta majoriteten av katter över 10 år artros men bara ett fåtal får behandling för sina smärtor. Katten är en svårundersökt patient. Den lägger sig gärna platt i undersökningsrummet eftersom det generellt är under artens värdighet att spankulera över ett golv på kommando. Eftersom de från början är överrörliga i lederna jämfört med en hund kräver det sin kvinna eller man att upptäcka att leden är stel jämfört med en normal led, särskilt med en patient som ligger ner på magen med benen under sig och inte har lust att samarbeta.
I en liten studie på katter som haft korsbandsskada kunde man visa att det fanns en skillnad i hur det skadade benet belastades oavsett om det var opererat eller inte jämfört med en frisk kontrollgrupp flera år efter skadan. Orsaken till att katten avlastade det ben som skadats och bedömts som avläkt kan förstås vara flera; kvarvarande smärta, neurologiska skador (nedsatt så kallad proprioception), kvarvarande instabilt knä med mera. Här finns ett stort mörkertal kring katter och ortopedi. Hundar är mer samarbetsvilliga ifråga om rehabilitering än katter generellt och att säkert kunna uttala sig om hur ont en katt har är väldigt mycket svårare för både veterinären och ägaren. Minskat intresse för att klättra och hoppa är tecken på det men förutsätter också att närmiljön erbjuder sådan aktivitet.
En intressant studie jämför behandlande veterinärs uppföljning av hundar som behandlas för ledsmärtor orsakade av artros med mätresultat från belastningsplatta (objektivt mått på hur hunden rör sig och hur de olika benen belastas. 58 hundar ges sockerpiller utan att veterinären eller djurägaren känner till vilken substans hunden behandlas med. Man konstaterar att placeboeffekten är över 40 %. Både veterinären och ägaren uppfattar att djuret mår bättre tack vare insatsen som gjorts medan belastningsundersökningen inte påvisar sådan skillnad.
Mätningar av livskvalitet via djurägarenkäter sprutar ut inom olika forskningsområden. Hur mår katten med cancer under behandling? Diabeteskatten? Katten som är kroniskt njursjuk? Det är angelägen kunskap för veterinärkåren att ta reda på för kattens skull. Var går gränsen när behandlingen i sig stressar och begränsar katten så mycket att det inte är ett värdigt liv? Vad är normalt och förväntat beteende på grund av åldrande och vilka beteenden beror på sjukdom och smärta?
En så kallad review rapport från 2o16 har sammanställt 100 enskilda vetenskapliga publikationer kring smärtutvärdering av katt. Kvaliteten på studierna lämnar mycket att önska enligt rapporten - bara en hade använt sig av en validerad metod.
Så det finns mycket mer att göra inom området. Och ännu mer inom andra, expansiva områden. Jag kan vara dålig på rätt sökord för att hitta och blir gärna tipsad, men jag saknar helt uppföljningen kring livskvalitet på katter som genomgår omfattande käkkirurgi (eller för den delen lämnas till naturen att läka bäst det går), tandoperationer med mera.
Det saknas också helt utvärdering vad det innebär att ha avlats fram till ett särskilt utseende. Hur kan vi utvärdera livskvaliteten för till exempel brachycefala katter avseende andning, tänder, möjlighet att tvätta sig, avseende inflammation i hudvecken i ansiktet från tårar som rinner, ögonsår? Sådana protokoll känns väldigt angelägna, men kommer inte att vara hela sanningen eftersom den som lever med en katt oavsett vilken anpassar sin blick kring dess mående utifrån individen och inte arten.
Livskvalitet som begrepp behöver otvivelaktigt högt upp i veterinärens och ägarens medvetande när man diskuterar vad som är bäst åtgärd för katten i en given situation. Men också på ett högre plan avseende riktningen på aveln i vissa raser.
Vi behöver bli mer kattvänliga i våra yrkesmässiga perspektiv och föra ut tänket bland allmänheten.
0 kommentarer | Skriv en kommentar