Medelåldersbloggaren returns

- Vilken tur du har som fått den här tjänsten, säger C i slutet av vårt två timmar långa Skypemöte om antibiotikautbildningen vi ska köra tillsammans för Distriktsveterinärerna i början av februari. Det måste väl vara hand i handske?

Jag kommer inte riktigt ihåg mitt svar. Antagligen hummar jag något. Som norrbottning har jag svårt med spontana superlativ. Eller vad det nu beror på.

Men lite senare tänker jag över det hon sa. Sveriges starkast lysande ledstjärna avseende antibiotikaresistens på veterinärsidan. Oförtrutet har hon kartlagt vår förbrukning av antibiotika i Sverige och hävdat att antibiotika inom köttindustrin behöver reserveras för sjuka djur och människor, inte djur i sjuka system för att de ska växa bättre. Långt innan resten av EU höll med eller förstod. Samtidigt har hon haft ett tålamod i processerna för politiken som jag beundrar.

- Jag är nog inte riktigt lika otålig som du, säger hon.

Vi har samarbetat förut om antibiotikafrågor. Hon deltog i möten uppe i Norrbotten och bistod med sin expertis när kollegor samlades på Djursjukhuset Gammelstad. Jag tror (hoppas) utbytet varit lite ömsesidigt. Att hon fått del av glöden från kliniken.


2012 berättade jag om det norrbottniska antibiotikaarbetet på Läkemedelskongressen i Stockholm. Jag minns hur en man i publiken tittade klentroget på hur radikalt vår förskrivning gått ner och frågade:

- Men patientsäkerheten då? Hur många har dött eller fått lida för att ni varit så restriktiva?

Jag fann mig inte riktigt, var inte beredd på frågan. För svaret var så självklart då - att de patienter som inte längre fick antibiotika inte heller någonsin behövt. Att vi behandlat oändligt många för säkerhetsskull.

I dag är läget lite annorlunda. Vi har fortfarande en överförskrivning inom vissa områden när djuret inte alls behöver. Av rutin, osäkerhet eller för att vi känner krav på oss från ägaren att det inte får gå fel. Vi har också som jag ser det utrymme för att fortsatt korta ner behandlingstider liknande man gjort och gör inom den tvåbenta vården. Skillnaden är att de kan utvärdera och mäta vilka effekter till en ny rutin får på patientlidandet i form av ökad sjuklighet eller att det i värsta fall dör fler. Sådana resurser och instrument saknas helt på djursidan.

Min spaning 2018 är att svenska veterinärer i sin patos att vara restriktiva i vissa lägen numera faktiskt befinner sig i ett gränsland där vi riskerar ett ökat patientlidande om vi är för fundamentalistiska. Det blir en av mina funderingar jag tar med mig till kursen.


Utbildningen i februari är lika mycket till för mig. Att få ta del av andras synpunkter och erfarenheter från kollegor i fält. Jag kan sammanställa statistik och dela med mig av mina spaningar och så bygger vi pussel tillsammans. C från SVA bygger ramverket med sin expertkompetens inom antibiotikaresistens. Tack vare 20-ish år som kliniker tror jag mig vara rätt ödmjuk inför hur svårt och komplext det är ute i verkligheten. Hur tacksamt det är att ha några ledstänger att följa. Och jag har verkligen skrivit ut tonvis med bredspektrumantibiotika under 90-talet. Det är viktigt att minnas hur kort tid som förflutit mellan före och efter våra 250 recept per 1000 hundar 2006.

Idag får jag veta att nästa fredag levereras statistiken för antibiotikaanvändningen inom Distriktsveterinärerna till min mejlbox och jag blir verkligen genuint lycklig. Att få vara med om kvalitetsresan mot att veta istället för att tro eller gissa är en fantastisk upplevelse. Jag gjorde samma resa i mera blygsam omfattning på Djursjukhuset i Gammelstad respektive Sundsvall. Nu är det riktigt stort!

Jag märker att det hänger ihop med de där första stapplande stegen jag tog 2009 i Gammelstad att börja använda antibiotika mera varsamt och klokt. Att ledningen inom Distriktsveterinärerna tillsatte två tjänster att syssla med kvalitet inom antibiotika och vårdhygien under 2017 är en stark och tydlig signal om att man tar långsiktigt ansvar för att våra barnbarn ska kunna byta höftled, cancerbehandlas och få en urinvägsinfektion på äldre dagar och fortsatt kunna få den antibiotika som är kritiskt för tillfrisknande eller till och med överlevnad. Samtidigt som lille Fido eller Mimmi ska få sin antibiotikakur när de behöver. Med gemensamt ansvar så går det! Är det inte lite wow-faktor över det?

Sommaren 2015 signerade ungefär 600 veterinärer ett  upprop för alla trubbnosiga hundars rätt att andas lätt. Veterinärer diskuterade flitigt och engagerat om det oerhörda lidande vi ser på våra kliniker när hundar avlats på ett platt ansikte och som konsekvens får svårt att andas. SKK välkomnade oss när vi träffades för att diskuterade frågan och hade bland annat sedan tidigare haft en brachykongress för uppfödare, där bland annat Gerhard Oechtering från Leipzig deltog



Många av uppfödarna (av de som hördes) välkomnade inte i samma utsträckning att veterinärer lade sig i aveln, för den begriper vi oss inte på.  De kände sig överkörda och förbisedda när vi inte kommit till dem först. Vi anmodades också komma med siffror. Det var verkligen inte ALLA hundar som hade problem.

De uppfödare som uttalade sig hade alla utan undantag friska hundar. De sa att det är fulaveln i utlandet som står för problemen, de illegala importerna. Under samma period sprutade det ut brittiska och tyska studier kring andningssvårigheter och andra åkommor som dessa hundar får till följd av sitt typade utseende, men det tycktes vara ett fenomen utanför landets gränser. En rapport visade på en enorm utarmning av arvsmassans variation hos engelsk bulldogg - till en sådan grad att rasen bedömdes bortom räddning (det vill säga att sjukdomsproblemen inte skulle kunna avlas bort med mindre än att korsa in nytt genmaterial från andra raser). 

Länsstyrelsen i Skåne  gjorde hembesök bland några trubbnosuppfödare sommaren 2015 och bedömde 37 hundar i hemmamiljö. 27 hundar fick föreläggande om att undersökas av hund-och kattspecialist. Av dessa fick 13 andningsanmärkning.  13/37 hade alltså problem med andningen i svenska kennlar.

Jag satt i styrgruppen för trubbnosuppropet tillsammans med SKK och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap och koordinerade arbetsgruppernas insatser under 1,5 år. Det kändes lovande.


Nu har det gått 2,5 år. Veterinärerna har fått ett valpbesiktningsintyg från SKK som är mycket bra, där vi förväntas skriva om trånga näsborrar och underbett och andra avvikelser vi ser. Vi saknar fortfarande det viktigaste; ett avelsintyg. Vid en sådan besiktning kan vi fria eller fälla utifrån grad av brachycefali och därmed förhoppningsvis få hundar som kan andas bättre inom en överskådlig framtid.


Det är problematiskt att domarna dömer fram hundar vars utseende inte är förenligt med hälsa och att det är sanktionerat av SKK som organisation. Det sker också en normalisering när alla ser ut på det sättet. Ingen tycker det är konstigt att en fralla eller mops inte kan springa ute i 20 grader utan att få problem med överhettning för att temperaturregleringen är bortavlad med nosförkortningen. Snarare är man tokig om man förväntar sig det. De kollapsade näsborrarna och det trånga svalget och nedre luftvägarna är också normaliserade.


Vi är långt ifrån i mål. På den veterinära brachykongressen förra hösten stack Gerhard Oechtering fram hakan, visade en bild på en trebent hund och sa lakoniskt:

- Om vi avlade på trebenta hundar skulle vi bryta mot djurskyddslagen. Men de hundarna lider mindre än de brachycefala.

Veterinär Emma Milne deltog på kongressen. Hon är  en driftig brittisk veterinär bosatt i Frankrike och har länge kämpat för djurvälfärd. Hon startar ett globalt upprop för brachycefala hundar och katter före jul och jag delar det på veterinärernas FB. Intresset för att skriva under är svalt. Naivt hade jag trott att vi direkt ska få minst lika många att signera, men inte mer än hundra svenska namn har tillkommit. Blir vi utmattade, orkar inte mer? Har vi slutat att tro att det går att påverka när det går så långsamt i Sverige? Blev priset för högt med det debattklimat som blev efter uppropet? Eller anser man att det är fel väg att gå - vilken är den rätta i så fall?


På Etikkonferensen hösten 2016 var engagemanget obrutet för brachycefalernas hälsoproblem så för mig hänger det inte hop att vi är så få.


Jag är överraskad och besviken. Här finns världens chans för alla yrkesgrupper som jobbar inom djursjukvård världen över att enas med budskapet att vi inte accepterar lidande till följd av extremavel. I slutet av dagen kanske vi rent av ser en ändring av rasstandards för djurens skull?

Djurhälsopersonalen får inte svika de brachycefala djuren. 


Här är länken för att skriva under. Det tar bara en minut men kan göra evig skillnad. Tack!

http://vetsagainstbrachycephalism.com/sign-up/

Om du vill kommentera inlägget är du välkommen att gå med i gruppen Medelåldersbloggaren returns på Facebook.