Min barndoms skidande lade grunden för en 40 år lång aversion mot skidåkning. Familjen åkte skidor på Luleälven. Rakt över älven upp på Bälingeberget åkte vi. Redan som femåringar. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.

Från begynnelsen med tjärade träskidor som klabbade under (ja, kära barn, mamman är född samtidigt som Gustaf Vasa). Vi åkte och åkte. Älven var bred, platt och innehållslös och vi turades om att bryta ihop och fråga hur långt det var kvar på vår karaktärsdanande skidtur medan föräldrarna hurtigt manade på oss att det var ganska kort kvar.


Med lite tur var termosen hel när man kom fram. Barndomsmaracas definierades av en glaskross med varm choklad som inte gick att dricka utan att ha ambitioner att bli svärdslukare. Limpmackan med ost fick intas med snö och den trasiga termosen förpassades till termosmaracashimlen med tusentals andra.


Pappa åkte Vasaloppet och anordnade med förtjusning Lilla Vasaloppet på Stadsöskolan där jag gick högstadiet och han var lärare. Två mil skulle man åka tyckte pappa. Alla elever. Skidor är nyttigt och ger bra människor. Pappa gick all-in och klädde ut sig till Gustaf Vasa med peruk och vadmalskläder och åkte med en stav och breda träskidor. Det var en av årets höjdpunkter för min far. Min hetaste önskan var att klimatet abrupt skulle hoppa över vårvintern och ge en snölös februari och mars så jag slapp. Klimatförändringarna hade inte fått fart på (is)tiden utan bjöd på rikligt med snö. Pappa gnetade om med mig med hurtiga rop som gjorde mig uppbragt och galen där jag halkade fram på ständigt bakhala skidor. Han kom i mål mer än en timme före mig. Jag hatade varje stavtag. Brorsan susade fram i täten och tog medaljer och glänste.


På påskarna bodde vi i stuga i Nikkaluokta. Vi åkte förstås skidor. Jag minns den eviga vägen tur och retur Ladtjojaure på 6 km eller så där rast och vila väntade innan hemfärd till stugan. Naturligtvis intogs matsäcken utanför stugan som serverade varm choklad och våfflor men var onödigt att köpa när man har egna limpskivor och kan sitta i en snödriva och njuta. Min pappa fortsatte ofta på egen hand bort mot Kebnekaise ( 2mil) och satte en ära i att dricka vatten och sedan vända hemåt igen.


Jag betraktade vemodigt, frustrerat eller uppbragt beroende på energinivå en evighetsstor klippskreva i berget medan jag skidade på skoterspåren för att ha något landmärke som bevisade att jag rörde mig framåt.


Mamma stickade blå mohairjumprar till hela familjen som hon tyckte vi skulle ha som värmeplagg. Det kändes som att åka med en varm igelkott. Alla utom mamma kliade halsen och kroppen och min fobi för kliande klädesplagg håller i sig ännu idag. Jag äger inte ett enda ullplagg. Mamma tyckte däremot att vi svamlade och hittade på och att jumpern var så skön och praktisk. Och varm.


Mamma hade med sig kvartslampa till fjällen och drog för gardinerna på stugan och solade sig för att kollegorna skulle imponeras av hennes solbränna. Skenet från lampan lyste besynnerligt över den lilla stugbyn trots fördragna gardiner (för att ingen skulle ana vilket solbrännebedrägeri som pågick). Mamma kom ofta hem 100 gånger brunare än resten av den bleksiktiga familjen som strävat fram i snålblåst och snöfall utan en enda sollampa eller riktig sol i sikte.


Men i år har jag tagit fram skidorna igen och kan hitta en egen glädje i att kliva fram i de snötyngda skogarna i Medelpad. Det tar tid att skaka av sig traumatiska upplevelser helt klart. Nån sollampa har jag dock inte införskaffat ännu.