Medelåldersbloggaren returns

Jag märker att jag har fått en strategi när jag träffar doktorn. Jag har lärt mig att det i de flesta fall inte lönar sig "att stå på sig" som ofta är ett råd man ger andra som blir nonchalerade i vården. Det stänger dörren till hjälpen. I fortsatt tydligt minne kommer jag ihåg när jag ägnade mig åt just det för min ena sons räkning. Han hade svåra smärtor efter en operation, vi saknade vårdplan för honom och sökte om och om igen för detta. Det var som att ropa ut i mörkret. Jag klädde på mig kjol och blus istället för att lomma iväg i mjukisbyxor mitt i natten, köra sex mil och möta en vägg av oförstående jourdoktorer. Jag minns hur jag i förtvivlan att ingen lyssnade sa:

- Jag hör vad du säger, men du har fel. Jag vill att du lyssnar på mig.

Överläkaren vände på klacken, gick ut och försvann.


Samtidigt är alla specialistläkarbesök hett efterlängtade, önskan att få frågor besvarade förtvivlat stor och stressen över tidigare, misslyckade försök att nå fram trycker på.

Jag har hittat min väg. Jag får inte framstå som överorolig, nojig, burdus, pushig, besser-wissrig - men inte heller flat, förnöjsam, för frisk för att få hjälp eller okunnig. En smal planka att gå på. Jag märker alltså att jag lägger mig vinn att vara redig, påläst, ödmjuk, samlad och objektiv. Det fungerar faktiskt. Det öppnar dörren till samtal om strategier.


Alltihopa handlar om att jag trots omfattande undersökningar med elektricitet och magnetröntgenstrålar, blodprover, ryggmärgsvätskeprover och urinprover inte har någon diagnos. Jag har en fot hos både neurolog och reumatolog. Patienter utan diagnos riskerar att bollas tillbaka till primärvården och få en andra klassens vård i massan av människor med odiagnosticerade smärtor. När dörren stängts till specialistsjukvården är det svårt att öppna den på nytt.


Därför sitter jag där och anstränger mig för att se samlad, ödmjuk och med nerverna under kontroll men ändå verka smart. Ingen man skickar hem. Det är mödosamt. Jag är rätt desillusionerad.

Men så öppnar sig luckan. Reumatologen slår fast att jag inte har någon reumatisk sjukdom. Att käkledsontet som jag dragits med är att jag biter ihop på natten, den onda armbågen som krånglat kommer av datoranvändande, fotproblemet under sommaren som var djävulskt plågsamt kan alla drabbas av... och så vidare. Jag känner mig avfärdad.

- Jag vill bara ha en plan, säger jag matt. Jag kan trixa mig fram med det jag lever med nu. Men om jag får ett nytt skov av vad det nu är och benen klappar ihop och jag inte kan gå vill jag inte vara på akuten och bli behandlad som skit.

- Varför i all sin dar åkte du till akuten när du tillhör både oss och neurologen? säger hon häpet.

- Ja, jag tänkte att man kan få hjälp, säger jag retoriskt. Att neurologen kanske kunde hjälpa akuten. Men akutläkaren sa att neurologen inte gillar att man ringer...

- Man ska akta sig för akuten, säger hon och ler. Där är de grönaste läkarna.

Jag lägger fram mitt kort jag-är-inte-orolig-och-nojig.

- Det är inte så att jag ligger sömnlös över om jag kan få tillbaka kraftlösheten i benen och jag är ju enormt utredd för att få en diagnos. Och på grund av att det saknas napp så finns ingen plan om det nu skulle hända. Jag upplevde en snabb förbättring när jag väl fick kortison.

Nu drar jag ödmjukhets-kortet:

- Skulle det vara fel att ha det som plan? Att ha en skriven instruktion att det är det jag ska behandlas med i första hand i journalen? Jag vill inte bli dissad för att ha satt igång en behandling som inte är sanktionerad. Det har jag provat. Även om den var i samråd med distriktsläkaren.

- Nejdå, säger hon. Det är rätt ofta vi får behandla patienter utan diagnos med behandlingar som fungerar. Jag har inga problem med det. Jag föreslår att du sätter in kortison och ringer första vardag till oss eller neurologen för vidare bedömning om dina problem kommer tillbaka.

Två års försök har gett utdelning. Nu finns det en plan. Jag vet vad jag inte har. Jag vet vad som fungerat. Jag hoppas jag slipper ny kraftlöshetsattack men nu kan jag behandla med kortison utan att få smäll på fingrarna.

Men alla som inte kan sätta upp strategier, som är för kraftlösa, sjuka, utmattade, inte kan språket, inte kan lägga band på oro, frustration och påstridighet? Vad händer med alla dem?

Mest rädd var mamma för att bli dement, att få cancer och att dö. Eller hennes anhöriga. Det var inget vi direkt pratade om, men hon läste ständigt om förebyggande gurkmejor, att tomater är dåligt för prostata och att man ska sitta och kissa som man. De knaprade diverse kosttillskott som skulle förebygga en för tidig död.

Expressens katastrofrubriker av typen "Har du den dödliga sjukdomen utan att veta om den - läs här" appellerade till mamma. Vi skojade om det men hon hade inte distansen till sig själv riktigt.

Mamma såg på nära håll sin mamma insjukna i demens väldigt tidigt i livet och jag kan idag mera förstå hennes katastroftankar utifrån arvbarhet. Ödets ironi slog till hårt och skoningslöst. Pappa fick både prostatacancer och blev dement och själv fick hon en aggressiv cancer som spred sig till skelettet och gav ohemul värk som nonchalerades som tantvärk av vården. 6 veckor innan hon avled fick hon diagnosen Oro för sjukdom av sin distriktsläkare.



När hon väl fick sin cancer och det snabbt gick utför, var det centralt att få allt att framstå som vanligt. Fast det var allt annat än vanligt. Hon ville behålla hoppet. Ville inte få några besked om prognos av sin onkolog i Umeå, dit hon flögs med helikopter när hennes cancer klämde samman hennes vener upp i huvudet så att det svällde upp och hon fick hes röst och svårt att svälja.


Jag satt med min förvirrade pappa hos onkologen och fick se på bilder hur cancern spridit sig i hela hennes skelett medan mamma valde att vänta i sängen på sjuksalen. Det kändes surrealistiskt att gå in till hennes rum efteråt och se ut som om vi kollat semesterbilder inne på läkarkontoret. Nånstans visste hon nog allt. Pappa berättade hur de gråtit en natt tillsammans när hon var hemma på en mödosam permis som var mer ångestladdad och dränerande än uppiggande för henne. I övrigt skulle vi inget säga.

Mamma avled 65 år gammal. Jag som oroat mig för den dagen hon skulle bli ensam kvar utifrån att pappa var nio år äldre fick istället oroa mig för en förvirrad, deprimerad och ensam pappa i det stora huset sex mil från mitt hem. Ofta satt han vid köksbordet med bara kökslampan tänd och övriga huset mörklagt. Sommarmöblerna stod under presenning långt in på sommaren. Tills vi orkade. Vi gjorde nog inte det varje sommar. Jag frågade aldrig hur tankarna gick. Jag klarade nog inte av svaret. Vår son var svårt sjuk och vi var nere på knä.

När jag och min bror städade ur huset efter ett halvt liv på Tomholmsstigen från två närstående som aldrig ägnat sig åt att döstäda sorterade vi ut hela arbetsrummet med böcker om att leva sunt, hälsoknep, populärvetenskapliga läkaratlaser och mängder med månadsmagasin på temat hälsa.


Att skoja om rädslan för att bli sjuk och dö kom av sig där och då.

Hanna är vresig och labil och hennes man tassar runt henne så hon blir irriterad över att han är så mesigt förstående. När han kommer med konkreta förslag hur hon ska säga till chefen blir hon less att han inte fattar hur unikt det fungerar på ett djursjukhus jämfört med hans kommunala verksamhet. När han försöker hålla om henne och trösta blir hon störd över att han bagatelliserar problemet som om det går att krama bort. Det slutar med en besvärad tystnad mellan dem medan de äter upp korv och makaroner och nattar Lisa.

Hanna scrollar lediga jobb på Veterinärförbundets hemsida medan Pelle lägger Lisa. Men vilken arbetsplats är egentligen bättre? Hon känner till de andra närliggande klinikerna och har hört en del skvaller om dåliga scheman som ändras ideligen och proppade bokningslistor och strukna administrativa tider på grund av sjukdom. Alla verkar kuta runt i samma ekorrhjul.


Hon går in på sin Facebook istället. Ett meddelande dyker upp i Messenger från en okänd man med en länk till en öppen grupp, Allvetarna. Hon trycker på länken och börjar läsa. Det är Pyrets husse Alvin som skrivit. Han har hängt ut henne med namn och skriver om hennes inkompetenta hantering som lett till deras hunds död. Och om fakturan på 39 000 kronor som kliniken inte backar på fast det skötts så klantigt. Hanna läser kommentarerna. De är värre än inlägget. Hon är köpt av riskkapitalet, går i deras ledband, har tappat känslan för djuren, är en utsugare. Flera inlägg handlar om andra händelser som hon varit inblandad i. De flesta berättelser känner hon inte ens igen. Inlägget har delats flera hundra gånger ser hon.


Hon lägger ifrån sig telefonen. Den ringer under en soffkudde.

- Ja, det är Hanna, säger hon matt.

- Hallå Hanna, det här är Alexander Eriksson från Aftonbladet. Jag håller på att skriva om hunden Pyret som du hade ansvar för häromnatten och som avled. Har du några kommentarer?

- Va? Nej, ni får ringa djursjukhuset. Jag är ledig.

- Det kommer att se mindre bra ut om det blir din kommentar, säger Alexander. Varför dog hon tror du?

Hanna trasslar in sig i en förvirrad förklaring som knappast gör hennes insats rättvisa. Hon är så skuldfylld att hon bara vill sjunka ner genom golvet och försvinna.


De lediga dagarna går och hon följer febrigt kommentarsfälten. När hon vaknar av hjärtrusningar på natten tar hon upp telefonen och läser. På toaletten. I badkaret. Medan Lisa badar.  Aftonbladets artikel tar parti för djurägaren med feta rubriker. Reportern har klippt ihop hennes förklaring så att hon framstår som en komplett idiot. I Aftonbladets kommentarsfält kommer nya kommentarer, nytt hat.

- Lägg ifrån dig det där, säger henne kompis Majken som kommer förbi. Det där förgör dig ju bara. Hunden är död. Du har gjort allt du kunnat. Du behöver komma vidare. När har ni debriefing om händelsen?

- Va? säger Hanna. Nä, sånt har vi inte. Kanske om vi ber om det. Ingen aning, jag har aldrig hört nå´n som debriefat. Antar att vi ska klara av det här själv.

- Märkligt, säger Majken. Inte minst eftermälena på nätet behöver du få strategier för.

- Det är kanske skillnad när det är någon människa som skadats eller dött i vården, säger Hanna kort. Ett djur är ett djur liksom. Och när ska vi hinna? Vi springer ju runt som illrar på dagarna och försöker få ihop det.

Hanna gruvar sig för att jobba. Hon går med konstant hjärtklappning under sina lediga dagar och får svårt att minnas de enklaste saker. Det liksom brusar i huvudet. På Ica minns hon inte om det var mjölk eller bröd hon behövde. Hon glömmer bort klipptiden för Lisa. Körövningen för sig själv. Hennes man ser på henne med bekymrad min men håller lite distans. Hanna känner att det är hon som skapar klyftan mellan dem med sitt sätt. Lisa är gnällig och sätter sig på tvären. De lediga dagarna börjar ta slut. Hanna är allt annat än utvilad.


Hanna sjukskriver sig. Det möts av en suck i telefonen.

- Fan, det är många sjuka och vabbande nu, säger Ulrika som är HR-ansvarig i telefonen. Vi får knappt ihop schemat. Kan du ta din helg tror du?

- Vet inte, hoppas det, mumlar Hanna.

- Ja, annars får vi väl beordra nån, säger Ulrika. Men det är ju halvkul. Jaja, det är ju inte ditt bord. Krya på dig nu, Hanna! Vi saknar dig här!


När veckan har gått har det lugnat sig på Facebook. Hanna känner sig dränerad på energi. Hon sitter mest och tittar utan att se rakt framför sig. Jocke ringer.

- Hej Hanna, hur är det med dig? Kommer du i morgon? Det är ju din helg vet du. Vore bra att veta för planeringen.

- Jag tror inte jag kan, säger hon dröjande.

Jocke känns långt borta. Det svajar inne i huvudet känner hon. Håller hon på att bli knäpp?

- Du får inte låta den där hundens död dra ner dig, säger han i ett slags Jocke-försök att vara medkännande. Hon ryser lite.

- Nä, såklart inte. Jag är faktiskt sjuk, säger hon. Av andra skäl. Personliga.

- Då behöver vi ett intyg från och med i morgon, upplyser han. Bokar du en tid hos en läkare? Du kan ju behöva nå´n medicin kanske?

Hon lägger på. Gud vad jobbigt. Bara att ringa vårdcentralen känns som en bergsbestigning. Hon lägger sig ner på soffan. Hon ska bara vila lite först.

Jocke gick motvilligt med på att bli chefveterinär för två år sedan. I brist på alternativ. För att chefen bönade och bad. Sedan har det rullat på tycker Jocke. Han jobbar mycket ute på golvet med patienter. Där är han hemmastadd. Trivs med kunder och möten med djuren, att hjälpa. Ganska bra för det mesta tycker han själv. Han undviker att ta chefsbeslut så länge det går, duckar lite under ansvar och bollar vidare det han kan. Oftast tar hans chef på sig att reda ut svårigheter och personalfrågor. Det funkar. Det rullar.


Hemma går det sämre. Hans fru vill skiljas för att det inte fungerar, att han tar för lite ansvar för barnen, jourar för mycket, är lat och ohjälpsam hemma och mest vill kolla på TV eller spela tennis med kompisarna. Jocke tycker det är en djupt orättvis beskrivning. Och han vill vara bättre. Men orken är så liten numera. Barnen behöver skjutsningar på hans lediga kvällar, tvättmaskin och städning och föräldramöten... ingen tid över för att bara stirra i taket eller sova. Sömnbristen med fyra barn mellan ett och tio är obeskrivlig. Och jourarbete på det. Han känner att han krympt som människa. Är fåordig, maskinaktig och träig.


Jocke har fått svårt att sova på sistone. Ångesten hugger i honom sedan skilsmässopappren lagts fram på hans laptop av hustrun. Han har inte öppnat kuvertet. Han sover på soffan. Eller försöker sova. Vänder sig natten igenom och försöker tänka ut strategier för att äktenskapet ska kunna räddas. Hans fru är sval och sur. Vill inte ens prata om det. Säger att det är för sent. Han förbannar sig att han inget märkte före.


Chefskap är ännu svårare när marken gungar hemma. När Jocke får höra om patientdödsfallet för Hanna och ägaren till hunden skrikit i telefonörat av frustration och sorg vill han bara ha det ur världen, det där mötet. Han får dåligt samvete att han kör över Hanna. Hon är en god kollega, lite vek och försiktig och ohyggligt självkritisk fast hon är bra mycket noggrannare och mer påläst än han själv många gånger. Han önskar att han kunde uttrycka det. Men det är som smet i huvudet. Orden kommer inte. Han märker att han istället blir arrogant och syrlig, rent taskig. Hanna står med hängande, trötta armar och rödgråtna ögon och han beordrar in henne på en ledig dag. Hennes uppenbarelse ligger kvar i magen och roterar som en svart kvarn när han åker hem, som vanligt försenad, och hämtar barn från dagis och skola av sur personal.


Han är missövd och dessutom otränad som chef i de här sammanhangen. Han går jämt vilse med sina formuleringar, blir hård och taskig fast det inte är meningen. Som hemma kanske? Jocke suckar. Den där chefskursen han går är svår att använda konkret i sådana här svåra lägen. Han är nog sämst på jorden. Hans egen chef är inkännande och juste med tydliga förväntningar. Verkar alltid lugn och eftertänksam medan Jocke själv är som en bulldozer när han väl säger nåt. Det gör också att han knappt vill öppna munnen. Han vet ju redan innan att det kommer att bli fel.


Mötet med den avlidna hundens ägare går uruselt. Jocke är alldeles för passiv. Försöker hitta formuleringar men den där gröten är tjock och trög i skallen. Hanna blänger på honom med blekt ansikte. Olyckligt. Uppmanande. Besviket. Fan också. Han vill ju stå på hennes sida.


Han slänger ur sig nåt klumpigt på slutet om hur dåligt det gick. Han menar det som kritik till sig själv men märker att Hanna tar vid sig. Jocke känner sig misslyckad. Som chef, som pappa, som medmänniska, som man.

Hanna överlever nattpasset. Det är ganska lugnt och hon går ner lite i stressnivå. Sköterskan som jobbar natt är erfaren och krass.

- Jobbar man med sjuka djur så förlorar man en del, säger hon pragmatiskt. Man får fnula på vad man kunde gjort annorlunda. Det är vi skyldiga ägarna och djuren. Men vi kan inte skära ihop. Det är vi skyldiga vår familj. Jobbet får inte äta upp oss.


Det känns riktigt bra när Hanna är på väg hem morgonen därpå. Alla djur har överlevt. Hon rondar av med en suck av lättnad. Nu väntar några lugna dagar med lilla Lisa, som snart ska bli storasyster.

- Vänta lite, säger chefveterinären när hon passerar för att åka hem.


Hanna har aldrig synkat riktigt med honom. Jocke är lite smådryg tycker hon. Hon blir alltid nervös tillsammans med honom, stammar och snubblar på orden och känner sig dålig.


Hanna säger:

- Alltså, jag har jobbat natt och vill verkligen hem.


Han viftar avvärjande med handen och pekar på sitt kontor. Hon lommar dit.


- Den där chihuahuan i gårnatt, börjar han.

- Ja?

- Den som dog.

- Ja, det fattar jag ju att du menar, snäser hon.

- Ta det lugnt, säger han släpigt och lutar sig framåt mot skärmen. Pyret eller nåt. Ja, ägarna har ringt och vill att hon obduceras. Fast inte av oss. De vill att vi skickar iväg kroppen till SVA.

- Jaha? säger hon. Ja, men då får det väl bli så.

- Ja, sen vill de träffas också. I morgon.

- Nej, det vill inte jag. Jag är ledig i morgon. Jag har förresten sagt allt jag har att säga redan.

- Så behandlar vi väl inte djurägare vars djur har dött? säger Jocke retoriskt och ser allvarligt på henne. Jag har redan lovat att du kommer. Klockan tre.

- Men vafan, jag är ju ledig och ska åka på Leklandet med Lisa.

- Du får anpassa dagen, säger han klargörande. Jag är med också.

- Då ska jag ha övertid, restid och milersättning.

- Men vafan, säger Jocke och spärrar upp ögonen. Är du på riktigt?

- Vad är det de vill egentligen? säger Hanna istället för att svara.

- Antagligen att vi backar på pengar. Och att hänga dig, säger han och flinar lite.

- Kul, säger Hanna och reser sig, rafsar ihop sin halsduk och jacka och stormar mot dörren.

- Be there, säger Jocke efter henne.

Hon slår igen dörren med en smäll. Kan man verkligen göra så som arbetsgivare? Ställa in hennes lediga dag bara sådär? Hunden är ju död, några dagar hit eller dit gör ju ingen skillnad. Det blir troligen till och med bättre om det gått lite tid.


Hennes lediga Lisa-dag blir rumphuggen och Lisa gallskriker när hon lämnar henne på dagis vid mellis.

- Mammamamamamama! ser hon att hon ropar där hon skrikgråter vid vinkrutan. En personal vinkar lite uppmuntrande till Hanna och tar upp Lisa i famnen och går in mot lekrummet och försvinner från fönstret.

Det värker i halsen på Hanna. Fan, vilket skitjobb hon har.

Jocke visar in henne på mötesrummet och har ställt fram kaffe och näsdukar på bordet. Hanna sätter sig ner. Hon är svettig i händerna och hälsar stelt på Pyrets ägare när de dyker upp.

- Jaha, välkomna, säger Jocke och ser inkännande ut.

Blä, tänker Hanna upproriskt. Han bara gör sig till.

- Tack, säger Pyrets husse och tar av sig trenchcoat och en snygg ullhalsduk som Hanna förstår är av en märkvärdig sort.

Matte ser rödgråten ut och vrider sina handskar nervöst i händerna.

- Ja, veterinär Hanna, säger husse bossigt. Det gick ju inte så bra det där. Med vår älskade hund.

- Nej, säger Hanna tyst.

- Åt helvete, skulle man kunna sammanfatta det. Du tog sönder hennes livmoder så allt var rann ut inne i henne och sen brydde du dig inte om henne på flera timmar? Vilade lite kanske? Medan hon dog.

Hanna sitter tyst. Sväljer. Hoppas på hjälp från Jocke. Han säger:

- Ja Hanna, berätta lite för Alvin och Annika hur operationen förlöpte?

- Ja, det var ju en väldigt stor och tunn livmoder. Jag gjorde mitt yttersta för att få ut den utan att den rupturerade...

- Kan du vänligen använda svenska ord? avbryter Alvin bryskt.

- Ja, gick sönder, stammar Hanna förvirrat. Men tyvärr gick det inte. Den brast. Och det förlängde narkostiden för att jag skulle rengöra så mycket det gick. Hon fick antibiotika också.

- Och hur övervakades hon efteråt?

- Sköterskan var med henne under en timme och hon bedömdes stabil.

- Och efter den timmen, vad hände då?

- Ja, det kom in en annan akut patient som behövde opereras, säger hon tyst.

- Förlåt? Vad sa du?

- Det kom in en annan hund som opererades, säger hon lite högre.

- Och vem var med Pyret då?

- Ja, alltså, djurvårdaren som jobbar natt, svarar Hanna medan hon funderar om det stämmer? Eller var Klara med dem under operationen av magsäcksomvridningen?

- Och den andra hunden, den lever? säger Pyrets husse syrligt.

- Mmm. Ja, svarar Hanna.

Jocke säger inget alls. Till slut säger han i alla fall:

- Nu vet vi ju inte dödsorsaken, men Hanna har jobbat nästan tio år och är en av våra erfarnaste.

- Inte tillräckligt, uppenbarligen. Jag utgår från att hela fakturan nollas, säger Alvin.

- Nja, det kommer vi inte, säger Jocke. Det är levande material, er hund var väldigt sjuk och det är tyvärr så´nt som händer.


Hanna slutar lyssna. Tittar på sina hårtoppar och tvingar sig att inte ta upp mobilen och scrolla. Hon mår verkligen inte bra. Hjärtat bultar i bröstet och hennes mun är ökentorr. Vilken härlig ledig dag. Not.

Äntligen är mötet över. Alvin går med bestämda, arga steg ut från lokalen med sin fortfarande helt tysta, förtvivlade fru och gormar om sociala medier, tidningar och ansvarsnämnd. Jocke stänger sin laptop och tittar med höjda ögonbryn mot Hanna, som inte gjort någon ansats att resa sig.

- Du som hade så bråttom att vara med ditt barn? Ska du inte sticka? Nu är vi klara. Gick ju inte skitbra.

Hanna svarar inte. Hennes ben skakar. Hon vill inte visa det för Jocke. Han tittar på henne en stund innan han tar sin pc, rycker på axlarna och lämnar rummet.


Långsamt tar Hanna på sig täckjackan och går ut till bilen. Hon åker till dagis och hämtar hem Lisa. Magin är borta. Lisa är gnällig och mammig och konstrar med overallen och skorna. Hannas tålamod är ultrakort och gråten trycker i halsen. Hon känner sig ensammast i världen. Den enda som tagit ihjäl en hund. För långsam, för ignorant, för dålig. Dålig. Sämst.